Mötte en gammal polare häromdan...

Förra veckan när jag var och badade fick jag syn på en kompis som jag inte sett på länge. Givetvis satte jag mig och snackade med honom, och vi avhandlade det vanliga man frågar gamla polare; jobbsituationen, nuvarande och tidigare förhållanden med tjejer, eventuella barn (han hade två stycken och jag har som ni vet inga) och lite gamla minnen.


Men det var vissa andra saker som gjorde det extra intressant att träffa just den här grabben. Förr hade han nämligen den absolut mest gigantiska skivsamling jag sett. Därför blev det en hel del musiksnack. Vi pratade om Dylans sämsta skivor, enades om att Neil Young fortfarande är en av världens absolut bästa liveartister och upptäckte att vi var på samma konsert då Neil spelade med Pearl Jam i Stockholm 1995. Vi diskuterade vilket som var tidernas bästa band, men där kom vi inte överens. Jag hävdade som vanligt att det står mellan The Clash och Velvet underground, medan min kompis påstod att det inte råder någon tvekan om att det måste vara The Beatles.


Den andra anledningen att jag tyckte det var kul att träffa honom var för att jag vet att han hade problem med droger i många år, men jag hade hört ett rykte om att han lagt av.

Glädjande nog stämde det ryktet. Min gamla polare hade nu varit spik nykter i två och ett halvt år. Han drack inte ens lättöl.

Då var jag bara tvungen att fråga hur det stod till med hans skivsamling. Folk som håller på mycket med droger brukar ha en förmåga att sälja allt av värde.

Jag blev mycket glad när han berättade att samlingen fortfarande var intakt. Under alla år som missbrukare hade han lyckats behålla sina 3500 (!) vinylskivor - varav en del mycket värdefulla rariteter, vilket jag tycker är helt otroligt. Visserligen hade han en gång känt sig tvingad att sälja en komplett Neil Young-samling. Men han hade fått sån ångest över det att han undan för undan köpt alla dessa skivor ännu en gång.

Jag blev oerhört imponerad. Att avhålla sig från att kränga av plattor som är värda tusentals kronor när man har ett brinnande begär efter amfetamin borde vara en omöjlighet.


Sen berättade min gamle polare en annan sak som gjorde mig ännu mer imponerad och nästan chockad.
Trots sjutton år som sprutnarkoman hade han aldrig suttit på kåken!


Jag tycker det borde instiftas nåt slags pris för bedrifter av det här slaget.


Kommentarer
Postat av: Jocke hippi

Tjena bra blogg men lite för lite snack om Slayer och andra stora band,jag vet att du kan bara du vill

2009-08-15 @ 05:26:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback