Hell bent for leather

Jag varnar för att nedanstående text innehåller ett språk som kan uppfattas som vulgärt eller stötande. Men det är en novell jag skrivit. Då försöker jag få dialogen att låta som folk verkligen snackar, inte som dom borde prata.

Det var endast två år kvar på 1900-talet den fredagskvällen när Erik satt hemma hos Peter och hällde upp första groggen. Som vanligt skulle Erik och hans två kompisar förfesta lite och lyssna på musik innan de gick vidare till Hamlet. Nu var det Black Sabbaths
Paranoid som snurrade i cd-spelaren. Det hade blivit mycket tidig Sabbath sen det hade annonserats att Ozzy Osbourne skulle återförenas med bandet som hade gjort honom berömd, och att de skulle spela på några festivaler i sommar.

   Erik höjde sitt glas och tog en klunk, där han satt i soffan iförd Iron Maiden t-shirt, svarta jeans med nitbälte och ett antal halsband och ringar på fingrarna. Han hade kvar sitt långa hår, trots att hårfästet numera hade klättrat långt upp i pannan. Erik tänkte vänta tills han blev nästan helt flintskallig innan han klippte sig.

   Det ringde på dörren.

   - Kom in! skrek Peter från sin fåtölj.

   Dörren öppnades och in kom Johan med en systemsbolagspåse i handen. Han tog av sig kängorna och jeansjackan och gick sen in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan bredvid Erik.

   Johan öppnade en öl och log hemlighetsfullt medan han drog handen över den rakade hjässan.

   -  Vet ni vad jag hörde på radion idag? frågade han.

   Erik var inte så intresserad. Johan hade en irriterande vana att alltid berätta helt ointressanta saker som han läst i tidningarna eller hört på radio. Om Erik ville veta vad som hände i världen skulle han väl läsa tidningarna själv?

   - Vadå? frågade han slött. Mest för att Johan antagligen förväntade sig det.

   Johan dröjde lite innan han svarade och tog en klunk öl. Nu tror han att jag ska bli nyfiken, tänkte Erik, men det är jag inte.

   - Rob Halford är bög, sa Johan.

   Erik hostade till och spottade ut en munfull grogg över soffbordet. Vad i helvete var det Johan hade mage att påstå. Att sångaren i Judas Priest, en av världens hårdaste killar och Eriks idol sen barndomen, var en fikus.

   - Och var i helvete har dom fått det ifrån, väste han. Engelska skvallerpressen. De skriver ta mig fan vad som helst. Det var det värsta skitsnacket jag hört.

   -Nej, sa Johan och log. Det är sant. Robban har själv sagt det i en intervju. Han har tydligen varit homo i alla år. Inget intresserad av brudar, det är bara killar som gäller.

   Erik försökte komma på något att säga, vad som helst som kunde få tyst på Johan, slå hål på denna vidriga lögn. Han tog en svälj ur sitt glas, men det smakade plötsligt vidrigt. Han blundade för att kunna svälja. Men då såg han framför sig hur Rob Halford kysste en annan man, och den synen gjorde honom illamående. Han tittade upp igen och då hörde han hur Peter skrattade från sin fåtölj.

   - Det var ta mig fan det bästa jag hört, sa Peter.

   - Vad fan är det för bra med det? sa Erik medan han andades djupt för att försöka dämpa kväljningarna.

   - Det är ju inte klokt att ingen har fattat det här förut. Halford har ju alltid klätt sig som en akterseglare. Inte som en fjolla, men som man kan tänka sig att en stenhård machobög ser ut.

   - Precis, sa Johan och skrattade han också. Jag menar, skinnkeps, läderväst och breda nitbälten. Det är antagligen den utstyrseln de har på bögklubbarna i Birmingham.

   Erik höll andan och försökte sluta tänka på läderförsedda män som smekte varandras kroppar.

   - Och fattar ni vad det här betyder? frågade Peter triumferande och viftade till med handen i luften. Hela jävla metalmodet är egentligen en klädsel för läderbögar. Det var ju Halford som började med läder och nitar. Flera generationer hårdrockskillar har klätt ut sig till homofiler utan att veta om det.

   Nu kunde inte Erik ta mer. Det knöt det sig i hans mage och för varje andetag han tog kände han en smärta över bröstet. Han mindes nitarmbandet han brukat ha på konserter när han var tonåring, det som hade sträckt sig ända från handleden upp till armbågen. Erik hade känt sig så stenhård på den tiden. Nu försökte Peter spotta på allt han trott på. Dra ner det i smutsen.

   - Jag har fan inte klätt mig som en bög! skrek han och slog näven i bordet så att Johans ölburk välte, och den ljusbruna vätskan rann ut över bordet.

   - Lugna ner dig för helvete, sa Peter. Ska du bli så där aggressiv ikväll igen kan du gå nån annanstans. Om du ska festa hemma hos mig får du ta mig fan ta det lugnt.

   Johan gick ut i köket och hämtade en trasa. Erik satt tyst och stirrade ner i golvet när Johan torkade upp ölen från bordet. Johan gick ut i köket med trasan när han var klar och satte sig sig sen bredvid Peter igen. Han öppnade en ny öl, lutade sig tillbaks och funderade en stund. Erik hoppades av hela sitt hjärta att de nu kunde börja prata om något annat. Bara festa lite och snacka skit, och inte nämna nåt mer om läder, Rob Halford eller äckliga bajspackare som suktade efter varandras rövar. Men hans förhoppningar var förgäves.

   - Det här förändrar ju jävligt mycket, sa Johan. Tänk bara på låtar som Living after midnight, Love bites och Turbo lover.

   - Visst, sa Peter. Dom låtarna måste ju handla om grabbsex, det är uppenbart nu. Living after midnight till exempel, måste ju va om hur han glider omkring i sin bil och kollar efter sexiga män. Loving til the morning som han sjunger i refrängen, det betyder att Robban Halford står och trycker en annan kille bakifrån ända fram till morgonkvisten.

   - Med skinnkeps på huvudet! utropade Johan glatt som om hela bilden av den situationen tedde sig oerhört komisk.

   Erik ville verkligen inte prata om det här. Det gjorde ont i honom att höra någon säga såna saker om sångaren i Judas Priest. Han kände sig nästan panikslagen, men eftersom han inte ville göra sig osams med sina kompisar försökte han behålla lugnet.

   - Snälla grabbar. Kan vi inte prata om något annat, bad han.

   Men Peter tog ingen alls hänsyn till hans vädjan.

   - Vi snackar väl fan om vad vi vill, sa Peter. Passar det inte kan du gå har jag sagt.

   Erik hade känt en längre tid nu att Peter hade tappat respekten för honom, och Johan också. För några år sen hade de sett upp till honom, slagskämpen i gänget som alltid kunde ta för sig. Men det hade sakta förändrats, speciellt efter den där kvällen på Platens. Erik visste att de tyckte att han gick för långt den gången. I rättegången hade de vittnat till hans fördel och det var därför han blev frikänd. Men efteråt hade ingen av hans två vänner velat titta honom i ögonen. Det var som att de skämdes.

   - Jag har egentligen inget emot bögar, försökte Erik. Det är bara det att jag inte vill höra talas om dem, och de ska fan inte stöta på mig. Då får de räkna med att få en smäll.

   - Vilket jävla skitsnack, sa Johan. Du kan väl för fan inte nita någon bara för att han stöter på dig.

   - Verkligen inte, sa Peter. Så många brudar som Erik har besvärat när han varit dyngad. Om han skulle fått en snyting varje gång han försökt limma på en brud som inte var intresserad skulle han vara blåslagen jämnt.

   På det visste inte Erik vad kan skulle svara, så han tystnade och hällde upp en ny grogg. Tänkte att spriten skulle lugna ner honom lite.

   Peter var inte tyst många sekunder.

   - Men man kan ju inte tänka sig att Halford är typen som blir påsatt, sa han.

   - Nej, höll Johan med. Robban är antagligen killen som sätter på. Eller blir avsugen. Hur bög han än är kan jag inte tänka mig honom med en kuk i käften.

   Erik som just skulle ta en klunk ställde ner glaset igen. Han ville inte ha någon vätska i munnen.

   - Helt klart, sa Peter. Halford är påsättare eller blir avsugen. Det är så det är, det är jag säker på.

   Peter pekade på Johan med hela handen som för att understryka det han sagt. Sen tystnade han och funderade en stund.

   - På ett sätt förstår jag honom, sa han.

   Erik kunde inte tro sina öron.

   - Vadå? Har du blivit bög nu? Vill du sätta på killar i krysset?

   - Nej, sa Peter. Jag är inte det minsta bög, men jag kan förstå om Halford gillar att bli avsugen av grabbar. Om man blundar måste det ju vara lika skönt att bli sugen av en kille som av en tjej.

   - Antagligen skönare, sa Johan. Killar är säkert mycket bättre än tjejer på att suga. De vet ju själva precis hur de vill ha det.

   Nu var Erik säker på att de bara försökte reta honom. Men han kunde inte göra något åt det. Innerst inne ville han bara slå till Johan upprepade gånger i ansiktet, ta hans skalle och dunka den i golvet precis som han hade gjort med den där jävla stjärtgossen på Platens. Men det gick inte, för då skulle han förlora sina två bästa polare. Och utan kompisar är man ingenting. En nobody, som lever farligt. Så mycket folk som Erik misshandlat genom åren kunde han inte visa sig på stan utan minst två vänner i sällskap. Det fanns för många i den här stan som gärna ville ge honom en näsbränna.

   Så Erik satt tyst i soffan och kände hur han blev rödare och rödare i ansiktet.

   Peter sneglade på Erik och kunde inte kväva ett skratt.

   - Tänk om vi vore bögar..., sa han långsamt och drömmande.

   - Vad menar du med det? sa Erik.

   - Du vet hur kåt man brukar bli när man är bakis. Jag runkar som besatt på söndagsmornarna. Och brudar verkar inte alls vara så.

   - Det stämmer, sa Johan. När jag var ihop med Anna ville jag jämnt krypa på när jag var fyllsjuk och hon ville aldrig. Klagade på att hon var trött och hade ont i huvudet. Eller att jag hade dålig andedräkt, luktade gammal fylla.

   - Precis. Men om vi vore bögar skulle det vara annorlunda. Vi grabbar förstår ju varandra på den punkten. Så istället för att glo på video som vi gör varenda jävla söndag skulle vi kunna ha det jättemysigt.

   - Vi skulle ju kunna hyra några rullar ändå. Men mellan filmerna skulle vi kunna ha det helskönt. Knulla av sig den värsta baksmällan. Ställa upp för varandra. Sen tar vi varsin pizza och när vi käkat byter vi roller. Så att alla får sitt.

   - Och så där grabbar emellan behöver man inte vara ömsint och romantisk med förspel och grejer, sa Peter. Det är bara att dra på sig skinnkepsen och lädervästen och pippa loss.

   Nu var Erik så arg att han skakade. Han klämde krampaktigt om glaset men kunde fortfarande inte förmå sig att dricka.

   - Nu är jag inte bög, sa Johan. Jag gillar brudar. Men om jag vore...då skulle jag nog vilja sätta på Erik.

   - Jag med, sa Peter och gjorde en gest med händerna som om han greppade om två skinkor. Han har en väldigt rund och inbjudande stjärt. Det har jag alltid tyckt.

   - Och mjuka fina sugvänliga läppar, fyllde Johan i.

   Erik reste sig ur soffan, tog sin colaflaska och sin dunk och gick ut i hallen. Utan ett ord tog han på sig skorna och jackan. Världen hade blivit galen. Rob Halford påstod att han var homofil, och hans kompisar pratade om att ligga med varandra. Erik ville inte vara med längre. Han tänkte gå hem, stänga dörren om sig, dricka sprit och lyssna på vad som helst utom Judas Priest.


När dörren slog igen brast Peter och Johan ut i ett gemensamt asgarv.

   - Tycker du vi gick för långt? frågade Johan.

   - Nej för fan. Det kan han ha den där idioten. Egentligen borde vi ha golat ner honom i rätten. Han förtjänar nästan att sitta inne. Om du inte hade hindrat honom hade han ta mig fan kunnat slå ihjäl den där stackars killen.

   - Precis. Och jag är så jävla trött på att höra honom snacka om slagsmål, och om hur mycket han hatar bögar och svartskallar. Det är det enda han kan prata om förutom hårdrock.

   Peter gick fram till stereon, letade fram skivan Killing Machine, pluggade in den i cd-spelaren och tryckte fram fjärde spåret. Ur högtalarna kom låten Hell Bent for leather. 

   Han satte sig i fåtöljen och lyfte ölen mot Johan.

   - Skål för Rob Halford, sa han.

   - Skål för Robban, sa Johan. Mannen som gett läderbögarna en röst.


Kommentarer
Postat av: anonymous

Bra text. Du har presterat bra saker här på bloggen den senaste tiden.

2009-06-13 @ 18:05:38
Postat av: Anonym

Hej, du uttrycker dig bra i skrift, men grunden är alltid densamma, sprit och ett gäng grabbar...ganska så innehållslöst och ingenting händer.

2009-06-13 @ 19:38:09
Postat av: Flingan

Skratt och leende! Jo texten är bra och man får dra på smilbanden samtidigt som det finns ett visst djup i den. Men visst känns dina texter totalt sätt ganska likvärdiga innehållsligt...samma saker som återkommer... samma skiva som spelar om o om igen... Kan du bjuda på något annat?

2009-06-14 @ 00:02:24
Postat av: Anonym

Precis, du visar i din blogg att du har ett djup och många bra tankar. Det du kallar novell och roman känns så ungt. Det finns inget djup, ingen handling, inget som driver texten vidare, något som din blogg gör. Använd den kreativitet när du ska författa :)

2009-06-14 @ 11:26:18
Postat av: Jennifer

hej

allt bra idag?=)

Postat av: Olof

Anonyme person,

Du har din åsikt och jag tänker inte argumentera med den. Men jag vill säga att den roman jag lagt ut på nätet skrev jag för över tio år sen, och den här novellen skrev jag mest som underhållning.

Om du vill läsa något nyare mer allvarligt jag skrivit tycker jag du ska köpa min bok "Jag känner ändå ingen i Norrköping".

Du kan beställa den här:

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=29946



Du kan läsa recensioner här: http://lillabla.wordpress.com/2009/02/22/jag-kanner-anda-ingen-i-norrkoping/



eller här:

http://www.corren.se/kultur/bocker/?articleId=4854120

2009-06-15 @ 10:08:23
Postat av: Anonym

Den delen man kan läsa i boken handlar ju om killar och sprit så det ser inte lockande ut...tyvärr

2009-06-15 @ 12:14:36
Postat av: Lars Birlev

Bra text Olof!

2009-06-15 @ 13:08:55
Postat av: Anonym

Olof, gillar du inte att folk kritiserar det du skriver? Om inte, bör du nog inte publicera något, för folk har åsikter.

2009-06-15 @ 20:04:13
Postat av: Denhemlige

Till den anonyme tamisen ovanför;

Ingen gillar väl att bli kritiserad egentligen? Sättet Olof svarar på tycker jag inte direkt är någon överreaktion. Vad är ditt problem? Gillar du att retas lite kanske?

Tamis.

2009-06-16 @ 18:27:52
Postat av: Arthur

Verkar som om samma person skrivit 3 kommentarer med nästan samma innehåll... Bra skrivet Olof! Tycker att din stil att skriva på påminner om Quentin Tarantinos sätt att berätta på.

2009-06-16 @ 20:42:22
Postat av: tom lillywhite

Rolig novell! Musiknörden i mig måste rätta dig Olof! Judas Priest skivan heter "Killing machine" och en LÅT heter "Hell bent for leather". Rätt ska vara rätt eftersom jag vet hur mycket du kan om Dylan. Judasskivan är f.öv suverän fr 1978.

2009-06-18 @ 23:37:49
URL: http://www.myspace.com/tenderbeat
Postat av: Stefan Dedalus

Nothing to lose at all

I’m gonna do it my way



Tammefan bland det bästa Du hävt ur Dig på länge, Olof. Hur kul som helst, inte bara sedan jag lyssnat på broder Rob sedan Sad Wings of Destiny, utan det att jag kopplade honom som hyfsat gejj tidigt. Men mer implicit, trots all akterseglarskrud (akterseglare – klockspelsren. Tänker även på Fassbinder…)



Priest har alltid legat högt hos mig, fast jag gått vidare i musikfloran, som det heter, och skaffat mig en något – ahem - vuxnare smak. Så snobbigt. Fast jag numer räknar jazzen i tusental, klassiskt eller seriöst, som vissa vill kalla det, till åtminstone några hundra, så är gammal HR med AC/, Saxon, Marino & JP hel enkelt - kul. Man studsar omkring mellan diskhon och skåpen, lattjar med dammsugaren som om den var en yster jycke, skrämmer katterna och spelar luftbas. Så gammal. Så barnsligt. Men, så kul.



Så sent som i onsdags, när jag var ledig, hävde jag (som vanligt) i mig ohemula mängder med nyttig skotsk starksprit, satte på Screaming For Vengeance, vinyl, alltså, så klart, och försökte via outgrundliga omvägar nå gräsmattan för en smula klippning. För det här är bra arbetarmusik. Klipparen för ju evidently ett jävla väsen, så Rob & Co var på så hyfsat jävla högt. Attenuatorn visade på kl 3, ungefär. Och då skallrar hele kåken. Och marken runtomkring. Jag älskar mina grannar, för övrigt, men känslorna verkart obesvarade. Konstigt.



Fina bilder. Bob är bäste bögen. Nästan större än Marlowe, W S Burroughs och Oscar Wilde.



Atb, S:t Stephen

2009-06-19 @ 14:19:25
Postat av: Stefan Dedalus

Nu skall jag som tack bjuda Dig en historia om mig och JP, sort of, som är sann. Nästan.



A call for the Priest I



För ett par tre år sedan skulle jag på konsert. Som vanligt när det är metal, eller vilken konsert som helst, faktiskt, så klär man sig för tillfället. Följaktligen blev det min svarta kostym med french pockets; det är en slimmad tidlös sak, får mig att likna Nick Cave, tycker jag, fast något mer flintskallig. Självklart vit skjorta, svart glänsande slips från Armani, schysta välputsade svarta pjucks. Samt min stålgrå rock. Det var tidigt på året, tror jag, och råkalla grader som bara Göteborg har. Vidrigt. Men efter dressandet och några fler whisky för värmens skull: Stilrent. In the mood. Black tie for white noise. I was ready.



Grundade på med mer malt, och mängder med skönt knastrig vinyl från CBS; åkte in några timmar tidigare för att fortsätta stämningsförberedandet på ett för ändamålet lämpligt utrustat etablissement, köpte Close Up, där Judasarna var omslagsgossar med en längre artikel. Så in på Rose & Crown; med bra utbud och trevliga bartendrar. Beställde ytterligare en massa svindyr sprit och öl, tände en panatela (från den tiden då antirökfascisterna inte nått de bräscher de nu vällt in genom. Må deras pubeshår växa inåt), och bläddrade vällustigt i magazinet. Höll på att komma sent till Scandinavium; man har ju så mysigt, varmt och gott på krogen, och det var som sagt fokkin freezin utsidan.

2009-06-19 @ 14:22:53
Postat av: Stefan Dedalus

A call for the Priest II



Rusade de flerhundrade metrarna till arenan, mötte vännerna; kom, såg & hörde. Gubbarna var i god form, så det funkade. Efteråt skulle Tompa och par polare till att diskutera, dissekera & recensera. Samt förmodligen dricka ännu mer och kanske spana in en dam eller tre. En tanke så god som någon, så det bar iväg till krogen igen. Till, just det, Rose & Crown.



Det finns faktiskt fler krogar i Götet, men… Point of entry. Hursomhelst, jag grottade mig fram till baren kryssandes mellan fulla danskar och fala damer och försökte skrika fram order om öl, whisky och min obligatoriska sexa Gammeldansk. Barmannen, som var densamme som servat mig några timmar tidigare nickade, smålog och vinkade mig till sig bakom baren. Va fan nu då, tänkte jag. Jag har mig minnesligen inte gjort nåt sedan förra vändan. Eller?

2009-06-19 @ 14:26:37
Postat av: Stefan Dedalus

A call for the Priest III



- Du kan en del om Judas Priest, va?



Jag blinkade, fattade ingenting. Hur kunde han…??



- Min brorsa står där bakom, fortsatte han och tummade mot en snubbe vid spelaren med en väska med en massa CD:s i.

- Han har bränt ned hela katalogen, och du kan väl välja några schysta låtar, säg, fyra stycken. How about it.



Jag imiterade antagligen en fågelholk. Jag, klädd som inför ett styrelsemöte, såg inte omedelbart ut som en dead ringer till scen-Robban, om man så säger. Det enda som närmast liknade nitat på min person var häftklamrarna som höll fast bladen i mitt magasin. Sedan var min livrem och mina skor i och för sig från betesdjur. Men ändå. Inte ens en liten pin fanns som skvallrade om mitt metallare jag.



Men, självklart. Inget undgår bakom-diskenkungarnas falkögon. Close Up. Min tidning. Den gick ju inte att missa i det glesa eftermiddagsklientelet. Det kanske fortfarande är konspikuöst med cigarillrökande fyrtipluskontorsfjantar som mellan de glupska spritklunkarna ivrigt studerar svettiga män klädda i rostfriterat läder, tigrerad spandex, och med elförstärkt i skrevhöjd. Visst.

2009-06-19 @ 14:28:14
Postat av: Stefan Dedalus

A call for the Priest IV



Det var nedtankat på diskarna allt från Sad… & framåt, så det här var en grannlaga uppgift.

Men, vi fick ihop en kvartett.



Denna kväll var förtrollad. Vi var fyra killar kvar från gänget, fyra låtar valfritt att nita hela lokalen med. Givet ordnade jag rättvist och demokratiskt att vi tog en var. Jag minns inte alla, men något konformt valde en av polarna ”United”. Kanske OK ändå. Den kvällen. Vi var förenade, och kände att vi aldrig kunde falla.



Mitt val föll nördigt på en spänstig adrenalinare från Sin After Sin: ”Dissident Aggressor”. Vem har sagt att snaggade slemgubbar inte kan banga skalle? Halford leder vägen samtidigt som Pillips kaggar: ”Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!” Jag ylade i kapp med den skadesjutna prärievargen Rob och spriten, och glaset hägnande det, försvann plötsligt upp någonstans i lokalen i samband med ett spontant men vältajmat lufttrumbreak.



Jag flöt bokstavligen fram i rummet ibland sneglandes upp mot taket i hopp om att se något välvilligt öga i skyn som gillade mig den dagen. Ett elektriskt öga som jag misstog för Gud, bländade mig så jag hade inget val, utan gick helt frankt rakt in i ett par bord och välte ut öl. Öl blir som bekant väldigt omfattande när det transformeras från tre dimensioner till blott två. Here come the tears. Some heads are gonna roll. Biffen vid dörren började dessutom visa ett osunt intresse för Eder författare. Rock hard, ride free… Mm. Efter att konkret och specifikt blivit visad var utgången var sicksackade jag hes och lycklig vrålandes ”Sinner!” sent, sent hem i den stålhårda vinternatten.



Atb; och en riktigt fin midsommar tillönskas Dig O.



/S

2009-06-19 @ 14:30:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback