It´s my birthday...

...and I cry if I want to.


Men det gör jag inte. Mår helt okej faktiskt, är hemma hos morsan i Västervik. Snart ska jag hjälpa henne att lösa melodikrysset. Solen skiner och februarivädret är riktigt fint, det blir nog en långpromenad i Ostkustens pärla lite senare.


Mitt 35e levnadsår är till ända och jag är numera 36. När min morsa var lika gammal som jag är nu var hon gift, hade tre barn och hade jobbat inom samma yrke i 18 år. Det finns inte en likhet med min egen livssituation. Jag vet inte vad jag vill säga med det, egentligen är det ganska meningslöst att jämföra oss med våra föräldrar. De är uppväxta en helt annan tid, har levt helt andra liv.

Så istället surfar jag runt och kollar upp vad de fem musiker som jag på rak arm kan komma på har betytt mest för mig, gjorde när de var i min ålder.


När Bob Dylan  var 36 år hade han just avslutat Rolling Thunder revue, den turné som gav upphov till världens bästa liveskiva, och låg mitt uppe i en skilsmässa. Han genomgick en inre kris och några år senare blev han fanatiskt religiös, en så kallad Born again christian.


När Thåström var lika gammal levde han i en slags exil i Amsterdam och spelade industrisynt med bandet Peace, love and pitbulls. Skivorna sålde i extremt små upplagor och sveriges ende rockstjärna hade en taxerad inkomst på under femtio tusen om året.


Vid 36 års ålder deklarerade Sinead O'Connor att hon skulle dra sig tillbaka från sin karriär som musiker och istället plugga teologi. Hon var trött på rockbranschen och ville göra något helt annat.


Ulf Lundell släppte sin skilsmässoplatta Den vassa eggen när han var i samma ålder. Det var då han söp som värst och mindre än två år senare var han frälst och medlem i anonyma alkoholister.


Cornelis Vreeswijk hade ett det stökigt samma period i livet. Han höll sig borta från Sverige, bodde bland annat i Frankrike och Holland och turnérade i Danmark och Norge. Allt för att skaffa inkomster som den svenska kronofogden inte kunde komma åt, så att han överhuvudtaget kunde hålla sig flytande.


Det kanske ser ut som en tanke, men jag hade ingen aning om att det var så här. Jag forskade i ovanstående personers liv vid 36 års ålder av ren nyfikenhet, och för att få inspiration till en text om min födelsedag.

Mina regelbundna läsare har inte kunnat undgå att förstå att jag befinner mig i ens svacka just nu. (jag tar mig igenom det här så oroa er inte för mig.) Även om dagsformen är god är mitt humör fortfarande svajigt, och det är mycket tankar som snurrar i mitt huvud.
När jag kollar vad de artister som skrivit den musik som påverkat mig allra mest så står det ganska tydligt att det inte bara är jag som känner mig lite vilsen och grubblande på min 36e födelsedag. Det verkar som att de år som följer efter 35 i en människas liv är en förvirrad tid då man inte riktigt vet vad man ska göra, då man försöker hitta nya vägar.


Om inte annat måste det betyda att de närmaste åren kan bli ganska spännande .


Vardagarna vecka nio

Alla vardagar den här veckan har sett i stort sett likadana ut. Köttet ringer runt halv elva och frågar om jag ska med ner till stan en sväng. Vi promenerar längs ån och på vägen dit möter vi upp Ronny Punk. Sen går vi till fiket i Gränden. Kaffet är billigt där, det ingår påtår och dessutom har de gårdagens mackor för halva priset. Då kan man passa på att ta sig en smörgås till sin kopp, utan att tänka det hade varit billigare att ta en dagens på någon lunchrestaurang..

När vi fikat en stund har Cykel-Anders dykt upp varje dag. Precis som Köttet så jobbar han eftermiddag den här veckan, så han brukar ta en runda på stan innan det är dags att knega.


Igår var situationen åtminstone lite annorlunda. Ronny var nämligen kraftig bakfull men på strålande humör när vi mötte honom.

Dagen innan hade han varit på The Champs och sett Inter - Manchester United. Ronny har gillat Man U hela sitt liv och följt det laget i vått och torrt. Han bodde till och med i Manchester under några år på åttiotalet. När hans favoritlag gick till FA-cupfinal liftade han till London, där han plankade in på Wembley genom att krypa in mellan benen på folk i kön till entrén.

Så givetvis hade han blivit jätteglad då United lyckades spela lika mot Inter på bortaplan. Men det var inte bara därför han hade firat. När vi fikade på tisdagen gjorde Ronny ett litet system på bomben och upprepade flera gånger att han var säker på att det skulle bli mållöst i matchen han skulle se. Det fick han rätt i och han lyckades även pricka in de tre andra matcherna. Att tippa tre rätta fotbollsresultat på endast 32 rader är riktigt bra jobbat, och Ronny blev belönad med en summa som inte gjorde honom ekonomiskt oberoende, men satt fint i hans plånbok. Det hade gjort honom så glad att han beställt in en shotsbricka för att bjuda de övriga vid bordet på. Tyvärr var det inte så många som var sugna, så han drack upp den mesta spriten själv.

Men som sagt, trots att han var tung i huvudet var han riktigt uppåt. När vi gick och fikade kände han sig fortfarande generös och bjöd på kaffe och räkmackor (färska sådana, inga gårdagens).


Efter fikat tog vi en sväng i olika bokhandlar för att kolla om det fanns något intressant på bokrean. Jag måste säga att jag blev riktigt besviken. Bokrean känns inte alls lika intressant som den var för fem år sen. Jag var varken imponerad av utbudet eller priserna och hittade inget jag ville köpa.


Det här är sista veckan som Köttet jobbar tvåskift. Från och med på måndag jobbar han ständigt dagtid. Ronny sticker till centralamerika på tisdag och blir borta ett bra tag. Så nästa vecka försvinner mina två lekkamrater. Jag hoppas på att jag får jobba åtminstone någon dag, men annars hittar jag säkert någon annan att fika eller promenera med.


I tried, at least i did that

Hur bra eller dåligt man än har det så tror jag att försämringar är något som människan har svårt att ta. Tjänar man 40 tusen i månaden skulle man bli bestört över att få lönen sänkt till 30, medan man hade blivit glad över den summan om man tidigare hade en månadslön på 22 tusen.

Det var ett otroligt ytligt exempel. Det jag pratar om är hur djupt man kan sakna något som man en gång i tiden trodde att man klarade sig utmärkt utan. Låt mig berätta en hypotetisk historia som inte har med pengar att göra, så kanske ni förstår vad jag menar.


Du jobbar som brevbärare och plötsligt får rockbandet där du är sångare och låtskrivare ett skivkontrakt. Plattan säljer bra, singeln spelas i radio och till sommaren får du spela på olika festivaler inför jublande folkmassor som sjunger med i låtarna du skrivit. Då skulle du antagligen må som en prins.

Så du tar tjänsteledigt från jobbet och ditt band spelar in en uppföljare. Men den floppar totalt. Ingen köper skivan, inga radiostationer spelar låtarna och inga konsertarrangörer är längre intresserade av dig och ditt band.

Då kan det kännas tungt de första månaderna du går och delar ut post igen. Du saknar kickarna och bekräftelsen. Känslan att ge något till andra människor som de verkligen uppskattar. Trots att du bara ett år tidigare trivdes väldigt bra med ditt jobb känns det nu meningslöst och trist och du går och suckar hela arbetsdagen. För allt du kan tänka på är hur otroligt mycket bättre allt var förra sommaren.


På nätterna ligger du och grubblar över varför uppföljaren inte sålde lika bra som debutplattan. Du vill inte tro att det är sant och letar efter något att skylla på. Ibland blir du arg på skivbolaget som inte marknadsförde den andra plattan på rätt sätt, eller tänker att det är idioterna på P3 som inte förstår din musik.

Andra nätter är värre. Det är då du börjar anklaga dig själv. Du gjorde helt enkelt för dåliga låtar. Inte ens den första skivan var speciellt bra, hela grejen med att du fick en hit och blev omskriven i pressen och beundrad av skrikande fans berodde på ett stort missförstånd. För du duger bara till brevbärare och den musik du gör är bara skit. Du kommer aldrig att skriva en riktigt bra låt igen.

Vissa nätter önskar du att det aldrig hade hänt. Du tänker att du skulle aldrig ha fått smaka på livet som rockstjärna, för då skulle det inte kännas så innehållslöst och tomt att vara brevbärare.

Enstaka nätter försöker du intala dig själv att du egentligen aldrig ville vara musiker. Det var mycket resor, konstiga arbetstider med många sena nätter, och det är lugnare och skönare på ditt vanliga kneg där du får jobba dagtid. Det funkar inget vidare, för innerst inne vet du att det är en lögn.


Det bästa du kan hoppas på i det här läget är att du kan förlika dig med tanken på att sagan är över. Rockstjärnekarriären sprack och nu är du brevbärare igen. Om du har riktig tur kan du med tiden kanske se något positivt i det hela. När du stod på scenen pirrade det i magen och du kände dig oövervinnlig. Förhoppningsvis inser du att det är upplevelser du borde värdesätta istället för att gräma dig över. Du har minnen som du för allt i världen inte skulle vilja vara utan.

Du kanske till och med kan bli rätt nöjd över din insats. Du försökte i alla fall, du gjorde ditt bästa och mer kan man inte begära.

Om du aldrig försöker, om du aldrig tar chanser och förnekar dig saker av rädsla för hur det ska kännas om du förlorar dem kanske du kan undvika de värsta svackorna, de största krascherna. Men jag lovar att i längden kommer då ditt liv bli ganska grått och innehöllslöst.


På humör för Nick Hornby

Jag har fått tillbaka min läslust.

I över två veckor kunde jag knappt koncentrera mig på att läsa en tidningsartikel eller ett blogginlägg, men nu är jag på det humöret att det känns avslappnande och skönt att sjunka in i en bok.

I vanliga fall brukar jag gilla ganska tunga böcker. Tre av mina favoritromaner är Varulven av Aksel Sandemose, John Steinbecks Vredens druvor och Vägen hem av Dermot Bolger. Om ni läst någon av dessa böcker så vet ni att det inte är några solskenshistorier. De romaner som jag högaktar, som påverkar mig mest och stannar längst i mitt medvetande är de där författaren inte försöker ge läsaren några falska förhoppningar. Realistiska historier som tydligt visar att den lilla människans tillvaro är hård och att livet är en kamp där de älskande oftast inte får varandra på slutet.

Men även om jag prisar böcker av det slaget så passar de inte alls att läsa för mig just nu. Jag är trött på mörka grubblerier och är fortfarande lite för disträ för något riktigt tungt som kräver av man verkligen funderar över det man läser.


Jag kan uppskatta lite lättsammare böcker ibland, även om jag aldrig läser deckare eller så kallad chic lit. I dagsläget är jag less på att älta saker jag inte kan göra något åt och när jag häromdagen letade i bokhyllan efter något att läsa var jag ute efter något underhållande som distraherade min hjärna. Gärna något som jag redan läst, för min koncentrationsförmåga är fortfarande inte på topp.

Då insåg jag att den perfekta författaren för mig just nu är Nick Hornby.


Jag har läst alla Nick Hornbys böcker och gillar dem allihop. Den brittiske fotbollsfanatikern och musiknörden slog igenom med Fever pitch som senare blev film, precis som hans två nästkommande romaner High fidelity och Om en pojke. 
Nick Hornby är absolut inte en författare som borde geniförklaras och han kommer aldrig att komma på tal när det gäller nobelpriset i litteratur. Men han är otroligt duktig på att skriva den sortens böcker han skriver.

Nick Hornby är lättläst, tränger inte speciellt djupt in i människans psyke i sina personporträtt och berättar inga tragiska historier som läsaren påverkas av resten av livet. Men för den skull är han inte på något sätt ytlig.

Det är inte så att man glömmer en Nick Hornby- roman så fort man lägger den ifrån sig. Han säger en hel del mycket tänkvärda saker i sina böcker, men gör det oftast på ett roligt sätt.

Man skulle kunna säga att Nick Hornby har specialiserat sig på att berätta om alldagliga problem. Inte om händelser som knäcker en människa, utan om bekymmer som alla människor brottas med någon gång i livet. Saker som går att komma över.


Den roman jag valde att läsa var Fallhöjd. Rent ämnesmässigt är den lite allvarligare än Hornbys tidigare romaner, och på ytan skulle man kunna tro att det är helt fel bok för mig just nu. Den handlar nämligen om fyra människor som råkar mötas då de alla tänker ta livet av sig genom att hoppa från samma hustak. Den inledningen skulle Lars Norén säkert ha gillat och gjort en blytung pjäs av. Men Nick Hornby lyckas istället få historien riktigt underhållande.

Han tar självmordstemat på allvar, men lyckas på något sätt avdramatisera hela situationen. Berättelsen innehåller en del allvarliga resonemang. Men dialogen är ofta nästan dråplig och huvudpersonerna så komiska i sin misär att man, trots att man gillar dem, inte kan låta bli att skratta.


Nu har jag bara några kapitel kvar på Fallhöjd. Det känns som att den boken har fått mig på mycket bättre humör. Därför ska jag börja läsa en annan roman av Nick Hornby redan imorgon. Nämligen En god människa.


Arbetarlitteratur och pubquiz

Jag har aldrig träffat bloggaren Lilla Blå. Den kontakt vi har haft är att vi läser varandras bloggar och jag har ingen aning om vad hon heter på riktigt. Men igår lade hon upp en recension av min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping.

Tidigare är det bara mina kompisar som har läst min novellsamling, så för mig var det mycket intressant att läsa vad en människa jag inte känner tyckte om min bok.

Ni kan läsa recensionen här. Och det tycker jag ni ska göra, för den var mycket välskriven och genomtänkt precis som det mesta på den bloggen. Jag hoppas att få fler läsare som är lika engagerade som Lilla Blå.


Lilla Blå kallar boken "En mollställd skildring av samhällets underdogs", och skriver bland annat så här:


"Det var länge sedan jag läste en social arbetarklasskildring av det här slaget men det finns flera ställen i boken som berör mig starkt(...) Det är starka och sotsvarta berättelser som efterlämnar en tyngd hos mig som jag får lite svårt att skaka av mig. "


Appropå arbetarklassskildringar fick jag veta häromdagen att Åsa Linderborg kommer till biblioteket nästa vecka, för att prata om sin bok Mig äger ingen.

Åsa Linderborg är kanske min absoluta favoritskribent och jag läser alltid hennes artiklar på aftonbladets kultursidor. Hennes debutroman är ett mycket gripande porträtt av Åsas pappa som var härdarmästare och alkoholist.
Mig äger ingen är nog den bästa svenska boken jag läst på flera år, och därför kommer jag givetvis att vara på plats torsdagen den 5e mars klockan 18.00 då Åsa Linderborg gästar Linköpings stadsbibliotek.


Ikväll är det dags för quiz på stampuben igen. Jag hoppas att det går bättre än förra gången. Då var vi totalt chanslösa och gick helt lottlösa på de tre första grenarna. Den enda trösten var att vi istället dominerade helt på den sista grenen. Vi vann med 19 rätta svar, och det laget som tog andraplatsen hade bara 14 poäng.

Men att bara komma i prispengarna en enda gång är långt ifrån tillräckligt bra. Så ikväll måste vi skärpa oss och prestera så bra som jag vet att vi kan göra.


Liten rapport från min helg

Hjerta har tidigare efterfrågat sammanfattningar av mina helger. Så här kommer en.


I fredags cyklade jag ut till Ulven för att ta ett par bira framför På spåret. Eftersom det var final kändes det lite speciellt. Jag tyckte också att det var kul att Louise Hoffsten var med och sjöng Sinead O'Connors Nothing compares to you. Tyvärr var det ganska tydligt att bluessångerskan från Linköping är en mycket sämre sångerska än Sinead. Flera gånger var det uppenbart att hon helt enkelt skippade de höga tonerna som den rakade irländskan sjunger så vackert.

Givetvis kunde jag svaret på frågorna om Sinead. Att det är Prince som skrev hitlåten som framfördes var busenkelt. Och att den dramatiska händelsen i Saturday night live var att Sinead rev sönder en bild på påven i protest mot sexuella övergrepp på barn i den katolska kyrkan, hade jag heller inga som helst problem med. Om jag suttit i en av burarna hade jag kunnat ge lite extra kuriosa, bland annat att Sinead O'Connor sjöng Bob Marleys War innan hon retade upp katoliker över hela världen.

Efter På spåret drack Ulven och jag bira och diskuterade livet upp- och nergångar fram till tolv på natten. Det var en bra kväll. Ibland är det mycket bättre att dricka bärs hemma hos en kompis istället var att gå på lokal. Det blir oftast lite mer seriösa samtal då.


Igår tog jag en eftermiddagsöl på The Champs och snackade lite med Ronny Punk och Köttet. Det blev ganska lugnt och jag gick hem redan innan Linköpings match mot Frölunda började.

På kvällen tog jag ett par folköl tillsammans med Pete och Den Hemlige brodern. En ganska stilla lördagskväll, och det är skönt att jag knappt känner mig bakis alls idag.


Annars har jag under veckan funderat på olika sätt att marknadsföra min bok som finns att beställa från Vulkanförlaget. Jag vill finna vägar att hitta potentiella läsare förutom vänner och bekanta och de som läser min blogg.

Jag har redan nu kontaktat flera andra bloggare som jag är bekant med. Jag har skickat dem min bok, och räknar med att de snart skriver något om den.

Dessutom fick min kompis Björna den briljanta idén att starta en grupp för boken på facebook. Den gruppen har redan nu 150 medlemmar och jag hoppas att de flesta av dem kommer att köpa Jag känner ändå ingen i Norrköping när löningen kommer nästa vecka.

Igår träffade jag en journalist på Corren som tidigare har skrivit om min blogg i mycket positiva ordalag. Han visste redan att jag lagt upp min bok på Vulkan, och de hade tydligen diskuterat på Correns kulturredaktion om de skulle skriva om det på något sätt.

Så vi bestämde att jag ska ska skicka min bok till honom så fort jag får den från förlaget. De är lite sega på vulkan och jag har redan fått höra att vissa av mina läsare är otåliga.

Om ni har några fler tips om hur jag kan få ut informationen om min bok, så får ni gärna skriva en kommentar.


Strike another match, go start anew

(Skrev det här igår kväll, men lägger upp det nu)

Idag gjorde jag något som jag egentligen borde gjort för flera veckor sedan. Det var ett paket jag var tvungen att posta. Att lägga det på lådan blev en gest, en handling som på något sätt markerar att ett kapitel i mitt liv är slut. Att jag slutligen accepterar ett faktum som jag för några veckor sedan bemötte med att spontant utbrista:

"Det här får inte vara sant."

Jag har helt enkelt inte pallat och skjutit upp det så länge jag kunde. Men till slut insåg jag att det var lika bra att få det gjort, att det skulle hjälpa mig att gå vidare.

Jag bestämde träff med en kompis, och postade paketet på vägen dit. Gjorde det snabbt, som i förbifarten. För att lura mig själv att det inte var en stor grej, inte alls dramatiskt.

Det kändes bra. Jag tänkte att det var skönt att äntligen sätta punkt i det här kapitlet. Inse att det är över för den här gången. Att jag inte kan göra något åt saken, men att ingen ännu vet vad som händer senare i boken där jag har den manliga huvudrollen. Det enda jag kan göra är att läsa vidare och se vad som händer.

Sen fikade jag med A från mitt quizlag. Hon är rätt pratglad, så en kopp med henne var bra för att skingra tankarna.


När jag sagt hejdå till A efter en timme så skulle man kunna tro att jag gick upp till Hamlet och tog en bira. Det skulle varit logiskt på något sätt. En slags gravöl.

Men istället för att bete mig exakt som när jag var 21, så gjorde jag som den 12årige Olof skulle ha gjort.

Jag gick upp till biblioteket och läste serier.

Finns det något mer avslappnande än att sitta i en fåtölj och bläddra i ett seriealbum?


Nu har jag käkat och tagit en promenad. Tar en folköl och skriver det här. Jag känner att jag gjorde något bra idag. Att vägra acceptera motgångar innebär bara frustration och grubblerier. Jag måste försöka släppa det här och gå vidare med mitt liv.

Men när man släpper taget om något återstår bara en känsla av saknad.



Doing time...

I måndags var det quiz på puben, i tisdags och onsdags var jag hos Den Hemlige Brodern och såg på TV, i torsdagskväll spelade jag biljard med Gorben och igår blev det bira framför På Spåret tillsammans med Pete och Den Hemlige. Jag försöker fylla dagarna och tomheten med något. Har svårt att vara ensam.

Mina polare säger, och jag vet att de har rätt, att det kommer att kännas fördjävligt ett bra tag men att det blir bättre med tiden. Så det är vad jag gör nu. Nöter tid. Gör tid.

Försöker äta ordentligt, få frisk luft, gå ut och promenera, träffa folk, jobba och göra normala saker. Skingra tankarna. Jag gör vad jag kan för att må så bra som möjligt och få dagarna att gå, siktar framåt till den dag då allt inte längre känns så grått.


Göra tid. Do time är på engelska slang för att sitta inne. Och det är ungefär så det är, bara det att mitt straff inte är tidsbestämt. Det är en vecka sedan jag passerade den magiska gränsen seven hours and fifteen days. Men tre veckor är ingenting, har knappt hunnit vänja mig vid miljön och mitt nygamla liv.

Även på kåken garvar man ibland. Man kan dra en biljard eller spela kort, be with the boys. Men när natten kommer är man ensam i sin cell. Inlåst med sina egna tankar som enda sällskap.

Om jag sköter mig bra kanske det blir permissioner i framtiden, och en dag kanske jag blir åtminstone villkorligt frigiven.

Fram till dess biter jag ihop och tar en dag i taget. Det blir några folköl ibland men jag vågar inte dricka mig berusad. På den här anstalten bestraffas nämligen fylleri stenhårt. En rejäl baksmälla skulle kännas som tortyr just nu.


Jag kommer igen, kära läsare. Jag har ingen aning om hur jag kommer att må imorgon, men idag känns det faktiskt lite bättre än igår och mycket bättre än förra veckan. Jag lovar att det här inte ska bli en depressiv, navelskådande blogg av en kille som tycker synd om sig själv. Snart kommer ni att få läsa humoristiska och mer utåtriktade texter igen.


Ni måste bara ge mig lite tid.


Nu kan ni köpa min bok!

Jag har glädjen att meddela att från och med idag finns min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping till försäljning på vulkanförlaget. Det rör sig alltså om boken jag skrev förra året, inte min gamla roman som ni har kunnat läsa på nätet.


Så här beskrivs min novellsamling på förlagets sida:


"Boken är en berättelse som ligger i gränslandet mellan novellsamling och roman. Våra liv, värderingar och tidigare erfarenheter kan göra samma plats vid samma tid till helt olika världar. Det handlar bara om vem som betraktar det som händer.

På ytan är det bara ännu en konsert, bara ännu en fredagskväll i Östergötland. När man tittar lite närmare växer huvudpersonernas tidigare livshistorier fram till att bli en högst avgörande faktor i hur kvällen utvecklas, och vilka följder tämligen små beslut kan komma att få. Jag känner ändå ingen i Norrköping är en berättelse om konsekvenser."


Jag känner ändå ingen i Norrköping är på 129 sidor och innehåller sex olika noveller som alla utspelar sig på samma kväll. Berättelserna går in i varandra och de olika huvudpersonerna kommer in i de andras noveller. Meningen är att varje berättelse ska kunna läsas var för sig med behållning, men att helheten ger en större och komplettare bild av vad som hände den kvällen.

Boken kostar 149 kronor, vilket jag vet är lite dyrt för en pocket. Men å andra sidan så är det bara tre öl på krogen numera, så jag tycker ni kan unna er det. Eller så kan ni beställa den som pdf-fil för endast 57 kronor.


Klicka här redan nu och beställ ett ex.


Om det är någon som har en egen blogg och vill recensera min bok där, så kan ni skriva era mailadresser i en kommentar.


Down in the groove

Down in the groove är en av Bob Dylans absolut sämsta plattor. Den enda som jag på rak arm kan komma på är sämre är Self Portrait, och myten om den skivan är att Dylan medvetet släppte en usel platta för att avskärma sig från sina fans, för att de inte skulle ta honom på så blodigt allvar.
Den enda bra låten på Down in the groove är Death is not the end, som Nick Cave har gjort en utmärkt cover på. De andra låtarna hade mått bäst av att aldrig spelas in. Down in the groove är den av Dylans skivor som berört mig minst, och jag har inte lyssnat på den särskilt många gånger.

Nu tänker jag på den varje natt.


Jag har svårt att sova på nätterna. För att försöka att inte tänka på de saker som jag absolut inte vill fundera på, saker som får mig att grubbla och gör det helt omöjligt för mig att somna, så har jag olika metoder för att distrahera min hjärna. Ett sätt är att sakta och lugnt räkna upp Bob Dylans skivor i kronologisk ordning.

Sextio- och sjuttiotalet är tämligen enkelt för mig. Utan problem går jag från platta till platta, minns årtal och glömmer inte ens liveskivorna. Men när jag gått förbi Bobs kristna period, kommer in på åttiotalet, smidigt tar mig från Shot of love via Infidels till Real live stöter jag på problem. Varje natt är det samma fråga jag ställer mig:


- När fan kom Down in the groove?


Eftersom jag inte kan komma på när den förbannade likplattan släpptes, så tar jag mig aldrig in på nittio- och 2000-talet. Det tar stopp och jag får försöka komma på ett annat sätt att distrahera min hjärna.

På dagarna funderar jag över helt andra saker, och glömmer bort att ta reda på när skivan kom. Sen blir det natt igen, jag är sömnlös och försöker ännu en gång räkna upp alla Dylans skivor. Och stöter återigen på patrull direkt efter Real Live.

Down in the groove
släpptes 1988, två år efter Knocked out loaded och året innan Oh mercy. Lägg inte det på minnet. Köp aldrig den skivan och glöm att jag ens nämnt den. Det är en helt värdelös platta som ni aldrig ska tänka på igen. På sin höjd kan ni ladda ner Death is not the end.


Jag lever

Till de läsare som har undrat varför jag inte skrivit på länge, så kan jag säga att det har hänt en del saker i mitt liv som tyngt mig. Visserligen kanske det hade varit bra att skriva av sig om det, men vissa saker är för privata för att ta upp i den här bloggen. Ett tag kände jag mig helt knäckt och mina tankar var fullt upptagna av mörka grubblerier. Så jag har helt enkelt inte haft lust eller ork att skriva om vad jag gjort den senaste tiden, och jag har inte brytt mig om nyheter och dylikt överhuvudtaget.

Idag mår jag faktiskt bra efter omständigheterna, och det känns som att jag kommer att klara av ta mig igenom en period som kommer att bli jobbig för mig. Jag är fortfarande ledsen över det som hänt och funderar över det mycket - men inte längre hela min vakna tid. Dessutom kunde jag sova någorlunda normalt igår natt för första gången på två veckor.

Så idag tänkte jag ge mina läsare en liten anekdot från en av dagarna de senaste veckorna.


I tisdags när jag fortfarande mådde riktigt risigt skulle jag träffa Gorben. Min långe vän tyckte att jag behövde skingra tankarna, så han hade föreslagit att vi skulle spela biljard.

Jag kände mig instängd och rastlös i min lägenhet och gick ut en bra stund innan jag skulle träffa Gorben. Då jag kom ner på stan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra för att slå ihjäl tiden. Jag ville ha en lugn plats där det inte var för mycket folk och jag kunde sitta en stund och fundera för mig själv. Så jag fick för mig att gå upp till domkyrkan.

Jag tände ett ljus och satte mig en stund på en bänk och tänkte. Det var skönt att sitta där. Lugnt och fridfullt, och jag kände mig faktiskt inte riktigt så spänd och grubblande som jag varit på sista tiden.

Jag tänkte att alla drabbas av bekymmer, sorger och förluster av olika slag. Men de flesta går att komma över - även om det tar lång tid. Jag tittade på den stora bilden av Jesus med öppna armar, och tänkte att jag kommer att ta mig igenom den här perioden också. Även om det känns tungt just nu så kommer det att kännas lite lättare ju längre tiden går.

Så jag började längta framåt i tiden. Jag längtade efter den dag då jag kunde tänka en glad tanke igen. Kanske skratta åt ett skämt, glömma mina bekymmer för en stund och känna lite glädje. För jag hade inte tänkt en enda positiv tanke eller känt mig det minsta glad på tio dagar.

Sen reste jag mig och gick ner till biljardhallen.


Redan vid första stöten kände jag att jag spelade bra och att Gorben inte skulle ha en chans den här kvällen. Det var som att jag spelade på ren trots mot livet. Jag stirrade på den gröna duken och fokuserade all min kraft på bollarna och att få ner dem i hålen.

Det två första gångerna jag kom in i matchen kände jag att jag verkligen behärskade spelet och styrde bollarna precis dit jag ville ha dem. Men när det gäller 14 - 1 (den biljardform som Gorben och jag spelar) så dröjer det lite innan kakan öppnar sig. Så trots en del förvånansvärt bra stötar hamnade jag i omöjliga situationer och gjorde bara två - tre bollar åt gången.

Men den tredje gången fanns det vissa möjligheter att göra en lång serie, även om det krävde ett mycket konstruktivt spel. Mitt positionspel var bra, och jag lyckades styra in köbollen i kakan så att den öppnade sig lite. Jag gjorde fyra bollar ganska enkelt, men på den femte bollen råkade jag ut för problem. Jag lyckades hitta en möjlighet som Gorben inte ens sett, och sen med en skruv som inte var av denna världen hamna på ett ställe där det faktiskt fanns chans ett göra ännu en boll. Jag sänkte min sjätte boll någorlunda klockrent, och hamnade lite ur position. Men jag lyckades med en vallstöt som jag brukar missa nio gånger av tio och nu hade jag gjort sju bollar i rad.


Gorben och jag tittade på varandra och kände att något stort var på gång. På vår amatörmässiga nivå så har en serie på tio bollar blivit något magiskt för oss. Att göra en tia, eller ett dekad som vi ibland skämtsamt säger, är det vi eftersträvar när vi spelar. Gorben har aldrig klarat av det, men jag har faktiskt lyckats en enda gång i hela mitt liv.

Boll nummer åtta var inte så svår, och när jag la mig i perfekt position till den nionde drog Gorben efter andan. Jag sänkte den nionde bollen och lyckades stöta precis så hårt som jag behövde för att överhuvudtaget ha en chans på den tionde.

Det kändes som att hela mitt liv hängde på nästa stöt. Jag böjde mig ner mot bordet och tänkte att jag vägrar missa nu. Koncentrerade all min psykiska kraft på den vita bollen, kön, och den blå bollen som jag bara måste få ner i hörnet. Sen stötte jag till, och bollen rullade spikrakt ner i hålet.

Jag höjde armarna över luften och jublade. Utan att jag ens var medveten om det så sken mitt ansikte upp i ett leende för första gången på tio dagar. Min skalle, som var hårt ansträngd av sömnlöshet och grubblerier, snurrade till och jag blev yr för en stund. Jag fick tårar i ögonen.


Jag kände mig riktigt lycklig.


Ingenting av mina bekymmer hade förändrats eller förbättrats. Det som tyngt mig de senaste dagarna var egentligen precis lika illa som en kvart tidigare. Men jag såg en liten ljusglimt i det kompakta mörkret.


Vad jag vill säga med den historien kan ni fundera över....