När går tiden som snabbast på jobbet?

Jag har tidigare sagt att ett syfte med min blogg är att slå ihjäl myter. Nu pratar jag inte om urbana legender i stil med Råttan-i-pizzan, utan mer allmänfilosofiska teser om livet som folk säger av gammal vana och tar för givet, fast dessa teorier i många fall inte alls stämmer överens med sanningen.

Myten jag tänkte slå hål på idag är en fras som jag ofta hört på alla de arbetsplatser jag har hedrat med min närvaro.


Tiden går snabbt när man har mycket att göra...


Detta är en stor jävla lögn.
Visserligen ligger det en viss sanning i motsatsen - att tiden kan gå otroligt sakta när man vissa dagar inte har något alls att göra på sitt jobb. Jag har själv genomlidit riktigt tröga fredagskvällar i januari eller februari, då det knappt är några besökare på krogen och ännu färre tycker att de har råd att spela bort en hundring vid Black Jack-bordet där jag suttit. Värst har det varit på de ställen där ägaren tycker att Croupiererna ser slappa ut om de läser kvällstidningen eller en bok. Då har man fått sitta där en hel kväll och stirrat tomt på de få (ofta asberusade) gästerna i lokalen, medan man försöker se seriös ut i sin slips och sin strukna skjorta. Ännu värre blir det då någon välmenande gäst kommer fram och upplyser om att ens jobb ser tråkigt ut.


Men om det ovanstående påståendet skulle stämma, skulle tiden gått jättefort de kvällar man hade många kunder vid Black Jack-bordet. Men det kan jag berätta att den inte gör.

När man hela tiden har nio spelare vid bordet och för provisionens skull stressar på och delar ut kort så snabbt att svetten rinner under armarna, när man måste hålla ett extra öga på de två första spelarna för att de hela tiden försöker fuska och ta bort/lägga till marker då de vinner eller förlorar, när man även då och då måste kasta ett öga på den fjärde killen för att han är så full att man är lite orolig att han ska spy över bordet, när den sjätte spelaren är en tjej som spelar om en tjuga i varje giv och upprepade gånger ställer tröga och långa frågor om reglerna, när mannen på ruta sju är en full före detta jobbarkompis som försöker inleda ett samtal trots att han borde förstå att man är alldeles för stressad för att prata, och när den nionde och sista spelaren är uppenbart påtänd, hittills har förlorat fyra tusen kronor och mumlar något aggressivt mellan sina ihopbitna tänder och vakterna har släppt in honom även denna lördag trots att han förra månaden flera gånger hotade några av dina jobbarkompisar till livet och det är allmänt känt att han brukar bära kniv - då borde tiden flyga fram fortare än en rymdraket på väg hem där astronauterna längtar efter sina respektive och inte har haft tillräckligt med avskildhet i rymdstationen för att kunna tillfredställa sig själva.

Men faktum är att sekunderna kryper fram i en sån situation. Hela tiden väntar man bara på att det ska uppstå en paus så man kan pusta ut och ta en cigg, man längtar efter att timmen ska komma då krogen stänger och man kan räkna ut sin provision i lugn och ro. Varje minut känns som en kvart. Man stirrar längtansfullt på gästernas öl och föreställer sig hur god och härlig den första klunken Hof ska bli då arbetsnatten äntligen är slut, men den stunden känns oändligt långt borta.


Likadant är det när man ska diska då femtonhundra personer äter och dricker lunch och middag. Av ren självbevarelsedrift staplar man tallrikar i plastbackar och slänger in dem i diskmaskinen så idiotiskt snabbt att man känner sig som Charlie Chaplin i filmen Moderna tider. Men oavsett om man sköljer det skitiga porslinet så fort att man själv blir dyblöt under processen och sliter matresterna ur skålar och ventiler med händerna för att det ska gå snabbare, kommer serveringspersonalen in med mer tallrikar, bestick och skålar i snabbare takt än vad man hinner jobba undan. Man ser ingen ände på den ström av skitiga matattiraljer som kommer mot en och man blir rädd att man ska bli levande begravd i en hög av såskoppar.

I det läget biter man ihop, tänker att Tiden går fort när man har mycket att göra, jobbar så snabbt man kan och tvingar sig själv att aldrig någonsin titta på klockan.

När sen rummet är helt översvämmat av saker som måste diskas snabbt innan det är dags att duka inför middagen och det uppstår en liten lucka i inkommande disk efter lunchen, så tittar man på sina jobbarpolare. Utan att man säger ett ord till varandra så inser alla att man bara måste sätt sig ner i fem minuter, annars kommer vi att svimma allihop.

Så man sätter sig ner på en uppochnervänd drickaback eftersom det inte finns några stolar i diskrummet. Då tänker man att nu har jag slitit så hårt så länge så nu kan jag unna mig att kolla vad klockan är. Eftersom tiden går så fort när man har mycket att göra borde jag rimligtvis ha knegat på i minst fyra timmar i det varma och fuktiga diskrummet. Antagligen mer. När man tittar på armbandsuret har det till ens stora förvåning och besvikelse inte ens gått två timmar. Uppgivet konstaterar man att det är över tio timmar tills man får stämpla ut och gå hem.


Jag skulle kunna ge er fler exempel från olika jobb jag har haft, men jag tror att jag har fått fram vad jag menar. Tiden går inte alls fortare för att man har mycket att göra på jobbet, och när det är riktigt stressigt går den faktiskt förvånansvärt sakta.


Men det finns faktiskt situationer då arbetsdagarna försvinner i rasande takt utan att man riktigt förstår vart de tagit vägen. Det är när man har en rolig, intressant eller utmanande arbetsuppgift och inte känner den minsta stress, utan istället vet att man kan ta den tid man behöver för att göra jobbet bra.

Ett nästan för uppenbart exempel var på den tiden jag var elevassistent. Vissa dagar kom jag och den elvaåriga grabben jag hade hand om otroligt bra överens. Ibland fick vi lov av skolan att sticka iväg till simhallen, spela minigolf eller gå och spela biljard. En sån dag gick otroligt snabbt och vi hade många gånger jätteroligt. Då kändes det inte som att jag var på jobbet, utan att jag gjorde något kul tillsammans med någon som kunde varit min lillebror eller son.

När jag var redigerare på en tidning så var det ibland jättestressigt och då gick arbetsdagen sakta. Men de kvällar då vi hade full koll på läget och man kunde sitta lång tid och finlira med ett nöjesuppslag, leta upp de absolut bästa bilderna, skära dem precis som jag ville ha dem, välja lite mer spännande färger på rubrikerna, ta den tid man behövde och göra sidan så snygg som man visste att den kunde bli - då flög tiden iväg.

Likadant var det när jag skrev bokrecensioner för olika tidningar och inte väntade till den sista dagen innan deadline. När jag verkligen hade något att säga om en bok - vare sig den var bra eller dålig - och tid att formulera mig på bästa sätt, då trivdes jag med mitt arbete och klockans visare pinnade på i hög och jämn takt.

Men snabbast gick tiden ändå då jag skrev min bok. Vissa dagar kunde även det gå trögt och vara jättefrustrerande. Men då jag såg att det jag skrev blev bra både innehållsmässigt och till formen, när jag kände att jag fick fram det jag ville säga på bästa sätt - då kunde timmarna försvinna på ett nästan chockerande sätt.


Kommentarer
Postat av: Rasta popolov

Som det gammla polska djungelordspråket säger.

När Olof jobbar står tiden stilla.

Slit inte ut dig, det är långt till pensionen.

2009-01-18 @ 19:52:35
Postat av: Rickard

ville bara berömma din blogg. är ett stort thåström fan själv och har snubblat över din blogg vid olika tillfällen av olika anledningar. har tjötat med överdriven göteborsk dialekt hela dagen, så jag avslutar med "du var la en GO gubbe eller?" hur GO va den då??

Postat av: Anonym

Ibland så hittar man ju en intressant blogg. Din är intressant, såklart, men också skrämmande och skev. En vanlig missuppfattning som man ofta möter i denna brytningstid mellan ett 60-årigt ökande välstånd och det nya teknik/information/miljö-drivna sammhälle som håller på att skapas är att samhället är en organism som lever ett eget liv, vid sidan av dess beståndsdelar/medborgare. En sorts dagisideologi, om du så vill, där alla har en tydlig uppfattning om kraven och rättigheterna men en diffus bild av skyldigheterna.



Förmodligen röstar vi olika, men det spelar egentligen ingen roll för mina exempel nedan. Vi kan ju börja med det mest uppenbara, din uttalade önskan att inte vilja arbeta med något annat är det som DU anser dig ha talang för och rätten att ”vägra” jobba tills den möjligheten uppstår. Vad du tar med i resonemanget är dina rättigheter – Olof borde få vara skribent, och samhällets skyldigheter – Försörj Olof till dess. Men det för att det skall kunna finnas en relation så måste det ju finnas motkrav från bägge parter. Mitt hjärta blöder för alla dem som inte jobbar på ett som du kallade det ”ett intellektuellt utmanande arbete”, men lustigt nog så kommer det alltid finnas ett överskott på personer som anser sig kallade att fylla sådana positioner. Precis som på programledare, sångare och författare, vilket ju säger något om människans vilja att uttrycka sig kreativt, men inget om hur man skall kunna fylla magen nästa gång.



För att om ditt resonemang från ovan skall hålla måste vi lägga till två saker i relationer för att den skall bli fullständig: Dina skyldigheter mot samhället – Att bidra med resurser (pengar), och samhällets rättigheter – Att Olof gör sitt bästa (något svårformulerat, men jag höll det enkelt). Vill man tänka som du gör inledningsvis så går det också, ett bra exempel på detta omsatt i praktiken är Värnplikten, där samhället tar ansvar för din försörjning men också kan bestämma hur du skall användas (eller inte - något säger mig att du inte användes?). Om man gör så försvinner ju försörjningsproblemet, men man har ju då också en mycket mindre möjlighet att påverka sin egen användning (eller yrke). Lustigt nog har detta system använts för att styra hela samhällen – det kallades kommunism och föll sönder 1989 (Nordkorea undantaget). Där fanns ingen arbetslöshet, men heller ingen tillväxt, ingen dynamik och ett politiskt förtryck som reglerade nästan samtliga aspekter av den mänskliga tillvaron. Hade du velat vara skribent i Sovjet, Olof? Och säg inte att du skulle kunna göra det bättre, det tror alla. Marknadsekonomi är lite som demokrati, det är den minst dåliga lösningen! Och alternativen katastrofala…



Dessutom så kan jag säga direkt, eftersom du lagt ut din roman på nätet, att du kommer inte att kunna bli författare. Jag menar det. Du skriver som du tänker, dvs: ”Jag gick in genom dörren, lade nycklarna på bordet, tog telefonen och slog Katarinas nummer. Hon svarade…” Och så vidare. Det händer liksom inget. Ett annat sätt att skriva detta skulle kunna vara: ”Nyckeln kärvade som vanligt och brevbäraren hade såklart lyckats riva sönder minst ett av breven på hallmattan. Med posten i ena handen och telefonen i andra gick jag mot soffan. Att slå Katarinas nummer gjorde mig alltid lite upphetsad, det kallas för klassisk betingning hade biologiläraren sagt… ” Och så vidare.



Nu vet vi ju inte om Katarina är någon som vår protagonist ligger med, men vi har etablerat stämning, en lite deppig sådan, men! Lägg märke till att om du byter ut orden så att nyckeln INTE kärvade och brevbäraren INTE hade rivit sönder posten så hade det blivit en glad stämning. Dina texter saknar den här typen av enkla variabler som författare använder sig av, och då har vi ju inte ens pratat om intrig, motiv eller något som behövs för att ge en avsikt till orden. Så tyvärr, du har felbedömt din uppgift här i samhället, en vink är ju att du inte har lyckats få några skribentjobb, vilket annars är en av marknadsekonomins absoluta styrkor, allokering av resurser. Enkelt uttryckt – om någon hade kunnat tjäna pengar på att ha dig anställd som skribent så hade du fått jobbet. På ekonomispråk betyder det att du inte är tillräckligt bra. Och vad återstår då? Din egen önskan att skriva, men jag har svårt att se varför samhället skall försörja dig bara för att du tycker det. Tror du, helt ärligt, inte att de allra flesta skulle vilja göra något annat än det de jobbar med om de fick välja helt fritt? Personligen skulle jag vilja vara Basketcoach, det är nog mitt drömjobb, men det A) Finns typ inte som yrke i Sverige och B) Skall jag sitta och vänta tills någon ringer och frågar eller C) Om det är drömmen, börja träna ungdomar gratis i en lokal förening och börja därifrån?



Några korta ord om spel, som är ett jävla skit enligt min mening, eftersom det inte skapas något välstånd i spel, det är bara resurser som omfördelas, dessutom på ett tämligen slumpmässigt sätt. Om du så bara tar en tändsticksask från en ICA-affär till ett ställe där folk röker så har du skapat ett mervärde. Asken har distribuerats från hyllan till behovet, på hyllan är den värd 1:-, i rökrutan är den värd 5:-, alltså har du skapat 4 kronor. Och det lustiga med ekonomi är att detta värde liksom bara uppstår ur tomma intet. (Det är också därför stora värden kan försvinna på börsen över en dag till exempel, något som jag är rätt säker på att du brukar svära över.) Men i ett spel så skapas inget mervärde. Du kan bara vinna det som finns på bordet, inga pengar skapas där, som du ju säkert känner till som croupier. Och det tycker du är en ok sysselsättning, hellre än att jobba? Och då har vi ju inte ens pratat om att du som många andra bidragstagare, tycker att samhället ”tar” pengar av dig när de betalar ut mindre bidrag när du får egna inkomster. Det är en sorts bidragspsykos – meningen är ju att du skall försörja dig själv, inte tvärtom.



Avslutningsvis skulle jag bara vilja återkomma till att samhället är summan av dess delar, inte skilt från delarna. Tänk dig att Sverige bestod av en ö med 100 invånare. 90 stycken arbetar med att plocka nötter, 7 stycken är sjuka (vilka dessa är varierar såklart) och 3 stycken tycker inte att plocka nötter är ett kreativt stimulerande arbete, men de tycker om att äta nötter såklart. Det är inte svårare än så, tyvärr. Ur många nötter tycker du att de 3 skall få? Tänk på att de 7 redan har ätit upp nötter som de inte har plockat…



Så för din skull, min skull och vår gemensamma framtids skull - var solidarisk på riktigt och se till att börja försörja dig själv!

2009-01-19 @ 03:47:58
Postat av: millis

Bästa du som inte ens är anonym utan endast ingenting!! Vet du vad Olof jobbar med? Gissningstävlan. Det börjar på d!!!!

2009-01-19 @ 14:32:16
Postat av: Anonym

Till dig med det långa inlägget...UNDERBART...du har helt rätt i det du säger.

2009-01-20 @ 17:51:09
Postat av: denhemlige

till den anonyme. Har du läst bloggen? Brorsan står fan och diskar tolv-timmarspass!

"Så för din skull, min skull och vår gemensamma framtids skull - var solidarisk på riktigt och se till att börja försörja dig själv!"



FU!

2009-01-20 @ 23:29:06
Postat av: Frunk

Olof, du måste säga till din handläggare på Arbetsförmedlingen att han inte får ta upp ditt ärende offentligt för vem skulle annars ha intresse av din arbetssituation eller fräckheten att lägga sig i den? Personen ifråga har trots sitt välformulerade inlägg dålig koll på hur tillgången är på arbete i landet idag och har dessutom läst din blogg slarvigt där du faktiskt redogör när du arbetar och med vad. Fast man ser väl vad man vill se? Dessutom tillhör det god sed att man presenterar sig med sitt riktiga namn om man ska kritisera någon annan personligen! Som vanligt genomsyrades inlägget med den sedvanliga nedlåtande Von-Oben attityd alla dina namnlösa kritiker verkar ha.

2009-01-21 @ 00:33:41
Postat av: Angelica

Sorry om jag blivit dålig på att kommentera, jag ville bara säga att jag fortfarande läser.

2009-01-21 @ 13:44:58
URL: http://damnme.blogg.se/
Postat av: Anonym

Då kanske diskare blir ditt framtidsyrke...jag menar nu har du gjort ett par månader.

2009-01-23 @ 07:13:11
Postat av: Olof

Jag hoppas att jag en dag hittar ett intressantare yrke som ger bättre betalt. Men just nu tycker jag det är helt okej att vara diskare.

2009-01-23 @ 09:24:46
Postat av: mimsan

Det som gör att en arbetsdag bara flyger iväg är när man får använda en stor del av sin intelektuella kapacitet OCH har roligt...vad det sen innebär att använda sin intelektuella kapacitet kan naturligtvis variera från individ till individ. Har du nya utmaningar spännande kollegor lär dig något nytt varje dag, då går en arbetsdag fort o du kan nästan längta till nästa

2009-01-23 @ 21:28:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback