En vanlig dag i januari

Någonstans försökte jag intala mig själv trots bättre vetande att januari skulle bli bättre än de två föregående månaderna. Jag menar, julen och allt det är över och alla tråkiga röda dagar och det är vardagar igen och årets mörkaste dag har passerat och nu blir det bara ljusare. Solen kanske går ner några microsekunder senare varje dag, men ljusare blir det knappast, det är mulet i stort sett varenda dag och ibland måste jag tända lamporna redan när jag går upp ur sängen, och sen frukost, kaffe cigg framför datorn, kolla tidningar och bloggar, svårt att glädjas över att USA har fått en svart president när Gaza är sönderbombat och jag tror inte det kommer bli så mycket skillnad ändå i stormakten i väst, och sen ett bad en kaffe till, den här gången med snus istället för cigg, och läser lite mer tidningar på nätet och pratar i telefon med Sad Eyed och när jag lagt på försöker jag komma på någon som vill fika eller promenera, men Köttet har slutat jobba nattskift och Björna har mycket i skolan och eftersom det är vardag så jobbar nästan alla, och jag vill också knega för jag är så jävla rastlös och fick inte jobba alls förra veckan, bättre att tjäna lite stålar än att bara gå och driva. Ringer Garvey som kan erbjuda lunchdisken i sex timmar på fredag och möjligtvis något pass helgen efter det, alltid något tänker jag och försöker vara positiv.
Orkar inte vara kvar i min lägenhet så jag sätter på mp3spelaren och tar en promenad längs ån och tänker att de flesta jag känner promenerar för att gå ner i vikt, men jag väger 55 kg och så mycket som jag har gått de senaste sysslolösa dagarna så kommer jag nog snart att försvinna. Går längs ån mot stan och lyssnar på Rat patrol from Ft Bragg, en bootleg med The Clash som jag laddat ner och tydligen ska vara skivan Combat rock i en längre version som Mick Jones hade velat ha den, och det är bra, det är mycket bra, länge sen jag hörde på Combat rock eftersom jag bara har den på LP och minnena kommer tillbaks då jag kommer ihåg hur mycket jag älskade till exempel Ghetto Defendant när jag var femton och tänker att jag då inte hade en aning om att det är ingen mindre än Allen Ginsberg som pratar mellan Joe Strummers verser. Hamnar på bibblan men hittar inget att läsa, är på avogt humör och avfärdar varenda bok redan efter två meningar på baksidan, kollar Arbetaren men har redan läst det numret, inget intressant i Mojo, Q eller Sonic och i Journalisten finns nästan inga platsannonser i det senaste numret. Sätter på mp3-spelaren igen och börjar promenera hemåt och tittar förbi Hamlet på vägen, kör fortfarande helnyktert men man kan ju alltid ta en kaffe men det är ingen där jag känner för att prata med så jag fortsätter hemåt med musiken i öronen, avskärmad från omvärlden. Kommer hem, sätter på en kanna kaffe och röker ett par cigg fast jag inte är direkt sugen, kollar om det finns några nya artiklar på Aftonbladets eller DN:s kultursidor men finns inget som intresserar mig och kollar några bloggar igen men intet nytt under solen där heller, inte ens
Weman har lagt upp någon ny Dagens Dylan ännu. Käkar lite och Sad eyed ringer igen och vi snackar bort en halvtimma, längtar, men vet att vi inte kan träffas helgen som kommer och inte helgen efter det heller och eftersom jag i nåt svagt ögonblick fick för mig att yppa klyschan "jag ska ta en vit januari" så blir det vare sig damsällskap eller fylleri resten av den här mördande tråkiga idiotmånaden.
Det faktumet känns så frustrerande att jag skulle vilja skalla väggen upprepade gånger tills blodet sprutar, kan inte sitta stilla så jag sätter på mp3-spelaren igen och tar ännu en promenad längs ån, den här gången söderut med Tom Waits Franks wild years i lurarna, hade den på kassettband för många år sen och gillade den skarpt men har inte lyssnat på den plattan på nästan tio år, och redan med första låten Hang on st Christopher lyckas Tompa dubbelve dämpa min rastlöshet och jag blir lite lugnare och tillfreds med tillvaron och går snabbt i takt med musiken, och tar om Yesterday is here två gånger, skitbra låt som jag helt glömt bort, och Way down the hole får mig att sakna tv-serien The Wire som hade den låten som signaturmelodi, och lite senare kommer Telephone call from Istanbul och jag blir riktigt lycklig för jag hade glömt den pärlan också och jag nästan dansar fram längs ån och sjunger med och skiter fullständigt i om någon förbipasserande tror att jag har rymt från psyk, tar om Telephone call... tre fyra gånger innan jag lyssnar på nästa låt som är Cold cold ground och blir tårögd av den vackra musiken och den vemodiga texten.
Det blir en lång promenad och det känns skönt att vara ute i friska luften men till slut bara måste jag gå hem, börjar få ont i låren, men när jag kommer in i min lägenhet ökar pulsen igen och jag känner hur rastlösheten anfaller min lekamen, vill bara vända i dörren men jag tänker att det här med promenerandet kan bli en besatthet, jag kommer att få skoskav och se ut som jag just blivit utsläppt från Auschwitz om jag aldrig sitter stilla så jag tvingar mig själv att se på tv, blippar runt mellan kanalerna, inget att se, för rastlös för att slötitta vill han nåt riktigt bra, inser att jag inte umgåtts med någon In Real life på tre dygn (räknar inte telefon, msn och sms eller att jag säger två meningar till en kassörska till verkligt umgänge), slår ihjäl lite tid framför tv:n trots att jag inte koncentrerar mig på något program, vet inte ens vad jag kollar på och tankarna cirkulerar i huvudet i rasande fart, vill prata med nån, ringer Sad eyed men det blir inget långt samtal, vi har redan pratat två gånger idag och ingen av oss har gjort något värt att förtälja sen vi pratade senast. Hon tänker gå och lägga sig så vi säger god natt och jag är ensam med min rastlösa hjärna igen och jag bestämmer mig för att gå och lägga mig trots att jag inte är det minsta trött, ligger och vrider mig i flera timmar, springer upp två gånger och röker medan jag stirrar ut genom fönstret och somnar till slut nån gång efter midnatt.

Ännu en dag i den meningslösa transportsträckan som kallas januari är till ända.


Kommentarer
Postat av: Rasta Popolov

Ett litet tips till dina sysslolösa dagar. Skaffa ett luftgevär och skjut på arbetarpacket. Skjut framförallt på de som stör din ovärderliga förmiddagssömn. Mycket roligare än så kan man knappast få det.

2009-01-21 @ 19:58:13
Postat av: Anonym

Tack för tipset! :)

2009-01-21 @ 20:00:46
Postat av: Anneli

Får du ännu en ångestdag så hör av dig. Jag kan komma till undsättning med en litteraturdiskussion, allmänt musiknörderi eller vad du nu behöver för att överleva mentalt. :)

2009-01-21 @ 22:13:58
Postat av: Olof

Visst, vi kan gärna ta en fika eller promenad nån dag eftersom du också är ledig. Tyvärr har jag inte ditt hemnummer, men vi kan ju byta på quizen på tisdag.

2009-01-21 @ 23:34:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback