The soundtrack of my life

Det är nu en vecka sedan Thåströms nya platta kom. Första dagen lyssnade jag på den tre gånger i rad, men det blev för mycket för mig. Den är för stark helt enkelt. Numera lyssnar jag bara på några låtar i stöten, och oftast medans jag gör något annat. Annars pallar jag inte.


Det här skrev jag i fredags efter första lyssningen:


"Kommer hem på eftermiddagen med Thåströms nya platta Kärlek är för dom. Jag sätter på skivan, häller upp en Guinness, tänder en cigg. Slår upp texthäftet. Smuttar på ölen, röker och följer med i texterna.

Jag tycker det låter som en blandning av Skebokvarnsv. 209 och Sällskapets platta. Mörk, nedtonad musik och lite sentimentala och nostalgiska texter.

Jag gillar alla låtarna, men framför allt Kort biografi med litet testamente och Axel Landquist park fastnar direkt. De andra låtarna är bra, men av den typen att jag förstår att det behövs ett antal lyssningar innan man inser deras storhet.Den druckne matrosens sång är precis så stark som jag minns den från konserten i somras. Jag får lite tårar i ögonen när jag hör den, men hinner tänka att det här inte var så farligt. Jag kommer nog kunna gilla den här skivan utan att bryta ihop.

Det håller fram till de tre sista låtarna.


Åttonde spåret heter Över sundet. En låt om ett sprucket förhållande som är en slags tvillingsyster till Bob Dylans If you see her, say hello. Dylans låt har jag undvikit den sista tiden för att det skulle bli allt för smärtsamt att lyssna på den. För några veckor sedan hade Weman med den i sin utmärkta lista Dagens Dylan, och jag höll på att bryta ihop bara av att tänka på den låten.

Men här har vi en svensk motsvarighet och det är Joakim Thåström som sjunger, och det är kört.


Vill du ge henne mina bästa och säg till henne sen

Att jag alltid varit stolt över att vara hennes vän

Säg att några av dom dar, som vi hade med varann

Var några av de bästa som jag någonsin haft

Säg att jag är ledsen över alla fel som blev

Men att inget av dom var menat som nån slags elakhet


Det är som nån dragit ur en propp ur mig och släpper ut något som jag lyckats hålla inne ett tag. Inser att det jag kämpat för att acceptera fortfarande känns precis lika jävligt som i januari. Det är inte bara det att det är precis vad jag ville säga, vad jag försökte säga. Att Thåström vill få fram samma budskap till någon blir bara för mycket. Allt bara rinner ut och jag är helt väck där jag sitter i min soffa.


Låten efter den heter Linnea. Den är så mörk och så sotig och så tydlig att jag knappt orkar tänka på vad den handlar om. Jag blir som förstenad. Mår nästan illa


I sista låten Men bara om min älskade väntar tänker jag först att den var bättre med Totta Näslund. Men efter några verser griper texten tag i mig, och den blir nästan starkare med Thåströms röst. Återigen slungas jag tillbaka till något som jag trodde jag gått förbi.


Jag inser att jag hade rätt när jag fruktade den här plattan. Men jag sätter på den ännu en gång. Kan inte låta bli. För rockmusik är som bäst när den berör som starkast."


En vecka senare gillar jag även Som tåg av längtan stenhårt.


Jag tror och vet att konserten nästa fredag kommer att bli svinbra. Av låtlistorna på de senaste konserterna har jag sett att han inte spelat Flicka med guld, som han gjorde förra sommaren. Vet inte om jag vill att han spelar den, det skulle bli för tungt. Över sundet har han spelat vid åtminstone ett tillfälle. Skulle kunna bli en stark upplevelse att höra den live, men jag vet inte om det kommer att kännas som en tröst eller en kniv i hjärtat.


I söndags kom jag tvåa i en tävling om årskrönikor på Prosharks. Jag var en enda röst ifrån att vinna en bärbar dator.

Det var lite synd, för jag kunde behövt en laptop för en text som jag knappt orkar läsa själv. Det är lite otäckt att läsa hur positiv jag var då, och att det jag utnämnde till det bästa som hände mig 2008 faktiskt rann mig ur händerna redan innan januari var slut.

Men det finns ingen som helst bitterhet eller ilska från min sida. Det var ingens fel det som hände. Inte ett ont ord har jag sagt, inte tänkt en arg tanke.


Jag minns att jag de två första veckorna när jag gick omkring som i ett rus fastän jag var nykter, hela tiden tänkte på att par strofer ur en Dylanlåt som ligger på samma platta som If you see her, say hello.


It was gravity which pulled us down
and destiny which broke us apart

You tamed the lion in my cage
but it just wasn´t enough to chance my heart

Now everythings a little upside down
as a matter of fact the wheels have stopped

What´s good is bad, what´s bad is good,
you´ll find out when you reach the top

You´re on the bottom


Det var så det kändes då. Men hjulen börjar snurra så sakta igen. Allt är fortfarande lite upp och ner, men jag är inte på botten längre.


Kommentarer
Postat av: Lilla Blå

Vet du, jag tänkte på dig igår och undrade just hur du tacklat den här plattan och vad du tyckte. Och nu fick jag ju rapporten... Tror du får en fin upplevelse i Linköping.

2009-03-20 @ 09:01:07
Postat av: T L

Hej, du verkar uppskatta Thåis lika mycket som jag. Ja han är ju liksom den största i Sverige, det är ju ett faktum.

Har du läst "Fred" än? Finns på Vulkan för en 50-lapp som ebok. Står lite om Thåström i den.

Ha det bra/Thomas


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback