Myten om den lidande konstnären

Jag vet inte om ni bara läser de senaste inläggen eller om ni nånsin går tillbaka och läser mina tidigare texter. I förrgår tog jag en stilla hemmakväll men var alldeles för rastlös för att se på tv. Så jag spelade en gratisturnering i poker lite halvhjärtat (gick åt helvete om ni undrar) medan jag läste eller skummade nästan allt jag skrivit i bloggen från i höstas fram till januari.


Det första som slog mig är att jag hade en mycket produktiv period september, oktober och i viss mån november. Jag skrev många inlägg de månaderna, ett flertal väldigt långa texter och dessutom måste jag säga att jag oftast höll väldigt hög kvalitet på materialet i den här bloggen de månaderna. Jag skrev om många olika ämnen, dels om vad som hände i mitt liv, men också allmänt livsfiloserande grejer och en del sjysta texter om gamla minnen.

Jag tror att det beror på att jag mådde jävligt bra den perioden, och att det hände mycket i mitt liv just då. Myten om att den konstnärliga kreativiteten är som bäst när man mår dåligt stämmer inte. Visserligen är det bra för skrivandet med erfarenheter, och då menar jag även dåliga saker. En människa som glidit på en räkmacka hela livet har inte mycket att berätta för omvärlden. Men att en författare skriver bäst när han är deprimerad stämmer inte alls på mig.


I höstas kändes det som att mitt liv började röra sig åt rätt håll. För första gången på länge fick jag jobba lite, och det var jag glad över eftersom jobbsökandet gått trögt en lång period. Dessutom var jag nykär, förhållandet funkade bra de första månaderna och ni vet alla vilket rusliknande lyckotillstånd man befinner sig i då.  Saker hände i mitt liv, jag fick nya intryck som gav mig nya funderingar och inspiration till nya texter.

Så även om jag egentligen hade mindre tid att skriva, så skrev jag mer och bättre. Jag jobbade ibland upp till tolv timmar i sträck och pratade timtals i telefon med min dåvarande flickvän. (Det var ett distansförhållande, så det blev många och långa telefonsamtal). Men jag minns att jag den tid jag hade över verkligen gillade att skriva och att jag fann en stor glädje i att lägga ut nya texter på den här bloggen. Jag behövde sällan pressa fram något och hade mycket idéer och inspiration.


Det tror jag beror på att när man mår bra är man uppe i varv och intresserad av livet, medan man när man mår dåligt blir mer eller mindre sänkt. När det känns som att livet spottar på en blir allt en kamp, även skrivandet.

Vilket jag kan se tydligt i min egen blogg, eftersom jag skrev mycket mindre i februari och mars då jag befann mig i en svacka.


Det andra som slår mig när jag läser mina egna texter är att jag börjar minnas saker som jag knappt nämnde i den här bloggen. Och det gör att jag saknar mitt ex något oerhört.

Även om jag de senaste månaderna har kommit över att det tog slut och att jag länge varit ganska säker på att jag inte vill tillbaka i det förhållandet, så saknar jag henne.


Jag saknar de bra stunderna. Den ömsesidiga förståelsen, humorn och glimten i ögat som alltid fanns mellan oss. Dricka vin, prata och skratta. Lyssna på gamla plattor i badkaret i flera timmar. Vakna på morgonen och se henne sova i min säng. Säga god natt och de tre magiska orden i telefon varje kväll.

Sen finns det andra saker jag inte saknar överhuvudtaget, bland annat var det den perioden då jag lärde mig hata sms som kommunikationsmedel. Men det är väl så det blir när ett förhållande tar slut.


Tro inte att jag blev helt sentimental den kvällen. Jag har kommit över det där, gått vidare och mått riktigt bra den sista tiden. Men jag tycker ändå att det är förbannat trist att det är så svårt att ha ett vänskapsförhållande med ett ex. Varför kan man inte glömma det som kändes tungt och alla löften man gav varandra som aldrig infriades? Strunta i att man sårade varandra när det tog slut och bara umgås nån gång ibland utan de krav och bojor ett förhållande innebär, prata om all mellan himmel och jord utom det förflutna.


Det kanske är en utopi, en omöjlighet. När ett förhållande tar slut kanske det är bäst att bryta kontakten och gå vidare på var sitt håll

Men är det inte en av de mest tragiska sakerna i livet att de människor vi tyckte om mest, de vi hade roligast tillsammans med och delade våra innersta tankar med, kan bli de personer vi måste stryka ur våra liv?

Den här låten tillägnar jag en tjej som alltid kommer att vara väldigt speciell för mig:


Kommentarer
Postat av: Roffing

Jag är ändå imponerad över att ni kan skriva så mycket som ni gör. Jag följer flera bloggar, bl a din och Gammal Hårdrockare. GH skriver otroligt mycket, väldigt produktiv. Så mycket som han skriver kan man inte kräva av någon bloggare. Jag tycker att du skriver rätt så mycket också. Själv kan jag inte skriva något under tidspress. Därför drar jag inte igång någon blogg trots att jag gillar att skriva.

2009-07-16 @ 14:07:55
Postat av: Farsan

Jag kom av en slump in på din blogg för någon dag sedan. Måste erkänna att jag blev fast och har nu gått igenom en stor del av din blogg det senaste året. Roligt då du är så öppen och beskriver hur det är att vara arbetslös och inte så gott om kulor och din historia från uppväxttiden. Extra intressant att jag känner igen en del i bloggen, då jag är från Ekholmen och vet vilka som härjade runt som värst. Kommer tex ihåg listan som innehöll vem som sparkat in flest skåp, vem som utlöste brandposterna osv. Kommer följa dig ännu oftare och lagt till dig i favoritlistan.

Fortsätt med dina utförliga texter och lycka till med livet!

2009-07-16 @ 17:46:59
Postat av: Gammal Hårdrockare.

Det stämmer. Jag kan inte skriva när jag är deprimerad. Det räcker med att jag är på alldeles vanligt, dåligt humör för att det ska ta tvärstopp. Jag måste vara på gott humör när jag skriver. Livet ska kännas roligt. Då blir det roligt att skriva.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback