Down by the river


Nu har jag fått arga meddelanden på facebook om att jag inte har bloggat på över en vecka, så det kanske är dags att skriva några rader här. Som ni kanske förstår är det midsommarfirande och det fina vädret som gjort att jag inte suttit hemma och skrivit på ett tag. Jag önskar att jag hade en laptop så jag kunde sitta utomhus och blogga.

Jag har tillbringat större delen av de senaste dagarna nere vid ån. Steven brukar sitta på ett ställe som kallas Drömmarnas plats och fiska redan från tidig morgon. Ronny och jag brukar dyka upp vid lunchtid för att hålla honom sällskap, och framåt eftermiddagarna har även Indy och Michelle förärat oss med sin närvaro. Där har vi, som ni kan se på bilderna, utsikt över Drömmarnas båge och kan även kolla lite på tjejerna som solar på sandstranden vid Scandic hotell mittemot.

Så vi sitter där hela dagarna på en bänk några meter bakom Steven. Vi läser tidningar och kommenterar nyheterna, snackar skit, vinkar till båtar som passerar och väntar på att Steven ska fånga något. Han har fått ett antal väldigt små abborrar, några braxen av skaplig storlek och till vår stora förvåning en ål som måste vägt nästan 1,5 kg.

Den enda av oss, förutom Steven, som har orkat våga sig på ett par kast är Ronny Punk. Men det gick inget vidare. Han lyckades inte ens få bottennapp, utan draget hamnade i ett träd några meter bakom oss.


Jag har numera en ganska bra kamera i mobilen och har roat mig med att försöka ta lite roliga bilder från vår lata dagdrivartillvaro. Bland annat har jag förevigat den där ålen, men Ronny fick ner draget från trädet innan jag han plåta händelsen.

Senaste veckorna har jag börjat gilla att fotografera min tillvaro, och hela tiden tänkt att jag skulle kunna göra bloggen mycket roligare för er läsare med lite personliga bilder istället för de jag hittar på google. Tyvärr är min dator så lastgammal ett den inte ens har något usb-uttag och jag har ännu inte luskat ut hur jag ska maila bilderna till mig själv från telefonen.

Det här var allt från mig för den här gången. Solen strålar idag igen och jag måste ta mig ut. Jag kanske skriver mer ikväll. Då har jag tvättstugan och måste ändå sitta hemma.


Tisdag morgon

Jag vet inte om det beror på att jag håller på att bli gammal, men jag kan inte sova länge på mornarna längre. När jag var tonåring och några år senare kunde jag ligga och dra mig till två på eftermiddagen ibland, men nu är situationen helt annorlunda.

Som den här natten. Jag gick och la mig ganska sent, klockan måste ha varit nästan två när jag släckte. Jag sov ganska oroligt och drömde en massa konstiga drömmar. Trots det vaknade jag redan klockan sju på morgonen och var helt klarvaken. Jag försökte somna om - tänkte jag kunde sova till nio halv tio - men det var totalt lönlöst. Så jag gick upp och åt frukost strax efter åtta.


Förra helgen blev lugn. Jag var visserligen på Hamlet på fredagen och The Champs på lördagen, men det var på eftermiddagarna och jag drack bara sodavatten. Jag har faktiskt inga som helst problem med att gå på krogen utan att dricka alkohol. Men av erfarenhet har jag lärt mig att det gäller att gå hem innan folk börjar bli packade. Ty de nyktra och de berusade äro främlingar för varandra, har grava kommunikationsproblem sinsemellan och bör icke vistas i samma lokal.

Jag satt hemma själv på kvällarna och roande mig på egen hand. På fredagen skrev jag en novell som jag gått och lurat på ett par veckor. Den historien var av det mer underhållande än allvarliga slaget, och jag hade faktiskt riktigt kul när jag skrev den. Och nästan ännu roligare när jag valde ut bilderna. (Ni kan läsa den här nedan under rubriken Hell bent for leather).

Så fredagen blev rätt sjyst, trots brist på rusdrycker och sällskap.

På lördagen var jag lite mer rastlös och uttråkad. Jag försökte slå ihjäl kvällen med att se på Sopranos, men jag har svårt att slappna av framför teven innan det blir mörkt ute. Vid halv tio tog jag en promenad och passade då på att köpa chips och cola. Det är tur att jag inte har problem med vikten, för jag har upptäckt att jag har en tendens att mer eller mindre hetsäta när jag känner mig lite understimulerad. Om jag ska vara lite amatörpsykolog och ställa diagnos på mig själv, så kanske det är så att när jag inte häller ner öl i min strupe måste jag tillfredsställa mina orala behov på andra sätt.

På lite mindre än två veckor har jag kollat på säsong tre och fyra av Sopranos och har två säsonger kvar. Nu tänkte jag variera mig lite och titta på andra säsongen av The Wire, innan jag återvänder till Tony och Carmela i New Jersey.


Av någon anledning som jag knappt ens kan förklara för mig själv så har jag gjort mycket tester på Facebook den senaste veckan. Enligt dessa tester ska jag gifta mig redan 2011 och få mitt första barn året efter. Det här gör mig lite stressad för jag har ingen som helst aning om vem min tilltänkta är, och vi borde ju vara tillsammans ett litet tag och kanske till och med flytta ihop åtminstone ett halvår innan vi står vid altaret.

Fast å andra sidan vet jag att jag har en ovana att bete mig som vid vårens första utomhusdopp när det gäller såna relationer. Istället för att stå på strandkanten och tveka och sen sakta gå ut längs en långgrund botten och låta kroppsdel för kroppsdel svalkas av det kalla vattnet, vill jag inte ge mig själv någon möjlighet att fega ur när jag väl bestämt mig. Utan att ens kolla på någon termometer springer jag ut på bryggan, hoppar i och får sen en kick av den något chockerande men befriande känslan. Sen vänjer jag mig vid vattnets temperatur när jag väl simmar omkring. Om jag inte får kramp.

Så det är möjligt att jag träffar någon dam på sommaren om två år och gifter mig redan på hösten. Då kanske jag tänker att jag lika gärna kan föröka mig när jag ändå håller på. Om jag har otur kanske jag är frånskild redan när min unge slår upp sina ögon för första gången, men vi får hoppas att mitt äktenskap blir långt och lyckligt.

(Allt det här kommer verkligen att hända, för testerna på Facebook är hundra procent tillförlitliga.)


Hell bent for leather

Jag varnar för att nedanstående text innehåller ett språk som kan uppfattas som vulgärt eller stötande. Men det är en novell jag skrivit. Då försöker jag få dialogen att låta som folk verkligen snackar, inte som dom borde prata.

Det var endast två år kvar på 1900-talet den fredagskvällen när Erik satt hemma hos Peter och hällde upp första groggen. Som vanligt skulle Erik och hans två kompisar förfesta lite och lyssna på musik innan de gick vidare till Hamlet. Nu var det Black Sabbaths
Paranoid som snurrade i cd-spelaren. Det hade blivit mycket tidig Sabbath sen det hade annonserats att Ozzy Osbourne skulle återförenas med bandet som hade gjort honom berömd, och att de skulle spela på några festivaler i sommar.

   Erik höjde sitt glas och tog en klunk, där han satt i soffan iförd Iron Maiden t-shirt, svarta jeans med nitbälte och ett antal halsband och ringar på fingrarna. Han hade kvar sitt långa hår, trots att hårfästet numera hade klättrat långt upp i pannan. Erik tänkte vänta tills han blev nästan helt flintskallig innan han klippte sig.

   Det ringde på dörren.

   - Kom in! skrek Peter från sin fåtölj.

   Dörren öppnades och in kom Johan med en systemsbolagspåse i handen. Han tog av sig kängorna och jeansjackan och gick sen in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan bredvid Erik.

   Johan öppnade en öl och log hemlighetsfullt medan han drog handen över den rakade hjässan.

   -  Vet ni vad jag hörde på radion idag? frågade han.

   Erik var inte så intresserad. Johan hade en irriterande vana att alltid berätta helt ointressanta saker som han läst i tidningarna eller hört på radio. Om Erik ville veta vad som hände i världen skulle han väl läsa tidningarna själv?

   - Vadå? frågade han slött. Mest för att Johan antagligen förväntade sig det.

   Johan dröjde lite innan han svarade och tog en klunk öl. Nu tror han att jag ska bli nyfiken, tänkte Erik, men det är jag inte.

   - Rob Halford är bög, sa Johan.

   Erik hostade till och spottade ut en munfull grogg över soffbordet. Vad i helvete var det Johan hade mage att påstå. Att sångaren i Judas Priest, en av världens hårdaste killar och Eriks idol sen barndomen, var en fikus.

   - Och var i helvete har dom fått det ifrån, väste han. Engelska skvallerpressen. De skriver ta mig fan vad som helst. Det var det värsta skitsnacket jag hört.

   -Nej, sa Johan och log. Det är sant. Robban har själv sagt det i en intervju. Han har tydligen varit homo i alla år. Inget intresserad av brudar, det är bara killar som gäller.

   Erik försökte komma på något att säga, vad som helst som kunde få tyst på Johan, slå hål på denna vidriga lögn. Han tog en svälj ur sitt glas, men det smakade plötsligt vidrigt. Han blundade för att kunna svälja. Men då såg han framför sig hur Rob Halford kysste en annan man, och den synen gjorde honom illamående. Han tittade upp igen och då hörde han hur Peter skrattade från sin fåtölj.

   - Det var ta mig fan det bästa jag hört, sa Peter.

   - Vad fan är det för bra med det? sa Erik medan han andades djupt för att försöka dämpa kväljningarna.

   - Det är ju inte klokt att ingen har fattat det här förut. Halford har ju alltid klätt sig som en akterseglare. Inte som en fjolla, men som man kan tänka sig att en stenhård machobög ser ut.

   - Precis, sa Johan och skrattade han också. Jag menar, skinnkeps, läderväst och breda nitbälten. Det är antagligen den utstyrseln de har på bögklubbarna i Birmingham.

   Erik höll andan och försökte sluta tänka på läderförsedda män som smekte varandras kroppar.

   - Och fattar ni vad det här betyder? frågade Peter triumferande och viftade till med handen i luften. Hela jävla metalmodet är egentligen en klädsel för läderbögar. Det var ju Halford som började med läder och nitar. Flera generationer hårdrockskillar har klätt ut sig till homofiler utan att veta om det.

   Nu kunde inte Erik ta mer. Det knöt det sig i hans mage och för varje andetag han tog kände han en smärta över bröstet. Han mindes nitarmbandet han brukat ha på konserter när han var tonåring, det som hade sträckt sig ända från handleden upp till armbågen. Erik hade känt sig så stenhård på den tiden. Nu försökte Peter spotta på allt han trott på. Dra ner det i smutsen.

   - Jag har fan inte klätt mig som en bög! skrek han och slog näven i bordet så att Johans ölburk välte, och den ljusbruna vätskan rann ut över bordet.

   - Lugna ner dig för helvete, sa Peter. Ska du bli så där aggressiv ikväll igen kan du gå nån annanstans. Om du ska festa hemma hos mig får du ta mig fan ta det lugnt.

   Johan gick ut i köket och hämtade en trasa. Erik satt tyst och stirrade ner i golvet när Johan torkade upp ölen från bordet. Johan gick ut i köket med trasan när han var klar och satte sig sig sen bredvid Peter igen. Han öppnade en ny öl, lutade sig tillbaks och funderade en stund. Erik hoppades av hela sitt hjärta att de nu kunde börja prata om något annat. Bara festa lite och snacka skit, och inte nämna nåt mer om läder, Rob Halford eller äckliga bajspackare som suktade efter varandras rövar. Men hans förhoppningar var förgäves.

   - Det här förändrar ju jävligt mycket, sa Johan. Tänk bara på låtar som Living after midnight, Love bites och Turbo lover.

   - Visst, sa Peter. Dom låtarna måste ju handla om grabbsex, det är uppenbart nu. Living after midnight till exempel, måste ju va om hur han glider omkring i sin bil och kollar efter sexiga män. Loving til the morning som han sjunger i refrängen, det betyder att Robban Halford står och trycker en annan kille bakifrån ända fram till morgonkvisten.

   - Med skinnkeps på huvudet! utropade Johan glatt som om hela bilden av den situationen tedde sig oerhört komisk.

   Erik ville verkligen inte prata om det här. Det gjorde ont i honom att höra någon säga såna saker om sångaren i Judas Priest. Han kände sig nästan panikslagen, men eftersom han inte ville göra sig osams med sina kompisar försökte han behålla lugnet.

   - Snälla grabbar. Kan vi inte prata om något annat, bad han.

   Men Peter tog ingen alls hänsyn till hans vädjan.

   - Vi snackar väl fan om vad vi vill, sa Peter. Passar det inte kan du gå har jag sagt.

   Erik hade känt en längre tid nu att Peter hade tappat respekten för honom, och Johan också. För några år sen hade de sett upp till honom, slagskämpen i gänget som alltid kunde ta för sig. Men det hade sakta förändrats, speciellt efter den där kvällen på Platens. Erik visste att de tyckte att han gick för långt den gången. I rättegången hade de vittnat till hans fördel och det var därför han blev frikänd. Men efteråt hade ingen av hans två vänner velat titta honom i ögonen. Det var som att de skämdes.

   - Jag har egentligen inget emot bögar, försökte Erik. Det är bara det att jag inte vill höra talas om dem, och de ska fan inte stöta på mig. Då får de räkna med att få en smäll.

   - Vilket jävla skitsnack, sa Johan. Du kan väl för fan inte nita någon bara för att han stöter på dig.

   - Verkligen inte, sa Peter. Så många brudar som Erik har besvärat när han varit dyngad. Om han skulle fått en snyting varje gång han försökt limma på en brud som inte var intresserad skulle han vara blåslagen jämnt.

   På det visste inte Erik vad kan skulle svara, så han tystnade och hällde upp en ny grogg. Tänkte att spriten skulle lugna ner honom lite.

   Peter var inte tyst många sekunder.

   - Men man kan ju inte tänka sig att Halford är typen som blir påsatt, sa han.

   - Nej, höll Johan med. Robban är antagligen killen som sätter på. Eller blir avsugen. Hur bög han än är kan jag inte tänka mig honom med en kuk i käften.

   Erik som just skulle ta en klunk ställde ner glaset igen. Han ville inte ha någon vätska i munnen.

   - Helt klart, sa Peter. Halford är påsättare eller blir avsugen. Det är så det är, det är jag säker på.

   Peter pekade på Johan med hela handen som för att understryka det han sagt. Sen tystnade han och funderade en stund.

   - På ett sätt förstår jag honom, sa han.

   Erik kunde inte tro sina öron.

   - Vadå? Har du blivit bög nu? Vill du sätta på killar i krysset?

   - Nej, sa Peter. Jag är inte det minsta bög, men jag kan förstå om Halford gillar att bli avsugen av grabbar. Om man blundar måste det ju vara lika skönt att bli sugen av en kille som av en tjej.

   - Antagligen skönare, sa Johan. Killar är säkert mycket bättre än tjejer på att suga. De vet ju själva precis hur de vill ha det.

   Nu var Erik säker på att de bara försökte reta honom. Men han kunde inte göra något åt det. Innerst inne ville han bara slå till Johan upprepade gånger i ansiktet, ta hans skalle och dunka den i golvet precis som han hade gjort med den där jävla stjärtgossen på Platens. Men det gick inte, för då skulle han förlora sina två bästa polare. Och utan kompisar är man ingenting. En nobody, som lever farligt. Så mycket folk som Erik misshandlat genom åren kunde han inte visa sig på stan utan minst två vänner i sällskap. Det fanns för många i den här stan som gärna ville ge honom en näsbränna.

   Så Erik satt tyst i soffan och kände hur han blev rödare och rödare i ansiktet.

   Peter sneglade på Erik och kunde inte kväva ett skratt.

   - Tänk om vi vore bögar..., sa han långsamt och drömmande.

   - Vad menar du med det? sa Erik.

   - Du vet hur kåt man brukar bli när man är bakis. Jag runkar som besatt på söndagsmornarna. Och brudar verkar inte alls vara så.

   - Det stämmer, sa Johan. När jag var ihop med Anna ville jag jämnt krypa på när jag var fyllsjuk och hon ville aldrig. Klagade på att hon var trött och hade ont i huvudet. Eller att jag hade dålig andedräkt, luktade gammal fylla.

   - Precis. Men om vi vore bögar skulle det vara annorlunda. Vi grabbar förstår ju varandra på den punkten. Så istället för att glo på video som vi gör varenda jävla söndag skulle vi kunna ha det jättemysigt.

   - Vi skulle ju kunna hyra några rullar ändå. Men mellan filmerna skulle vi kunna ha det helskönt. Knulla av sig den värsta baksmällan. Ställa upp för varandra. Sen tar vi varsin pizza och när vi käkat byter vi roller. Så att alla får sitt.

   - Och så där grabbar emellan behöver man inte vara ömsint och romantisk med förspel och grejer, sa Peter. Det är bara att dra på sig skinnkepsen och lädervästen och pippa loss.

   Nu var Erik så arg att han skakade. Han klämde krampaktigt om glaset men kunde fortfarande inte förmå sig att dricka.

   - Nu är jag inte bög, sa Johan. Jag gillar brudar. Men om jag vore...då skulle jag nog vilja sätta på Erik.

   - Jag med, sa Peter och gjorde en gest med händerna som om han greppade om två skinkor. Han har en väldigt rund och inbjudande stjärt. Det har jag alltid tyckt.

   - Och mjuka fina sugvänliga läppar, fyllde Johan i.

   Erik reste sig ur soffan, tog sin colaflaska och sin dunk och gick ut i hallen. Utan ett ord tog han på sig skorna och jackan. Världen hade blivit galen. Rob Halford påstod att han var homofil, och hans kompisar pratade om att ligga med varandra. Erik ville inte vara med längre. Han tänkte gå hem, stänga dörren om sig, dricka sprit och lyssna på vad som helst utom Judas Priest.


När dörren slog igen brast Peter och Johan ut i ett gemensamt asgarv.

   - Tycker du vi gick för långt? frågade Johan.

   - Nej för fan. Det kan han ha den där idioten. Egentligen borde vi ha golat ner honom i rätten. Han förtjänar nästan att sitta inne. Om du inte hade hindrat honom hade han ta mig fan kunnat slå ihjäl den där stackars killen.

   - Precis. Och jag är så jävla trött på att höra honom snacka om slagsmål, och om hur mycket han hatar bögar och svartskallar. Det är det enda han kan prata om förutom hårdrock.

   Peter gick fram till stereon, letade fram skivan Killing Machine, pluggade in den i cd-spelaren och tryckte fram fjärde spåret. Ur högtalarna kom låten Hell Bent for leather. 

   Han satte sig i fåtöljen och lyfte ölen mot Johan.

   - Skål för Rob Halford, sa han.

   - Skål för Robban, sa Johan. Mannen som gett läderbögarna en röst.


It was twenty years ago today

Den blomstertid som en gång var

I dag är det tjugo år sen jag slutade nian. Den här texten handlar inte om att jag skulle vilja vara femton år igen, utan om att jag inte fattade hur bra jag hade det på den tiden. Att sluta grundskolan var på något sätt som att sätta punkt för barndomen.


Så länge jag gick i högstadiet så var livet fortfarande en lek. Jag brydde mig aldrig speciellt mycket om skolan, betygshets och tankar på framtiden kändes helt främmande. Ville jag göra en läxa eller plugga till ett prov så gjorde jag det. Om jag inte kände för det så gjorde jag helt enkelt någonting annat. Men jag trivdes i skolan och gick dit varje dag. Det var där mina kompisar var och det var faktiskt roligare att gå dit än att ligga hemma.

Om eftermiddagarna kändes lite för långdragna så brukade jag skippa de sista lektionerna. Jag hade stulit ett block med bokningslappar från tandläkaren, så jag hade möjlighet att när som helst visa upp en sån lapp och gå hem ett par timmar tidigare.

Jag bodde hemma hos min mamma där jag fick mat, rena kläder och fickpengar. Det trivdes jag utmärkt med, för jag hade ännu inte blivit så gammal att jag hade ett behov av att sköta mig själv.


Varje kväll träffade jag mellan tio och trettio av mina bästa polare i centrumet eller på fritidsgården. Att skippa att träffa kompisarna en kväll och sitta hemma och plugga eller se på tv var en tanke som aldrig någonsin slog mig.

Det gick inte åt speciellt mycket pengar på den tiden. Jag och Micke W brukade mötas i centrumet en timme efter att skolan slutade och räkna ihop de få korvören vi hade. Om vi hade tio kronor delade vi på ett litet Marlboro och en tändsticksask. Hade vi en tia till tog vi en pommesbricka på pizzerian, där vi kunde spela kort medan vi åt. När jag fick min månadspeng brukade jag köpa en LP-skiva på stan för 40 spänn.

Vi gick aldrig på krogen, utan på helgerna delade vi två man på en back folköl (de innehöll 25 flaskor på den tiden) eller tre sexpack, som vi drack i någon skogsdunge eller hemma hos någon som råkade ha föräldrafritt.

När man var femton år blev man aldrig bakfull på allvar. På sin höjd hade jag lite ont i huvudet när jag vaknade. Men det gick över så fort jag åt frukost. Och någon ågren att tala om fick jag aldrig heller. Livet var en lek och det spelade ingen roll om man gjorde bort sig lite dagen innan. Det hade alla andra gjort också.

Relationerna med tjejer var inte så komplicerade de heller. Visst hände det att jag var förtjust i någon tjej som var trevlig och snygg. Men jag hade inget som helst behov av att ha en flickvän. Jag var glad om jag fick hångla lite nån gång ibland, och vad jag minns fick man göra det var och varannan helg.


Jag hade kul när jag gick på gymnasiet också men på något sätt blev livet så mycket allvarligare redan då. Det blev tydligt att man förberedde sig för vuxenlivet. I alla fall för oss som gick tvååriga yrkesinriktade linjer. Jag gick på en skola där det bara fanns fordonsteknisk- och elteleteknisk- linje, och där gick det inte ens tio tjejer bland de 400 killarna. Det var inte alls lika roligt att gå till skolan då som i högstadiet, där det fanns tjugo tjejer bara i min klass.

Det var någon gång i gymnasiet vi började gå på krogen (jag hade skägg, så jag handlade på bolaget och blev serverad öl på restauranger redan då). Därmed ökade utgifterna och jag fick ta ett extrajobb på söndagar för att ha råd att roa mig. Det var också då, när man drack starköl till sent in på nätterna, som man fick lära sig vad en rejäl baksmälla innebär.

Det där med tjejer blev också mycket allvarligare och jag minns att jag under en period var så olyckligt kär som bara en sjuttonåring kan vara.

Hela sista året präglades av nyhetsrapporteringar om stigande arbetslöshet och bistra framtidsutsikter för unga människor. Jag och mina klasskamrater visste att vi snart inte kunde leva på våra föräldrar längre. Vi skulle bli tvungna att flytta hemifrån och hitta ett sätt att försörja oss, men vi visste inte hur.


Allt det var jag lyckligt ovetande om den där dagen för tjugo år sen när jag slutade nian. Jag och de andra grabbarna var kaxiga och tuffa på skolavslutningen och glada över att "äntligen få slippa den där skitskolan". Men jag kommer ihåg att flera av tjejerna i klassen grät när vi sjöng Den blomstertid nu kommer.

Så här tjugo år senare tänker jag att de tjejerna kanske fattade något som jag inte insåg.

Nämligen att blomstertiden var över för vår del.


Helg med fotboll och EU-val

Jag vill inte prata så mycket om fotbollsmatchen i lördags. Gick och väntade ända till klockan sju på kvällen innan jag tog första biran så att jag skulle vara någorlunda skärpt under matchen som började åtta. Och vad fick jag för det?

En riktig skitmatch där Sverige till råga på allt missade straff, och numera är mer eller mindre chanslösa att gå vidare till VM.

Visserligen fick jag in mitt tips, en andel i bomben som jag köpt. Men det gav bara 93 spänn på sjuttio spelade, så det var inte mycket att hurra för.

Det är bara att ställa in sig på att vi inte kommer att ha med något lag under den stora turneringen i Sydafrika. Jag brukar alltid hålla på Irland i fotboll om inte Sverige är med, har alltid haft någon slags förkärlek för de rödhårigas land som var de första i världshistorien som slog sig fria från det brittiska imperiet..

Så jag får hoppas att Irland går vidare och jag får anledning att sätta på mig min gröna t-shirt många gånger nästa sommar.


EU-valet vet jag inte om jag vill säga så mycket om heller. De konservativa gick framåt över nästan hela Europa, Labour gjorde ett katastrofval i England. Högerextrema partier från Ungern och Holland kommer att komma in i parlamentet.

In i det sista var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle gå och rösta, men igår eftermiddag gick jag och lade en röst på vänsterpartiet. Mer av gammal vana än för att jag kände mig särskilt engagerad. Egentligen hade jag velat rösta på Sinn Fein, men det kan man tydligen inte göra i Sverige. Jag gjorde lite research igår och upptäckte att svenska Vänsterpartiet och irländska Sinn Fein sitter i samma grupp i EU-parlamentet - Gruppen Europeiska enade vänstern.

Annars tycker jag det är kul att Piratpartiet kom in. Det kan behövas någon som åtminstone käftar emot när myndigheterna försöker övervaka precis allt vi gör på internet.


I kväll missar jag inte Hammarkullen. Klockan åtta på ettan.


The times they are a-changin´

Jag minns en fredagskväll precis efter att jag flyttat in i den här lägenheten. Det bör ha varit någon gång i november, nådens år 1998. Jag hade dåligt med pengar och hade bestämt mig för att sitta hemma hela kvällen. Då som nu hade jag ofta problemet att om jag inte ville dricka bärs en fredag, så fanns det inte mycket mer att välja på än att sitta hemma själv.

Vid den tiden hade jag en gammal tv jag hade fått av Gorben. Den hade den egenheten att ibland försvann bilden, men den kom alltid tillbaka om man slog på tv:n ovanifrån RIKTIGT hårt. Så hårt att man fick ont i händerna.

Just den här kvällen vägrade bilden att återvända. Den gamla tv:n hade till slut gett upp och dragit sin sista suck.

När jag till slut insåg att tv:n var död för all framtid blev jag helt förvirrad. Jag hade ingen som helst aning om vad jag skulle hitta på. Jag hade ingen bra bok som jag ville läsa, och på den tiden hade jag inte ens internet med telefonmodem.

Jag var så uttråkad att jag var gråtfärdig. Vad jag minns så ringde jag runt till olika kompisar och tvingade dem att snacka med mig i tjugo minuter var. Då hade jag till råga på allt fast telefon och bara ett telefonjack, så jag satt på en pall i hallen och pratade.


Nu ser tillvaron annorlunda ut. Det är återigen fredag och jag har bestämt mig för att ta en lugn hemmakväll. Jag tänkte spara partajandet till fotbollsmatchen imorgon.

Men idag är situationen bättre än för elva år sen. För det första har jag en fungerande tv. Dessutom har jag en dvd-spelare som jag köpt för en relativt billig penning. För elva år sen var de antagligen svindyra, om det ens fanns dvd-spelare på den tiden.

Jag har just lånat tredje till sjätte säsongen av Sopranos (de två första såg jag om i vintras när de gick på svt) och har alltså 52 avsnitt av en av världens bästa tv-serier att titta på. Bara det skulle fått den 25årige Olof att bli grön av avundsjuka.

Om jag skulle tröttna på att följa maffia-familjen från New Jerseys öden, har jag internet med bredbands uppkoppling. Det innebär att jag gratis kan läsa nästan alla dagstidningar eller ta reda på fakta om precis vad som helst som jag är intresserad av. För tio år sen skulle jag ha behövt gå till biblioteket om det var någonting jag undrade över.

Om jag vill kan jag skriva ett blogginlägg och göra det tillgängligt för allmänheten på några minuter, och kanske få respons redan samma kväll. Jag kan kommunicera med gamla vänner via msn eller facebook. Om jag ville skulle jag kunna spela en pokerturnering för bara några tior, eller diskutera Bob Dylans låtar med människor från hela världen. (Båda de sakerna gjorde jag hela tiden det första året jag hade bredband, men har tröttnat lite nu.)


Förutsättningarna för att sysselsätta sig i sin ensamhet har förändrats radikalt de senaste tio åren. Den där rödhårige killen som svor över att hans tv gått sönder skulle inte ha trott sina öron om jag berättade det här. Han hade blivit glad över en fungerande tv och några reprisavsnitt av Vänner, och en vhs-kassett med en halvbra film hade gjort honom själaglad.


På vissa sätt var det faktiskt inte bättre förr. Jag är en social kille, och väljer nästan aldrig bort umgänge för att se på tv, surfa eller skriva. Men de gånger jag av olika anledningar sitter hemma en kväll är livet hundra gånger bättre än den där fredagskvällen 1998. För att inte tala om för hundra år sen, då folk som bodde ensamma antagligen bara hade bibeln att förströ sig med.

Trots det blir jag fortfarande uttråkad ibland.


Första veckan i juni

Nu är det en vecka sen jag skrev något här. Så jag bjuder er på en ganska lång rapport från vad jag gjort de senaste dagarna


Första juni kan ha varit årets varmaste dag hittills. Köttet, Ronny och jag gick ner på stan, men det var så varmt i solen att vi var tvungna att sätta oss på ett skuggigt fik och ta en kaffe. Efter en stund tyckte vi att det var trist att sitta inne i stan en så fin dag, så vi bestämde oss för att ta en tur med Köttets båt efter Ronny hämtat sin dotter i skolan.

Det enda problemet var att båten låg i Hovetorp och vi var tre vuxna män och en åttaårig tjej utan körkort eller bil. Som tur var så kunde Ronnys farsa skjutsa oss och vi kom iväg nån gång strax efter ett.

Det var en befrielse att komma ut på sjön och känna hur vinden fläktade med båtens fart. Vi insåg direkt att det varit ett korrekt beslut att i värmen lämna staden för att istället vistas i naturen.
Efter någon timme lade vi till vid en liten ö där vi grillade hamburgare och passade på att ta årets första dopp. Det var ganska skönt i vattnet vid stranden, Köttets ekolod visade att det var nästan 20 grader vid ytan, men så fort man simmade ut en bit blev det riktigt kallt.

När vi käkat gled vi omkring och trollade en stund igen, men fick ingen fisk. Köttet släppte av mig och Rina vid bryggan vid KFUM-gården där det är riktigt långgrunt och barnvänligt. Vi hoppade ett par gånger från bryggan och simmade i kapp medan Ronny och Köttet förgäves letade efter gös och gädda.

Vi lade ner fisket lagom till att vi skulle kunna komma in till land i god tid innan bussen gick hem vid kvart i åtta.


När jag väl var hemma hade Hammarkullen precis börjat, så jag kollade på den utmärkta serien som Peter Birro skrivit. Om ni inte sett dramaserien om en Göteborgsförort så måste ni bara göra det. Den är full av sköna och fascinerande karaktärer (till exempel ballongmannen ni ser här intill) och manuset innehåller fantastiska dialoger. Hammarkullen går i repris på SVT24 klockan 22 ikväll, och om ni inte har tid då kan ni alltid kolla på SVT play via nätet.


På tisdagen var det taskigt väder igen och det hände inte så mycket. Jag var och fikade på eftermiddagen och tog sen en sväng till bibblan där jag lånade Ulf Lundells nyskrivna 6 pjäser. Kvällen ägnade jag åt att läsa två av de pjäserna, samt se på några avsnitt av första säsongen av The Wire. Nu har jag bara ett avsnitt kvar.


Igår gick jag och fikade med Ronny inomhus eftersom det regnade. Men när vi såg att det klarnade upp bestämde vi oss för att gå ner till ån och meta istället. Vi grävde upp lite mask och slängde i ett spö. Sen satte vi oss på stenkanten och bläddrade i varsin tidning medan vi höll ett getöga på flötet. Tyvärr blåste det så mycket att det var svårt att hålla i tidningarna och det blev faktiskt ganska kyligt. Trots det stannade vi ett par timmar men fick inget napp.

När vi kom in till stan mötte vi Pernilla. Hon jobbar på en bingohall och föreslog att vi skulle komma dit och spela dagen efter, istället för att gå och fika vareviga dag. Dessutom upplyste hon om att det såldes färskpotatis på Netto för endast fem spänn kilot.

Det var en god nyhet och jag styrde stegen mot lågprisaffären. Förutom ett kilo färskpotatis hittade jag några jävligt billiga rödspättafiléer och en sjyst remouladsås. Det blev alltså en riktig lyxmåltid för en billig penning när jag kom hem, och jag glufsade i mig av färskpotatisen tills jag blev så mätt att jag nästan fick ont i magen. Färskpotatis med lite smör, salt, svartpeppar och någon passande sås är nämligen bland det godaste jag vet.

Kvällen blev lugn med läsande och tv-tittande.


Idag ringde Monne på förmiddagen. Han och jag tog en långpromenad längs ån, innan vi mötte upp Ronny för en kaffe. Efter kaffet bestämde vi oss för att göra slag i saken och spela bingo.

Det blev en kaosartad historia där jag tror vi var de enda männen bland en massa bingokäringar med uppenbara gambling problems. Ingen av oss hade spelat förut och vi hade fullt sjå med att hitta siffrorna. Hela tiden var vi tvungna att besvära Pernilla och hennes jobbarkompis med frågor om hur många rader vi skulle ha och om det var vågrätt eller lodrätt som gällde.  Situationen blev inte bättre av att Ronnys telefonen ringde två gånger och vrålade ut "Glory glory Man United" så det hördes över hela lokalen. Vilket fick bingokäringarna att kasta ilskna blickar på oss, och Monne och mig att bli fulla i skratt som två skolpojkar i kyrkan.
Ronny var så stressad att han missade att trycka i tid när han hade bingo, men Monne vann faktiskt tjugo kronor.

Sen blev det en sväng till biblioteket, innan jag och Monne gjorde sällskap hem.


Nu har ni fått en bild av hur min tillvaro sett ut de senaste dagarna. Hittills har den första veckan i juni varit helt okej. Det kändes bra att både ta badpremiär och äta färskpotatis för första gången på säsongen inom några dagar. Nu känns det att sommaren är här.