På humör för Nick Hornby

Jag har fått tillbaka min läslust.

I över två veckor kunde jag knappt koncentrera mig på att läsa en tidningsartikel eller ett blogginlägg, men nu är jag på det humöret att det känns avslappnande och skönt att sjunka in i en bok.

I vanliga fall brukar jag gilla ganska tunga böcker. Tre av mina favoritromaner är Varulven av Aksel Sandemose, John Steinbecks Vredens druvor och Vägen hem av Dermot Bolger. Om ni läst någon av dessa böcker så vet ni att det inte är några solskenshistorier. De romaner som jag högaktar, som påverkar mig mest och stannar längst i mitt medvetande är de där författaren inte försöker ge läsaren några falska förhoppningar. Realistiska historier som tydligt visar att den lilla människans tillvaro är hård och att livet är en kamp där de älskande oftast inte får varandra på slutet.

Men även om jag prisar böcker av det slaget så passar de inte alls att läsa för mig just nu. Jag är trött på mörka grubblerier och är fortfarande lite för disträ för något riktigt tungt som kräver av man verkligen funderar över det man läser.


Jag kan uppskatta lite lättsammare böcker ibland, även om jag aldrig läser deckare eller så kallad chic lit. I dagsläget är jag less på att älta saker jag inte kan göra något åt och när jag häromdagen letade i bokhyllan efter något att läsa var jag ute efter något underhållande som distraherade min hjärna. Gärna något som jag redan läst, för min koncentrationsförmåga är fortfarande inte på topp.

Då insåg jag att den perfekta författaren för mig just nu är Nick Hornby.


Jag har läst alla Nick Hornbys böcker och gillar dem allihop. Den brittiske fotbollsfanatikern och musiknörden slog igenom med Fever pitch som senare blev film, precis som hans två nästkommande romaner High fidelity och Om en pojke. 
Nick Hornby är absolut inte en författare som borde geniförklaras och han kommer aldrig att komma på tal när det gäller nobelpriset i litteratur. Men han är otroligt duktig på att skriva den sortens böcker han skriver.

Nick Hornby är lättläst, tränger inte speciellt djupt in i människans psyke i sina personporträtt och berättar inga tragiska historier som läsaren påverkas av resten av livet. Men för den skull är han inte på något sätt ytlig.

Det är inte så att man glömmer en Nick Hornby- roman så fort man lägger den ifrån sig. Han säger en hel del mycket tänkvärda saker i sina böcker, men gör det oftast på ett roligt sätt.

Man skulle kunna säga att Nick Hornby har specialiserat sig på att berätta om alldagliga problem. Inte om händelser som knäcker en människa, utan om bekymmer som alla människor brottas med någon gång i livet. Saker som går att komma över.


Den roman jag valde att läsa var Fallhöjd. Rent ämnesmässigt är den lite allvarligare än Hornbys tidigare romaner, och på ytan skulle man kunna tro att det är helt fel bok för mig just nu. Den handlar nämligen om fyra människor som råkar mötas då de alla tänker ta livet av sig genom att hoppa från samma hustak. Den inledningen skulle Lars Norén säkert ha gillat och gjort en blytung pjäs av. Men Nick Hornby lyckas istället få historien riktigt underhållande.

Han tar självmordstemat på allvar, men lyckas på något sätt avdramatisera hela situationen. Berättelsen innehåller en del allvarliga resonemang. Men dialogen är ofta nästan dråplig och huvudpersonerna så komiska i sin misär att man, trots att man gillar dem, inte kan låta bli att skratta.


Nu har jag bara några kapitel kvar på Fallhöjd. Det känns som att den boken har fått mig på mycket bättre humör. Därför ska jag börja läsa en annan roman av Nick Hornby redan imorgon. Nämligen En god människa.


Kommentarer
Postat av: millis

Jag har läst den. Kommer i håg att jag blev förvånad hur mycket jag skrattade trots ämnet!! Bra val

2009-02-24 @ 15:24:34
Postat av: Gert-Inge

När det gäller den formen av litteratur är Arto Paasilinna mästaren. Tänker främst på "kollektivt självmord"

2009-02-26 @ 15:33:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback