White trash (2nd generation)


Nerplitat på en krognota på The Champs medan mina kompisar kollade på Bolton – Liverpool


Mitt inlägg Funderingar inför återträff fick många kommentarer. De flesta var positiva och kunde se texten med lite humor. Men några få (en person har använt sig av flera alias för att ge sken av att det är flera som tycker likadant) verkade bli mycket provocerade av vad jag skrev. En läsare anklagar mig föraktfullt för att vara white trash, och tycker att jag borde skämmas för det.
White trash betyder ungefär vitt slödder och är ett nedsättande skällsord som härstammar från USA och används mot den vita underklassen. Jag tror inte det finns någon klar definition på vad som ligger i begreppet. Men en sak ska ni veta. Jag är stolt över den jag är och ni kommer aldrig att få mig att skämmas över mitt ursprung.


Om jag är white trash för att jag en gång var med i ett quizlag som hette just White trash
Om jag är white trash för att jag dricker starköl på en division fyra-match i fotboll och sen går hem till en kompis och sjunger allsång till Nationalteatern och Bob Marley…
Om faktumet att jag läst allt av Irvine Welsh och Charles Bukowski men inget av Dostojevskij och att jag hellre slukar en roman om irländska immigranter under amerikanska inbördeskriget än läser Da Vinci-koden, gör mig till white trash…
Om jag är white trash för att jag fortfarande älskar Ebba Grön, att bland det vackraste jag sett var när Thåström sjöng Career opportunities ihop med Mick Jones och att jag blir varm inombords varje gång jag ser en tonåring med tuppkam…

Om någon tycker att jag beter mig som white trash för att jag ibland sätter mig vid Stångån och dricker öl eftersom jag inte har någon balkong eller uteplats och hellre sitter på Royal arms än Stora hotellet…
Om ni tycker att jag är white trash för att jag uppskattar tv-serierna My name is Earle och Trailer park boys
Om jag är white trash för att jag för inte så länge sen jobbade som diskare, numera tar emot ett bidrag jag är berättigad till medan jag söker jobb och samtidigt drömmer om en storvinst på tips så att jag aldrig mer ska behöva lönearbeta…

Om ni påstår att jag är white trash för att jag hellre ser en dokumentär om Allan Edvall än Ingmar Bergman och väljer en dramaserie om brevbärare framför a-ekonomi…
Om jag är white trash för att jag en gång lagt tre röda rosor på Cornelis Vreeswijks grav och får tårar i ögonen varje gång jag hör Blues för en arbetarkvinna som hängt sig
Om jag är white trash för att jag inte skäms över att jag bara har halvsyskon och knappt känner någon vars föräldrar fortfarande är gifta…
Om ni kallar mig för white trash för att jag vantrivdes på universitetet eftersom jag inte kände mig hemma bland folk som trodde att de var förmer än vanliga knegare för att de ansåg sig vara intellektuella…

Om jag är white trash för att jag hälsar vänligt på a-lagarna utanför bolaget och stundtals ger pengar till tiggare men sällan till välgörenhetsorganisationer…
Om någon avfärdar mig som white trash för att jag var den ende i bekantskapskretsen som hälsade på en kompis som satt inne för dråp och att jag aldrig skulle välja mina vänner efter jobb, inkomst och social status…
Om jag är white trash för att jag blev helt tagen av en roman om en alkoholiserad härdarmastare (Åsa Linderborgs Vem äger ingen) och tycker att John Steinbecks Vredens druvor är en av litteraturhistoriens bästa böcker…
Om jag är white trash för att jag medger att jag handlar mina kläder på Myrorna och då och då är helt luspank …

Om någon tycker att jag är white trash för att min värdefullaste ägodel är ett signerat brev av Olof Palme…
Om jag är white trash för att tycker att Peter Birro skriver de bästa dramaserierna i Sverige och att hans pjäs Arbetarklassens sista hjältar var helt suverän…
Om jag är white trash för att jag är tusen gånger mer intresserad av biografin A drink with Shane McGowan än Carl Bildts Hallänning, svensk, europé
Om ni tycker att jag är white trash för att jag absolut inte skrattar föraktfullt åt Tabita i tv-serien Mia och klara utan ler för att jag tycker hon verkar sympatisk…

Om ni inte lyssnar på mina åsikter för att ni anser att jag är white trash när jag har fräckheten att påstå att det fortfarande finns en arbetarklass i Sverige, envisas med att rösta på vänsterpartiet och vägrar bli rasist eftersom jag har mer gemensamt med en utlandsfödd pizzabagare än en svensk direktör…
Om jag är white trash för att jag vet att jag alltid innerst inne kommer att vara punkare…
Om någon ser ner på mig och kallar mig för white trash för att jag inte försöker upprätthålla en fasad, verka framgångsrik och lycklig utan skiter i vad folk säger bakom min rygg…

Om jag är white trash för att jag står för den jag är…


Då är jag stolt över att kalla mig White trash. 

 


Fredag morgon

Fredag morgon. Har just tagit ett bad, lagt in en snus och tar dagens andra kopp kaffe. Jag kan meddela att jag har fortsatt att leva någorlunda sunt sen jag skrev sist. Går upp skapligt tidigt, käkar stekt potatis och ägg till frukost och minst två ordentliga mål mat till om dan, gör tre gånger tio armhävningar varje morgon och varje eftermiddag. Visserligen slarvade jag lite och tog ett par bärs i måndags (va fan, Bokka har semester, vi stötte på Pata B och Birne som också var lediga och upptäckte att 55:ans bara tog 25 spänn för en stor stark) men jag gick hem ganska tidigt och det blev inte så blodigt.

