I tried, at least i did that

Hur bra eller dåligt man än har det så tror jag att försämringar är något som människan har svårt att ta. Tjänar man 40 tusen i månaden skulle man bli bestört över att få lönen sänkt till 30, medan man hade blivit glad över den summan om man tidigare hade en månadslön på 22 tusen.

Det var ett otroligt ytligt exempel. Det jag pratar om är hur djupt man kan sakna något som man en gång i tiden trodde att man klarade sig utmärkt utan. Låt mig berätta en hypotetisk historia som inte har med pengar att göra, så kanske ni förstår vad jag menar.


Du jobbar som brevbärare och plötsligt får rockbandet där du är sångare och låtskrivare ett skivkontrakt. Plattan säljer bra, singeln spelas i radio och till sommaren får du spela på olika festivaler inför jublande folkmassor som sjunger med i låtarna du skrivit. Då skulle du antagligen må som en prins.

Så du tar tjänsteledigt från jobbet och ditt band spelar in en uppföljare. Men den floppar totalt. Ingen köper skivan, inga radiostationer spelar låtarna och inga konsertarrangörer är längre intresserade av dig och ditt band.

Då kan det kännas tungt de första månaderna du går och delar ut post igen. Du saknar kickarna och bekräftelsen. Känslan att ge något till andra människor som de verkligen uppskattar. Trots att du bara ett år tidigare trivdes väldigt bra med ditt jobb känns det nu meningslöst och trist och du går och suckar hela arbetsdagen. För allt du kan tänka på är hur otroligt mycket bättre allt var förra sommaren.


På nätterna ligger du och grubblar över varför uppföljaren inte sålde lika bra som debutplattan. Du vill inte tro att det är sant och letar efter något att skylla på. Ibland blir du arg på skivbolaget som inte marknadsförde den andra plattan på rätt sätt, eller tänker att det är idioterna på P3 som inte förstår din musik.

Andra nätter är värre. Det är då du börjar anklaga dig själv. Du gjorde helt enkelt för dåliga låtar. Inte ens den första skivan var speciellt bra, hela grejen med att du fick en hit och blev omskriven i pressen och beundrad av skrikande fans berodde på ett stort missförstånd. För du duger bara till brevbärare och den musik du gör är bara skit. Du kommer aldrig att skriva en riktigt bra låt igen.

Vissa nätter önskar du att det aldrig hade hänt. Du tänker att du skulle aldrig ha fått smaka på livet som rockstjärna, för då skulle det inte kännas så innehållslöst och tomt att vara brevbärare.

Enstaka nätter försöker du intala dig själv att du egentligen aldrig ville vara musiker. Det var mycket resor, konstiga arbetstider med många sena nätter, och det är lugnare och skönare på ditt vanliga kneg där du får jobba dagtid. Det funkar inget vidare, för innerst inne vet du att det är en lögn.


Det bästa du kan hoppas på i det här läget är att du kan förlika dig med tanken på att sagan är över. Rockstjärnekarriären sprack och nu är du brevbärare igen. Om du har riktig tur kan du med tiden kanske se något positivt i det hela. När du stod på scenen pirrade det i magen och du kände dig oövervinnlig. Förhoppningsvis inser du att det är upplevelser du borde värdesätta istället för att gräma dig över. Du har minnen som du för allt i världen inte skulle vilja vara utan.

Du kanske till och med kan bli rätt nöjd över din insats. Du försökte i alla fall, du gjorde ditt bästa och mer kan man inte begära.

Om du aldrig försöker, om du aldrig tar chanser och förnekar dig saker av rädsla för hur det ska kännas om du förlorar dem kanske du kan undvika de värsta svackorna, de största krascherna. Men jag lovar att i längden kommer då ditt liv bli ganska grått och innehöllslöst.


Kommentarer
Postat av: thomas lilja

Klockrent Olof!! Jag kände igen mig på pricken. Jag turnerade utomlands och spelade på Hultsfred m.m. men en dag var det över. Läs mer om det i min roman "Fred", som finns på Vulkan.//Thomas Lilja

Postat av: Pete

Bra och intresant läsning olof /Pete

2009-02-25 @ 16:11:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback