Lite tankar om ordningsmakten

I söndags kväll satt jag med en kompis på en gräsplätt vid ån. Vi var inte det minsta berusade, hade bara haft med oss fyra folköl. Dessutom var klockan ganska mycket, så det var bara hon och jag där. Då kom det en kille i kortbyxor, skjorta och keps som cyklade längs strandpromenaden. När han fick se oss cyklade han fram åt vårt håll och när han var framme bara några meter från oss lyfte han handen och visade oss något slags kort.

   - Jag är från polisen, sa han.

Nu får det fan vara nog, tänkte jag. Nu har de civilare på cykel som ska kolla mina förehavanden när jag sitter helt stillsamt och samtalar med en vän. Vad har jag gjort för fel egentligen?

Men det visade sig att jag misstagit mig. Civilsnuten frågade om vi sett en gubbe med rullator, som tydligen rymt från något hem. Det hade vi inte, så han cyklade vidare och fortsatte leta utan att besvära oss det minsta.


Nu har jag faktiskt inte blivit stoppad av polisen och utfrågad om vad jag gör, vart jag är på väg och så vidare sen jag skrev inlägget
Police on my back, och det är över ett halvår sen nu.

Däremot kan jag chocka mina läsare med att berätta att jag förra veckan stod och snackade skit med en snut helt frivilligt i över tjugo minuter.

Jag har nämligen en gammal klasskompis från gymnasiet som senare blev polis och numera jobbar i Linköping. Rikard är en bra grabb, och jag tror aldrig någonsin att han skulle dela ut ett onödigt batongslag, trakassera oskyldiga människor eller säga något rasistiskt eller annat förolämpande till de personer han då och då griper. Jag vet att han har en stark känsla för rätt och fel, så jag hoppas att han till och med skulle tjalla på någon kollega om de till exempel misshandlar ett fyllo.

Poliskåren behöver sådana som min gamle klasskompis. Men ändå kan jag inte för mitt liv förstå hur han kunde få för sig att bli snut. Det måste vara ett av världens konstigaste yrken. Jag skulle aldrig vilja ta på mig den rollen.

Ta bara situationen förra veckan. Rikard stod och kollade efter fartsyndare vid folkungavallen. Det är något som bylingarna givetvis gör då och då. Det är bara det att min klasskompis var motorcykelfantast när han var yngre. Han brukade gå omkring med en t-shirt med texten "Livet börjar vid tvåhundra" och berättade då att han varje gång han såg en polisbil, helt enkelt lade foten över registreringsnumret och gasade på ännu mer.

Nu stod han och skulle sätta dit folk för ett brott han själv begått hundratals gånger. Det måste kännas väldigt egendomligt.


Appropå polisen så läste jag en intressant artikel i DN. Det är snart dags för Uppsala reggaefestival. Varje år är det hundratals personer som grips för ringa narkotikabrott under den festivalen. Polisen brukar få inreda en gympasal som ett kontorslandskap för att få plats med att förhöra alla de gripit. I de flesta fallen har de gripna inte ens någon fysisk narkotika på sig, ingenting som de skulle kunna sälja, överlåta eller hävda "att de har för eget bruk". Brottet de har begått är att de har cannabis i urinen.

Så här säger kommenderingschef Pär Halldén om polisens insats under Uppsala reggaefestival:


" (Cannabis) är ju en drog som ur ordningssynpunkt inte ger några större problem, alkohol ger en helt annan följdbrottslighet. ... Jag är inte övertygad om att det är mindre narkotika på andra festivaler, men där är det andra problem som står i vägen för det polisarbetet. Som i Arvika, där var det fyra våldtäkter och då kan man inte prioritera narkotikabrott."


Pär Halldén är säkert en erfaren polis som vet vad han pratar om. Men är det någon mer än jag som ser något sjukt i det han berättar?


Vad är det för värld vi lever i?

They killed Jesus and John Lennon, but Margaret Thatcher is still alive...

Nånting i den stilen säger en kille i filmen Brassed off precis innan han försöker hänga sig. Av någon anledning var det den strofen det första jag tänkte på när jag slog upp ögonen i morse.
Jag måste försöka få tag i Köttet. Om jag tutar i honom ett par stora starköl vet jag att han inom två timmar får tårar i ögonen och börjar prata om den stolta arbetarklassen och Olof Palme. Det brukar få mig att återfå min tro på mänskligheten.

Äntligen lite fiskelycka

Det var några år när jag intalade mig själv att jag var fullt nöjd med att befinna mig i städer hela somrarna så länge jag kunde hitta på saker utomhus. Jag trivdes med att sitta på uteserveringar, ta ett par öl vid ån, kanske gå på någon utomhuskonsert. Om jag åkte på semester brukade jag på sin höjd hälsa på några kompisar i Stockholm.

Men de senaste åren har jag börjat tänka på mina barndoms somrar som jag till stor del tillbringade i Västerviks skärgård. (Ni kan läsa mer om det i det här inlägget.) Jag har insett att jag har ett behov av att komma bort från stan så här års, och att jag framför allt trivs på sjön. Jag mår som bäst när jag kan sitta på en klippa eller i en båt och titta ut över vattnet. Då känner jag mig i harmoni med naturen.

Därför har jag passat på att hänga med kompisar som har båt på fisketurer så ofta som tillfälle bjuds. En dag hängde jag och Monne med Brevbärar´n med hans båt som låg i Slatterfors, men annars har det blivit Köttets båt och Stora Rengen.


Den här veckan har vi varit ute och fiskat både i onsdags och torsdags. På onsdagen var det Köttet, Brevbärar´n och jag. Då var det bara Brevbärar´n som fick fisk, en gädda som han slängde tillbaks i vattnet. Men å andra sidan passade jag på att bada.

På torsdagen hängde även Ronny Punk med. I bilen ut till Hovetorp kom jag och Ronny på att Köttet aldrig har fått fisk de gånger någon av oss har varit med. Han har hundratals drag och ekolod, men varken jag eller Ronny har någonsin sett honom fånga något. Så vi började egga Köttet lite, och frågade om han verkligen skulle ha fiskeskola på youtube med sitt dåliga facit.

   - Håll käften, sa Köttet då till oss. Jag har fått mer fisk i mina dagar än er två tillsammans.

Vilket vi givetvis bemötte med ett asgarv.


Vi satte oss i båten, gled genom kanalen ut i Stora Rengen. Vädret var fint så vi tog av oss tröjorna, öppnade varsin bärs och njöt av solen. Köttet tog fram fyra spön, vi fick välja varsitt drag och kastade ut från båten. Sen riggade vi våra spön i fyra rör som sitter längs båtens sidor och åkte sen runt på sjön och trollade i låg fart (ja, Köttet hade sitt berömda hink efter båten som fartbromsare) medan vi smuttade på ölen, körde frågorna i Aftonbladet och snackade skit.

Helt plötsligt bågnade Köttets spö. Han reste sig och började veva in, och snart fick vi se en skapligt stor gädda som kämpade febrilt i vattnet. Köttet vevade på och verkade lycklig över att äntligen få bryta sin förlustsvit. Nu skulle han visa mig och Ronny vilken mästerfiskare han var.

Då gick reven av och vi trodde gäddan var förlorad för all framtid. Men då ryckte det till i mitt spö, och när jag vevade in visade det sig att det var samma fisk som fortfarande hade Köttets vobbler i käften. Den hade huggit på båda våra drag. Jag var lite nervös eftersom det var första gången på över femton år som jag fått en gädda på spö (de sista åren jag hängde med farsan till Västerviks skärgård fiskade vi nästan bara med nät) men lyckades få in gäddan i båten med hjälp av en huggkrok.

Jag frågade mina fiskekamrater hur detta skulle räknas, och domen var enhällig: Gäddan räknades som min fångst.

Köttet, som är en ärlig hårt arbetande svetsare, har sinne för fair play och höll med.

Så Köttet hade fortfarande inte brutit sitt dåliga fiskefacit, vilket varken jag, Ronny eller Brevbärar´n kunde låta bli att påpeka.

Köttet bet ihop, slet bort fisken från krokarna och slog ihjäl den med några hårda slag. När han tittade på reven sa han:

   - Där hade du tur Olof. Den här reven är nästan av.

   - Men jag vevade jävligt bra, svarade jag.

   - Det såg jag att du gjorde, sa Ronny. Jag var imponerad.


Fisketuren slutade lyckligt ändå. Efter en stund fick faktiskt Köttet också en gädda, som visserligen var mycket mindre än min. Men det innebar att han brutit sin förlustsvit och slapp få fler pikar. Lite senare fick jag ännu en gädda som var skapligt stor den också. Inga rekordfiskar, men precis rätt storlek för att äta.

Fisken skänkte vi sen till Ronnys före detta fru. Jag är inte så mycket för gädda, ska jag laga maten till middag vill jag helst ha abborre.


Myten om den lidande konstnären

Jag vet inte om ni bara läser de senaste inläggen eller om ni nånsin går tillbaka och läser mina tidigare texter. I förrgår tog jag en stilla hemmakväll men var alldeles för rastlös för att se på tv. Så jag spelade en gratisturnering i poker lite halvhjärtat (gick åt helvete om ni undrar) medan jag läste eller skummade nästan allt jag skrivit i bloggen från i höstas fram till januari.


Det första som slog mig är att jag hade en mycket produktiv period september, oktober och i viss mån november. Jag skrev många inlägg de månaderna, ett flertal väldigt långa texter och dessutom måste jag säga att jag oftast höll väldigt hög kvalitet på materialet i den här bloggen de månaderna. Jag skrev om många olika ämnen, dels om vad som hände i mitt liv, men också allmänt livsfiloserande grejer och en del sjysta texter om gamla minnen.

Jag tror att det beror på att jag mådde jävligt bra den perioden, och att det hände mycket i mitt liv just då. Myten om att den konstnärliga kreativiteten är som bäst när man mår dåligt stämmer inte. Visserligen är det bra för skrivandet med erfarenheter, och då menar jag även dåliga saker. En människa som glidit på en räkmacka hela livet har inte mycket att berätta för omvärlden. Men att en författare skriver bäst när han är deprimerad stämmer inte alls på mig.


I höstas kändes det som att mitt liv började röra sig åt rätt håll. För första gången på länge fick jag jobba lite, och det var jag glad över eftersom jobbsökandet gått trögt en lång period. Dessutom var jag nykär, förhållandet funkade bra de första månaderna och ni vet alla vilket rusliknande lyckotillstånd man befinner sig i då.  Saker hände i mitt liv, jag fick nya intryck som gav mig nya funderingar och inspiration till nya texter.

Så även om jag egentligen hade mindre tid att skriva, så skrev jag mer och bättre. Jag jobbade ibland upp till tolv timmar i sträck och pratade timtals i telefon med min dåvarande flickvän. (Det var ett distansförhållande, så det blev många och långa telefonsamtal). Men jag minns att jag den tid jag hade över verkligen gillade att skriva och att jag fann en stor glädje i att lägga ut nya texter på den här bloggen. Jag behövde sällan pressa fram något och hade mycket idéer och inspiration.


Det tror jag beror på att när man mår bra är man uppe i varv och intresserad av livet, medan man när man mår dåligt blir mer eller mindre sänkt. När det känns som att livet spottar på en blir allt en kamp, även skrivandet.

Vilket jag kan se tydligt i min egen blogg, eftersom jag skrev mycket mindre i februari och mars då jag befann mig i en svacka.


Det andra som slår mig när jag läser mina egna texter är att jag börjar minnas saker som jag knappt nämnde i den här bloggen. Och det gör att jag saknar mitt ex något oerhört.

Även om jag de senaste månaderna har kommit över att det tog slut och att jag länge varit ganska säker på att jag inte vill tillbaka i det förhållandet, så saknar jag henne.


Jag saknar de bra stunderna. Den ömsesidiga förståelsen, humorn och glimten i ögat som alltid fanns mellan oss. Dricka vin, prata och skratta. Lyssna på gamla plattor i badkaret i flera timmar. Vakna på morgonen och se henne sova i min säng. Säga god natt och de tre magiska orden i telefon varje kväll.

Sen finns det andra saker jag inte saknar överhuvudtaget, bland annat var det den perioden då jag lärde mig hata sms som kommunikationsmedel. Men det är väl så det blir när ett förhållande tar slut.


Tro inte att jag blev helt sentimental den kvällen. Jag har kommit över det där, gått vidare och mått riktigt bra den sista tiden. Men jag tycker ändå att det är förbannat trist att det är så svårt att ha ett vänskapsförhållande med ett ex. Varför kan man inte glömma det som kändes tungt och alla löften man gav varandra som aldrig infriades? Strunta i att man sårade varandra när det tog slut och bara umgås nån gång ibland utan de krav och bojor ett förhållande innebär, prata om all mellan himmel och jord utom det förflutna.


Det kanske är en utopi, en omöjlighet. När ett förhållande tar slut kanske det är bäst att bryta kontakten och gå vidare på var sitt håll

Men är det inte en av de mest tragiska sakerna i livet att de människor vi tyckte om mest, de vi hade roligast tillsammans med och delade våra innersta tankar med, kan bli de personer vi måste stryka ur våra liv?

Den här låten tillägnar jag en tjej som alltid kommer att vara väldigt speciell för mig:


Back in town

Okej, det blev ett litet uppehåll igen. Men jag måste tyvärr meddela mina läsare att det inte kommer att bli nya texter här lika ofta under sommaren. Jag är ute och roar mig mycket oftare så här års och har inte samma behov av att sitta framför datorn och skriva. Dessutom vet jag att juli är den absolut sämsta månaden på året när det gäller besökarantal på min blogg, så det är väl helt logiskt att jag tar det lite lugnare med bloggandet den här månaden.

Så vad har hänt sen sist?


Jag var på en liten semester tre dagar förra veckan. I tisdags drog vi iväg ett gäng på femton personer till ett ställe som heter Skeppsgården som låg i närheten av Valdemarsvik. Det var jag och sju av mina kompisar. Några hade också med sig sina barn, så det var även fem tonårsgrabbar och tre tjejer i åttaårsåldern med.

Vi var där i tre dagar och det var jävligt trevligt, måste jag säga. Första morgonen inledde jag med kaffe och mackor i gröngräset och gick sen ner och tog mig ett morgondopp i havet. Det är så en sommardag ska börja. Vi hade tillgång till två båtar så vi tillbringade dagarna med att bada och fiska. Dessutom testade jag att ro igen för första gången på många år, och jag måste säga att det är mycket rogivande (ursäkta ordvitsen) att en sommarkväll glida nästan ljudlöst på ett spegelblankt vatten.

På kvällarna grillade vi och drack bärs utomhus. Vi hann även med en mycket prestigefylld volleyboll match mellan tonåringarna och gubbarna. Det blev en dramatisk femsetare, och jag har den stora glädjen att meddela att gubblaget vann.

Vi hade skitkul, vädret var fint nästan hela tiden och jag måste säga att det var underbart att komma bort från stan.

Jag har lite bilder från den här resan, men tyvärr får jag inte in dem i datorn från mobilen.


Jag kom hem i fredags och då blev det en sväng till Royal arms med bland annat Indy, som var hemma från Norge. Det var ovanligt mycket folk på Royals, så det blev en kul kväll.

Resten av helgen gjorde jag inte så mycket värt att förtälja.


Däremot har jag den stora glädjen att meddela att det har kommit en andra del av Köttets fiskeskola på youtube. Den här gången har han gått upp från tvååttor till trehalvor. Jag hoppas att det blir många delar av den här fiskeskolan, men jag undrar hur det ska sluta om han dricker starkare öl för varje del.




För övrigt undrar jag hur många dagar i rad Aftonbladet kan ha Michael Jackson på första sidan.


Rapport från Hejdegården, Linköping

Jag vet att jag försummat den här bloggen på sistone, men det beror givetvis på värmeböljan och det fina vädret. De senaste veckorna har det känts som att jag verkligen vill och kan leva i nuet. Jag tar varje dag som den kommer och bekymrar mig inte om vare sig framtiden eller dåtiden. Grubblade gjorde jag tillräckligt under vintern och våren, nu är jag fullkomligt nöjd med att bara vara.

När sommaren äntligen kommer är det som att hela svenska folket plötsligt förändras. En nation som vintertid bara jobbar och sitter inomhus och ser på tv vill helt plötsligt ut och umgås varenda dag. Och det gäller även mig och mina vänner.

Det har blivit ett antal lata härliga dagar då jag har varit ute och fiskat, åkt och badat och även några enstaka bira på olika uteserveringar. Helst vill jag bort från stan när det är som varmast, men jag kan också vara nöjd med att bara sitta med några kompisar vid Stångån eller Tinnerbäcken och snacka bort en hel dag. Läsa tidningar, lösa korsord eller köra frågesporten som aftonbladet har varje dag under sommaren.


Men igår var det regnväder. Då tänkte jag passa på att ta en stilla kväll i min ensamhet för en gångs skull. Jag hade planerat att skriva något för bloggen, samt göra lite quizfrågor inför nästa vecka. På tisdag sticker vi nämligen ett gäng till ett ställe som heter Skeppsgården som tydligen ligger i närheten av Loftahammar. Vad jag har förstått så är det jag och ett antal ensamstående farsor, så vi kommer att bli en samling som består av gubbar och barn. Vi ska vara där i tre dagar och bada, fiska, kanske grilla lite på kvällarna och bara ta det lugnt och njuta av sommaren. Förhoppningsvis blir det fint väder, men om det regnar så har jag och Ronny tänkt att det skulle kunna vara kul att köra en liten frågesport för hela gänget.

Men det blev varken bloggande eller några quizfrågor igår. När jag sett ett avsnitt av The Wire så fick jag för mig att ringa till Ulven. Han satt och drack bärs och väntade på att hans tjej skulle dyka upp. Vi har inte setts så mycket på sistone, så vi snackade nog nästan två timmar då vi tog en bira på varsitt håll och diskuterade de senaste skvallren i bekantskapkretsen.

Sen kollade jag på My name is Earle och ett avsnitt till av The Wire. Efter det tänkte jag ta en liten nattsurf för att sen gå och lägga mig. Men då dök Angie upp på msn och började inleda en konversation med mig. Hon hade varit på puben med sin kille och var lite full och pratsugen. Så jag snackade lite skit i telefon med henne också medan jag drack min sista folköl.

När det samtalet var över var klockan halv två och jag gick och lade mig.


För övrigt så är Köttet en återkommande figur i den här bloggen. Ni har fått sen en del väldigt gamla bilder på honom ett par gånger. Men om ni är nyfikna på hur han ser ut nu för tiden så kan ni kolla på det här youtube-klippet, där han håller en liten fiskelektion:


"...and the poets down here


...dont write nothing at all, they just stand back and let it all be"

Bruce Springsteen

På grund av det fina vädret och mycket socialt umgänge så får ni leva med att jag inte skriver så mycket just nu. Vem behöver skriva när man sitter i en båt med två polare i strålande solsken, fiskar aborre och ser häger och fiskljusar på himlen. Hela tilvaron är poesi just nu.
Läs inte min blogg idag, gå ut och gör era liv till poesi ni också. Jag sticker och badar.