Annars har jag tagit det lugnt med alkoholen de två senaste veckorna. Det funkar faktiskt. Igår till exempel hade jag det riktigt trevligt då satt jag på The Champs uteservering hela kvällen fast jag drack kaffe och sodavatten medan mina vänner blev småluriga på starköl och irish coffee.

Jag tänkte ta det lugnt i helgen också. Ikväll ska jag åka och se en bortamatch med BK Derby. Jag, Björna, Matza och deras söner ska åka bil ända till skogsvallen (fem kilometer, det är långa resvägar i division fyra) och se Rävarna möta Hjulsbro.

Vad jag ska göra imorgon har jag ingen aning om. Den dagen, den sorgen.


Idag fick jag äntligen pengar från Försäkringskassan. Som vanligt var de försenade (endast två dagar den här gången) men nu finns de på mitt konto. Jag har redan betalat räkningarna och i eftermiddag tänkte jag försöka övertala Brevbärar´n att skjutsa mig till någon lågprisaffär där jag tänkte handla på mig en jävla massa käk och en limpa cigg.


Appropå Brevbärar´n såg jag första avsnittet av Postadress Manchester i veckan. När höstmörkret kommer gillar jag att ha ett par tre tv-serier att följa, så i onsdags kollade jag in två premiärer för att se om det var nåt att ha.

Den första var som sagt Postadress Manchester, som är en engelsk dramaserie om brevbärare. Jag älskar brittiska arbetarklassskildringar både när det gäller böcker, film och tv, så jag var mycket nyfiken på den här serien.
Den kanske inte var lika bra som Clocking off som utspelade sig på en fabrik i just Manchester. (
Ni kan läsa lite mer om den serien här.) Men jag tycker att Postadress Manchester kändes härligt diskbänksrealistisk, innehöll ett antal helsköna karaktärer och bjöd på en del intressanta intriger. Så jag kommer nog att följa den serien de närmaste fem onsdagarna.


Lite senare var det dags för True blood, en amerikansk vampyrserie med Alexander Skarsgård i en av rollerna. Jag är inte mycket för skräck, fantasy och science fiction och brukar undvika filmer och tv-serier som innehåller varulvar, vampyrer, hobbitar och andra påhittade varelser. Men jag var lite sugen på True blood av två anledningar. Dels är det Alan Ball som ligger bakom manuset, och honom har jag stor respekt för eftersom han tidigare skrivit Six feet under och filmen American Beauty. Dels hade en kompis sagt att serien var värd att följa även om den innehöll en del obefogad sex. Hon påstod till och med att vissa stunder i True blood är ren tv-historia och i hennes mening snäppet bättre än de bästa scenerna i Twin peaks och Riket.

Ett sånt påstående höjde givetvis mina förväntningar, och dessutom tycker jag inte att det finns något som heter "obefogat sex". Så jag beslöt att ge True blood en chans.

Första avsnittet var intressant och historien där vampyrerna nu var en öppen minoritetsgrupp i samhället var ganska fascinerande. Men jag är inte helt övertygad ännu. Jag får väl se ett par avsnitt till innan jag bestämmer mig för om True blood är värd att följa.


Funderingar inför återträff

Att vara arbetslös, singel och ha dålig ekonomi kan skapa problem i vissa sociala sammanhang. En kompis var på nån slags släktträff härom veckan. Hon har inget jobb för tillfället och har därför precis som jag av ekonomiska orsaker tillbringat i stort sett hela sommaren i Linköping. Om man är arbetslös är det oftast omöjligt att få ihop pengar till semesterresor, festivaler och annat. Den första frågan hon fick var vad hon hade gjort den här sommaren.

Det enda hon kom att tänka på var:

"Jag har druckit mer än vanligt, knullat runt och sovit mycket."


Men det sa hon givetvis inte. Vissa saker kan man helt enkelt inte säga till äldre släktingar som ung tjej. Istället blev det ett intetsägande tråkigt:

"Inget speciellt."


Jag träffar mina släktingar väldigt sällan, så jag drabbas inte av det här problemet. Dock är det i år tjugo år sen jag slutade nian. (
Ni kan läsa mer om det i det här inlägget.) Därför är jag inbjuden på en slags återträff i slutet av september. Jag är en obotlig nostalgiker och tycker att sånt här är skitkul och tänker definitivt gå. När vi firade tioårsjubliléum hade vi förfest hemma hos mig. Det var faktiskt jättetrevligt även om jag kanske gjorde bort mig lite. Alla drack öl och vin utom en tjej som var spik nykter eftersom hon var höggravid. När jag hade fått i mig ett par pilsner blev jag på gott humör och nostalgisk. Då tyckte jag tydligen att det var lämpligt att börja diskutera med den gravida tjejen att vi hade hånglat en gång när vi var femton år.

Fast det är en bra och humoristisk tjej och jag tror inte hon tog illa upp.


Den här jubiléumsfesten kommer att innebära att jag träffar gamla skolkamrater som jag i vissa fall knappt sett på två decennier. Därför kommer jag inte kunna undvika att få frågor om hur jag lever tjugo år efter att jag slutade grundskolan. Sånt kan bli ganska jobbigt eftersom mitt liv på pappret ser ganska misslyckat ut just nu. Som ni vet är jag arbetslös, singel och har inga barn.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla alla frågor som jag kommer att få från gamla klasskompisar. Om jag är på rätt humör kommer jag väl svara någorlunda sanningsenligt, men försöka låta positiv och se ljust på framtiden. Annars kanske jag bara svarar korthugget för att undvika för mycket frågor. Om jag känner på mig att personen jag pratar med tycker synd om mig, eller kanske till och med tycker att jag är en parasit som lever på skattebetalarnas pengar, kanske jag rent av blir dryg och börjar ljuga hej vilt. Allt beror på vad jag är på för humör och vem jag pratar med.

När jag tänker på saken ser jag tre scenarier framför mig.


Scenario ett.

Tidigt på kvällen och jag har bara druckit en eller två öl. En gammal klasskompis som jag tyckte bra om på den tiden vi gick i skolan börjar prata med mig.

Gammal Klasskompis: Jag jobbar som personalchef, tjänar bra med stålar och trivs jättebra. Vad gör du nu för tiden?
Olof (försöker att låta seriös men känner mig som en bluff) : Just nu har jag faktiskt inget jobb. Du vet, jag utbildade mig till journalist men det är en tuff bransch att få kneg i. Jag har haft några korta vikariat och även gjort lite frilansjobb för olika tidningar. Men det är svårt som sagt, så jag har haft lite andra jobb som till exempel elevassistent och croupier. Senast jobbade jag på hockeyarenan men i dagsläget är det svårt att få jobb i och med finanskrisen. Egentligen vill jag bli författare men det är också stentufft att försörja sig på. Men jag har faktiskt skrivit en bok som finns att låna på bibblan och fick en ganska positiv recension i Corren. Fast det är inget jag kan leva på. Jag har lagt ut lite trådar nu, så jag tror jag får tag i ett jobb ganska snart.

Gammal Klasskompis: Jag har två barn. Emma som är fem och Per som är sju.

Visar ett kort på två ungar.

Titta vad söta dom är. Har du några barn?
Olof: Nej, jag har tänkt att det är bäst att vänta med det tills jag har lite mer ordnad ekonomi. Och så måste man ju träffa nån man verkligen litar på innan man tar steget att skaffa barn. Men jag är ju kille så jag har tid på mig.
Gammal klasskompis: Jag har varit gift med Mats i sju år nu. Har du nån fru eller sambo?

Olof: Nej, inte för tillfället. Men jag trivs rätt bra med att vara singel, och förr eller senare lär jag ju träffa nån.

Scenario två:

Festen har pågått ett par timmar. Jag är på min femte öl, har svarat på frågor om mitt privatliv upprepade gånger och börjar nu bli trött på det. En person från en parallellklass som jag knappt pratade med när vi gick i skolan sätter sig bredvid mig.

Person från parallellklass: Jag jobbar som konsult i IT-branschen. Vad gör du nu för tiden?
Olof (helt ointresserad av hur den andre personens liv ser ut) : Inget.
Person från parallellklass: Jaså är du arbetslös. Vad tråkigt. Har du inget jobb på gång då?
Olof: Nej.
Person från parallellklass: Jag har en son på fyra år, och min tjej är gravid. Så vi ska få ett barn till i november. Vi är jättelyckliga. Har du några barn?
Olof: Nej.
Person från parallellklass: Det börjar ju bli dags för ungar i den här åldern. Har du ingen sambo eller flickvän som börjar tjata om den saken?

Olof: Nej.

Scenario tre:
Det börjar bli sent. Jag har fått i mig åtta - tio öl, just tvingat diskjockeyn att spela Ramones Sheena is a punkrocker och utfört en vild pogodans till den låten. En tjej som jag hade NO ihop med i nian, och som jag tyckte riktigt illa om eftersom hon var plugghäst och medlem i Moderata ungdomsförbundet, börjar prata med mig.

Före detta plugghäst: Jag jobbar som mäklare och sitter i kommunfullmäktige. Vad gör du nu för tiden?
Olof: Hörru du, jag gör så lite som möjligt. Det där med att jobba och betala skatt är det bara idioter som håller på med. Har inte haft ett vitt kneg i hela mitt liv. Jag gjorde grova stålar på att skriva porrnoveller ett antal år. Men i slutet av nittiotalet blev ju porren i stort sett gratis för alla i och med att internet slog igenom på allvar. Så jag kan inte försörja mig på det längre. Nu försöker jag lura till mig så mycket bidrag som möjligt, och har även lite sidoinkomster från saker som jag tyvärr inte kan berätta om för dig.
Före detta plugghäst: Jag har tre barn som är ett, fyra och sex år. Har du några barn?

Olof: Nej inte vad jag vet. Jag antar att jag har haft tur, peppar peppar ta i trä.

Knackar i bordet

En gång ringde faktiskt en polare och berättade att han sett en tjej som jag hade strulat med några år innan, med en liten rödhårig pojke i en barnvagn. Rent tidsmässigt skulle jag mycket väl kunna vara farsa till den ungen. Jag skaffade omedelbart hemligt telefonnummer så att hon inte skulle kunna få tag i mig. Jag skulle även kunna ha ungar i Stockholm, Västerås, Dublin, Sheffield och Toronto. Men jag försöker att inte tänka på den saken. Det man inte vet mår man inte dåligt av.
Före detta plugghäst: Jag har varit tillsammans med min sambo i nio år nu. Vi tänkte gifta oss nästa år eftersom vi då har varit ett par i tio år. Har du nån flickvän eller sambo?

Olof: Jag gillar inte parförhållanden, känns som att ha fotboja på nåt sätt. Men jag säljer GHB och gräs till ett tonårsgäng och brukar låta dem festa hemma hos mig. De där sjuttonåriga brudarna är inte så nogräknade och släpper till bara man bjuder på lite sprit. Så jag får hänga dit flera gånger i veckan numera, och det är ju det som är viktigast. Jag trivs utmärkt med livet just nu faktiskt.


Men egentligen är jag inte så nervös över det här. Det är säkert fler personer på den där återträffen som inte känner sig så himla lyckade just nu. De kanske just har blivit av med jobbet, ligger i skilsmässa eller till och med inväntar ett fängelsestraff. Alla vill vi väl framstå som framgångsrika inför gamla vänner och bekanta, men verkligheten är inte så enkel för de flesta.


För övrigt hade jag en profetia när vi hade tioårsjubiléet. Då sa jag så här till en gammal klasskamrat:

"Nu håller alla på att bilda familj så det kommer inte att inträffa så mycket skandaler. Men på tjugoårsjubiléet har de flesta hunnit separera från sina respektive, så då kommer det att bli rena köttmarknaden när känslor som vilat i två decennier väcks till liv igen."


Vi får se hur det blir med den saken.


Första dagen av resten av mitt liv


Det första jag gjorde när jag gick upp igår var att istället för att omedelbart tända en cigg lägga mig på golvet och göra armhävningar. I vintras klarade jag faktiskt tjugo stycken men igår orkade jag bara arton. Det kanske är något man får ta efter att ha slagit dank hela sommaren.

Sen gick jag ut i köket och stekte en massa potatis som jag kokat och hackat dagen innan. Till det blev det två stekta ägg och två koppar te.

Med en rejäl frukost i magen slog jag mig ner med en kopp kaffe och en cigg framför datorn. Kollade platsbanken men hittade inga jobb att söka, läste lokalnyheterna i Corren och kultursidorna i DN. Skrev ett mail till min handläggare på arbetsförmedlingen och bad honom kontakta mig eftersom jag fått löfte om en praktikplats på Corren i höst.


Det kändes som en oerhört seriös inledning på dagen, och jag ska försöka att ha såna rutiner varje morgon hädanefter. Som jag skrev häromdagen så har jag tänkt att få lite mer struktur på livet igen, efter att under sommaren blankt vägrat att bekymra mig om någonting alls. Det är ju jättebra, men jag kunde ändå inte skaka av mig en känsla av att jag sysslade med någon slags botgöring. Jag undrade lite vem det var jag försökte blidka och vad det var jag hade dåligt samvete för. Den jag försöker blidka är väl mig själv, eftersom jag är min egen mest dömande kritiker. Om jag började nysta i vad jag har dåligt samvete för skulle jag väl kunna hitta vissa förklaringar, men jag har insett att mina grubblerier inte leder någonstans längre.
Nu är det bara att sikta framåt.


Efter ett bad la jag in en snus och gick sen ner till stan för att fika med Tuben och Ronny. Tuben har nyligen blivit arbetslös, vilket givetvis är jättetråkigt för honom. Men det betyder också att jag och Ronny har fått en ny lekkamrat på vardagarna. Emellertid hade både Tubbe och Ronny plikter att uppfylla under eftermiddagen, så det blev en kort fika.

När jag sagt farväl till mina vänner gick jag förbi Netto och handlade lite mer käk samt två ciggpaket till. Nu har jag mat och tobak så jag borde klara mig tills jag får kulor nästa gång. Ändå hade jag faktiskt lite pengar över, så när jag kom hem förde jag över en summa som jag var skyldig Ulven till hans konto.

Det kändes bra av tre andledningar. Dels visste jag att Ulven själv har det lite knapert så här veckan innan lön, dels kommer jag att ha lite mindre skulder att betala av när jag får mitt bidrag från försäkringskassan på onsdag, och sist men inte minst: nu har jag knappt några kontanter och kan inte ens kan fundera över att köpa pilsner i helgen.


Ägnade resten av eftermiddagen åt att sitta på en bänk vid ån och läsa aftonbladet. Sen gjorde jag armhävningar igen innan jag lagade en middag bestående av pommes frittes, chicken nuggets och stekt ägg. Efter käket blev det kaffe & cigg igen, och sen ännu en snus för att hindra röksuget innan det dök upp igen.

När jag kollat på How I met your mother blev jag rastlös och bestämde mig för att ta en promenad. Utan att egentligen ha planerat det hamnade jag på puben. Dock drack jag ingen bira utan höll mig till isvatten och jordnötter. (För övrigt har jag läst att just jordnötter är ett utmärkt tilltugg när man vill gå upp i vikt, så det blir nog mycket av den varan i framtiden.)

Eftersom King Kong jobbade passade jag på att snacka med honom om pubquizen som börjar om några veckor. Jag har haft ett förslag om att vi ska ha en slags liga i år och kora en säsongsvinnare vid julavslutningen. På det sättet tänkte jag att folk kommer att bli mer engagerade och se till att komma varje gång. Tidigare har det ibland varit så att vissa gånger har ett eller flera lag uteblivit, och quizen är inte alls lika rolig när det är för få lag.

King Kong och jag kom överens om att vi ska ha ett slags system där ett lag får tre poäng för varje förstaplatsen i varje gren, två poäng för andraplatser och ett poäng till laget som kommer trea. Vi tänkte oss att dela ut pris till ligasegraren och en lite mindre summa till de som kommer tvåa.

Vi presenterade vårt förslag för Skomakaren som var mycket positiv. Förhoppningsvis tycker även de andra lagen att detta är en bra idé.

Om det här går igenom så kommer jag att lägga upp quiztabellen varje vecka på bloggen.


När jag kom hem strax efter tio ringde jag en gammal kompis och snackade med henne i gott och väl över en timma. Sen surfade jag lite och värmde en Bolognese-pizza i ugnen (300 gram, endast tio spänn) som jag åt framför ett avsnitt av Sopranos.

Somnade klockan ett, mätt och belåten efter en dag utan alkohol och med mindre cigg än vanligt.


Det var första dagen av resten av mitt liv.


Dags att få struktur på livet igen

Skolorna börjar den här veckan, semestrarna är över och jag har bestämt mig för att försöka få lite mer struktur på livet igen. Det innebär bland annat att försöka vara lite snällare mot min egen kropp. Dricka mindre bärs, försöka snusa mer och röka mindre, samt att äta ordentligt varje dag.

Jag lyckades få tag i lite pengar idag, så nu är det slut med att leva på ris och lök. För att inte bli lockad att köpa bira för stålarna bestämde jag mig för att handla livsnödvändigheter omedelbart.

Det första jag gjorde var att gå och köpa tre ciggpaket och en dosa snus. Sen gick jag ner på stan och på Netto inhandlade jag två proppfulla matkassar. Väl hemma lagade jag en stor köttfärsås som kommer att räcka till middagsmat vid fyra tillfällen. Jag åt mig proppmätt på såsen med spaghetti, och det var otroligt skönt att äntligen få ett riktigt mål mat. Efter en kopp kaffe och en cigg och sen en snus till påtåren känner jag mig i form igen.

Nu håller jag på och kokar en massa potatis som jag tänkte ha att steka. Jag har nämligen planerat äta mer rejäla frukostar. Normalt brukar jag bara ta ett par mackor och en kopp te, men den närmaste tiden ska jag äta stekt potatis och stekta ägg varje morgon.


Något annat jag tänkt att göra i höst är att börja läsa mer böcker igen och att skriva regelbundet i bloggen.

Jag har knappt läst en bok på hela sommaren eftersom jag inte varit hemma alls mycket. Men nu när höstmörkret snart är här är det dags att börja plöja lite tegelstenar igen.


När jag surfade runt för att hitta några intressanta boktitlar upptäckte jag att Irvine Welsh har en egen hemsida. Den skotske författaren slog igenom med Trainspotting och är i min mening en av de absolut bästa nutida författarna. Ni kan läsa mina recensioner av
Limmad och Porr här, och The Bedroom secrets of the master chefs här.

Till min stora glädje upptäckte jag att Welsh släppt två nya böcker som jag ännu inte läst. Dels var det Reheated Cabbage, som tydligen ska innehålla noveller från nittiotalet som tidigare funnits i olika antologier.

Bland annat ska det finnas det en berättelse om hur Frank Begbie firar jul. Om ni har sett Trainspotting borde ni minnas Begbie. Han är psykopaten som startar slagsmål för sitt höga nöjes skull. Av alla fiktiva karaktärer i litteraturhistorien kan Frank Begbie vara den jag gillat mest. Han är så totalt osympatisk, saknar varje uns av självinsikt och är så fullständigt övertygad om att han borde uppfostra resten av mänskligheten med "basebollträets disciplin" att jag inte kan undgå att älska honom. Jag kan knappt bärga mig innan jag får veta hur den killen firar jul.

Den andra boken var en nyskriven roman som heter Crime.

Jag har lämnat båda böckerna som inköpsförslag på bibblan. Linköpings stadsbibliotek har aldrig nekat mina förslag, så förr eller senare kan jag nog skriva vad jag tyckte om de två böckerna.


Irvine Welshs hemsida var mycket intressant och jag blev kvar där i minst en timme. Jag upptäckte att han förutom romaner, noveller och pjäser även har skrivit krönikor, debattartiklar och bokrecensioner.

Framför allt fastnade jag i en artikel om hur drogkulturen utvecklats sen han skrev Trainspotting. Såna skrifter är vi inte direkt bortskämda med i svenska tidningar och ni kan läsa artikeln här.

Jag kan också rekommendera en krönika om varför Skottland har bland världens högsta statistik när det gäller dödligt gatuvåld, men just den texten är jag faktiskt ganska säker på att jag läst på kultursidorna i nån svensk morgontidning.

Men den nyhet jag hittade på Welsh hemsida som gladde mig allra mest var att han just nu håller på med en ny roman. Den kommer att heta Skagboys, utspelar sig innan Trainspotting och beskrivs så här:


"It's basically about how Renton and Sick Boy went from being daft young guys just out for the buzz on drugs, to total junkies. It shows how their attitudes and behaviour start to change as they become more defined by the drug and the culture around it. It basically looks at how British politics, economy and culture dramatically changed in the eigthies, and the ramifications of that for the youth of the time."

Trainspotting var kanske nittiotalets bästa roman, och jag vill verkligen veta vad det var som gjorde att huvudpersonerna i den boken blev som de blev. Det kommer säkert dröja ett år eller två innan jag kan läsa Skagboys, men den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.


Det blev lite mycket om Irvine Welsh. Men jag tycker så pass mycket om den författaren att jag inte kan missa ett tillfälle att tipsa mina läsare om hans verk.


Hemmamatch och efterfest

I fredags var det dags för BK Derbys första match efter sommaruppehållet. Eftersom det var hemmamatch mot Motala och jag har promenadavstånd till Kungsberget så var jag givetvis på plats. Efter att jag käkat gick jag direkt till matchen och på läktaren hittade jag Björna, Matza, Gertza och Jimmy som allihop hade värmt upp ganska rejält på 55:ans.

I början av matchen hade vi solen rakt i ögonen, men hade det ändå trevligt där vi satt med varsin bärs. Jimmy hade även med sig en hela Fernet Branca som han lät gå runt i hela gänget.

Den övriga publiken applåderade väl lite stillsamt när någon spelare i Derby gjorde något bra, men jag och mina kompisar var desto högljuddare. Vi sjöng ramsor, skrek goda råd till Derbyspelarna och små pikar till Motalalirarna (bland annat drev vi med en kille för att vi tyckte han hade Tommy Nilssson-frisyr). Vi lade oss i en del domslut och försökte få domaren att döma till vår favör. Det tror jag vi lyckades ganska bra med för Motala fick till vår stora glädje två gula och ett rött kort.

Dagen till ära hittade Björna på en ny ramsa som kan sjungas till tonerna av Östgötasången. Jag tror den gick så här:


Så grant står BK Derby i svart och gröner prakt

Och segrarna de gyllene de bölja

Väl hundra gröna knektar på Kungsis hålla vakt

Längs stångåstrand där glittervågor skölja

Ej finns en nejd så härlig så solig som vår bygd

Vårt barndomslag vårt fagra BK Derby


Utan att vara allt för enögd hemmasupporter måste jag påstå att våra grön-svarta hjältar hade förtjänat en seger. Framför allt i andra halvlek spelade Derby mycket bättre än Motala och hade upprepade gånger livsfarliga chanser. Tyvärr fick vi aldrig in bollen i mål, och matchen slutade 0 - 0.

Efteråt blev vi återigen tackade för vårt stöd av en gubbe som jag tror är Derbys ordförande.

Att segern uteblev sörjde vi inte speciellt länge, utan gick hem till Jimmy där vi blev bjudna på öl och whisky. Vi hade en mycket trevlig kväll och blev nog ganska sliriga allihop. (Jag hade bara ätit en skål ris på hela dagen.) Gertza var discjockey och spelade musik från Spotify. Det utmynnade i ren nostalgi med upprepad spontan allsång. Nationalteatern gav upphov till ett högljutt skrålande och vi upptäckte att vi fortfarande kunde hela texterna till Barn av vår tid och Kolla kolla.

Lite senare blev Matza och jag kraftig sentimentala och hade tårar i ögonen då vi höll varandra om axlarna och sjöng med i Bob Marleys Redemption song.


Gick hem nån gång vid midnatt och åt en skål ris med soja innan jag gick och la mig.


Den nedersta bilden är från en Derby-match i våras, men jag tänkte ni ville se den också.


Mötte en gammal polare häromdan...

Förra veckan när jag var och badade fick jag syn på en kompis som jag inte sett på länge. Givetvis satte jag mig och snackade med honom, och vi avhandlade det vanliga man frågar gamla polare; jobbsituationen, nuvarande och tidigare förhållanden med tjejer, eventuella barn (han hade två stycken och jag har som ni vet inga) och lite gamla minnen.


Men det var vissa andra saker som gjorde det extra intressant att träffa just den här grabben. Förr hade han nämligen den absolut mest gigantiska skivsamling jag sett. Därför blev det en hel del musiksnack. Vi pratade om Dylans sämsta skivor, enades om att Neil Young fortfarande är en av världens absolut bästa liveartister och upptäckte att vi var på samma konsert då Neil spelade med Pearl Jam i Stockholm 1995. Vi diskuterade vilket som var tidernas bästa band, men där kom vi inte överens. Jag hävdade som vanligt att det står mellan The Clash och Velvet underground, medan min kompis påstod att det inte råder någon tvekan om att det måste vara The Beatles.


Den andra anledningen att jag tyckte det var kul att träffa honom var för att jag vet att han hade problem med droger i många år, men jag hade hört ett rykte om att han lagt av.

Glädjande nog stämde det ryktet. Min gamla polare hade nu varit spik nykter i två och ett halvt år. Han drack inte ens lättöl.

Då var jag bara tvungen att fråga hur det stod till med hans skivsamling. Folk som håller på mycket med droger brukar ha en förmåga att sälja allt av värde.

Jag blev mycket glad när han berättade att samlingen fortfarande var intakt. Under alla år som missbrukare hade han lyckats behålla sina 3500 (!) vinylskivor - varav en del mycket värdefulla rariteter, vilket jag tycker är helt otroligt. Visserligen hade han en gång känt sig tvingad att sälja en komplett Neil Young-samling. Men han hade fått sån ångest över det att han undan för undan köpt alla dessa skivor ännu en gång.

Jag blev oerhört imponerad. Att avhålla sig från att kränga av plattor som är värda tusentals kronor när man har ett brinnande begär efter amfetamin borde vara en omöjlighet.


Sen berättade min gamle polare en annan sak som gjorde mig ännu mer imponerad och nästan chockad.
Trots sjutton år som sprutnarkoman hade han aldrig suttit på kåken!


Jag tycker det borde instiftas nåt slags pris för bedrifter av det här slaget.


One of those days

Igår var en riktig skitdag. Jag hade inga som helst pengar och absolut ingenting att äta. En vän hade gett mig löfte att få låna en hundring vid halv sju på kvällen, så det var bara att ställa in sig på att svälta fram till dess. Dagen innan hade jag bara ätit spaghetti med svartpeppar (har inte ens ketchup hemma) och den måltiden innehåller inte direkt alla delar från kostcirkeln.

Redan när jag gick upp kände jag mig trött och seg och det blev bara värre under resten av dagen. Jag var uppe hos Den Hemlige Brodern och lånade några cigaretter, men annars tillbringade jag dagen hemma. Regnet strilade utanför och både vädret, näringsbristen och hela situationen gjorde att jag bara ville sova. Därför pendlade jag mellan att slumra i sängen, ligga i soffan och se på tv och sitta framför datorn. Jag kände mig helt tom i huvudet och kunde därför inte förmå mig att skriva något för bloggen.

Seriefiguren Arne Anka råkade ut för såna här dagar hela tiden och jag minns att jag tyckte det var dråpligt komiskt när jag läste de albumen. Jag kunde tycka att sånt här var lite bohemiskt romantiskt innan jag var 25, men nu när jag är 36 så känns det bara deprimerande. Näringsbrist orsakar trötthet som i sin tur orsakar mörka funderingar. Man får svårt att tänka sunda tankar och allt känns bara svart.


Vid kvart i sju trillade det äntligen in en hundring på mitt konto. Jag gick omedelbart och tog ut pengarna vid Braskens bro. Jag var trött, stressad och desperat att få i mig någon mat och gick sen i raskt takt mot ICA i Tannerfors medan regnet öste ner över mitt huvud.

Då jag stod i kassan och skulle betala upptäckte jag till min förfäran att plånboken var tom. Det låg ingen hundring i sedelfacket. När jag tänkte efter insåg jag att jag i min stressade förvirring bara tagit mitt kort och helt enkelt glömt att vänta på pengarna. Jag vet att det var oerhört klantigt av mig, men min hjärna fungerade faktiskt inte som den skulle.

Det var bara att gå tillbaks till Braskens i regnet, men tyvärr hade något redan hunnit ta min sedel.

Jag blev nästan gråtfärdig. Kände mig som en narkoman som abstinent och jävlig lyckats få ihop pengar till en macka under diverse förnedrande omständigheter, bara för att gå hem och slå i sig och upptäcka att det var bakpulver han köpt.

Som tur var fick jag låna ännu en hundring. Samma sväng igen, Braskens, Tannefors och hem och jag kan meddela att det fortfarande regnade.

Vid nio på kvällen fick jag äntligen i mig mat. Efter en kopp kaffe blev jag helt plötsligt väldigt pigg efter att ha varit seg hela dagen. Mitt humör blev bättre och jag tillbringade resten av kvällen med att se på Sopranos.


För övrigt tror jag att jag kollat lite väl mycket på Sopranos på sista tiden. I natt drömde jag nämligen att jag och Paulie Walnut var på någon slags företagsfest. Under festen var man uppdelade i lag och skulle utföra vissa tävlingsmoment mot varandra. Jag och Paulie var i samma lag och hade det riktigt kul ihop.


Den här dagen ser ut att bli bättre. Trots SMHI:s prognoser är vädret riktigt fint, och ikväll ska jag på konsert i Trädgårdsföreningen. Tillställningen är helt gratis och bland annat Sams och Augusson spelar.


Om jag hade karaktär till att leva som jag lär...

...då skulle jag inte vara jag.

Florence Valentin

Nu har till och med bloggaren Gammal hårdrockare varit inne här och klagat på att jag slöat till med bloggen på sistone. Eftersom jag läser och gillar hans blogg, får jag väl tillgodose hans önskemål och skriva nåt här.


Och vad ska jag skriva då? Kanske att jag drabbades av ett bakslag av privat natur förra veckan, men att jag tog motgången som en man. Det vill säga att jag ägnade mig åt fylleri och självömkan. Men jag tröttnade ganska snabbt på det och bestämde mig för att inte gräva ner mig.

Har funderat lite på den saken och tänkt att det är det som är det positiva med att bli äldre. När jag var i sjuttonårsåldern tog jag allt mycket hårdare, gjorde saker som bara förvärrade situationen och trodde ibland att jag aldrig skulle må bra igen. Nu, när jag är en tunnhårig kille som blir 40 om några år, har jag fått ta en del smällar i livet. En del av dem hade jag klarat mig bättre utan, men om man ska se något positivt i att få livserfarenhet så är det att jag har lärt mig att det mesta går att komma över. Jag har dessutom utvecklat vissa strategier för att ta mig igenom svackorna så smidigt som möjligt. Och det är ju bra.


Annars har jag fortfarande brottats med känslan av att hösten snart är här och att jag måste få lite struktur på mitt liv igen. Jag börjar bli trött på att ständigt leva ur hand i mun och ibland inte ha en aning om hur jag ska skaffa pengar till cigg och mat när jag vaknar på morgonen. Jag måste helt enkelt skaffa mig en bättre och stadigare inkomst på nåt sätt, för det här håller inte längre.

Något annat jag tänkt länge är att jag i höst ska börja leva lite sundare. Att jag kanske inte ska dricka så mycket öl, göra armhävningar och sit ups varje morgon. Börja äta någon kost som gör att jag går upp i vikt. Jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Det är inget som stör mig rent utsendemässigt, men jag tror jag skulle må bättre av att lägga på mig åtminstone fem och helst tio kilo.


Det är lite funderingar jag haft på saker som jag kanske borde förändra i mitt liv. Om jag gör någon verklighet av det återstår att se.


Summer´s almost gone

...är en gammal låt med The Doors som jag brukar lyssna på så här års.

Vid elvasnåret idag ringde Köttet och sa att han var på väg hem till Tubbe. Han undrade om han skulle komma förbi med lite kräftor. Både igår natt och i förrgår var vi nämligen ute med våra burar och drog upp delikatesser ur bäcken. Tyvärr hade vi inte lika bra fiskelycka som förra året då vi drog upp säkert tjugo kilo på en enda kväll. Men vi fick cirka sex kilo i söndags och lite mer igår.

Köttet ställde sig och kokade igår när han kom hem, så nu har jag ett par kilo nyfångade, nykokta kräftor i kylen. Kan bli fint tilltugg framför teven nån kväll, slår till och med chips och dip. Eller så kanske jag bjuder över nån på en mindre kräftskiva. Vi får se.


Kräftsäsongen är ett ofelbart tecken på att sommaren börjar lida mot sitt slut. Jag vet att hela augusti är en riktigt sommarmånad och att september kan vara fin den också. Men den närmaste veckan så kommer fler och fler börja jobba efter semestrarna, och om några veckor börjar skolorna igen.

Det känns som att när hösten är här kommer verkligheten att tränga sig på igen. Under sommaren har jag levt ett ganska skönt liv då jag lagt alla mina bekymmer och problem åt sidan och knappt suttit hemma överhuvudtaget. Jag har umgåtts mycket med mina kompisar, fikat utomhus, varit och fiskat, åkt och badat, suttit vid ån och filosoferat, druckit bira på uteserveringar, varit på landet några dagar och känt mig i harmoni med naturen. Trots att jag inte varit på någon rockfestival eller åkt på någon riktigt semestertripp så tycker jag det har varit en bra sommar.

Men när semestrarna är över och alla börjar jobba, det är då man inser vissa saker. Till exempel att jag faktiskt är arbetslös och inte sommarledig, och att jag inte har råd att leva ett drönarliv hur länge som helst. Redan nu visar mitt kontoutdrag tydligt att jag har levt över mina tillgångar hela sommaren.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här. Får väl dra ner på bärsdrickandet radikalt och börja söka jobb mer aktivt igen. Men med rådande finanskris verkar det inte så jävla lätt att hitta ett kneg. Kollade platsbanken idag, och det enda jobb jag hittade som jag tyckte att jag var kvalificerad att söka var som städare. Men till och med till det jobbet krävde de körkort och tillgång till egen bil.

Jag trodde ganska länge att jag skulle få lite timmar på Cloetta center i höst. Men Indianen, som var den som brukade ringa in mig, jobbar inte där längre. Så det ser ganska mörkt ut.

Förhoppningsvis kan jag få en månads praktik på Corren i september. Det hjälper inte min ekonomi det minsta, men det förbättrar åtminstone mina chanser att få ett vikariat som journalist eller lite frilansuppdrag. Dessutom kan det hjälpa mig att få lite struktur på livet igen och om inte annat kan det bli ganska kul. Speciellt om jag får skriva för kultur och nöje.

Andra saker jag har tänkt att göra när tillvaron snart återgår till det normala är att börja läsa böcker mer regelbundet igen (har knappt läst något på hela sommaren) och skriva mer i den här bloggen.


Igår fick jag en riktigt glad nyhet när jag läste
DN:s kultursidor på nätet. Tydligen håller Klas Östergren på att skriva en tv-serie som är baserad på hans romaner Gentlemen och Gangsters. De två böckerna ligger båda helt klart på tio-i-topp över mina favoriter bland svenska romaner, och jag tror de kommer att göra sig utmärkta som tv-dramatik. Till råga på allt verkar det som att svt anlitat Mikael Marcimain till regin. Den mannen har tidigare regisserat Lasermannen och Upp till kamp, så mina förväntningar är skyhöga.

Nu har jag testat ett par kräftor. Mmmmm, så gott. Köttet ska ha en eloge för kokningen.

Här kan ni läsa om hur det gick till när vi fiskade kräftor förra året.