Ingen neråtsång

Det är bara timmar tills Thåström ställer sig på scenen i sporthallen, och jag ska dit och jag ska njuta av den konserten. Jag har älskat Thåströms musik sen jag var liten och det spelar ingen roll vem jag egentligen skulle gått dit med. Thåström är min oavsett vad som hänt runt omkring mig och ingenting ska kunna få ta ifrån mig glädjen i att gå på en riktigt bra konsert.

Innan dess ska jag ta ett par stift med några av mina bästa och äldsta polare och vi ska ha kul, släppa loss, skämta och garva precis som förr. Prata om allt det där som gjorde oss till de vi blev, vi som kom från söder om stan.

Och om nån frågar hur jag mår så ska jag inte maniskt upprepa att jag mår bra jag mår bra jag mår bra, utan säga precis som vanligt men jag försöker ändå men vi skiter i att prata om det ikväll för det här är ingen neråtsång och ikväll, ikväll, ikväll är det inget sånt på gång.

Och sen ska jag stå där i publiken och vänta på att konserten ska börja och tänka att jag nu ska glömma alla bekymmer och grubblerier för rockmusik är vad Gud skänkte till mänskligheten för att hans käraste barn inte skulle stå ut med tillvaron utan den, inte klara att kämpa på år efter år utan den ickekemikaliska kicken som en riktigt bra låt ger.

När Thåström inleder med Kort biografi med litet testamente ska jag sjunga med även om jag vet att jag aldrig såg The Clash på Örebro stadshotell, men jag såg Imperiet i Mjölby folkets park och det kanske aldrig blir bättre än så för mig.

Jag har läst på låtlistorna från de andra konserterna att Thåström har spelat Över sundet ett par gånger. Och jag vet att den låten kan locka fram känslor i mig som jag inte riktigt kan hantera, och jag vet att det kanske händer att jag bölar som ett barn då och tänker att fan fan fan det skulle varit du. Men det gör ingenting för jag kommer att befinna mig i en folksamling där ingen bryr sig om det, och jag ska försöka se nåt bra i att jag faktiskt kan känna så starka känslor som jag gjorde och fortfarande gör, för det är det som visar att mitt hjärta inte är en död och iskall sten och att inget kunde vara mer fel än just det. Och jag ska ta till mig den vackra låten och känna att texten Thåström skrivit gör att jag inte känner mig så ensam. Det finns fler som känt som jag gjort, och det kanske är den del av livet, något man måste kunna ta om man inte bara vill gå som en zombie medans muzaken spyr floder av skit. Och utan alla dessa starka känslor som människor känner skulle de bästa rocklåtarna aldrig ha skrivits. Fan vad trist livet hade varit då.


Ni som inte har något för er denna fredagseftermiddag kan ju roa er med att försöka klura ut hur många citat från Thåströms låtar jag lyckades klämma in.


Sista onsdagen i mars

Imorgon är det dags för Thåströms konsert i Linköping. Som jag tidigare har skrivit så har jag med eller mindre bokat in puben Royal arms till förfest innan giget. Jag har försökt sprida det på olika sätt, och det verkar som att många av mina gamla polare kommer att komma dit. Så det blir nog en kul kväll.

Igår var jag över hos Petter som är på sin sista vecka av pappaledighet. Vi brände en CD med de låtar som Thåström spelat hittills på turnén, som inte är med på Kärlek är för dom. Orhan har sagt att vi får full kontroll över pubens stereo imorgon. Så vi kommer att lyssna på nya plattan och den brända cd:n medan vi kommer i form.


Efter att jag varit hos Petter gick jag en sväng till biblioteket där jag tyvärr inte hittade någon bok jag kände för att låna. Messade till A för att kolla vad hon gjorde, och hon kunde tänka sig en promenad. Så jag gick förbi och hämtade upp henne. Istället för att som vanligt gå ner till ån tog vi en sväng åt motsatt håll upp mot Folkets park. Då gick vi bland annat förbi Tornhagsskolan där jag jobbat som fritidsledare i högstadiets uppehållsrum en gång i tiden. Jag berättade lite för A om det och då kom jag att tänka hur länge sen det var. Såna saker kan kännas lite otäckt ibland. Att saker som hände då jag slutat skolan, hade flyttat hemifrån och börjat springa på krogen numera kan vara femton år sen.


På den tiden trodde jag väl att jag var vuxen. Men när jag tänker tillbaka på killen som satt där och spelade TP och olika kortspel med eleverna, så är han en helt annan person än vad jag är nu. Det är så otroligt mycket som hänt sen dess som färgat mig - både bra och dåliga saker.

Fast ibland när jag tänker på den människa jag var för tio tjugo år sen så inser jag att jag i grund och botten är samma person. Mina politiska åsikter är i stort de samma, även om jag blivit mindre extrem när det gäller många saker. Mina intressen på den tiden var att lyssna på musik och gå på konserter, läsa böcker och skriva, dricka bärs med polarna samt att spela biljard. Precis samma saker som jag gillar att göra nu - även om jag gör dem på ett lite lugnare sätt numera..

Jag tror att de flesta människor har stöpts klart i en grundform någon gång innan vi fyller tjugo. Likt stenar på en sandstrand slipas den formen sen i kanterna och blir lite mjukare, lite rundare. Allt vi lär oss de år vi sen måste ta ansvar för våra egna liv gör oss förhoppningsvis lite ödmjukare. Mindre benägna att döma andra, och ger oss mer förståelse för människor som har andra erfarenheter och värderingar än vi själva.

Ibland händer tyvärr saker som slår bort en flisa och gör hål i oss. Hålen kanske aldrig helt försvinner, men även de blir lite mindre vassa i kanterna då tidens vågor sköljer över oss gång på gång, år efter år.

Sen har man ju ibland jävligt roligt under tiden.


Det blev en fika efter promenaden, och sen skiljdes vi åt.

På kvällen tog jag det lugnt. Såg på TV och läste. Idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Men imorgon är det som sagt dags för Thåström. Äntligen!


To write or not to write

Jag har märkt att jag lägger upp nya inlägg i den här bloggen alldeles för sällan numera. En period skrev jag otroligt mycket. Men det blev lite för privat och grubblande många gånger, därför väntade jag ofta med att lägga upp det jag skrivit tills jag fått lite distans. Vissa texter valde jag att inte publicera alls. Och när jag skulle försöka skriva lite allmänt om vad jag har gjort - istället för vad jag har tänkt - kändes det som att det blev platt och trist.


Nu har jag faktiskt inte skrivit någonting alls på nästan en vecka. Jag har nämligen varit på det humöret att jag har försökt att sysselsätta mig så mycket som möjligt för att inte sitta hemma och hamna i funderingar som jag egentligen lagt bakom mig. Jag var trött på mig själv, mina egna tankar och min egen hjärna. Ett tag kände jag mig som en av karaktärerna i ungdomsserien Dawson´s creek. En lillgammal irriterande sjuttonåring som pratar som i en terapisoffa, analyserar sig själv, sina tankar och känslor hela tiden. (Dawson´s creek var ingen vidare serie förresten. Jag såg den enbart för att den råkade gå på eftermiddagarna under en period när jag var ledig mycket för några år sen.)

Jag tror uppriktigt att det kan vara bra att skriva av sig om jobbiga känslor och tankar, men man kan inte göra det hela tiden. Jag kände själv att jag under en period gick bakåt istället för framåt. Då blev jag helt enkelt rädd att skriva för mycket om det. Det kändes som att när jag satte mina tankar på pränt så ristade jag in dem i sten, fick ännu svårare att släppa dem, och riskerade att helt fastna i negativa tankebanor.


En av mina absoluta favoritskivor är Bob Dylans Blood on the tracks från 1975, som Bob skrev och spelade in under en period som var mycket smärtsam för honom. Jag är glad att Dylan skrev de starka låtarna på den plattan, men ibland undrar jag om han själv mådde bättre av det. Och måste det inte vara en jobbig påminnelse för honom att fortsätta att framföra låtarna live år efter år?

Så här har Bob själv sagt om faktumet att Blood on the tracks blev så populär och hyllad:


A lot of people tell me they enjoyed that album. It's hard for me to relate to that - I mean, people enjoying that pain, you know


Många gånger de två senaste månaderna har jag undrat hur ni läsare uppfattat den här bloggen på sista tiden. Den har ju blivit lite annorlunda, mer inåtvänd och mörkare. Utan att jag egentligen kan rå för det. Uppskattar mina läsare bloggen ändå, och i så fall varför?


Den senaste tiden har jag försökt att leva istället för att skriva. Det har blivit mycket biljard med Gorben eller Macke, promenader eller fika med A, tv eller filmkvällar hos Den Hemlige eller Ulven. Några bärs på lokal.

De få stunder jag faktiskt suttit hemma för mig själv har jag läst mycket. Det är ett bra sätt att distrahera tankarna. Jag håller mig fortfarande till underhållande böcker som jag redan läst. På det sättet kan jag plöja hundra sidor eller mer om dagen utan att vara rädd att tappa koncentrationen. Jag menar, jag vet ju redan vad böckerna handlar om. Det har blivit två Douglas Coupland, Hey Nostradamus och Girlfriend in a coma. Nu håller jag på med Om skönhet av Zadie Smith. Jag tycker fortfarande att Smiths debut Vita tänder är den bästa hon skrivit, men just Om skönhet har jag tidigare bara läst på engelska.

Mina försök att distrahera min egen hjärna har lyckats delvis. Vissa dagar förra veckan var riktigt tunga, men idag känner jag mig faktiskt helt okej. Som om jag är på väg framåt igen. Har faktiskt pallat att lyssna på hela Thåströms nya platta medan jag skrev det här.


Nåväl, sista ordet i den här följetången är nog inte skrivet ännu. Det kommer att komma bra dagar och dåliga dagar. Jag får se hur mycket jag kommer att skriva om det, och hur mycket jag väljer att publicera här.


The soundtrack of my life

Det är nu en vecka sedan Thåströms nya platta kom. Första dagen lyssnade jag på den tre gånger i rad, men det blev för mycket för mig. Den är för stark helt enkelt. Numera lyssnar jag bara på några låtar i stöten, och oftast medans jag gör något annat. Annars pallar jag inte.


Det här skrev jag i fredags efter första lyssningen:


"Kommer hem på eftermiddagen med Thåströms nya platta Kärlek är för dom. Jag sätter på skivan, häller upp en Guinness, tänder en cigg. Slår upp texthäftet. Smuttar på ölen, röker och följer med i texterna.

Jag tycker det låter som en blandning av Skebokvarnsv. 209 och Sällskapets platta. Mörk, nedtonad musik och lite sentimentala och nostalgiska texter.

Jag gillar alla låtarna, men framför allt Kort biografi med litet testamente och Axel Landquist park fastnar direkt. De andra låtarna är bra, men av den typen att jag förstår att det behövs ett antal lyssningar innan man inser deras storhet.Den druckne matrosens sång är precis så stark som jag minns den från konserten i somras. Jag får lite tårar i ögonen när jag hör den, men hinner tänka att det här inte var så farligt. Jag kommer nog kunna gilla den här skivan utan att bryta ihop.

Det håller fram till de tre sista låtarna.


Åttonde spåret heter Över sundet. En låt om ett sprucket förhållande som är en slags tvillingsyster till Bob Dylans If you see her, say hello. Dylans låt har jag undvikit den sista tiden för att det skulle bli allt för smärtsamt att lyssna på den. För några veckor sedan hade Weman med den i sin utmärkta lista Dagens Dylan, och jag höll på att bryta ihop bara av att tänka på den låten.

Men här har vi en svensk motsvarighet och det är Joakim Thåström som sjunger, och det är kört.


Vill du ge henne mina bästa och säg till henne sen

Att jag alltid varit stolt över att vara hennes vän

Säg att några av dom dar, som vi hade med varann

Var några av de bästa som jag någonsin haft

Säg att jag är ledsen över alla fel som blev

Men att inget av dom var menat som nån slags elakhet


Det är som nån dragit ur en propp ur mig och släpper ut något som jag lyckats hålla inne ett tag. Inser att det jag kämpat för att acceptera fortfarande känns precis lika jävligt som i januari. Det är inte bara det att det är precis vad jag ville säga, vad jag försökte säga. Att Thåström vill få fram samma budskap till någon blir bara för mycket. Allt bara rinner ut och jag är helt väck där jag sitter i min soffa.


Låten efter den heter Linnea. Den är så mörk och så sotig och så tydlig att jag knappt orkar tänka på vad den handlar om. Jag blir som förstenad. Mår nästan illa


I sista låten Men bara om min älskade väntar tänker jag först att den var bättre med Totta Näslund. Men efter några verser griper texten tag i mig, och den blir nästan starkare med Thåströms röst. Återigen slungas jag tillbaka till något som jag trodde jag gått förbi.


Jag inser att jag hade rätt när jag fruktade den här plattan. Men jag sätter på den ännu en gång. Kan inte låta bli. För rockmusik är som bäst när den berör som starkast."


En vecka senare gillar jag även Som tåg av längtan stenhårt.


Jag tror och vet att konserten nästa fredag kommer att bli svinbra. Av låtlistorna på de senaste konserterna har jag sett att han inte spelat Flicka med guld, som han gjorde förra sommaren. Vet inte om jag vill att han spelar den, det skulle bli för tungt. Över sundet har han spelat vid åtminstone ett tillfälle. Skulle kunna bli en stark upplevelse att höra den live, men jag vet inte om det kommer att kännas som en tröst eller en kniv i hjärtat.


I söndags kom jag tvåa i en tävling om årskrönikor på Prosharks. Jag var en enda röst ifrån att vinna en bärbar dator.

Det var lite synd, för jag kunde behövt en laptop för en text som jag knappt orkar läsa själv. Det är lite otäckt att läsa hur positiv jag var då, och att det jag utnämnde till det bästa som hände mig 2008 faktiskt rann mig ur händerna redan innan januari var slut.

Men det finns ingen som helst bitterhet eller ilska från min sida. Det var ingens fel det som hände. Inte ett ont ord har jag sagt, inte tänkt en arg tanke.


Jag minns att jag de två första veckorna när jag gick omkring som i ett rus fastän jag var nykter, hela tiden tänkte på att par strofer ur en Dylanlåt som ligger på samma platta som If you see her, say hello.


It was gravity which pulled us down
and destiny which broke us apart

You tamed the lion in my cage
but it just wasn´t enough to chance my heart

Now everythings a little upside down
as a matter of fact the wheels have stopped

What´s good is bad, what´s bad is good,
you´ll find out when you reach the top

You´re on the bottom


Det var så det kändes då. Men hjulen börjar snurra så sakta igen. Allt är fortfarande lite upp och ner, men jag är inte på botten längre.


Pubquiz och funderingar inför Thåströms nya platta

Jag tänkte jag skulle skriva något om pubquizen igår kväll. En gång i tiden skrev jag detaljerade redogörelser och mindes många frågor på varje gren. Men det funkar inte riktigt just nu. Jag är för disträ.

Det var en tid då allt jag sysselsatte mig med, gjorde jag för att slippa tänka på något annat. Ingenting roade mig egentligen. Allt jag gjorde var för att jag måste ju göra något, kunde inte bli helt passiv och sitta hemma och fundera hela tiden.

Så är det inte längre. Jag tycker verkligen att det är kul att spela biljard, kan ha riktigt trevligt och snacka om intressanta saker när jag fikar med någon kompis och under gårdagens pubkväll med quiz kände jag mig riktigt engagerad. Jag börjar bli mitt gamla jag igen.

Men min hjärna har fortfarande en tendens att sticka iväg ibland, och därför är mitt minne inte riktigt vad det brukar vara. Att försöka plugga in något skulle vara ganska lönlöst just nu. Jag läser enbart böcker som jag läst tidigare, ser mest komedier på tv och försöker inte hänga med i handlingen i krångliga filmer.

(Jag har faktiskt ett mycket bra minne i vanliga fall. Kan minnas små detaljer om saker som hände för tio - tjugo år sen, kan otroligt många låttexter utantill, har mitt 13siffriga bankkontonummer i huvudet och även alla siffror på mitt lånekort på biblioteket.)


Men i alla fall. Quizen gick bra igår. Mitt lag skötte sig fint, vi hade ett utmärkt samarbete och tog pris på alla fyra grenar. Det blev två förstaplatser och två tredjeplatser.

Jag tror att vi tog förstaplatserna på allmänbildningen och musiken.

Den ena segern tog vi på första grenen som var allmänbildning, och den andra tror jag vi tog på musiken. Det jag minns att jag själv bidrog starkt med var att jag kände igen en låt med Transvision vamp, och visste att sångerskan hette Wendy James. Dessutom var det inga problem för mig att veta att covern på Man in the long black coat var skriven av Bob Dylan. När vi dessutom fick ledtråden att hon som sjöng hade ett efternamn som var snarlikt en mycket känd hårdrocksångares, så klurade jag ut att det var Joan Osborne.

Tredjeplatserna tog vi på sporten, där jag som vanligt inte hade mycket att komma med, och på sista grenen som var nöjesfrågor.


Det var en bra kväll. Vi gick plus på själva quizen och hade det kul ihop i laget. Nästan direkt efter att sista grenen var slut tog Ulven bussen hem, och Skomakarn avlägsnade sig strax efteråt. Men jag satt kvar, tog ett par öl till och snackade med C & A.

Dessutom snackade jag lite med Orhan och bokade mer eller mindre in puben till förfest innan Thåströms konsert den 27e mars.

Så om ni ska på Thåström och vill umgås lite innan så tycker jag ni ska komma förbi Royal arms nån gång vid femsnåret. Om ni har stressat hem från jobbet finns det möjlighet att käka där för humana priser och bärsen är ganska billig den också. Om någon tar med sig lite plattor kan vi säkert få välja vilken musik vi vill förfesta till.

Vad jag vet är det många av mina vänner och bekanta som ska på den här konserten, så det kommer nog att bli en riktigt rolig kväll.


Thåströms nya platta kommer på fredag. Jag har svårt att tänka mig att den kommer att överträffa den förra Skebokvarnsv. 209, den skivan var helt suverän och kanske det bästa Thåström spelat in på tjugo år. Men jag har ändå höga förväntningar. Singeln Kärlek är för dom är mycket bra, men kanske inte riktigt lika stark som FanFanFan som var singel på förra skivan. Jag har sett en låtlista och vet redan nu att Den druckne matrosens sång, Dan Andersson-covern som jag dyrkade när Thåström spelade den på konserten i somras, är med. Dessutom finns också en cover på Nationalteaterns Dylantolkning Men bara om min älskade väntar.

Jag både fruktar och ser fram emot den här skivan och konserten. Joakim Thåström har en förmåga att spela på precis de rätta strängarna i mig och framkalla de starkaste känslorna. Första gången jag hörde Skebokvarnsv. 209 fick jag tårar i ögonen flera gånger, och då var jag ändå mycket stabilare än vad jag är nu.

Jag ser en röd tråd i de texter som jag redan har hört på den kommande skivan (de tre låtar som jag nämnde ovan), och det får mig att tro att Thåström kommer att sjunga om precis de känslor som jag brottats med på sista tiden.

Dessutom har själva konserten en symbolisk betydelse för mig. Den person som skulle varit mitt sällskap och som jag helst av allt skulle velat se Thåström ihop med kommer inte. Ulven köpte den biljetten av mig igår. Bara en sån sak.


Så när jag kommer hem med en ny skiva på fredag eftermiddag så kommer jag att vara upprymd över att äntligen få höra något nytt av den artist vars musik jag älskat absolut längst. Men jag kommer också vara livrädd att Thåström med sina texter och sin röst rent känslomässigt kommer att slunga mig tillbaks till den sista veckan i januari då allt kändes som värst.

Förhoppningsvis kan jag finna någon styrka och tröst i att Thåström sätter ord på det jag känner.

För övrigt har bloggaren
Valterego lagt upp en recension på min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping. Ni kan läsa den här.


När färgerna blev starkare

Läsare i min ålder minns att det fanns tre reglage på tv-apparaterna när man var liten. Förutom volym var det ljus och färg.

Om man hade en gammal tv-apparat kunde det hända att ett reglage sakta men säkert sjönk. Om det var volymen så upptäckte man det ganska snabbt. Men färgtonerna kunde man vänja sig vid, och inte inse hur mycket bättre bilden kunde se ut innan man kollade på någon annans tv.


Härom kvällen tänkte jag att det var så det var. Som om färgreglaget i mina ögon sjunkit och jag såg hela livet på det viset.

Jag hade vant mig vid taskiga och matta färger. Att allt var lite grådaskigt. Men det bekymrade mig inte längre. Det var så bilden såg ut på min tv, trodde inte jag skulle få se något annat.

Men så kom någon och vred upp färgreglaget igen. Och jag insåg helt plötsligt att det var så här det skulle se ut. Som jag alltid velat att det skulle se ut.

Allt blev mycket vackrare, starkare på något vis. Små detaljer som jag knappt lagt märke till blev plötsligt oerhört fascinerande. Jag blev nästan som förhäxad över hur mycket bättre allt såg ut, och ibland vred jag upp färgen tills den nästan stack i ögonen.

Alla program blev intressantare och jag tittade på varenda tv-serie med nya ögon. Kunde sitta och stirra på testbilden i flera minuter, bara för att jag var så förundrad över hur annorlunda den såg ut mot innan.


Men det var inte bara romcoms i tablån. Vissa kvällar var det tunga dramaserier och tragiska dokumentärer. De blev också starkare och berörde mig ännu mer. Trots att de ibland gav mig mardrömmar och höll mig vaken på nätterna så fortsatte jag att titta. Blev som förhäxad av dem också. Och det var de starka färgerna som gjorde det. Jag tänkte att allt var bättre än det grådaskiga.

Om jag skrattade mer åt komedierna blev jag också mer ledsen av de sorgliga filmerna. Jag tänkte att det var så det skulle vara. Hellre bli berörd och engagerad över tv-programmen, än att bara sitta och lojt zappa på en tv där ingenting sårar, men ingenting heller gör dig riktigt glad. Vem vill vara en zombie?


Sen en dag blev det glappkontakt i färgreglaget. Först blev bilden helt svart, för att ett ögonblick senare vara svart-vit. Allt var jämngrått och jag förlorade nästan min lust att se på tv överhuvudtaget. Men jag tittade ändå, vad annars skulle jag göra.

Sent på nätterna var det repriser i tablån. Då hände det att färgreglaget plötsligt funkade en stund igen, och tv:n blixtrade till med de starka vackra färgerna för några sekunder i taget.

Ibland var det i filmernas bästa eller roligaste ögonblick, men oftast var det i de där scenerna som hade gett mig mardrömmar redan tidigare. Bilder jag inte ville se igen.


Jag mixade och trixade med det där reglaget. Nu återvänder färgerna sakta men säkert. Bilden är inte längre helt svartvit, jag kan urskilja lite röda och blå toner. Förväntar mig inte att färgerna ska bli perfekta igen, men jag hoppas att bilden snart ska se ut som innan någon över huvud taget vred på färgreglaget.


Våren kommer som en berusad dvärg (favorit i repris)

Solen skiner och snön håller på att smälta bort. Jag har faktiskt lite vårkänslor idag. Därför tänkte jag idag lägga ut ett inlägg som jag skrev för nästan exakt ett år sen.
Ni läsare kanske inte minns den, och jag tycker den funkar lika bra idag som förra året.

För över fyra månader sen skrev jag ett inlägg om hur mycket jag hatar vintern, och om hur jag tycker den är lika mysig som en fängelsehåla på artonhundratalet. Ni kan läsa det här.

En av mina läsare kommenterade och tyckte att det var tragiskt, att jag bara levde åtta månader om året.

Jag tycker inte att det är det minsta tragiskt, mitt hat vägs nämligen upp av det faktum att jag är barnsligt förtjust i våren. Så fort februari är över börjar jag se framåt mot vårdagjämning och sommartid. Jag är nästan fanatisk då jag varje kväll noterar hur det dröjer några minuter längre innan det blir mörkt. Häromdagen upptäckte jag till exempel att det numera inte är riktigt mörkt klockan sex. Det tycker jag är en viktig milstolpe på året. Då kan man nämligen ta sig en bira innan solen går ner, utan att tänka att man dricker på blanka eftermiddagen.

I vårt land kommer våren som en alkoholiserad dvärgkvinna på väg till bolaget. Hon tar sig fram på korta vingliga steg, men det går framåt.

Ibland tappar hon balansen, snubblar bakåt några steg, och det blir snö och kallt några dagar. Men vi vet att hon förr eller senare hittar rätt riktning igen, och då smälter snön bort ganska snabbt.

Då och då blir hon trött, stannar för att vila, kanske sätter sig på en bänk och dricker en folköl från seven eleven. Det är i början av april, allt står stilla några dagar eller veckor, vi och våren har fått smaka lite av det goda, och det verkar som att hon ska nöja sig med det hon har, bli kvar där på bänken.

Men någon vecka innan Valborg så suger det i brännvinstarmen, hon reser sig upp, och börjar promenera lite snabbare och mer beslutsamt. Så ser hon den gröna skylten framför sig, hon får oanade krafter och börjar nästan springa. Inne på bolaget greppar hon en flaska Rosita, och betalar ivrigt med sina sista sedlar.

Därutanför sätter hon sig på närmaste bänk och öppnar flaskan. Girigt dricker hon djupa klunkar och när hon tar buteljen från munnen brister hon ut i ett stort leende. Hon känner hur alkoholen sprider sig i kroppen och jagar bort baksmällan och ångesten. När skakningarna försvinner blir hon så lycklig att den härjade kvinnan plötsligt är obeskrivligt vacker.

Hon börjar gnola för sig själv, fåglarna uppfattar tonerna, börjar kvittra och sjunger hennes lov. Blommorna vaknar av den vackra symfonin och slår ut. Det blir gröna löv på träden, och ljuvliga dofter sprider sig i vårt land. Till och med solen är så glad för hennes skull att han inte längre vill gå hem och sova. Han stannar uppe sent varje kväll, för att titta på den lyckliga kvinnan, och går upp tidigt varje dag för att se att hon fortfarande är där.

Jag älskar den lilla fyllekäringen.


Lite lördagsfunderingar

I förrgår blev jag sugen på att satsa en slant inför kvartsfinalerna i hockey. På kiosken i Gränden  köpte jag in mig i en del av ett stort system på bomben.

På kvällen satt jag framför datorn hos Den Hemlige Brodern och jobbade in mål på de rätta ställena. Eller snarare försökte jag med viljestyrka få Luleå att inte göra fler mål efter att ha tagit ledningen med 5 - 0 efter två perioder.

Det lyckades. Vårt system gick in och gav en kraftig summa i vinst. Min lilla tjugondel blev inte allt för liten den heller.

För att fira bjöd jag Pete och Den Hemlige på pizza.

När jag hämtade ut pengarna passade jag på att köpa in mig på en likadan andel inför lördagens kvartsfinaler. Större delen av vinsten satte jag faktiskt in på banken, och sen gick jag och köpte en dvd-spelare. Min gamla har varit paj länge nu.

Jag gillar att spela på idrottsresultat. Det ger lite spänning en vardagskväll när man inte har något för sig och sitter och lyssnar på sportradion. Men i torsdags var första gången på väldigt länge som jag spelade på oddset. Under en period bekymrade jag mig inte om sport överhuvudtaget, kollade inte ens text-tv för att se hur LHC låg i tabellen.


På eftermiddagen blev det en biljard med Sluggo. Fick stryk med några poäng men tycker ändå att jag spelade rätt bra. Sluggo är duktigare än mig och därför sporrar han mig lite, lockar fram den kreativa sidan i mitt biljardtänkande.

Det var tredje gången jag spelade biljard den här veckan. Jag har gått med i biljardklubben. Det ger lite rabatt på timkostnaden, och jag tänkte att om jag investerar i ett medlemskap kommer jag se till att spela minst en gång i veckan.

Jag gillar verkligen biljard. Speciellt när jag spelat regelbundet en period och känner att jag behärskar spelet, kan kulornas rullande få mig helt uppslukad. Jag glömmer allt annat.

När Gorben och jag tog en match i mitten av januari hade jag inte stått vid ett biljardbord på ett halvår.


I två år spelade jag poker på nätet flera timmar nästan varje dag. Det slutade jag med i augusti förra året. Tappade intresset helt enkelt, det kändes inte så viktigt längre.


Igår kväll ringde Calle. Han var gräsänkling och ville ta ett par bira. Så jag mötte honom på royal arms strax efter åtta. Det blev en trevlig men ganska lugn kväll. Jag höll mig till mellanöl och vi gick hem strax innan den punkten då en stilla krogkväll kan gå över i ett sjöslag.

Det var kul att se lite folk igår, stämningen var god och jag trivdes. När jag satt där på puben och snackade med Calle och Skomakarn fick jag syn på klockan. Den var halv tio.

Då kom jag på att förutom quizkvällarna varannan måndag så var det väldigt länge sen jag var på krogen efter klockan nio på kvällen. Det kan inte hänt sen i somras.


Allt följa hockeyn och kanske satsa en slant, spela poker eller biljard, till och med krogen - allt det där försvann mer eller mindre ur mitt liv en ganska lång period. Det fanns något annat som trängde undan de behoven.

Märkligt hur vissa saker nästan helt kan uppsluka en.


Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här. Det var bara lite funderingar jag hade.


En tjej som ingen äger

Som jag redan har berättat så var jag igår kväll på biblioteket och lyssnade på Åsa Linderborg. Det var fullsatt och mitt sällskap A hade inte köpt förköp, så jag satt i hörsalen och lyssnade själv.

Åsa skulle prata om sin bok Mig äger ingen, som kom för två år sen och blev något av en succé. Om ni inte har läst den så tycker jag ni ska göra det omedelbart. Den var nämligen bland de mest gripande böcker jag läst.

Boken är självbiografisk och handlar mest om Åsas pappa, härdarmästaren Leif Andersson. Linderborg skriver även på Aftonbladets kultursidor, och är en uttalat politisk skribent. Därför använde hon i boken sin egen uppväxt till att föra vissa resonemang om arbetarklassen. Men i huvudsak handlar Mig äger ingen om hur mycket Åsa älskade sin pappa som var ensamstående förälder till henne. Trots att han hade vissa uppenbara svagheter och brister, i huvudsak på grund av att han var alkoholist hela livet, så genomsyras boken av en stor kärlek och respekt för pappan. Linderborgs uppväxt var definitivt ingen dans på rosor. Fadern hade aldrig några pengar, han och Åsa tvättade sig sällan, borstade aldrig tänderna och pappan levde med en ständig skräck för att socialen skulle ta dottern ifrån honom.


Åsa Linderborg pratade om sin bok och hur det var att skriva den. Hon var inte det minsta bitter på pappan utan verkade istället hysa en stor vördnad för honom för att han gjorde sitt bästa. Åsa sa att trots att hon saknade vissa materiella ting, och att hon under perioder plågades av en stor oro för att fadern skulle supa ihjäl sig, så fick hon så otroligt mycket kärlek av honom. En kärlek som var så stark att hon inte tror att andra barn fick uppleva det.


När jag läste Mig äger ingen första gången blev jag djupt berörd. Igår var det nästan värre.

Jag har varit lite skör på sista tiden och haft mycket funderingar på människor jag tyckt om, men som inte är hos mig längre. Som ni såg så skrev jag till exempel ett inlägg om min farmor förra veckan.

Åsas historia handlar mycket om saker som berört mig personligen. Hur det är att växa upp i arbetarklassen, upplevelsen att se sina föräldrar skiljas och hur det färgar en människa att vara barn till en missbrukare. Det blev nästan starkare för mig att se Åsa stå mitt framför mig och berätta om dessa saker, än det var att läsa boken.

Därför blev jag ibland nästan tårögd då Åsa Linderborg pratade om den mycket duktige härdarmästaren som ville göra allt för sin dotter, men inte kunde låta bli att dricka en 75a explorer varje kväll.

Jag tyckte hela historien var så sorglig, men att det ändå var så vackert att Åsa kunde se sin pappas goda sidor.


Efter att Åsa Linderborg pratat klart så var publiken välkomna att ställa frågor. Först tänkte jag inte säga något, utan lyssnade bara på hur Åsa besvarade andra personer i publiken. Men strax innan frågestunden var över kände jag att jag måste ta chansen. Jag följt Åsa Linderborgs artiklar i Aftonbladet i flera år, alltid tyckt att hon verkar mycket sympatisk. Hennes självbiografiska bok förstärkte det intrycket. När hon stod där framför mig så måste jag ju passa på att säga något.

Åsas pappa slutade helt att dricka när hon var 23 år och väntade sitt första barn.

Så jag frågade henne om hon inte kunde känna en viss ilska att han inte hade blivit nykter mycket tidigare så hon fick en bättre barndom. Han var ju uppenbarligen kapabel att sluta supa.

- Vilka bra frågor ni ställer, utbrast Åsa spontant.


Sen berättade hon att hon inte trodde att hennes pappa slutade dricka för att han blev morfar. Den största anledningen trodde hon var att han blev arbetslös. Dessutom hade Åsas farmor då gått bort, en kvinna som brukade förse fadern med pengar. Så den före detta härdarmästaren hade helt enkelt inte haft råd att dricka längre.

Däremot kunde hon känna en viss ilska över att omgivningen inte gjort mer. Hon hade velat att faderns föräldrar och syskon skulle ha ställt mer krav på honom, istället för att bara hjälpa till med pengar och tjänster.

Omgivningen hade med sin välvilja möjliggjort supandet.

Inte alls ovanligt bland anhöriga till missbrukare.


Efter frågestunden gick jag fram för att få min bok signerad. Jag pratade en liten stund med Åsa Linderborg. Hon var trevlig. Var lite nervös och inte alls så självsäker, som om hon var förvånad över att så många faktiskt uppskattat hennes bok. När jag berättade lite vad Mig äger ingen betytt för mig och att jag gillade hennes artiklar i Aftonbladet, verkade hon bli uppriktigt glad.

Jag skakade hand med henne och sa hejdå. Sen tittade jag vad hon skrivit i min bok.


"Hej Olof

Med tack för ett bra samtal!


Åsa Linderborg"


Små saker att glädjas åt

Igår tog jag en promenad på förmiddagen med A från quizlaget. Hon är också ledig på dagarna och vill gärna komma ut lite. Passar mig perfekt. Känner att jag är på väg framåt, mår lite bättre för varje dag, men om jag sitter ensam i min lägenhet för många timmar i sträck börjar min hjärna snurra åt fel håll. Frisk luft och sällskap är vad jag behöver.

När vi möttes sken solen och jag tänkte att jag skulle ha tagit årspremiär för hatten. Visserligen var det mulet och mycket kallare bara en timma senare och då var jag glad att jag hade mössa och handskar, men det blir nog vår i år också. Förr eller senare.

Årstiden är på väg åt rätt håll. Det är något att glädjas åt.


Vi gick längs ån norrut, förbi Nykvarnsparken och ut till småbåtshamnen. Ett område där A aldrig varit förut. Hon har bott i Linköping tidigare när hon pluggade, men flyttade hit igen först i oktober förra året. Så jag får vara lite turistguide, visa fina områden ganska nära stan som de icke infödda inte vet om.

När vi kom in till stan igen gick vi till gränden och fikade. Då ringde Hjerta och upplyste om att min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping har hamnat på topplistan över mest sålda just nu på Vulkanförlaget. Visserligen låg jag bara på tionde plats, men härifrån kan jag bara klättra uppåt.

Gladde mig lite åt det.


A och jag drack kaffe och snackade om livet en stund innan hon gick hem för att tvätta.

Då jag kom hem så hade mitt eget exemplar av min bok kommit i brevlådan. Så i dagarna kommer nog ni andra som beställt den också att få den.

Det känns bra. Att den närmaste tiden kommer ett antal personer runt om i landet ha en bok i handen som jag skrivit. Läsa den, ryckas med i handlingen, kanske fundera över saker de inte tänkt på tidigare.

På grund av något jag hittat på, något som inte skulle ha existerat utan mig.

Jag är glad över att jag skrev en bok förra året.


På kvällen blev det en biljard med Macke. Försöker fortfarande fylla både dagar och kvällar med aktiviteter. Gjorde inga långa serier, men ett par stötar som jag var otroligt nöjd med. Känner att även biljarden är på väg åt rätt håll. Ännu en liten sak att försöka glädjas åt.


Ikväll ska jag till biblioteket och lyssna på Åsa Linderborg som ska prata om sin bok Mig äger ingen. Det är jag glad över och ser fram emot.

Förhoppningsvis ska jag ge er en liten rapport från det evenemanget imorgon.


Jag struntar i logiken

Min kamrat bloggaren Valterego skriver i sitt senaste inlägg om logiskt tänkande. Ni kan läsa det här. Han för ett resonemang om till exempel profetior, och säger bland annat att den logiska slutsatsen när en spådom slår in är nästan alltid att det beror på ren slump.

Det må vara sant, men det struntar jag i.


Jag tror inte på slumpen.

Jag kanske kan erkänna dess betydelse när det gäller till exempel spel som roulette, men i de viktigare sammanhangen utesluter jag den. Inte på grund av något logiskt resonemang och inte för att jag påstår att den allsmäktige har sitt finger med i spelet överallt, eller att jag tror blint på ödet.

Anledningen att jag förnekar slumpens inblandning i avgörande skeenden är att den inte funkar rent dramaturgiskt. Det finns inget som kan döda en bra historia som en slumpmässig, men i och för sig helt realistisk, händelse. Jag menar, vem vill läsa en bok där huvudpersonen helt plötsligt får en blixt i huvudet och dör efter bara 40 sidor. Innan handlingen har blivit intressant.


Jag har alltid gillat berättelser av olika slag, slukat romaner sen jag var liten och blivit helt såld på vissa filmer. Vissa påhittade figurer och historier har satt starka avtryck i mitt liv. Dessutom vill jag bli författare.

Det genomsyrar hela mitt liv. Och det gör att jag ofta tänker på det som händer mig som delar i en ännu inte färdigskriven historia. Jag delar upp mitt liv i kapitel och akter, försöker hitta röda trådar och en mening. Funderar över hur bifigurer dyker upp och drar berättelsen åt ett visst håll, för att sen försvinna och dyka upp igen långt senare. Försöker se hur huvudpersonen påverkas av det, och vad det kommer att betyda för fortsättningen på boken eller filmen.


Det är därför jag inte riktigt kan tro på slumpen. Hela historien om mitt liv skulle ju bli helt meningslös om avgörande händelser berodde på saker som är lika nyckfulla som en roulettekulas hoppande mellan siffrorna.





Ett hus med grön fasad

Jag bestämmer mig för att ta en promenad och går genom ett söndagstomt Västervik. När jag har lämnat filmen som morsan och jag såg igår så styr mina steg åt ett bestämt håll utan att jag tänker på det.

Plötsligt befinner jag mig utanför ett hus där jag varit många gånger. Under de första 26 åren av mitt liv var bodde jag där några veckor varje sommar, och jag firade jul där nästan varje år.

Det var där min farmor bodde. Hon dog för tio år sen. Huset har blivit ommålat men har nästan exakt samma gröna nyans som det alltid haft, som det ska ha.

Jag tittar diskret in genom fönstret men kan inte se in till det rum där jag brukade sova när jag var liten, där det hängde en lampa i form av ängel ovanför min huvudkudde. För all framtid kommer jag att tänka på det rummet, den sängen och den lampan varje gång jag hör utrycket "sova som ett barn".

Jag minns jularna och tänker att det var en helt annan tid. På farmors julbord var syltan hemgjord, köttbullarna hade rullats i hennes kök. Det fanns pölsa, lutfisk och dopp i grytan.

Jag tror inte jag någonsin kommer att äta sån julmat igen.


Farmor föddes för hundra år sen i en stad i östra Tyskland. Jag minns en julafton när jag inte var ett barn längre och jag, farsan och farmor satt framför brasan på övervåningen. Farmor tackade för ovanlighetens skull ja till ett par glas vin. Hon var på gott humör och blev lite pratglad av alkoholen. Farmor berättade då om när hon var ltien flicka, hur hennes pappa hade dragit ut i första världskriget och hamnat på östfronten. Där försvann han och familjen hörde inte någonting av honom, ens när deras hemland väl kapitulerat. Som i så många andra familjer tvingades de vänja sig vid tanken att min farmorsmor var änka och att barnen var faderlösa.

Men en dag knackade det på dörren. Det var den försvunna maken och fadern som plötsligt dök upp. Han hade suttit som krigsfånge i Serbien och inte haft någon möjlighet att höra av sig till familjen. Serberna hade inte släppt honom förrän två år efter att det sista skottet avlossats i det som dittills var mänsklighetens värsta krig.


Jag kommer aldrig att glömma den kvällen. Inte bara för att det var min egen farmor som berättade detta, utan för att det snart inte finns några människor kvar som kan delge oss minnen från den tiden.


Min farmor tillhörde en helt annan generation. Mina egna föräldrar upplevde sextiotalet och den ungdomsrevolten med sex, drugs & rock´n´roll. När deras föräldrar växte upp fanns det inte ens någon ungdomskultur. Man växte upp fort och världen präglades av krig, kamp för allmän rösträtt och demokrati, fascismens utbredning och ett krig som blev ännu värre än det förra.

Fram till något år efter att min farmor dog var jag långhårig, och under en period hade jag dessutom ett stort rött skägg. Min standardklädsel var trasiga jeans, flanellskjorta och knuttejacka. Farmor tjatade ofta om att jag skulle klippa av mig håret och raka mig. Hon kunde inte förstå varför jag gick omkring och såg ut som en luffare. Det kunde vara lite påfrestande men jag lät henne hållas och blev aldrig irriterad på henne. Jag tänkte att vi på vissa plan inte kunde förstå varandra. Hon hade aldrig hört talas grunge, brydde sig inte så mycket om vad en punkare eller hippie var. Min farmor tillhörde en generation som tyckte att Beatles såg förskräckliga ut redan 1962.


Men bortsett från det ytliga planet tror jag att jag och farmor förstod varandra fullständigt, åtminstone när det gäller de absolut viktigaste sakerna i livet. Hon är en av de människor som påverkat mig absolut mest, och bidrog med sin  blotta existens till att jag blev den jag blev.

Min farmor hatade alla slags auktoriteter. En blind tro på en ledare var något som hon totalt förkastade. Hon avskydde militärer och allt som förknippades med dem. Uniformer fick henne att se rött.

Att jag vägrade göra lumpen hade hon full förståelse för.  Om jag hade sagt till henne att jag ville bli polis hade hon blivit djupt sårad och antagligen fly förbannad.


Farmor flyttade av olika anledningar till Sverige när hon var ung. Jag tror att hon bara tänkte bo här några år, men hon återvände aldrig till Tyskland. I Uppsala träffade hon min farfar som hon senare gifte sig och skaffade barn med, och i hennes hemland tog en man som hette Adolf Hitler makten.

När det var OS i Berlin 1936 fick farmor biljetter av en släkting. Hon ville absolut inte delta i något som hon såg som en hyllning till nazistregimen men åkte ändå till Tysklands huvudstad för att sälja biljetterna.

När hon flanerade på en av Berlins huvudgator kom en kortegé med bilar åkande. Gatorna fylldes av människor som unisont började skrika "Sieg heil, Sig heil!". Det visade sig att Hitler själv satt i en bil, att han var ute och visade upp sig för att ta emot tyska folkets hyllningar innan olympiaden började.

Behöver jag säga att farmor inte föll in i hyllningskörerna? Hon stod knäpptyst och tittade på det allmänna vansinnet.

Då kom en uniformerad man, antagligen från gestapo, fram och frågade aggressivt varför hon inte hälsade på führern som alla andra.

Farmor tog då upp passet, upplyste mannen om att hon var svensk medborgare och inte hade någon som helst lust att vifta med högerarmen för deras så kallade ledare.

Hon klarade sig mirakulöst nog utan att bli arresterad.


Efter kriget hamnade våra släktingar, som bodde i östa delen av Tyskland, i det som blev DDR. Farmor hatade den så kallade kommunistiska regimen lika djupt som hon hade hatat nazisterna. Regelbundet åkte hon till sitt forna hemland och hade alltid med sig presenter till sin familj. Det var saker som inte gick att köpa i Östtyskland och hon var tvungen att smuggla in dem. Det finns flera familjehistorier om hur farmor råkat i gräl med tyska tulltjänstemän. Om hon blev påkommen slängde hon hellre ut sakerna genom fönstret än lät regimens lakejer lägga beslag på dem.


Anledningen att jag beundrade min farmor var inte bara för att hon tordes käfta med Gestapo. Redan på femtiotalet var hon kaxig och självständig nog att våga lämna en man som snarare förstörde för familjen än bidrog med något.

Att vara ensamstående förälder tycker jag är en bedrift även idag. För femtio år sen måste det ha varit ännu svårare, och min farmor uppfostrade fyra barn utan någon som helst hjälp från deras pappa. Det var en hjältemodig insats som hon ska ha all respekt för.


Min farmor upplevde två världskrig och ett kallt sådant, fick se presidenter och statministrar bli skjutna. På slutet av sitt liv fick hon tack och lov se Berlinmuren falla och något år senare var landet där hon föddes återförenat.
Hon dog nyårsafton 1999, bara timmar innan millenieskiftet. Synd att hon inte fick uppleva det också.


Jag önskar att jag kunde sitta vid hennes köksbord igen och höra henne berätta om sitt liv, nu när jag är gammal nog att förstå bättre vad hon pratar om. Jag vet att hon skulle blivit glad och stolt över att se vem jag är idag. Hon hade blivit nästan barnsligt förtjust över att jag numera har kort hår, hela byxor och att jag ofta klär mig i hatt och kavaj.

Och jag önskar att jag inatt vore fem år och kunde lägga mig i den där sängen med ängeln över mitt huvud och sova som ett barn.