Från barn och dårar...

...får man höra sanningen, lyder talesättet. Det kan ligga något i det. Därför brukar jag alltid lyssna extra noga när ett barn eller en förmodat sinnesjuk människa berättar något för mig. Jag tror nämligen de kan besitta information som vi andra inte fått ta del av.

 

Idag var jag barnvakt åt Gabriel medans hans pappa handlade julklappar. Gabbe är fem år och vi har varit vänner nästan ända sen han föddes. Vi har umgåtts många gånger på tu man hand, känner varandra väl och har ibland ganska intressanta samtal.

Vi började dagen med att spela innebandy i vardagsrummet. Sen skulle vi käka, och medan vi åt satt vi och småpratade om julen och lite annat. Då började Gabriel utan att vi alls kommit in på ämnet berätta för mig om vad som skulle hända vid jordens undergång.

 

Jag vet inte alls var Gabriel fått den här informationen ifrån, men tydligen börjar det med att alla flickor i hela världen dör. Jag förstod inte riktigt hur det skulle gå till, men en dag finns det bara män och pojkar på jorden. Vad vi män kommer att göra i avsaknad av kvinnligt sällskap är att vi omskolar oss till bagare.
-Alla är bagare, förklarade Gabriel för mig.
Pojkarna bakar då bullar, kakor och tårtor stora som hus.

Jag vet inte om Gabbes föräldrar har berättat för honom om blommor och bin, men han verkade på något sätt ha insett att utan kvinnor blir det inga fler människor. Han berättade nämligen för mig att till slut kommer alla pojkar och män bli gamla och dö.

När alla flickor försvunnit, när alla män och pojkar avlidit av ålderdomssvaghet blir jorden helt tom. Då träder en gestalt fram som Gabriel högtidligt kallade för "Bossen".

Bossen vandrar omkring i en värld där det varken finns människor, djur eller växter. Han har ingen att prata eller leka med på SEX HUNDRA VECKOR, berättade Gabbe. Till slut blir Bossen ledsen och trött på att vara alldeles ensam. Så han klättrar upp på det kors som Jesus tillbringade sina sista timmar på.
Det enda som finns i hela världen är Bossen och korset, och utan att någon levande varelse bevittnar det kommer även Bossen att dra sitt sista andetag.

När även den mystiske Bossen avlidit händer ingenting mer på jorden. Allt är tomt och ödsligt i ytterliggare sexhundra veckor. Då kommer dinosaurierna tillbaka till världen. De kommer i sin tur vara jordens herrar i sexhundra veckor. 
När den tiden är över vaknar alla människor som någonsin dött och blir levande igen.

Gabriel försäkrade mig att det kommer att bli en lycklig dag, för då får vi alla återse varandra.

 

Jag sa till Gabriel att jag tyckte det lät lite läskigt, och att det verkade otäckt att vara död i så många veckor. Men han tröstade mig med att berätta att döden är som att sova. Dessutom lovade han att ligga och vila bredvid mig så att jag inte skulle känna mig ensam.

 

Jag bestämde mig för att lägga det här på minnet, för jag kom att tänka på att det faktiskt var en ängel vid namn Gabriel som berättade för människorna om Jesus ankomst. När man tänker efter är den här berättelsen inte mer osannolik än andra undergångshistorier, och det jag fick veta kan mycket väl vara sant.

Men eftersom jag tyckte stämningen blivit lite väl tung så försökte jag byta samtalsämne och frågade vad Gabriel önskat sig av tomten i julklapp.

- Jag önskar mig hela världen, sa Gabbe då.

- Önskar du dig hela världen? Det var inte dåligt, sa jag och skrattade.

- Ja, sa Gabriel. Jag vill ha allt!

 

Den här låten tillägnar jag min yngsta kompis.



Ser ljus på årets mörkaste dag

Jag har namnsdag idag. Vet inte om min morsa drev med mig när hon döpte mig till Tomas i andranamn. Det känns lite som ett hån att jag, som hatar vintern så mycket, har namnsdag på årets mörkaste dag.

Men att det är Tomasdagen idag innebär också att det vänder. Från och med nu kan det bara bli ljusare. Och jag är faktiskt på ganska bra humör idag.

Jag vaknade nämligen av att de ringde från Corren och frågade om jag kunde hoppa in och jobba ikväll. Givetvis tackade jag ja, så jag börjar klockan tre och jobbar fram till midnatt. Eventuellt kunde det bli jobb imorgon också.

 

När jag slutade med praktiken för snart en månad sen kändes det tomt, och jag var ganska pessimistisk. Min handledare sa nämligen att Corren redan hade flera redigerare som de kunde använda vid inhopp. Det fanns visserligen en viss möjlighet att jag behövdes, men han kunde absolut inte lova något. Så jag räknade med att jag fick se den där praktiken som en merit och att jag förmodligen inte skulle få något mer jobb på Corren.

Men i torsdags ringde de till min stora förvåning och frågade om jag kunde hoppa in. Vilket jag blev väldigt glad över. Jag lyckades nämligen få jobba just den dag som Corren bjöd sina anställda på julbord. Så det var en trevlig arbetsdag.

Idag knegar jag som sagt igen. Jag har även snackat med chefen på Extra Östergötland och anmält mig som inhoppare där också. Jag räknar inte med att få jobba i närheten av heltid, men vi får hoppas att de två tidningarna i Linköping åtminstone ger mig lite strödagar i framtiden. Det skulle vara skönt av flera anledningar, framförallt för att jag kan förbättra min ekonomi. En annan bra sak är att jag ökar mina chanser att kunna få ett sommarvikariat på någon tidning om jag kan visa att jag jobbat lite under vintern och våren.

 

I lördags lade jag ut min bok Jag känner ingen i Norrköping som julklapp till er som följer bloggen. (Ni hittar den här.) Jag hoppas att många orkar läsa hela boken och att ni gillar den.

Jag ser fram emot att få veta vad ni tyckte när ni läst klart. Plita gärna ner lite tankar och funderingar om boken i allmänhet. Berätta gärna vad ni tyckte om huvudpersonerna och sakerna de gör i boken. Är de sympatiska eller inte? Förstår ni deras handlingar, eller tycker ni de beter sig som idioter?

Ni behöver inte skriva långa recensioner (fast det får ni givetvis göra om ni orkar), men låt mig åtminstone få veta något om er läsupplevelse.


En julklapp till mina läsare

Det är nu snart ett år sen jag gav ut min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping på Vulkanförlaget. Den har sålt en del, blivit recenserad i några tidningar och bloggar, och finns att låna på Linköpings stadsbibliotek.

Jag har hela tiden varit medveten om att jag inte skulle bli rik på bokförsäljningen. Det viktigaste för mig är att den blir läst av så många som möjligt. Därför har jag tänkt att ge den här bloggens läsare en chans att läsa min bok gratis på nätet.

Från och med idag och fram till trettondagen kan ni läsa Jag känner ändå ingen i Norrköping på olofberg.blogg.se/novellsamling.



Jag känner ändå ingen i Norrköping
är en blandning mellan novellsamling och kortroman. Sex olika noveller utspelar sig samma kväll, och berättelserna går in i varandra. Tanken är att varje novell ska kunna läsas med behållning för sig själv, men att hela boken ska ge en större och mer komplex bild av karaktärerna och vad som hände den kvällen.

Hoppas att ni gillar boken, och ni får gärna skriva vad ni tycker och tänker om handlingen, huvudpersonerna och allt annat ni kan tänkas fundera över. Till exempel kan ni skriva något kort i kommentatorsfältet för varje novell, och sen berätta om era helhetsintryck i kommentatorsfältet på den avslutande novellen.

Ha en trevlig läsning!

Bestulen på mitt ansikte

Jag har blivit bestulen. Eller egentligen är det Björna som blivit bestulen, men det är jag som får skylta med mitt ansikte. En grupp på facebook som heter Hata LHC har helt frankt stulit bilden här bredvid och har den som huvudbild på sin sida.

Jag har också stulit ett antal bilder på nätet och haft med dem i bloggen, så det är väl kanske inte så mycket att gnälla om. Men det är lite tråkigt att få illustrera en sida vars syfte är att hata hockeylaget från min hemstad. Jag har anmält gruppen på facebook och Björna har mailat upphovsmannen, så vi får se vad som händer.

 

Om ni undrar varför jag blivit fotograferad när jag sitter i en papperskorg iförd en ganska ful LHC-mössa så kan jag berätta att Björna tog den bilden för två – tre år sen när vi var i Trädgårdsföreningen för att leka med hans son Gabbe. Det var kallt den dagen och jag hade ingen annan mössa att värma mitt nästan flintskaliga huvud med.

Det är så att jag har gillat Björnas son sen han knappt kunde säga mitt namn utan kallade mig "Olas". Jag är så pass svag för den pojken att jag ibland kan göra nästan vad som helst för att höra hans härliga skratt. Så när Gabbe helt plötsligt pekade på en grön skräpbehållare i Trädgårdsföreningen och föreslog "Olof sitta papperskorg" avfärdade jag inte idén. Då jag tog en titt såg jag att det satt en helt ny, ren och fräsch påse i papperskorgen.

Så jag hoppade i och satte mig, och det ångrar jag inte det minsta. Gabbe blev helt överlycklig och skrattade så att han nästan fick hicka. Björna tog en odödlig bild som jag än idag tycker är hans största prestation som fotograf..

 

Vad gör man inte för att glädja sina medmänniskor i allmänhet och barnen i synnerhet?

 

En annan sak jag upptäckte idag är att tidningen nolltretton har med min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping som julklappstips i senaste numret. Det tycker jag är kul.

Om ni vill ge bort min bok till någon i julklapp så kan ni beställa den från vulkanförlaget, eller köpa den på Skivlagret på Storgatan i Linköping.

 

Här kan ni läsa recensioner på boken:

Corren

Folkbladet

Lilla Blå bloggen

 

Om ni undrar hur jag har det annars så kan jag meddela att jag tycker livet det mesta är allmänt tråkigt just nu. Vädret är grått och trist, det är kallt och mörkt ute och jag har dåligt med stålar. Det känns som att det mesta jag gör är tämligen meningslöst, och att jag bara slår ihjäl tid på dagarna. Och jag har ingenting inplanerat som jag direkt ser fram emot att göra.

Det är därför jag har skrivit så lite på sistone. Eftersom jag tycker att allt jag gör är tråkigt så känns det inte som att jag har så mycket att berätta för er.

Jag har funderat lite över den saken och har vissa tankar på att delvis ändra vinkel på den här bloggen. Efter två och ett halvt år som bloggare kanske jag har tröttnat lite på att berätta om mitt eget liv. I varje fall just nu när det känns som att allt går på tomgång. Så jag funderar på att helt enkelt låta den här bloggen bli lite mer skönlitterär, att låta mina texter här spegla mitt eget liv och mina tankar men gå ifrån dagboksformen mer och mer.

Om jag får några bra idéer kanske jag bjuder på lite noveller i framtiden. Dikter har jag aldrig varit något vidare på, men jag funderar på att skriva några slags dialoger som illustrerar saker jag funderar över. Eller så kanske jag berättar gamla minnen (vilket jag gjort flera gånger förut) men struntar fullständigt i sanningshalten i det jag skriver och fabulerar precis hur mycket jag vill.

Vi får se hur det blir. Men jag har haft vissa problem med den här bloggen ett bra tag just nu, mycket för att jag en tid varit ganska missnöjd med mitt eget liv. Som tur är har jag vissa idéer på hur jag ska få ny inspiration och glädje i bloggskrivandet. Jag hoppas att jag kan få några uppslag för något motsvarande i mitt privatliv. För det behövs en radikal förändring just nu.

 

Ikväll kommer faktiskt en liten glimt i vintermörkret. Klockan sju är det julavslutning på pubquizen. Mitt lag har lagt undan alla vinster hela säsongen och sparat dem till avslutningen. Så trots att jag är luspank kommer jag ikväll att både äta gott, och lysa upp vintermörkret genom att hälla i mig några glas antidepressionmedicin.

Det blir säkert en trevlig kväll.


På semester från döden



Det är en grå jävla decembermåndag. Ibland regnar det, ibland inte. Jag har inte ens lust att gå ut. Vet inte vad jag har lust med överhuvudtaget, och så har det känts i stort sett hela tiden i en vecka nu. Sätter mig ibland framför datorn och tänker skriva nåt i bloggen. Men då känns huvudet helt tomt, som att jag inte har nåt att säga till omvärlden. Vill bara se på tv. Men så fort jag sätter mig framför burken blir jag uttråkad.

Jag gillar att sova, att drömma, att stänga av det vakna medvetandet och låta min hjärna ta mig iväg till oväntade platser. Försöker sova så mycket som möjligt. Drar mig extra länge på morgonen och försöker somna om. Tar en tupplur på eftermiddagen, kanske en till lite senare på kvällen. Bäddar ner mig med duntäcke och kuddar framför tv:n och hoppas på att slumra till.


Jag är inte deprimerad eller ledsen på något sätt. Det är bara att allt som kräver den minsta ansträngning känns rätt meningslöst just nu. Jag sitter inte hemma hela tiden. Nästan varje dag den senaste veckan har jag gått och fikat eller tagit en promenad med nån kompis. Men det är mest för att jag känner att jag måste göra något mer än att sitta hemma. På kvällarna är jag ganska loj, tar mig inte för något speciellt. Vet att jag borde skriva nåt i bloggen, städa, diska eller läsa en bok, men det tar emot av någon anledning. Så jag ägnar mig åt att se på tv, prata i telefon, ta tupplurar eller att slösurfa likgiltigt. Vet inte hur många timmar jag tillbringat på facebook på sistone, fast jag tycker det mesta där är tämligen ointressant.


När jag kollade kultursidorna i SvD upptäckte jag att
Tom Waits fyller 60 år idag. Jag gillar Tom Waits, speciellt plattorna han gjort den senare delen av hans karriär. Därför är jag brutalt sugen på hans liveskiva Glitter and doom. Vet att jag skulle få en kick av den plattan, att liveversionen av Goin´ out west förmodligen är helt suverän och skulle kunna få mig att springa omkring i lägenheten, spela luftgitarr och sjunga med. Men jag har inte råd att köpa skivor just nu. Jag har egentligen inte råd med någonting, knappt mat & cigaretter.

I slutet av SvD:s artikel ser jag att Tom Waits sagt till en intervjuare "Att leva är att vara på semester från döden".

Tom menar antagligen något djupt om livets förgänglighet, men jag funderar på den meningen från en annan vinkel. Jag tänker att semestern kan vara ganska tråkig när vädret är dåligt och plånboken ekar tom.


"I need kicks", sjöng Lou Reed – en annan av mina gamla hjältar. Och det är vad jag behöver. En kick av något slag. Jag skulle behöva resa till ett land jag aldrig varit i, testa en drog jag aldrig prövat, träffa en ny tjej som gör mig så jävla förälskad att jag inte vet vad jag heter. Det kanske är för höga krav på livet men jag skulle vilja se en riktigt bra konsert, gå på en svinrolig kaosartad fest eller åtminstone kunna köpa en skiva jag är sugen på .

Men förutsättningarna för att jag skulle göra något sånt idag är nästan ovanligt usla. Månaden heter december, det är måndag, vädret är grått och trist och jag har dåligt med stålar.


Be-bop-a-lula hela jävla dan

Ibland blir jag så totalt förälskad i en låt att jag lyssnar på den om och om igen hela tiden när jag är hemma, och går och sjunger den för mig själv när jag är någon annanstans. Ända sen i fredags då jag köpte Thåströms samlingsplatta Be-bop-a-lula hela jävla dan, har mina grannar kunnat höra En spelmans jordafärd eka från det Bergska residenset.
Be-bop-a-lula hela jävla dan är egentligen en samlingskiva med sexton låtar från Thåströms solokarriär. Men om man lade till sjuttio kronor så fick man en specialutgåva med extra cd:n Kompost som innehåller tidigare outgivet material, samt en live-dvd inspelad 2006. Vilket jag givetvis gjorde. Om jag bara köpt samlingsplattan hade det varit dags för en fullständig sinnesundersökning.

 

Jag har varken lyssnat på den vanliga skivan eller tittat på dvd:n ännu. Jag har fastnat i Kompost. En av de helt nya låtarna är just En spelmans jordafärd som är en tolkning av en gammal begravningsvisa av Dan Andersson. Låten är lika tung och deprimerande som Märk hur vår skugga, men den är så fruktansvärt vacker och Thåström gör den så jävla bra att jag inte kan sluta lyssna på den, även om den inte direkt är uppiggande för humöret.

Lyssna på den själva och bilda er en egen uppfattning.


 

Häftet till specialutgåvan innehåller en ovanligt öppenhjärtlig intervju där Thåström delar med sig av sina tankar kring låtskrivande och att spela in plattor, men han säger som vanligt nästan ingenting om sitt privatliv. Dessutom skriver han några rader om varje låt som är med på skivan.

I intervjun berättar Pimme att han var dödligt trött på gitarrmattorna på Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal och Mannen som blev en gris. Därför har de två senaste skivorna varit mer lågmälda och han har vågat låta sin egen röst stå i förgrunden och bära upp låtarna. Vilket jag tror var ett snilledrag, för framför allt Skebokvarnsvägen 209 är bland det bästa Thåström spelat in sen Ebba Gröns dagar.

 

Flera av låtarna på Kompost är alternativa versioner av gamla låtar, där Thåström skurit ner på distade gitarrer och istället fokuserat på sången. Det funkar otroligt bra. Flera spår som jag tyckte var kanonbra redan på Det är ni som är dom konstiga… och Mannen som blev en gris kommer mer till sin rätt på Kompost. Låtar som Ingenting gör mig och Aldrig nånsin komma ner blir mycket tyngre och allvarligare utan gitarrlarmet och Thåströms ord blir mer påtagliga, svårare att värja sig mot och texterna får en helt ny dignitet.

Detta gäller framför allt Ingen neråtsång, en låt som länge betytt så mycket för mig att jag lät den spela en avgörande roll för handlingen i en av novellerna i min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping, och vars text skar in i mig redan i den "Neil Young & Crazy Horse-version" som först släpptes. På Kompost har Thåström kanske gjort den bästa och slutgiltiga versionen av den låten och den vackra texten träffar ännu hårdare när ylandet och rundgångarna är borta.

 

Även om det är tjugo års spännvidd mellan när Thåström skrev låtarna på Kompost känns den ändå väldigt sammanhållen. (Imperiets …som eld och Jag är en idiot som först spelades in 1988 är med i nya versioner) Det verkar som att han samlat några favoriterna ur sin egen produktion vars originalversioner han inte varit riktigt nöjd med, och spelat in dem på nytt på ett sätt som mer speglar vem han är idag.

 

Många av mina läsare kanske tycker den här plattan är helt onödig och nöjer sig med att nynna med i gamla Thåströmhits. Men jag, som varit musiknörd i många år, älskar att höra alternativa versioner av mina gamla favoritlåtar. Det gör att jag upptäcker dem på nytt och kanske ser låtarna i ett annat ljus. Dessutom tycker jag att det är ett privilegium att få läsa lite om vad Thåström själv tycker om låtar som följt mig genom livet och stundtals haft ren personlig betydelse för mig.

Till exempel blir jag jävligt glad över att läsa att Thåström, precis som mig, tycker att Jag är en idiot är en av hans bästa texter. Den låten har alltid varit väldigt speciell för mig. (Ni kan läsa mer om varför här.)

En annan sak som glädjer mig på det personliga planet är när jag läser om vad Pimme skriver om Över sundet. Den låten slog sig för alltid in i mitt hjärta redan första gången jag hörde den just för att jag då hade nästan exakt samma funderingar som Thåström formulerar så vackert i texten.

Så här skrev jag i bloggen efter att ha lyssnat igenom plattan Kärlek är för dom samma dag som den släpptes:

 

"Åttonde spåret heter Över sundet. En låt om ett sprucket förhållande som är en slags tvillingsyster till Bob Dylans If you see her, say hello."

(Ni kan läsa hela min mitt inlägg om Kärlek är för dom här.)

 

Så här skriver Thåström själv:

"Idén till texten kan man eventuellt spåra till Dylans If you see her, say hello. "

 

I knew it! Kom ihåg var ni läste det först. ;)

 

PS. Jag vet att jag försummat den här bloggen hela november. Men nu ska jag komma igång med skrivandet igen och lägga ut inlägg regelbundet. DS.