Bittra tårar och aska




Jag skulle kunna skriva en massa saker idag. Men jag låter den vackraste människan som någonsin förärat vår jord med sin närvaro säga det bätte än mig.

Police on my back



The Clash

Police on my back


Nu har det hänt igen.

Idag kommer jag gående hemåt från macken då jag möter en polisbil i tunneln. Tjejsnuten i förarsätet tittar lite konstigt på mig, men jag tänker att det är jag som är paranoid och fortsätter gå hemåt och låtsas som ingenting. Jag tänker inte dra uppmärksamhet till mig genom att se nervös ut.
När jag är nästan framme vid mitt hus hör jag hur snutbilen vänder och kör i hög fart åt mitt håll. Det är mitt på dagen, jag är spiknykter och har absolut inte gjort något brottsligt, så jag vägrar tro att det är mig de är ute efter.
Men tji fick jag. Polisbilen stannar, två uniformerade varelser går ut och den kvinnliga representanten för ordningsmakten frågar om jag har legitimation. Jag säger som det är, att jag inte har något leg men att jag bor precis här och kan gå och hämta passet om hon vill. Det behövs inte säger hon, det räcker med att jag uppger mitt personnummer.
Brudsnuten ringer någonstans för att kolla mitt personnummer och passar samtidigt på att fråga om jag haft med polisen att göra förut. Jag funderar på att säga att de brukar besvära mig utan anledning då och då, men gör ett snabbt överslag om preskribitionstider i huvudet och säger Nej.
Medan tjejen ringer så frågar den manliga snuten mig en massa saker. Hur länge jag har bott här, vad jag jobbar med, om jag bor ensam och en massa annat. Jag svarar artigt och sanningsenligt på hans frågor - jag har bott här i tio år, jobbar som diskare på konserthuset och alltiallo på Cloetta Center och bor med två katter - men tycker samtidigt att hans frågor är absurda. Vad har polisen med mitt privatliv att göra?
Tjejpolisen avslutar sitt telefonsamtal och säger att jag kan gå. De har misstagit mig för någon annan, påstår hon.
Men innan jag hinner öppna dörren till min trapp så tillägger hon:

-Men du har haft med polisen att göra. Du har tydligen kissat på fel ställe en gång.

Jag minns plötsligt den där gången för ett antal år sen då jag på väg hem från Maxim blev alldeles för pissnödig, och att jag då fick 800 totalt onödiga kronor i böter. Men det kan väl inte vara förklaringen till att jag upprepade gånger det senaste året blivit stoppad av snuten och förhörd om mitt privatliv.

När jag kommer in i lägenheten vill jag bara skrika som Mick Jones i den utmärkta låten ni kan höra högst upp i det här inlägget:

What have I done?

Läs mer om samma ämne här.

En vanlig dag i januari

Någonstans försökte jag intala mig själv trots bättre vetande att januari skulle bli bättre än de två föregående månaderna. Jag menar, julen och allt det är över och alla tråkiga röda dagar och det är vardagar igen och årets mörkaste dag har passerat och nu blir det bara ljusare. Solen kanske går ner några microsekunder senare varje dag, men ljusare blir det knappast, det är mulet i stort sett varenda dag och ibland måste jag tända lamporna redan när jag går upp ur sängen, och sen frukost, kaffe cigg framför datorn, kolla tidningar och bloggar, svårt att glädjas över att USA har fått en svart president när Gaza är sönderbombat och jag tror inte det kommer bli så mycket skillnad ändå i stormakten i väst, och sen ett bad en kaffe till, den här gången med snus istället för cigg, och läser lite mer tidningar på nätet och pratar i telefon med Sad Eyed och när jag lagt på försöker jag komma på någon som vill fika eller promenera, men Köttet har slutat jobba nattskift och Björna har mycket i skolan och eftersom det är vardag så jobbar nästan alla, och jag vill också knega för jag är så jävla rastlös och fick inte jobba alls förra veckan, bättre att tjäna lite stålar än att bara gå och driva. Ringer Garvey som kan erbjuda lunchdisken i sex timmar på fredag och möjligtvis något pass helgen efter det, alltid något tänker jag och försöker vara positiv.
Orkar inte vara kvar i min lägenhet så jag sätter på mp3spelaren och tar en promenad längs ån och tänker att de flesta jag känner promenerar för att gå ner i vikt, men jag väger 55 kg och så mycket som jag har gått de senaste sysslolösa dagarna så kommer jag nog snart att försvinna. Går längs ån mot stan och lyssnar på Rat patrol from Ft Bragg, en bootleg med The Clash som jag laddat ner och tydligen ska vara skivan Combat rock i en längre version som Mick Jones hade velat ha den, och det är bra, det är mycket bra, länge sen jag hörde på Combat rock eftersom jag bara har den på LP och minnena kommer tillbaks då jag kommer ihåg hur mycket jag älskade till exempel Ghetto Defendant när jag var femton och tänker att jag då inte hade en aning om att det är ingen mindre än Allen Ginsberg som pratar mellan Joe Strummers verser. Hamnar på bibblan men hittar inget att läsa, är på avogt humör och avfärdar varenda bok redan efter två meningar på baksidan, kollar Arbetaren men har redan läst det numret, inget intressant i Mojo, Q eller Sonic och i Journalisten finns nästan inga platsannonser i det senaste numret. Sätter på mp3-spelaren igen och börjar promenera hemåt och tittar förbi Hamlet på vägen, kör fortfarande helnyktert men man kan ju alltid ta en kaffe men det är ingen där jag känner för att prata med så jag fortsätter hemåt med musiken i öronen, avskärmad från omvärlden. Kommer hem, sätter på en kanna kaffe och röker ett par cigg fast jag inte är direkt sugen, kollar om det finns några nya artiklar på Aftonbladets eller DN:s kultursidor men finns inget som intresserar mig och kollar några bloggar igen men intet nytt under solen där heller, inte ens
Weman har lagt upp någon ny Dagens Dylan ännu. Käkar lite och Sad eyed ringer igen och vi snackar bort en halvtimma, längtar, men vet att vi inte kan träffas helgen som kommer och inte helgen efter det heller och eftersom jag i nåt svagt ögonblick fick för mig att yppa klyschan "jag ska ta en vit januari" så blir det vare sig damsällskap eller fylleri resten av den här mördande tråkiga idiotmånaden.
Det faktumet känns så frustrerande att jag skulle vilja skalla väggen upprepade gånger tills blodet sprutar, kan inte sitta stilla så jag sätter på mp3-spelaren igen och tar ännu en promenad längs ån, den här gången söderut med Tom Waits Franks wild years i lurarna, hade den på kassettband för många år sen och gillade den skarpt men har inte lyssnat på den plattan på nästan tio år, och redan med första låten Hang on st Christopher lyckas Tompa dubbelve dämpa min rastlöshet och jag blir lite lugnare och tillfreds med tillvaron och går snabbt i takt med musiken, och tar om Yesterday is here två gånger, skitbra låt som jag helt glömt bort, och Way down the hole får mig att sakna tv-serien The Wire som hade den låten som signaturmelodi, och lite senare kommer Telephone call from Istanbul och jag blir riktigt lycklig för jag hade glömt den pärlan också och jag nästan dansar fram längs ån och sjunger med och skiter fullständigt i om någon förbipasserande tror att jag har rymt från psyk, tar om Telephone call... tre fyra gånger innan jag lyssnar på nästa låt som är Cold cold ground och blir tårögd av den vackra musiken och den vemodiga texten.
Det blir en lång promenad och det känns skönt att vara ute i friska luften men till slut bara måste jag gå hem, börjar få ont i låren, men när jag kommer in i min lägenhet ökar pulsen igen och jag känner hur rastlösheten anfaller min lekamen, vill bara vända i dörren men jag tänker att det här med promenerandet kan bli en besatthet, jag kommer att få skoskav och se ut som jag just blivit utsläppt från Auschwitz om jag aldrig sitter stilla så jag tvingar mig själv att se på tv, blippar runt mellan kanalerna, inget att se, för rastlös för att slötitta vill han nåt riktigt bra, inser att jag inte umgåtts med någon In Real life på tre dygn (räknar inte telefon, msn och sms eller att jag säger två meningar till en kassörska till verkligt umgänge), slår ihjäl lite tid framför tv:n trots att jag inte koncentrerar mig på något program, vet inte ens vad jag kollar på och tankarna cirkulerar i huvudet i rasande fart, vill prata med nån, ringer Sad eyed men det blir inget långt samtal, vi har redan pratat två gånger idag och ingen av oss har gjort något värt att förtälja sen vi pratade senast. Hon tänker gå och lägga sig så vi säger god natt och jag är ensam med min rastlösa hjärna igen och jag bestämmer mig för att gå och lägga mig trots att jag inte är det minsta trött, ligger och vrider mig i flera timmar, springer upp två gånger och röker medan jag stirrar ut genom fönstret och somnar till slut nån gång efter midnatt.

Ännu en dag i den meningslösa transportsträckan som kallas januari är till ända.


När går tiden som snabbast på jobbet?

Jag har tidigare sagt att ett syfte med min blogg är att slå ihjäl myter. Nu pratar jag inte om urbana legender i stil med Råttan-i-pizzan, utan mer allmänfilosofiska teser om livet som folk säger av gammal vana och tar för givet, fast dessa teorier i många fall inte alls stämmer överens med sanningen.

Myten jag tänkte slå hål på idag är en fras som jag ofta hört på alla de arbetsplatser jag har hedrat med min närvaro.


Tiden går snabbt när man har mycket att göra...


Detta är en stor jävla lögn.
Visserligen ligger det en viss sanning i motsatsen - att tiden kan gå otroligt sakta när man vissa dagar inte har något alls att göra på sitt jobb. Jag har själv genomlidit riktigt tröga fredagskvällar i januari eller februari, då det knappt är några besökare på krogen och ännu färre tycker att de har råd att spela bort en hundring vid Black Jack-bordet där jag suttit. Värst har det varit på de ställen där ägaren tycker att Croupiererna ser slappa ut om de läser kvällstidningen eller en bok. Då har man fått sitta där en hel kväll och stirrat tomt på de få (ofta asberusade) gästerna i lokalen, medan man försöker se seriös ut i sin slips och sin strukna skjorta. Ännu värre blir det då någon välmenande gäst kommer fram och upplyser om att ens jobb ser tråkigt ut.


Men om det ovanstående påståendet skulle stämma, skulle tiden gått jättefort de kvällar man hade många kunder vid Black Jack-bordet. Men det kan jag berätta att den inte gör.

När man hela tiden har nio spelare vid bordet och för provisionens skull stressar på och delar ut kort så snabbt att svetten rinner under armarna, när man måste hålla ett extra öga på de två första spelarna för att de hela tiden försöker fuska och ta bort/lägga till marker då de vinner eller förlorar, när man även då och då måste kasta ett öga på den fjärde killen för att han är så full att man är lite orolig att han ska spy över bordet, när den sjätte spelaren är en tjej som spelar om en tjuga i varje giv och upprepade gånger ställer tröga och långa frågor om reglerna, när mannen på ruta sju är en full före detta jobbarkompis som försöker inleda ett samtal trots att han borde förstå att man är alldeles för stressad för att prata, och när den nionde och sista spelaren är uppenbart påtänd, hittills har förlorat fyra tusen kronor och mumlar något aggressivt mellan sina ihopbitna tänder och vakterna har släppt in honom även denna lördag trots att han förra månaden flera gånger hotade några av dina jobbarkompisar till livet och det är allmänt känt att han brukar bära kniv - då borde tiden flyga fram fortare än en rymdraket på väg hem där astronauterna längtar efter sina respektive och inte har haft tillräckligt med avskildhet i rymdstationen för att kunna tillfredställa sig själva.

Men faktum är att sekunderna kryper fram i en sån situation. Hela tiden väntar man bara på att det ska uppstå en paus så man kan pusta ut och ta en cigg, man längtar efter att timmen ska komma då krogen stänger och man kan räkna ut sin provision i lugn och ro. Varje minut känns som en kvart. Man stirrar längtansfullt på gästernas öl och föreställer sig hur god och härlig den första klunken Hof ska bli då arbetsnatten äntligen är slut, men den stunden känns oändligt långt borta.


Likadant är det när man ska diska då femtonhundra personer äter och dricker lunch och middag. Av ren självbevarelsedrift staplar man tallrikar i plastbackar och slänger in dem i diskmaskinen så idiotiskt snabbt att man känner sig som Charlie Chaplin i filmen Moderna tider. Men oavsett om man sköljer det skitiga porslinet så fort att man själv blir dyblöt under processen och sliter matresterna ur skålar och ventiler med händerna för att det ska gå snabbare, kommer serveringspersonalen in med mer tallrikar, bestick och skålar i snabbare takt än vad man hinner jobba undan. Man ser ingen ände på den ström av skitiga matattiraljer som kommer mot en och man blir rädd att man ska bli levande begravd i en hög av såskoppar.

I det läget biter man ihop, tänker att Tiden går fort när man har mycket att göra, jobbar så snabbt man kan och tvingar sig själv att aldrig någonsin titta på klockan.

När sen rummet är helt översvämmat av saker som måste diskas snabbt innan det är dags att duka inför middagen och det uppstår en liten lucka i inkommande disk efter lunchen, så tittar man på sina jobbarpolare. Utan att man säger ett ord till varandra så inser alla att man bara måste sätt sig ner i fem minuter, annars kommer vi att svimma allihop.

Så man sätter sig ner på en uppochnervänd drickaback eftersom det inte finns några stolar i diskrummet. Då tänker man att nu har jag slitit så hårt så länge så nu kan jag unna mig att kolla vad klockan är. Eftersom tiden går så fort när man har mycket att göra borde jag rimligtvis ha knegat på i minst fyra timmar i det varma och fuktiga diskrummet. Antagligen mer. När man tittar på armbandsuret har det till ens stora förvåning och besvikelse inte ens gått två timmar. Uppgivet konstaterar man att det är över tio timmar tills man får stämpla ut och gå hem.


Jag skulle kunna ge er fler exempel från olika jobb jag har haft, men jag tror att jag har fått fram vad jag menar. Tiden går inte alls fortare för att man har mycket att göra på jobbet, och när det är riktigt stressigt går den faktiskt förvånansvärt sakta.


Men det finns faktiskt situationer då arbetsdagarna försvinner i rasande takt utan att man riktigt förstår vart de tagit vägen. Det är när man har en rolig, intressant eller utmanande arbetsuppgift och inte känner den minsta stress, utan istället vet att man kan ta den tid man behöver för att göra jobbet bra.

Ett nästan för uppenbart exempel var på den tiden jag var elevassistent. Vissa dagar kom jag och den elvaåriga grabben jag hade hand om otroligt bra överens. Ibland fick vi lov av skolan att sticka iväg till simhallen, spela minigolf eller gå och spela biljard. En sån dag gick otroligt snabbt och vi hade många gånger jätteroligt. Då kändes det inte som att jag var på jobbet, utan att jag gjorde något kul tillsammans med någon som kunde varit min lillebror eller son.

När jag var redigerare på en tidning så var det ibland jättestressigt och då gick arbetsdagen sakta. Men de kvällar då vi hade full koll på läget och man kunde sitta lång tid och finlira med ett nöjesuppslag, leta upp de absolut bästa bilderna, skära dem precis som jag ville ha dem, välja lite mer spännande färger på rubrikerna, ta den tid man behövde och göra sidan så snygg som man visste att den kunde bli - då flög tiden iväg.

Likadant var det när jag skrev bokrecensioner för olika tidningar och inte väntade till den sista dagen innan deadline. När jag verkligen hade något att säga om en bok - vare sig den var bra eller dålig - och tid att formulera mig på bästa sätt, då trivdes jag med mitt arbete och klockans visare pinnade på i hög och jämn takt.

Men snabbast gick tiden ändå då jag skrev min bok. Vissa dagar kunde även det gå trögt och vara jättefrustrerande. Men då jag såg att det jag skrev blev bra både innehållsmässigt och till formen, när jag kände att jag fick fram det jag ville säga på bästa sätt - då kunde timmarna försvinna på ett nästan chockerande sätt.


Timbuk, Cornelis & Lasse

Det blev en lååång promenad igår efter att jag lagt ut det senaste inlägget. Då jag skulle gå upptäckte jag att det var några låtar kvar som jag inte hört på Sugar Mountain, så jag lyssnade på dem medan jag traskade från Tannefors slussar längs ån söderut.
Då jag kom fram till Emmalund tog skivan slut, så jag bytte till Timbuktus En high 5 & 1 falafael och började gå tillbaka samma väg jag kom. Min plan var att svänga vänster och hem då jag kom till slussfiket, men jag gillade plattan så pass mycket att jag fortsatte längs ån och ändrade planen till att vända vid pumpbron. Redan innan jag var där hade Timbuktus härliga texter fått mig att omförhandla med mig själv och jag bestämde mig då för att gå ända fram till Drottningbron innan jag gick hem. Men det tog bara fram till nästa låt innan jag först bestämde mig för att gå till brandstation och sen snabbt ändrade mig till Tullbron.

Då jag kom ut på Stångebrofältet kom låten Tack för kaffet som jag diggade stenhårt redan första gången jag hörde den på radion. Jag ökade på stegen och insåg att jag trivdes otroligt mycket bättre med att glida omkring längs ån och digga till Timbuktu än att sitta i min soffa och zappa på tv:n. Så jag bestämde mig för att promenera hela den långa svängen som Köttet och jag brukar gå när det är fint väder på vårarna. Följaktligen gick jag ända fram till Nykvarnsslussen innan jag gick över på den västra sidan av Stångån. Sen pinnade jag på i hög takt hela den långa vägen hem och mådde trots viss kyla finfint.

När jag kom tillbaks till min lägenhet hade jag varit ute och promenerat i över två timmar. Eftersom jag redan på dagen först tagit en ganska lång promenad i min ensamhet, och senare en lite längre tillsammans med Köttet och Ronny, så hade jag faktiskt lite ont i låren då jag satte mig i soffan.


Då jag hade varit ute och rört på mig mycket den dagen så tyckte jag att jag var värd att säcka ihop framför tv:n resten av kvällen. Först blev det en liten pizza och en cola fram dokumentären om Cornelis kärlekssånger. Det programmet gjorde mig sentimental.

Det är något mycket speciellt med Cornelis och jag blir alltid rörd då jag ser hans ansikte på TV, och lite ledsen över att han bara blev fick leva i ynka femtio år. Fast å andra sidan blir jag också otroligt tacksam att han skänkte så mycket bra musik och poesi till ett folk vars myndigheter var så otroligt trångsynta och otacksamma att de krävde ett språktest då han ville bli svensk medborgare. Så det blev dubbla känslor av både tacksamhet och saknad av Herr Vreesvijk då jag fick se hans ansikte och höra hans låtar.

Programmet var lite väl kort men ändå bra. Jag gillade diskussionerna från seminariet om Cornelis, och tyckte att både Finn Zetterholm och Nina Lekander hade intressanta saker att säga. Dessutom tyckte jag att Tom Alandh hade gjort ett bra låtval med lite mer spännande och inte så självklara kärleksvisor av Cornelis. Visa vid Nybroviken är en riktig pärla som kan få den mest bittra och hatiska människa att tänka varma och kärleksfulla tankar, och jag var också mycket glad att återigen få höra Linnéa via Leonard Cohen som jag hade inspelad på kassettband en gång i tiden men inte hört på säkert femton år ( Ni kan titta på den här).

Nina Lekander pratade bland annat om att den något fetlagde trubaduren aldrig var direkt vulgär och att de få gånger han använde ordet kuk så var det som skällsord mot makthavare av olika slag, men att han har ett nästan oändligt antal vackra omskrivningar för det kvinnliga könsorganet i sina texter. Finn Zetterholm påpekade då att i de hundratals visor Cornelis skrev så nämner han aldrig ordet knulla.

Det fick mig osökt att tänka på en annan låt som spelades i programmet, en visa som är så pass bra att jag alltid hör den minst två gånger i rad då jag spelar den.

Cornelis Vreeswijk själv kanske skulle tycka att jag är vulgär då jag skriver nästa mening. Men jag vill härmed utnämna En vacker visa till Linnéa till världens absolut bästa knullarlåt. (Jag hittar den tyvärr inte på youtube, men den finns på skivorna Linnéas fina visor och Svenska favoriter. Ni kan läsa texten här.)


Vilka är era personliga favoriter i den genren? Skriv gärna en kommentar och dela med er.


Sen var det dags för dokumentären om Linköpings stolthet Lasse Winnerbäck. Även det programmet gillade jag, och då jag tittade insåg jag att jag faktiskt tycker mycket mer om Lasses musik än vad jag erkänner för mig själv. Jag tror att anledningen är att jag för många år sen tröttnade på genren "svensk man spelar rock och sjunger sentimentalt om sina personliga problem" i samband med att jag lyssnade alldeles för mycket på Ulf Lundell.

Winnerbäcks texter gör mig ofta lite vemodig på ett skönt sätt. Speciellt då han sjunger om Linköping, som i Söndermarken - den låt jag tycker är Lasses absolut bästa. Jag har alltid tänkt att om jag av någon anledning skulle emigrera (ett tag sökte jag mycket jobb på Irland) skulle jag lyssna på Lars Winnerbäck då jag fick hemlängtan och antagligen fälla en tår till just Söndermarken.

Dokumentären handlade mycket om Lasses sommarturné förra året. Det gjorde mig sugen.

Sugen på att ha långt rött hår igen. Sugen på att gå på en bra konsert, sugen på sommar, sugen på bärs utomhus och hångel i gräset och vad som helst som gör att det kittlar till i magen. Sugen på en kick av något slag.

Det kanske har med den trista månaden januari att göra, att Sad Eyed är 25 mil härifrån eller att jag inte druckit en droppe på två veckor nu. Men då jag såg bilderna från Lasses utomhuskonserter kände jag en otroligt stark längtan efter göra någonting annat än att sitta i en lägenhet ensam och se på tv med vintermörkret utanför.

En längtan över att få göra något som gör att hela min kropp skriker inifrån att livet är värt att leva, och inte som nu att jag på sin höjd finner det helt okej.

Jag har skrivit förr om mina negativa känslor om vintern. Det är nog det som är den stora grejen varför jag inte tycker om den mörka årstiden. April till augusti eftersträvar jag att må som en prins, en känsla av att vilja skrika "Tjohoo!" rakt ut och fira att man fått privilegiet att existera. Det tillståndet går faktiskt att nå om vädret är fint, man har lite trevligt (helst kvinnligt) sällskap, tar en pilsner utomhus och kanske till och med ser en riktigt bra artist. 
November till februari känns såna tankar ouppnåeliga och jag är glad om jag står ut.

Ikväll ska jag spela biljard med Gorben. När tillvaron ser ut som den gör får väl det duga som surrogat. Om jag kan göra en serie på över tio bollar kanske det kittlar lite i alla fall.

För övrigt tycker jag ni ska kolla Wemans blogg. Varje dag fram till Dylans konserter i Sverige kommer han att skriva om olika Dylanlåtar under rubriken "Dagens Dylan". Han är nu uppe i nummer 30, son råkar vara låten Sad eyed lady of the lowlands.


Omprövar min skepsis till nymodigheter

Nu är det hög tid att skriva något här igen, det är alldeles för länge sen jag gav er något nytt att läsa. Jag har haft lite saker för mig som gjort att jag inte skrivit något. Jobbade några riktiga hästpass förra veckan, från förmiddag till natten och hade inte tid att göra mycket annat än att sova eller jobba. När väl helgen kom och jag var ledig så åkte jag och hälsade på Sad Eyed och kom inte hem förrän i måndags kväll. Men den här veckan ser det ut som att jag inte jobbar alls och jag ska bara vara hemma för mig själv i helgen. Dessutom håller jag fortfarande min målsättning om att vara spik nykter ett tag, så förhoppningsvis kommer jag att känna mig rastlös och sysslolös och ge er mycket att läsa den närmaste framtiden.


Jag är något av en bakåtsträvare. Inte för att jag är konservativ rent politiskt (även om jag tycker att både sossarna och vänsterpartiet hade mycket bättre politiska idéer för 25 år sen) men jag är ofta skeptisk till nymodigheter. CD-skivor hade jag länge en aversion mot, och skaffade cd-spelare först när mina favoritartister sluta att släppa sina skivor på vinyl.
Mobiltelefon vägrade jag skaffa in i det längsta. Först när jag märkte att omgivningen tyckte att jag var en stenåldersmänniska och omöjlig att få tag i - och jag dessutom blev erbjuden en gammal mobil gratis - så skaffade jag ett kontantkort. I dagsläget ser jag fördelarna med mobiltelefon, men också alla nackdelar som gjorde att jag inte ville ha mobil från början. Till exempel tycker jag att det kan vara skönt att inte alltid vara möjlig att få tag i, och det finns situationer då jag inte vill ha ett samtal från en arbetsgivare, min morsa eller vissa andra personer. Dessutom stör jag mig på när människor svarar i telefon när jag umgås med dem, och istället för att diskutera det viktigaste börjar prata om oväsentliga saker i tjugo minuter.

Missförstå mig inte. Jag gillar att prata skit i telefon och det finns flera människor som jag utan att bli uttråkad kan prata med i flera timmar. Men dessa samtal tar jag helst när jag är hemma. När jag svarar i mobilen vill jag oftast bara veta uppringarens ärende, bestämma träff, ge ett besked eller be att få återkomma då jag är i en bättre telefonsnackar situation. Ett mobilsamtal bör sällan vara över två minuter.

Men trots min skepsis till tekniska nymodigheter så är jag inte sen att ändra mig då en pryl förenklar och förbättrar mitt vardagsliv.


Jag har inte haft en bärbar musikmaskin sen jag i tonåren slutade använda freestyle med kassettband. Men nu har jag fått låna en mp3-spelare, och den senaste veckan har jag gått och undrat varför jag inte skaffat en sån för flera år sen.

Jag har länge haft lite ångest för att jag inte lyssnar lika koncentrerat på musik längre. När jag var barn och tonåring kunde jag sitta rakt upp och ner i soffan, lyssna på en skiva från början till slut, följa med i texterna och utforska omslaget (det här var på vinylskivans gyllene tid då omslagen var större). Men numera gör jag oftast något annat när jag sätter på en platta. Jag diskar, lagar mat, dammsuger, skriver blogg eller slösurfar med musiken i bakgrunden. Därför går det idag åt många fler lyssningar än förr innan jag väl känner mig insatt i en skiva.

Det här har speciellt varit ett problem när det gäller Bob Dylans radioprogram Theme time radio hour. Jag brukar lyssna på det programmet varje vecka medan jag skriver för bloggen eller läser tidningarnas kultursidor på nätet. Och varje gång när veckans avsnitt är slut känner jag mig lite dum för att jag inte lyssnat tillräckligt noggrant på vad Bob säger mellan låtarna. Därför brukar jag oftast bestämma mig för att lyssna på samma program ännu en gång, bara för att efter 30 minuter inse att jag inte har mycket koll på vad Dylan sa den här gången heller.

Jag gillar verkligen att promenera då jag inte har något för mig. Som jag tidigare berättat tycker jag att ångestdimmorna skingras när man kommer ut i friska luften, och mörka grubblerier går ofta att förtränga genom att hålla kroppen i rörelse. Men om inte till exempel Köttet vill hänga med på en promenad, och vädret dessutom kanske är lite halvtaskigt, så brukar jag ibland tröttna väldigt snabbt på att gå omkring i regn och kyla med mina egna tankar som enda sällskap.

Men jag har märkt att så inte är fallet då jag kan lyssna på musik under promenaden. Flera gånger den senaste veckan så har jag fortsatt att gå mycket längre än vad jag först tänkt, bara för att jag vill höra klart på den skivan jag lyssnar på.

Och dessutom koncentrerar jag mig mycket bättre på det jag hör när jag är ute och går, än när jag sitter hemma och lyssnar. Igår kväll tog jag en promenad vid sex på kvällen (vilket bara det är ovanligt, det är sällan jag promenerar efter mörkrets inbrott vintertid) och lyssnade samtidigt på senaste avsnittet av Theme time radio hour. Det blev en timmes promenad eftersom jag inte ville sluta gå innan programmet var slut. När jag kom hem så insåg jag att jag hade mycket bättre koll än vanligt på vad Dylan pratat om, och jag hade också absorberat alla härliga härliga låtar han spelar på ett mycket effektivare sätt.

Idag tog jag en promenad nästan direkt efter frukost, eftersom jag var sugen på att lyssna in mig på Neil Youngs liveskiva Sugar mountain. Skivan är ganska nysläppt men inspelad redan 1968, och jag laddade ner den igår.

Jag hann lyssna igenom hela Sugar mountain en gång och är redan nu sugen på att höra den en gång till. Eftersom mina datorhögtalare inte är de mest kraftfulla och jag har insett att jag verkligen gillar att lyssna på musik när jag är ute och går, så kommer det nog att bli en kvällspromenad idag också.

Att jag skaffade mp3-spelare har visat sig innebära idel fördelar för mig. Dels kommer jag att få mer motion eftersom det har blivit min nya favoritsysselsättning att spisa plattor medan jag promenerar, och dessutom kommer jag att ta till mig ny musik på ett nästan lika koncentrerat och engagerat sätt som då jag var en tonårs- rockfanatiker.

Det kommer att bli mycket promenader i framtiden. Varje vecka är det ett nytt avsnitt av Theme time och nätet är fullt av plattor jag ännu inte tagit till mig. Efter att jag lyssnat in mig på Sugar mountain går jag nog vidare med Live att massey hall - även den en gammal liveskiva med Neil Young. Sen så är jag sugen Timbuktus En High 5 och en falafel som jag faktiskt redan har i mp3-spelaren. Varje gång jag hör Timbuktu slås jag av hur bra jag tycker han är, men av någon anledning köper jag aldrig hans skivor. Det kanske är för att jag är alldeles för fast i de gamla gubbar jag redan har gillat i femton, tjugo år. Men det ska bli ändring på det nu.

Ikväll är det lite av en tv-fest för mig. Klockan åtta börjar en dokumentär av Tom Alandh om Cornelis Vreeswijks kärleksvisor, och då blir det en högtidsstund i det Bergska residenset. Visserligen är det bara 35 minuter långt, men jag vill inte ens föreställa mig vad för dramatisk händelse som skulle kunna få mig att missa ett program om Cornelis.

Klockan nio är det ännu en musikdokumentär. Den här gången om Linköpingssonen Lasse Winnerbäck. Även den dokumentären finner jag högintressant, bland annat för att Lasse så sällan ger intervjuer.


Kyla, biljard och nya målsättningar

Jag gillar inte kylan, men det hade ni säkert räknat ut. Rastlös som jag är brukar jag gå ut och gå när jag inte har nåt för mig. Men om det är tio minusgrader finner jag inget nöje i att vara utomhus, det förlorar sin charm när kölden letar sig in under kläderna, biter i ansiktet och snoret nästan hinner frysa till is innan det når mustaschen. Därför har jag känt mig ganska isolerad i helgen. Från fredag eftermiddag till måndag förmiddag gick jag bara ut två korta svängar för att handla. Resten av tiden tillbringade jag i min lägenhet med att se på tv, skriva en årskrönika och prata timtals i telefon.

Men idag är det lite varmare, och det ser faktiskt ut som att det ska bli plusgrader i helgen. Det tycker jag är otroligt skönt för jag ska nämligen åka och hälsa på Sad Eyed på lördag. Hon är om möjligt en ännu mer fanatisk promenerare än vad jag är och kan vara ute och gå nästan hur länge som helst oavsett väder och vind. Jag är helt säker på att hon kommer att vilja gå ut även om termometerns negativa siffror skulle skrämt de som utkämpade finska vinterkriget. Därför hade det knäckt min manlighet lite om det hade blivit jag som hela tiden gnällt om hur kallt det är och vill hem hela tiden när vi går ut och går. Men SMHI säger att det ska bli två plusgrader på lördag, så jag kommer nog inte behöva känna mig kastrerad den här helgen heller.


Igår vågade jag mig ut och tog en promenad och en sväng på stan med Köttet trots att det fortfarande var idiotiskt kallt. Köttbiten skulle kolla efter termobyxor till sin fru, och när vi var på stadium upptäckte jag att de hade mellandagsrea på jeans. Jag slog till på ett par svarta wrangler för endast 250 spänn, så nu har jag faktiskt ett par jeans som varken är urblekta eller trasiga.

För övrigt så var det första gången på minst fem år som jag köpte ett par byxor som var sprillans nya. Som mina trogna läsare vet brukar jag göra nästan alla mina klädinköp på Myrorna.


På kvällen var det dags för en biljard med Gorben. I perioder har Gorben och jag spelat regelbundet cirka en gång i veckan, men nu har vi inte spelat sen i maj. Därför hade jag trott att gårdagens match skulle bli en segdragen historia med grova missar, värdelöst positionsspel och mycket könsord och åkallande av antikrist. Men det var faktiskt inte så illa som jag trott.

Ingen av oss spelade väl vårt bästa spel. Min träffprocent var givetvis lägre än då jag spelar ofta och jag hade inte den kontroll på vart den vita bollen hamnar som jag vet att jag kan ha. Men jag kände att jag hade grunderna till biljarden kvar i kropp och själ, och spelade en, om inte lysande så ändå en jämn biljard där jag oftast lyckades göra serier på fyra till sex bollar. Det kanske inte är mycket att skryta med, men jag hade väntat mig att vara glad om jag kunde sänka två bollar då det var min tur.

Gorben hade inte riktigt koll på positionsspelet och gjorde mest ettor och tvåor. Men vid ett tillfälle fick han flyt och gjorde kvällens högsta serie på nio bollar. Vilket faktiskt är Gorbens högsta serie någonsin. (Min bästa serie är fortfarande tolv, men mitt nästa delmål är att göra sexton bollar i rad för då måste jag nämligen göra mer än en kaka)

Trots rekordserien var Gorben ganska chanslös och jag tog en promenadseger med siffrorna 50 - 23.


Efter biljarden tog vi en fika på Chiccolata. Gorben körde bil och jag har tänkt att ta det lugnt med drickat i januari, det var därför vi inte gjorde som vi brukar då vi spelat biljard och tog en öl på royals efteråt. Vi har knappt snackat överhuvudtaget under hösten och vintern, så det var kul att konversera lite. Båda var vi överens om att vi måste ta upp biljardspelet under 2009 och försöka spela minst en gång i veckan. Om man bara spelar biljard lite då och då så blir man - som igår - lättad då man inte spelar uppenbart dåligt. Det är först när man spelat ofta någon månad som man känner att man hittar det spel som man vet att man har inom sig, och lyckas göra saker på den gröna sammeten som man gör att man blir riktigt stolt över. Dessutom tycker både jag och Gorben att biljard är en utmärkt flykt från vardagslivet. När man står där med kön i handen och känner att man har en bra chans att göra en lång serie så glömmer man alla sina små bekymmer och lägger allt koncentration på bollar, vallar och hål.

När vi lämnat biljardspelet som samtalsämne släppte Gorben en stor nyhet. Om några månader ska han ta över macken där han jobbar och driva den som franchise. I dagarna hade han fått klart från banken och kommer från och med april att vara egen företagare.

Det här tycker jag är jättekul för Gorben och jag hoppas verkligen att det här går bra. Men jag kunde inte låta bli att driva lita med honom, så jag fråga om det här innebar att han kommer att rösta på moderaterna i framtiden. Jag tror att Gorben fattade att jag skämtade, men han såg ändå lite butter ut då han mumlade nåt i stil med "inte en chans, det skulle jag aldrig göra".

Eftersom det var så kallt skjutsade Gorben hem mig efter fikat. Vi skiljdes vid niotiden och var båda överens om att så snart som möjligt spela biljard igen.


Om ni undrar om jag hade några nyårslöften så kan jag ge er ett nekande svar. Men det är flera målsättningar jag har för 2009. En av dessa är att spela biljard regelbundet, och innan året är slut göra en serie på minst sexton bollar. En annan är att gå på fler konserter än förra året. (Jag kan bara minnas att jag såg Thåström och Lou Reed 2008, vilket jag kommer att tangera redan i mars det här året eftersom jag redan har bokat in Freddie Wadling och Thåström.)

Som vanligt så har jag som målsättning att inte dricka för mycket det här året. (Det brukar gå lite si och så med det. Det är bland annat därför jag aldrig ger löften utan endast sätter upp mål.) Dessutom ska jag göra mitt bästa för att hitta ett ordentligt jobb och därmed en tillfredställande försörjning.

Jag ska också försöka skriva mycket och bra i den här bloggen, fortsätta skicka runt boken jag skrev till olika förlag och även göra den tillgänglig för beställning på vulkanförlaget så snart som möjligt.


Det var allt från mig för den här gången. Keep on keepin´ on!


Olof


En årskrönika från Olof

Istället för att göra som alla tidningar och alla andra bloggare och skriva en årskrönika dagarna innan, så tänkte jag ge er en sammanfattning av 2008 några dagar efter att det nya året börjat.

När jag skrev en krönika över 2007 så var jag på det privata planet väldigt missnöjd med året. Jag kan glädja mina läsare med att meddela att det är jag inte den här gången. Nådens år 2008 var bra för Olof Berg.

Nu har jag inte vunnit en bisarr summa på tips, fått ett välbetalt drömjobb, gift mig eller skaffat barn. Men då 2006 och 2007 var ganska händelselösa år så kändes det som att det äntligen lossnade och började hända lite förra året.


Jag inledde året bra då jag bestämde mig för att själv skapa mening i de första mörka månaderna på året. Samma dag som de flesta började jobba efter julledigheten började jag skriva på en ny bok. Jag hade bestämt mig för att skriva en slags hybrid mellan novellsamling och roman, där sex olika noveller utspelade sig på samma kväll och där huvudpersonerna kom in i varandras berättelser.

Av tidigare erfarenheter visste jag att man inte skriver en bok lite när man känner för det, utan det krävs arbetsmoral och självdisciplin. Därför satte jag upp mål för mig själv som jag faktiskt följde nästan till punkt och pricka. Under årets första sex veckor skrev jag några timmar direkt efter frukost minst tre vardagar i veckan. Jag hade bestämt mig för att varje lördag skulle jag ha skrivit en ny novell, och det lyckades jag med.

Sen lät jag texten vila ett par veckor för att sen skriva alla novellerna ännu en gång - nu i snabbare takt.  Efter att texten vilat någon vecka igen så lät jag två kompisar läsa hela boken för att ge kritik och hjälpa till med korrekturläsning.

Ett stort tack till min bloggkamrat Valterego som hjälpte mig med detta, men jag skickar inga tack till min andra vän som antagligen sket fullständigt i det hela och vägrade svara i telefon då jag ringde honom för att kolla om han var klar med läsningen.

Efter att ha mottagit Valteregos kritik gjorde jag ytterliggare lite ändringar i de olika novellerna, och i slutet av april var jag klar. Därmed hade jag åstadkommit två saker.

För andra gången i mitt liv hade jag skrivit klart en hel bok som jag kallade Jag känner ändå ingen i Norrköping. Och dessutom hade jag lyckats slå ihjäl årets första fyra månader och gjort dem meningsfulla - trots vintermörker, brist på avlönat arbete och genomusel ekonomi.

Jag har skickat runt den här boken till ett antal förlag men har hittills endast mottagit refuseringsbrev. Men även om jag ännu inte fått Jag känner ändå ingen... publicerad, så tycker jag ändå att det var min största bedrift under 2008 att skriva den. De av mina vänner som fått läsa den har varit mycket positiva. Jag är själv väldigt nöjd med mitt arbete och tycker att de sex olika novellerna är intressanta, säger något om hur det är att leva i 2000-talets Sverige och att de skär in i varandra på ett snyggt sätt.

Jag kommer att fortsätta att skicka mitt manus till bokförlag och ger inte upp i första taget. Dessutom tänkte jag publicera den på egen hand på Vulkanförlaget, och därmed göra den tillgänglig för beställning till er som läser min blogg.

Det kommer mer information om det här, så håll utkik.


Förutom att jag skrev en hel bok har jag skrivit över 250 A4-sidor till den här bloggen. Därför blev faktiskt 2008 det år då jag skrivit absolut mest i hela mitt liv. Och det måste man säga är ett gott betyg för en kille vars högsta önskan är att bli författare.


Jobbsökandet hade inte gått något vidare i början av året. Men under försommaren fick jag faktiskt komma på två anställningsintervjuer. En gång på Norrköpings tidningar och en gång om ett truckförarjobb i Norge. Tyvärr fick jag inget av de jobben.

Annars tycker jag att sommaren var helt okej. Jag skulle väl helst ha haft lite mer pengar på nöjeskontot, men under den varma årstiden är jag ofta helt nöjd med att bara sitta på ett utefik med solen i ansiktet, snacka skit med mina polare, spana på folk och känna en barnslig glädje över att få finnas till.


Trots begränsade ekonomiska resurser så gick jag på två riktigt bra konserter under sommaren.

Först såg jag Thåström på Zinkensdamms IP. Den konserten var precis så ruggigt bra som jag hoppades, och ni kan läsa vad jag skrev om den här.

Pimme inledde den konserten med en låt av Dan Andersson. Den var så fruktansvärt stark att jag fick rysningar. Därför utnämner jag Den druckne matrosens sång till årets absolut bästa låt.

Ni kan höra en liveinspelning av låten här. Jag hoppas verkligen att Thåström släpper en officiell version och tar med den på sin nya platta som kommer den 4e mars.


Några veckor senare såg jag Lou Reed framföra sin mörka rockopera Berlin på annexet. Berlin har varit en av mina favoritskivor i många år, och det har varit något av en våt dröm att få se Lou framföra hela plattan live. Och det blev verkligen en bra konsert som var något av det mest annorlunda jag sett framföras av ett rockband.

Ni kan läsa min recension av Berlin live här.


Förutom mina två Stockholmresor med konsertbesök, gjorde jag även tripper till Old Mother i Västervik och Big Brother i Stora höga. Resten av sommaren gled jag omkring i Linköping.


I augusti ringde Burt och berättade att han hittat en gemensam kompis på Facebook. Det var en tjej som jag en gång i tiden varit mycket nära vän med. Men vi hade tappat kontakten. Jag hade inte sett henne på tio år och hade ingen som helst aning om var hon bodde eller vad hon gjorde. Så jag var mycket nyfiken då jag skrev ett meddelande och frågade hur läget var nuförtiden.

Det dröjde inte många timmar innan hon skickade ett svar med sitt telefonnummer. Jag ringde upp, och det blev några förvirrade asgarv innan vi försökte oss på att resumera för varandra vad som hänt under det decenniet vi inte setts. Efter det samtalet så var det som om vår vänskap aldrig hade avbrutits och vi snackade i telefon varenda dag.

Någon månad senare kom hon hit och hälsade på och det var en fascinerande känsla att träffa en 29årig tjej som jag känt mycket väl då hon var tonåring, men inte sett sen dess.

Det blev ett extremt lyckat återseende. Efter det fortsatte vi att snacka i telefon varje dag, hon kom och hälsade på regelbundet och någon gång i den mörka månaden november insåg vi att vi hade ett slags distansförhållande.

Så till min gamle polare Hjerta som ville att jag skulle lista årets bästa och sämsta, kan jag meddela att årets bästa händelse var att jag träffade damen som jag valt att kalla Sad Eyed lady of the lowlands i den här bloggen.


I ungefär samma veva som jag började träffa Sad Eyed så ringde Indianen en kväll och frågade om jag kunde hjälpa till på Ladies Night i Cloetta center. Jag ställde upp vilket ledde till att Indianen ringde fler gånger då han ville ha hjälp med olika arbetsuppgifter. Dessutom fick Macke Garv reda på att jag var öppen för tillfälliga jobb, så jag fick även rycka in ibland som diskare på Konsert & Kongress.


Så nu när jag ska sammanfatta 2008 inser jag att när året började så var jag hopplöst arbetslös och singel utan någon förhoppning om att något av det skulle förändras inom överskådlig framtid. När året var slut hade min situation förändrats till det bättre på båda punkterna, och jag hade dessutom skrivit en bok.

Visserligen har jag insett att det innebär vissa problem att kombinera ett distansförhållande med en oregelbunden anställning som timvikarie. Men båda de sakerna kommer nog att bli stabilare under 2009.

Årets sista timmar tillbringade jag i badkaret tillsammans med Sad Eyed, drickandes glögg med Mörbyligan på stereon. Precis som jag ville ha det. Min senaste nyårsafton var min absolut bästa på många år, och samma sak måste jag säga om hela det föregående året.


I övrigt vill jag framföra gratulationer till Hjerta och Stonevalley som blev farsor under förra året.

Korta små iakttagelser blir att den bästa skivan jag köpte var inspelad redan 1982, nämligen The Clash live at Shea Stadium.

Årets bästa tv-serie var The Wire, vars sista säsong gick på svt i våras.

Den roligaste serien var däremot Oskyldigt dömd på TV4. Persbrandts insats som alkoholiserad, genomtuff och macho kriminalprofessor som dessutom försökte tigga till sig flödder så fort chansen dök upp var så ofrivilligt komisk att jag skrattade rakt ut framför tv:n varje vecka.

Årets bästa film var helt klart I´m not there, filmen där sex skådespelare gestaltade myten om Bob Dylan. Ni kan läsa min recension här.

Den bästa boken som kom 2008 var Guvernörens hustru av Joseph O´Connor. Ni kan läsa min recension här.

2008 var ett mycket bra år för mig. 2009 har förutsättningar att bli ännu bättre.