Timbuk, Cornelis & Lasse

Det blev en lååång promenad igår efter att jag lagt ut det senaste inlägget. Då jag skulle gå upptäckte jag att det var några låtar kvar som jag inte hört på Sugar Mountain, så jag lyssnade på dem medan jag traskade från Tannefors slussar längs ån söderut.
Då jag kom fram till Emmalund tog skivan slut, så jag bytte till Timbuktus En high 5 & 1 falafael och började gå tillbaka samma väg jag kom. Min plan var att svänga vänster och hem då jag kom till slussfiket, men jag gillade plattan så pass mycket att jag fortsatte längs ån och ändrade planen till att vända vid pumpbron. Redan innan jag var där hade Timbuktus härliga texter fått mig att omförhandla med mig själv och jag bestämde mig då för att gå ända fram till Drottningbron innan jag gick hem. Men det tog bara fram till nästa låt innan jag först bestämde mig för att gå till brandstation och sen snabbt ändrade mig till Tullbron.

Då jag kom ut på Stångebrofältet kom låten Tack för kaffet som jag diggade stenhårt redan första gången jag hörde den på radion. Jag ökade på stegen och insåg att jag trivdes otroligt mycket bättre med att glida omkring längs ån och digga till Timbuktu än att sitta i min soffa och zappa på tv:n. Så jag bestämde mig för att promenera hela den långa svängen som Köttet och jag brukar gå när det är fint väder på vårarna. Följaktligen gick jag ända fram till Nykvarnsslussen innan jag gick över på den västra sidan av Stångån. Sen pinnade jag på i hög takt hela den långa vägen hem och mådde trots viss kyla finfint.

När jag kom tillbaks till min lägenhet hade jag varit ute och promenerat i över två timmar. Eftersom jag redan på dagen först tagit en ganska lång promenad i min ensamhet, och senare en lite längre tillsammans med Köttet och Ronny, så hade jag faktiskt lite ont i låren då jag satte mig i soffan.


Då jag hade varit ute och rört på mig mycket den dagen så tyckte jag att jag var värd att säcka ihop framför tv:n resten av kvällen. Först blev det en liten pizza och en cola fram dokumentären om Cornelis kärlekssånger. Det programmet gjorde mig sentimental.

Det är något mycket speciellt med Cornelis och jag blir alltid rörd då jag ser hans ansikte på TV, och lite ledsen över att han bara blev fick leva i ynka femtio år. Fast å andra sidan blir jag också otroligt tacksam att han skänkte så mycket bra musik och poesi till ett folk vars myndigheter var så otroligt trångsynta och otacksamma att de krävde ett språktest då han ville bli svensk medborgare. Så det blev dubbla känslor av både tacksamhet och saknad av Herr Vreesvijk då jag fick se hans ansikte och höra hans låtar.

Programmet var lite väl kort men ändå bra. Jag gillade diskussionerna från seminariet om Cornelis, och tyckte att både Finn Zetterholm och Nina Lekander hade intressanta saker att säga. Dessutom tyckte jag att Tom Alandh hade gjort ett bra låtval med lite mer spännande och inte så självklara kärleksvisor av Cornelis. Visa vid Nybroviken är en riktig pärla som kan få den mest bittra och hatiska människa att tänka varma och kärleksfulla tankar, och jag var också mycket glad att återigen få höra Linnéa via Leonard Cohen som jag hade inspelad på kassettband en gång i tiden men inte hört på säkert femton år ( Ni kan titta på den här).

Nina Lekander pratade bland annat om att den något fetlagde trubaduren aldrig var direkt vulgär och att de få gånger han använde ordet kuk så var det som skällsord mot makthavare av olika slag, men att han har ett nästan oändligt antal vackra omskrivningar för det kvinnliga könsorganet i sina texter. Finn Zetterholm påpekade då att i de hundratals visor Cornelis skrev så nämner han aldrig ordet knulla.

Det fick mig osökt att tänka på en annan låt som spelades i programmet, en visa som är så pass bra att jag alltid hör den minst två gånger i rad då jag spelar den.

Cornelis Vreeswijk själv kanske skulle tycka att jag är vulgär då jag skriver nästa mening. Men jag vill härmed utnämna En vacker visa till Linnéa till världens absolut bästa knullarlåt. (Jag hittar den tyvärr inte på youtube, men den finns på skivorna Linnéas fina visor och Svenska favoriter. Ni kan läsa texten här.)


Vilka är era personliga favoriter i den genren? Skriv gärna en kommentar och dela med er.


Sen var det dags för dokumentären om Linköpings stolthet Lasse Winnerbäck. Även det programmet gillade jag, och då jag tittade insåg jag att jag faktiskt tycker mycket mer om Lasses musik än vad jag erkänner för mig själv. Jag tror att anledningen är att jag för många år sen tröttnade på genren "svensk man spelar rock och sjunger sentimentalt om sina personliga problem" i samband med att jag lyssnade alldeles för mycket på Ulf Lundell.

Winnerbäcks texter gör mig ofta lite vemodig på ett skönt sätt. Speciellt då han sjunger om Linköping, som i Söndermarken - den låt jag tycker är Lasses absolut bästa. Jag har alltid tänkt att om jag av någon anledning skulle emigrera (ett tag sökte jag mycket jobb på Irland) skulle jag lyssna på Lars Winnerbäck då jag fick hemlängtan och antagligen fälla en tår till just Söndermarken.

Dokumentären handlade mycket om Lasses sommarturné förra året. Det gjorde mig sugen.

Sugen på att ha långt rött hår igen. Sugen på att gå på en bra konsert, sugen på sommar, sugen på bärs utomhus och hångel i gräset och vad som helst som gör att det kittlar till i magen. Sugen på en kick av något slag.

Det kanske har med den trista månaden januari att göra, att Sad Eyed är 25 mil härifrån eller att jag inte druckit en droppe på två veckor nu. Men då jag såg bilderna från Lasses utomhuskonserter kände jag en otroligt stark längtan efter göra någonting annat än att sitta i en lägenhet ensam och se på tv med vintermörkret utanför.

En längtan över att få göra något som gör att hela min kropp skriker inifrån att livet är värt att leva, och inte som nu att jag på sin höjd finner det helt okej.

Jag har skrivit förr om mina negativa känslor om vintern. Det är nog det som är den stora grejen varför jag inte tycker om den mörka årstiden. April till augusti eftersträvar jag att må som en prins, en känsla av att vilja skrika "Tjohoo!" rakt ut och fira att man fått privilegiet att existera. Det tillståndet går faktiskt att nå om vädret är fint, man har lite trevligt (helst kvinnligt) sällskap, tar en pilsner utomhus och kanske till och med ser en riktigt bra artist. 
November till februari känns såna tankar ouppnåeliga och jag är glad om jag står ut.

Ikväll ska jag spela biljard med Gorben. När tillvaron ser ut som den gör får väl det duga som surrogat. Om jag kan göra en serie på över tio bollar kanske det kittlar lite i alla fall.

För övrigt tycker jag ni ska kolla Wemans blogg. Varje dag fram till Dylans konserter i Sverige kommer han att skriva om olika Dylanlåtar under rubriken "Dagens Dylan". Han är nu uppe i nummer 30, son råkar vara låten Sad eyed lady of the lowlands.


Kommentarer
Postat av: Gert-Inge

Va lik Burgo är Wärna!

2009-01-17 @ 20:51:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback