En årskrönika från Olof

Istället för att göra som alla tidningar och alla andra bloggare och skriva en årskrönika dagarna innan, så tänkte jag ge er en sammanfattning av 2008 några dagar efter att det nya året börjat.

När jag skrev en krönika över 2007 så var jag på det privata planet väldigt missnöjd med året. Jag kan glädja mina läsare med att meddela att det är jag inte den här gången. Nådens år 2008 var bra för Olof Berg.

Nu har jag inte vunnit en bisarr summa på tips, fått ett välbetalt drömjobb, gift mig eller skaffat barn. Men då 2006 och 2007 var ganska händelselösa år så kändes det som att det äntligen lossnade och började hända lite förra året.


Jag inledde året bra då jag bestämde mig för att själv skapa mening i de första mörka månaderna på året. Samma dag som de flesta började jobba efter julledigheten började jag skriva på en ny bok. Jag hade bestämt mig för att skriva en slags hybrid mellan novellsamling och roman, där sex olika noveller utspelade sig på samma kväll och där huvudpersonerna kom in i varandras berättelser.

Av tidigare erfarenheter visste jag att man inte skriver en bok lite när man känner för det, utan det krävs arbetsmoral och självdisciplin. Därför satte jag upp mål för mig själv som jag faktiskt följde nästan till punkt och pricka. Under årets första sex veckor skrev jag några timmar direkt efter frukost minst tre vardagar i veckan. Jag hade bestämt mig för att varje lördag skulle jag ha skrivit en ny novell, och det lyckades jag med.

Sen lät jag texten vila ett par veckor för att sen skriva alla novellerna ännu en gång - nu i snabbare takt.  Efter att texten vilat någon vecka igen så lät jag två kompisar läsa hela boken för att ge kritik och hjälpa till med korrekturläsning.

Ett stort tack till min bloggkamrat Valterego som hjälpte mig med detta, men jag skickar inga tack till min andra vän som antagligen sket fullständigt i det hela och vägrade svara i telefon då jag ringde honom för att kolla om han var klar med läsningen.

Efter att ha mottagit Valteregos kritik gjorde jag ytterliggare lite ändringar i de olika novellerna, och i slutet av april var jag klar. Därmed hade jag åstadkommit två saker.

För andra gången i mitt liv hade jag skrivit klart en hel bok som jag kallade Jag känner ändå ingen i Norrköping. Och dessutom hade jag lyckats slå ihjäl årets första fyra månader och gjort dem meningsfulla - trots vintermörker, brist på avlönat arbete och genomusel ekonomi.

Jag har skickat runt den här boken till ett antal förlag men har hittills endast mottagit refuseringsbrev. Men även om jag ännu inte fått Jag känner ändå ingen... publicerad, så tycker jag ändå att det var min största bedrift under 2008 att skriva den. De av mina vänner som fått läsa den har varit mycket positiva. Jag är själv väldigt nöjd med mitt arbete och tycker att de sex olika novellerna är intressanta, säger något om hur det är att leva i 2000-talets Sverige och att de skär in i varandra på ett snyggt sätt.

Jag kommer att fortsätta att skicka mitt manus till bokförlag och ger inte upp i första taget. Dessutom tänkte jag publicera den på egen hand på Vulkanförlaget, och därmed göra den tillgänglig för beställning till er som läser min blogg.

Det kommer mer information om det här, så håll utkik.


Förutom att jag skrev en hel bok har jag skrivit över 250 A4-sidor till den här bloggen. Därför blev faktiskt 2008 det år då jag skrivit absolut mest i hela mitt liv. Och det måste man säga är ett gott betyg för en kille vars högsta önskan är att bli författare.


Jobbsökandet hade inte gått något vidare i början av året. Men under försommaren fick jag faktiskt komma på två anställningsintervjuer. En gång på Norrköpings tidningar och en gång om ett truckförarjobb i Norge. Tyvärr fick jag inget av de jobben.

Annars tycker jag att sommaren var helt okej. Jag skulle väl helst ha haft lite mer pengar på nöjeskontot, men under den varma årstiden är jag ofta helt nöjd med att bara sitta på ett utefik med solen i ansiktet, snacka skit med mina polare, spana på folk och känna en barnslig glädje över att få finnas till.


Trots begränsade ekonomiska resurser så gick jag på två riktigt bra konserter under sommaren.

Först såg jag Thåström på Zinkensdamms IP. Den konserten var precis så ruggigt bra som jag hoppades, och ni kan läsa vad jag skrev om den här.

Pimme inledde den konserten med en låt av Dan Andersson. Den var så fruktansvärt stark att jag fick rysningar. Därför utnämner jag Den druckne matrosens sång till årets absolut bästa låt.

Ni kan höra en liveinspelning av låten här. Jag hoppas verkligen att Thåström släpper en officiell version och tar med den på sin nya platta som kommer den 4e mars.


Några veckor senare såg jag Lou Reed framföra sin mörka rockopera Berlin på annexet. Berlin har varit en av mina favoritskivor i många år, och det har varit något av en våt dröm att få se Lou framföra hela plattan live. Och det blev verkligen en bra konsert som var något av det mest annorlunda jag sett framföras av ett rockband.

Ni kan läsa min recension av Berlin live här.


Förutom mina två Stockholmresor med konsertbesök, gjorde jag även tripper till Old Mother i Västervik och Big Brother i Stora höga. Resten av sommaren gled jag omkring i Linköping.


I augusti ringde Burt och berättade att han hittat en gemensam kompis på Facebook. Det var en tjej som jag en gång i tiden varit mycket nära vän med. Men vi hade tappat kontakten. Jag hade inte sett henne på tio år och hade ingen som helst aning om var hon bodde eller vad hon gjorde. Så jag var mycket nyfiken då jag skrev ett meddelande och frågade hur läget var nuförtiden.

Det dröjde inte många timmar innan hon skickade ett svar med sitt telefonnummer. Jag ringde upp, och det blev några förvirrade asgarv innan vi försökte oss på att resumera för varandra vad som hänt under det decenniet vi inte setts. Efter det samtalet så var det som om vår vänskap aldrig hade avbrutits och vi snackade i telefon varenda dag.

Någon månad senare kom hon hit och hälsade på och det var en fascinerande känsla att träffa en 29årig tjej som jag känt mycket väl då hon var tonåring, men inte sett sen dess.

Det blev ett extremt lyckat återseende. Efter det fortsatte vi att snacka i telefon varje dag, hon kom och hälsade på regelbundet och någon gång i den mörka månaden november insåg vi att vi hade ett slags distansförhållande.

Så till min gamle polare Hjerta som ville att jag skulle lista årets bästa och sämsta, kan jag meddela att årets bästa händelse var att jag träffade damen som jag valt att kalla Sad Eyed lady of the lowlands i den här bloggen.


I ungefär samma veva som jag började träffa Sad Eyed så ringde Indianen en kväll och frågade om jag kunde hjälpa till på Ladies Night i Cloetta center. Jag ställde upp vilket ledde till att Indianen ringde fler gånger då han ville ha hjälp med olika arbetsuppgifter. Dessutom fick Macke Garv reda på att jag var öppen för tillfälliga jobb, så jag fick även rycka in ibland som diskare på Konsert & Kongress.


Så nu när jag ska sammanfatta 2008 inser jag att när året började så var jag hopplöst arbetslös och singel utan någon förhoppning om att något av det skulle förändras inom överskådlig framtid. När året var slut hade min situation förändrats till det bättre på båda punkterna, och jag hade dessutom skrivit en bok.

Visserligen har jag insett att det innebär vissa problem att kombinera ett distansförhållande med en oregelbunden anställning som timvikarie. Men båda de sakerna kommer nog att bli stabilare under 2009.

Årets sista timmar tillbringade jag i badkaret tillsammans med Sad Eyed, drickandes glögg med Mörbyligan på stereon. Precis som jag ville ha det. Min senaste nyårsafton var min absolut bästa på många år, och samma sak måste jag säga om hela det föregående året.


I övrigt vill jag framföra gratulationer till Hjerta och Stonevalley som blev farsor under förra året.

Korta små iakttagelser blir att den bästa skivan jag köpte var inspelad redan 1982, nämligen The Clash live at Shea Stadium.

Årets bästa tv-serie var The Wire, vars sista säsong gick på svt i våras.

Den roligaste serien var däremot Oskyldigt dömd på TV4. Persbrandts insats som alkoholiserad, genomtuff och macho kriminalprofessor som dessutom försökte tigga till sig flödder så fort chansen dök upp var så ofrivilligt komisk att jag skrattade rakt ut framför tv:n varje vecka.

Årets bästa film var helt klart I´m not there, filmen där sex skådespelare gestaltade myten om Bob Dylan. Ni kan läsa min recension här.

Den bästa boken som kom 2008 var Guvernörens hustru av Joseph O´Connor. Ni kan läsa min recension här.

2008 var ett mycket bra år för mig. 2009 har förutsättningar att bli ännu bättre.


Kommentarer
Postat av: rasta popolov

Efter sol kommer regn.

2009-01-03 @ 18:54:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback