Just when I thought I was out...

 ...they pull me back in


Det citatet av Michael Corleone har känts väldigt träffande på sista tiden.


I februari skrev jag ett inlägg som jag kallade
Doing time, där jag berättade att jag kände mig som att jag hade ett fängelsestraff framför mig. En icketidsbestämd period som jag bara måste ta mig igenom innan livet kunde bli någorlunda normalt.

Det är nu över två månader sedan. Flera gånger har jag helt naivt trott att jag var på väg att få frigång och snart bli villkorligt frigiven. Det verkar som att den tanken är något som frigivningsnämnden bestraffar stenhårt. Mina permissioner dras in och muckardatumet skjuts på framtiden.

Varje gång jag tror att jag kommit över det som hände i vintras slungar min hjärna tillbaks mig till en plats där jag inte vill vara. Återigen känns det som att jag bara slår ihjäl tid, att jag befinner mig i en transportsträcka mot den dag då jag ska bli fri.


De flesta dagar vaknar jag någon gång innan sex på morgonen. För tidigt för att gå upp och för sent för att ta en sömntablett och somna om. Så jag ligger där i min säng och ömsom funderar, ömsom slumrar en kvart. Vid den tiden på dygnet kommer ibland grubblerierna. När de väl är där är de svåra att bli av med.

Saker som jag egentligen lagt bakom mig för länge sen och rent intellektuellt accepterat att jag inte kan göra något åt klibbar sig fast i min skalle. Även fast jag vet att slutet faktiskt var oundvikligt, att det var gravity which pulled us down and destiny which broke us apart och jag kanske inte ens vill gå tillbaka till det som var, så börjar jag fundera över vad som kunde gått annorlunda. Ältar telefonsamtal och sms, formulerar om, författar dialoger och monologer i huvudet, försöker regissera en dåtid som aldrig kommer tillbaks. Tänker att det måste finnas något jag kan göra eller säga för att förändra situationen.


När jag väl går upp inser jag glasklart att allt jag tänkt på morgonen var helt vansinnigt. Det enda jag kan göra är att försöka leva mitt liv igen och se de glädjeämnen som faktiskt finns i min tillvaro. Jag vet att jag måste släppa det här, att jag bara mår sämre av att tänka på det som var och att jag mår bäst av att bara acceptera att det blev som det blev. Att det kanske till och med var bäst så.

Men vid det laget är jag redan på dåligt humör av morgonens grubblerier. Dessutom är jag nästan förbannad på min egen skalle och trött på grund av att jag inte sovit tillräckligt.


Det har varit vårväder på sista tiden. Så på dagarna har jag oftast fikat eller promenerat längs ån med olika kompisar. Det funkar ganska bra. Den friska luften och de lättsamma konversationerna skingrar min tankar och får mina funderingar att bli sundare och klarare. Ibland skrattar jag och har det riktigt kul. Men då och då drabbas jag ändå av en känsla av att mitt liv förlorat sin mening. Får för mig att allt jag gör bara är ett surrogat för något mycket bättre.


Vissa dagar kommer de jobbiga tankarna på eftermiddagen igen. Stundtals blir jag då så arg på mig själv över att jag inte kan släppa det här, över att jag plågar mig själv med meningslösa grubblerier över dåtiden, att jag får ont i magen och hjärtat börjar slå hårdare och fortare. Då måste jag gå ut och gå i rask takt en halvtimma. Sen lägger jag mig i sängen och blundar och andas tills det går över.


De flesta kvällar tillbringar jag i ryggläge framför tv:n, försöker slappna av. Tittar mest på dåliga halvtimmeskomedier eftersom de är tv-världens motsvarighet till valium. Jag ligger där i flera timmar och längtar efter att det ska bli så sent så att jag slumrar till och sen kan gå och lägga mig i sängen. Jag har varit otroligt förtjust i att sova på sista tiden.

Somnar nån gång framåt två på natten och vaknar innan sex igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback