Down in the groove

Down in the groove är en av Bob Dylans absolut sämsta plattor. Den enda som jag på rak arm kan komma på är sämre är Self Portrait, och myten om den skivan är att Dylan medvetet släppte en usel platta för att avskärma sig från sina fans, för att de inte skulle ta honom på så blodigt allvar.
Den enda bra låten på Down in the groove är Death is not the end, som Nick Cave har gjort en utmärkt cover på. De andra låtarna hade mått bäst av att aldrig spelas in. Down in the groove är den av Dylans skivor som berört mig minst, och jag har inte lyssnat på den särskilt många gånger.

Nu tänker jag på den varje natt.


Jag har svårt att sova på nätterna. För att försöka att inte tänka på de saker som jag absolut inte vill fundera på, saker som får mig att grubbla och gör det helt omöjligt för mig att somna, så har jag olika metoder för att distrahera min hjärna. Ett sätt är att sakta och lugnt räkna upp Bob Dylans skivor i kronologisk ordning.

Sextio- och sjuttiotalet är tämligen enkelt för mig. Utan problem går jag från platta till platta, minns årtal och glömmer inte ens liveskivorna. Men när jag gått förbi Bobs kristna period, kommer in på åttiotalet, smidigt tar mig från Shot of love via Infidels till Real live stöter jag på problem. Varje natt är det samma fråga jag ställer mig:


- När fan kom Down in the groove?


Eftersom jag inte kan komma på när den förbannade likplattan släpptes, så tar jag mig aldrig in på nittio- och 2000-talet. Det tar stopp och jag får försöka komma på ett annat sätt att distrahera min hjärna.

På dagarna funderar jag över helt andra saker, och glömmer bort att ta reda på när skivan kom. Sen blir det natt igen, jag är sömnlös och försöker ännu en gång räkna upp alla Dylans skivor. Och stöter återigen på patrull direkt efter Real Live.

Down in the groove
släpptes 1988, två år efter Knocked out loaded och året innan Oh mercy. Lägg inte det på minnet. Köp aldrig den skivan och glöm att jag ens nämnt den. Det är en helt värdelös platta som ni aldrig ska tänka på igen. På sin höjd kan ni ladda ner Death is not the end.


Kommentarer
Postat av: Martin

Gillar din blogg, och du borde gilla vår...

//Martin (aka Trötter)

2009-02-10 @ 19:22:11
Postat av: Martin

Gillar din blogg, och du borde gilla vår...

//Martin (aka Trötter)

Postat av: Per Kjellberg

Ok det är ingen höjdarplatta men som du nämner så finns ju guldlåten Death is not the end som är hur bra som helst och dessutom så är Silvio och Rank strangers to me också mycket bra låtar.

2010-02-22 @ 23:23:12
Postat av: isak

men silvio är en låt som passar in på topp 15 listan..

2011-01-03 @ 14:25:22
Postat av: Micke Östlund

Hrm ... har Down in the groove på förinspelat kassettband. Den innehåller flera bra låtar, framför allt Silvio men visst, även Death is not the end. Som helhet är dock skivan inte lika bra som Self Portrait (en av mina favoritskivor med Dylan!) eller plattan som innehåller överblivet material från inspelningarna av Self Portrait, enkeln Dylan från 1973 - den enda platta som aldrig släppts på CD. Det var min allra första Dylan-skiva och än idag älskar jag den.



Saved däremot och ett gäng andra plattor från de senaste 30 åren kan man leva utan - dock inte Down in the groove.



Det finns dock mycket annan musik som gör en sömnlös. Sömnlös i Seattle är en bra titel, för grungen gör mig sömnlös. Och punken, den anskrämliga punken. Thåström och Morrisey tillhör de väldigt hypade artisterna.



Jag önskar att jag även kunde känna mig sömnlös av Grateful Dead, för då skulle jag kunna ta mig igenom alla de 73 skivorna i boxen The Complete Europe '72 mycket snabbare. Men Grateful Dead vaggar mig till sömns, en god sömn och så här sju månader senare, har jag bara kommit fram till den femte konserten i boxen. Det är sjutton kvar.

2012-04-23 @ 18:27:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback