Back to normal

Ett tag i vintras när jag jobbade kände jag att jag var på väg mot något som mer liknade vad man brukar kalla ett normalt liv. Dessutom hade jag ett förhållande då vilket gjorde att jag gick mindre på krogen, städade oftare och hade en ganska bra dygnsrytm. Den lön jag fick från jobbet tillsammans med faktumet att jag skötte min ekonomi bättre gjorde att jag faktiskt aldrig var helt pank på flera månader.

Nu är jag tillbaka i det struliga, konstiga livet som arbetslös och singel. Går och driver på dagarna, kollar på gamla tv-serier på nätterna och det känns som att jag nästan alltid bara är en endaste hundring ifrån ekonomisk ruin.

Nu har jag till råga på allt fått det ännu struligare på grund av någon annans misstag.


Jag skulle fått pengar i tisdags från försäkringskassan. Pengarna dök inte upp den dagen, men igår fick jag ett brev från försäkringskassan där de skickade tillbaka blanketten de fick för två veckor sen. Anledningen var att arbetsförmedlingen hade glömt att signera den då de skickade blanketten till FK.

Så jag fick gå tillbaka med blanketten till AF och se till att de gjorde sitt jobb, och nu kommer jag att få vänta ännu en vecka på att få pengar.


Men jag ska inte gnälla allt för mycket. Så här på våren och sommaren lider jag inte direkt av att gå och glida på dagarna, även om jag givetvis skulle vilja ha lite mer stålar.

Vissa dagar trivs jag utmärkt med mitt bohemiska liv fast fickan ekar tommare än skolornas gympasalar under sommarlovet.

Jag har umgåtts mycket med Ronny Punk på sista tiden. Ronny är förtidspensionär och professionell dagdrivare. Om det är fint väder brukar vi köpa med oss kvällstidningarna och sätta oss på en bänk vid stångån, där vi läser, diskuterar och filosoferar.


Igår kom det en äldre herre och satte sig och pratade med oss. Jag känner igen gubben för att han brukar sitta på en bänk nära där jag bor, och jag vet att jag hört ett rykte om att han är en någorlunda känd konstnär. Efter en stund förstod jag att Ronny var bekant med konstnären eftersom han kände dennes son.

Så vi började snacka med gubben som berättade för oss om sitt långa liv. Det visade sig att hans konstnärsskap inte var det enda intressanta med honom. Han hade varit semiproffs i fotboll och varit målvakt i bland annat FC Köpenhamn på sextio- och sjuttiotalet. Dessutom hade han spelat hockey aktivt, tävlat i dans och en gång kommit tvåa i svenska mästerskapet. Allt detta vet Ronny att det stämmer.

Det var kul att lyssna på den äldre herrens historier även om han ibland rörde ihop detaljerna lite, och det blev en trevlig eftermiddag. Det märktes att han tyckte det var roligt att vi ville lyssna. Det fullkomligt lös i hans ögon och han gestikulerade häftigt då han berättade för oss om fotbollsmatcher han spelat, jazzklubbar han besökt och den nyårsafton 1957 då han dansat jitterbugg till Rock around the clock.

Numera gick konstnären på kryckor på grund av någon sjukdom som drabbat benen. Så han var lite nedstämd över att han varken kunde idrotta eller dansa längre. Men oftast var han på gott humör, förklarade han. För att han i sextiofem år hade fått vara fullt frisk, och för att han hade fått uppleva så många roliga och spännande saker.


Jag hoppas att jag kan säga samma sak när jag är sjuttioett.


Vad kan man skriva i en blogg?

Ni kanske har märkt att jag har skrivit otroligt lite den sista tiden, för att sen helt plötsligt lägga upp tre inlägg på tre dagar. Jag vet att jag har försummat den här bloggen på grund av andra saker, men nu är jag sugen på att börja skriva bra grejer regelbundet igen.

Därför har jag funderat mycket över den här bloggens natur. Vad ska jag egentligen lägga upp här, och i vilket syfte?

Jag har valt att visa namn och bild på den här bloggen. Jag står för vem jag är. Men det gör att jag är begränsad på vissa sätt. Jag blir alltid förvånad när jag ser en bloggare som utan skrupler skriver allt om sitt privatliv och lämnar ut sina familjemedlemmar till vem som helst som råkar läsa. Det skulle jag aldrig kunna göra. Vissa saker skriver man inte om.


Jag brukar läsa
Gammal hårdrockares blogg. Han har valt att inte skylta med sitt namn, och kan därför skriva lite vad som helst. Han pratar skit om gamla chefer, drar bisarra fylleanekdoter och berättar saker om sig och sina vänner som inte är direkt smickrande.

Han kan göra det, för ingen vet vem han är. Och därför är hans blogg otroligt underhållande.

Ibland funderar jag på hur min blogg kunde sett ut om jag valt att göra som Gammal Hårdrockare.


Jag hade nog ändå valt att vara ganska allvarlig (även om jag då och då skulle underhållit er med galna historier om mig och mina vänner), men den här bloggen hade kunnat bli mycket intressantare för mina läsare om jag kunde berätta precis ALLT.

Det senaste året har varit ganska dramatiskt för mig. Det har hänt en del grejer som fått mig otroligt glad, och andra saker som fått mig att känna mig precis tvärtom. Jag har slungats mellan hopp och förtvivlan. Då skulle man kunna tro att jag skrev mer i bloggen eftersom jag haft så mycket att berätta, men istället blev det mindre.


I höstas träffade jag en tjej (eller rättare sagt återknöt kontakten med en tjej som jag känt för länge sen). Vi blev tillsammans och jag blev så kär att jag knappt visste vad jag hette. Hon också om jag får tro på hennes ord. Men det var verkligen inte ett förhållande utan komplikationer. Vi bråkade inte speciellt mycket och hade inga ordentliga gräl förrän sista veckan. Men ganska snart stod det klart att faktumet att vi bodde 25 mil ifrån varandra, var det MINSTA problemet.

Det hände otroligt mycket konstiga saker under de endast fyra månader vi var tillsammans och situationen var stundtals kaotisk. Den här bloggen hade kunnat bli hyperintressant om jag vecka för vecka hade kunnat rapportera för er vad som hände, och om mina tankar och känslor kring det.

Men det kunde jag inte. Dels vill jag inte skriva för mycket om mitt privatliv (som ni kanske märkte skrev jag knappt om att jag överhuvudtaget hade träffat en dam). Men framför allt ville jag inte lämna ut en tjej som jag fortfarande högaktar, respekterar och tycker oerhört mycket om.


Uppbrottet hade kunnat bli fascinerande för er också. Allt strul jag gått igenom och all energi jag (vi) lagt ner på att få det att fungera och det abrupta slutet gjorde att jag tog det mycket hårt. Under en period var jag helt knäckt och stundtals förvirrad.

Som exempel kan jag berätta om när jag gick förbi en tunnel i närheten där jag bor. Någon hade sprayat "Jag saknar dig, baby" på den gråa väggen. Jag var tvungen att stå och stirra på de där orden i säkert en kvart innan jag var någorlunda säker på att det inte var jag som var gärningsmannen. Och då hade jag ändå varit spik nykter dagarna innan.

Om jag hade plitat ner alla de tankar och funderingar jag hade under mina sömnlösa nätter hade det kunnat bli texter av högsta litterära klass. Inte direkt som Strindbergs Inferno eller Morriseys låtar, men något åt det hållet.

Men vem vill skylta med sina mörkaste tankar på internet? Och dessutom ville jag definitivt inte bli en kille som skriver om sina kärleksproblem på sin blogg.
Det verkar ju väldigt patetiskt.

Istället valde jag att skriva ganska platta texter om vad jag gjorde, eller skriva mer svävande saker där jag använde mycket metaforer.


Senvintern och våren har präglats av att försöka komma över det där uppbrottet, men också av konflikter omkring mig och av faktumet att tre personer jag kände gick bort under en period av endast två månader.

Andras konflikter ska man inte lägga sig i, och de man själv är inblandad i ska man definitivt inte skriva om på nätet. Och dödsfall vill jag heller inte skriva för mycket om. Det är i huvudsak en angelägenhet för de närmaste.


Nu har jag tagit upp en del mycket tunga saker. Men det här har hänt hela tiden sen jag började skriva om mitt liv i den här bloggen. Det känns som att jag hela tiden måste utelämna de mest dramatiska händelserna, de bästa anekdoterna. Varje vecka är det små detaljer som skulle höja en historia från rolig till ofattbart komisk eller ett inlägg från bra till helt suveränt, som jag måste ta bort för att inte lämna ut någon.

Så trots att den här bloggen kan verka väldigt privat, så vill jag att ni ska veta att jag egentligen bara skrapar på ytan. Stora delar av min tillvaro får ni inte veta någonting om. Det finns saker som händer i min omgivning som jag aldrig någonsin kommer att berätta om här.


En författare bör kunna använda sig av alla sina livserfarenheter. Men jag kan faktiskt inte riktigt förstå de som likt Lars Norén publicerar sina dagböcker. Vissa delar av mitt liv väljer jag att bearbeta i skönlitterär form. Där skriver jag aldrig om verkliga händelser eller riktiga personer, men jag använder mig av mina egna upplevelser och saker och ting som händer runt omkring mig som inspiration. Så istället för att berätta sanningen så speglar jag verkligheten genom att berätta om vad som KUNNAT hända i de miljöer jag har personliga erfarenheter av. Och jag tror det är så man måste göra om man skriver fiktion.


Om ni vill få en bild av de delar av mitt liv som jag inte skriver om här så tycker jag att ni ska beställa min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping.

Ni kan läsa Correns recension här.

Eller så rekommenderar jag bloggaren Lilla Blås text om min bok. Den är mycket bra.

Här får ni en litet smakprov från hennes recension:
Det var länge sedan jag läste en social arbetarklasskildring av det här slaget men det finns flera ställen i boken som berör mig starkt; skildringen av den långtidsarbetslöse Jonathans vardag; den nyblivne fadern Robbans tillbakablickar på en relation som sprängts sönder inifrån, missbrukaren Tom som inte klarar av tvåsamhet och brottas med känslan av att sista tåget nog har gått för hans del. Det är starka och sotsvarta berättelser som efterlämnar en tyngd hos mig som jag får lite svårt att skaka av mig. Men jag blev i sanningens namn varnad redan på försättsbladet och citatet av Billy Bragg:
"If paradise to you is cheap beer and overtime".

Om ni är för fattiga för att beställa boken så kommer den snart att finnas att låna på Linköpings stadsbibliotek. Jag tjänar inte en spänn på det, men det viktigaste för mig är att boken blir läst.


För övrigt tror jag att Gammal Hårdrockare hittar på mycket av det han skriver. Precis som Charles Bukowski gjorde använder han nog sanna historier från sitt liv, som han sen skruvar till och ändrar tills de blir en bra berättelse.
Och det respekterar jag honom för.


Vissa dagar

... funderar jag på att lägga allt vad författardrömmar heter på hyllan och göra precis allt jag kan för att leva ett svenssonliv. Försöka hitta ett arbete där jag tjänar ungefär medelinkomsten. Träffa en tjej som är så totalt jävla övernormal och intetsägande att hon nästan är grå i ansiktet. Ta lån, köpa ett radhus och skaffa två barn - en pojke och en flicka med två års mellanrum. Sen ska jag bara umgås med arbetskamrater och grannar som lever ungefär samma liv som jag.

Diskutera villapriser, räntor och Wallanderfilmer när jag grillar med grannens familj på lördagseftermiddagen. Bara läsa deckare. Betala skatt prata skit om folk som lever på bidrag och rösta på folkpartiet. Lära mina barn att de ska sköta skolan och aldrig ifrågasätta vad lärarna säger.
Att det viktigaste i livet är att vara laglydig och göra rätt för sig.


Andra dagar tänker jag att det är dags att leva konstnärsmyten fullt ut. Vända samhället ryggen, aldrig mer söka ett jobb, skriva skriva skriva vare sig någon vill publicera det eller inte. Bara umgås med konstnärer bohemer och kriminella, knarkare fyllon spelare och horor. Folk med annorlunda liv som kan ge mig inspiration. Försöka lura till mig så mycket bidrag som möjligt. Kanske bränna hemma ägna mig åt häleri eller odla brass i garderoben om inkomsterna tryter.

Totalt ge upp tanken på att någonsin ha en familj. Koncentrera mig på korta intensiva stormiga förhållanden med galna vilda underbara tjejer med stora planer krossade drömmar och trasiga liv. Relationer som ställer hela mitt liv upp och ner med extatisk sex, mycket rödvinsdrickande, djupa samtal och blixtrande gräl. Förhållanden som aldrig ger mig någon trygghet eller vardagsliv men får mig att verkligen känna att jag lever. Som ger mig känslor av extrem förälskelse och lycka eller djup oro sorg och bedrövelse - men sällan någonting däremellan.

För att sen likt August Strindberg ha något att skriva om när det tar slut.


Vissa dagar funderar jag på att bli helnykterist resten av livet. Tänker att det är det ärligaste sättet att leva. Att aldrig göra något jag ångrar. Alltid minnas precis vad jag gjorde dagen innan, när jag vaknar på morgonen. Aldrig säga något ogenomtänkt och aldrig ha ett one-night-stand igen. Bara skratta åt rumsrena och politiskt korrekta skämt.

Aldrig någonsin ägna en eftermiddag åt ganska meningslösa men jävligt underhållande diskussioner över några stora starköl.


Andra dagar funderar jag på att aldrig någonsin vara nykter en hel dag igen. Spekulerar i hur man borde göra för att bli en funktionell alkoholist. Räknar på hur många bärs jag skulle kunna dricka varje kväll, och ändå klara av mina måsten och göranden på dagarna.

Tänker på en granne jag hade en gång som gick upp fyra varje morgon, drack ett sexpack folköl, sen jobbade hela dagen, gick direkt från jobbet till krogen, drack sig full, raglade hem vid tiotiden och somnade. För att klockan fyra nästa morgon promenera till macken och köpa ännu en klase fegisar.

Kanske vore något. Jag behöver inte gå upp så tidigt, jag kan surfa runt på några nödraketer på dagen när jag skriver, lagar mat eller går och handlar.

Och sen släppa loss med starköl eller vin på kvällen.


En del dagar funderar jag på om det finns ett sätt att finansiera ett heroinmissbruk utan att behöva förnedra sig. Tänker att om man aldrig behöver stjäla eller prostituera sig och alltid har tillräckligt mycket horse för att slå i sig en macka innan abstinensen sätter in, så kanske det är helt okej och riktigt skönt.

Tillbringa hela sitt liv comfortably numb.


Men de flesta dagar funderar jag inte så mycket alls. Jag bara knotar på i min tillvaro, som vissa dagar känns som en otillfredställande halvmesyr och andra dagar som en gyllene medelväg.

Och det är väl många andra som har det så?


Ny karriär som fotbollssupporter i division fyra

En av de nya sakerna i mitt liv den här månaden är att jag har börjat engagera mig i division fyra fotboll, och blivit något av en hemmasupporter till BK Derby.

Det började på första maj då några av mina kompisar skulle dricka bärs vid stångån, och sen gå och se Derbys match mot Linköpingsalliansen i östgötacupen. Mina trognare läsare vet att jag är oerhört positiv till utomhusaktiviteter där man även kan ta en öl med några bra polare - det må vara fiske, fotboll, kubb eller nästan vad som helst - så jag hakade givetvis på denna soliga fredag.

Det blev Ulven, Matza (som med största säkerhet är den enda människan i världen som har Derbys klubbemblem intatuerat på armen), Mattias, jag, Gertsa och Björna som glada i hågen tågade in på Kungsberget (Derbys hemmaplan) med en Derbyflagga, folköl och whisky. Den övriga publiken var ganska lugn, men vi engagerade oss hårt i matchen. Speciellt Björna var hård på whiskyn och vevade med flaggan medan han försökte få motståndarlagets målvakt ur balans med diverse glåpord.

Matchen blev en rafflande historia som till slut gick till straffläggning. I det läget blev vi lite väl uppsluppna och sprang in på planen för att se ordentligt. Någon sa åt oss vänligt men bestämt att vi var tvungna att gå utanför sidlinjen, vilket vi gjorde utan några sura miner.

Derby vann straffläggningen och slog ut Linköpingsalliansen (som spelar i division två) ur cupen, vilket fick mig och mina vänner att bli nästan lika glada som då Sverige tog VM-brons i fotboll 1994. Vi vrålade och skrek av glädje.

Efter matchen kom en herre, som jag senare fick veta var ordförande i klubben, och tackade oss för vårt stöd. Han sa att vi var välkomna tillbaka och gav oss några fler flaggor.

Vi firade segern kungligt på Valdemars (närmaste ställe med bärsrättigheter) och senare Royal arms. Det blev en våt kväll.


Nästa hemmamatch var i serien mot Karle förra tisdagen. Det blev Mattias, jag och Matza som först möttes på The Champs för att sedan gå på matchen. Matza berättade att Kalhe gjorde mycket mål varje match och tippade att de skulle tre stycken, men att Rävarna - som vårt grönsvarta lag kallas - antagligen skulle göra minst fyra.

Det var lite lugnare stämning den kvällen, men stod vid sidlinjen och smuttade på starkölsburkar och såg Karle ta ledningen med 1 -3. Matzas tips om att våra motståndare skulle göra tre mål var inne, men annars såg det mörkt ut.

Men så vände matchen i andra halvlek och blev en riktig målfest. När slutsignalen gick hade Derby vänt sitt underläge och vann med hela 6 - 3.

Lyckan spred sig i våra ansikten och vi firade med några öl på The Champs efteråt. Jag hade fått blodad tand.


Igår var det dags för match igen, denna gång mot Hjulsbro. Himlen var molnig och publikstödet lågt, när jag mötte min vän på Kungsberget klockan sju. Tio minuter in i matchen började det ösregna och fortsatte hela första halvlek. Vi hade inget paraply och fick hålla för ölburkarna med händerna för att inte drycken skulle bli utspädd. Hjulsbro tog ledningen med 0 -1 på straff. Men en riktig supporter klarar av både dåligt väder och underläge.

I andra halvlek var Derbys målinnehav klart bättre än Hjulsbros och hade några skott som dock gick lååångt över mål. Det slutade regna och himlen klarnade. Men Hjulsbro gjorde ändå ett mål till och matchen slutade 0 - 2.

BK Derbys serieledning var borta. Vi ligger nu fyra på tolv poäng, men faktiskt bara ett poäng efter serieledande Boren.

Dags för nya tag nästa vecka.

Ni kan följa vad Matza skriver om BK Derbys äventyr på svenska fans.


Ibland blir jag så trött...

Ibland blir jag så trött på att vara i den här stan. Vill bara härifrån. En gång i tiden åkte jag regelbundet på semester till Irland. Skulle behöva det nu. Ta en sväng till Dublin där det är pubar i varje gathörn, där Guinessen flödar och det vimlar av folk som bara ville lyssna på lite bra musik, dricka bärs och snacka bort en kväll. Men behoven står ofta i omvänd relation till tillgångarna. Att fundera på semester just nu vore ekonomiskt vansinne för mig.

Jag kanske borde råna en bank.


Ibland blir jag så trött på att försöka leva ett normalt liv. Vill bara släppa loss, se vart vinden för mig som en luftballong som kapat förtöjningarna. Ge fullständigt fan i samhällets normer och leva outside the law på allvar, gå min egen väg.

Gjorde ett test på facebook idag. Testet sa att jag måste vara Jesus. Vilket är lite intressant eftersom jag flera år såg ut som honom med långt rött hår och skägg.

"Du kan trolla och övertyga människor. Tyvärr kan du råka ut för problem senare i ditt liv, försök hålla dej undan för spikar och träkors", sa testet till mig.

Har alltid gillat Jesus, det var en bra grabb som verkligen struntade i vad andra tyckte. Dömde aldrig någon, umgicks med fyllon, luffare och horor.

Det sägs att Jesus korfästes för att befria oss andra från våra synder. Han offrade sig och fick helt enkelt ta en massa skit för att andra skulle må bättre.

En hedervärd men otacksam uppgift att ta på sig. Jesus blev förrådd för trettio silverpenningar.


Ibland blir jag så trött på att prata. Ett brev kan vara mycket bättre än ett telefonsamtal när man har nåt viktigt att säga. Men jag undviker sms. De borde förbjudas, finns inget opersonligare sätt att kommunicera.

Det kanske är därför jag skriver det här nu, för att få fram ord utan att själv utstöta ljud. Säga något utan att för den skull behöva höra min egen eller andras röster.

Det kan vara skönt ibland.


"Vi måste berusa oss...

...vi måste drömma och leka för att inte förnimma tidens ohyggliga flykt."


En tänkvärd replik från Mon Cousin i serien Hedebyborna. Den gjorde mig nästan tårögd igår.

Igår gick jag och hoppades på regn och oväder hela dagen. Det har varit fint väder varenda helg i några veckor nu, och när solen skiner en fredag börjar min kropp ofelbart skrika efter bärs på någon uteservering. Men igår hade jag en stark lust att bara krypa ihop i min soffa och kolla på tv. Och då är det faktiskt skönt med ett riktigt ösregn som smattrar på rutorna. Blir mysigt på nåt sätt.


Förra veckan började den gamla tv-serien Hedebyborna gå i repris på svt. Jag har alla tre säsongerna på dvd, men råkade ändå fastna framför första avsnittet. Då blev jag sugen på att se alla avsnitten ännu en gång.

Igår, när regnet föll utanför mitt fönster, passade jag på att se klart hela första säsongen.


Man kan se att det är över trettio år sen Hedebyborna gjordes, för bland annat ljussättningen är ibland pinsamt dålig. Flera gånger sitter skådespelarna i skuggan när de blir filmade så att man knappt ser deras ansikten.. Men manuset och skådespelarinsatserna står sig starka än idag. Hela historien om den lilla sörmländska byn på 30- och 40-talet är stundtals dråpligt komisk men hela tiden djupt gripande och ofta väldigt tragiskt. Man kan säga att den handlar om hur livet och statusförhållanden förändras för arbetare, bönder, borgare och adel innan och under andra världskriget.

Det finns ett antal huvudpersoner som har lika bärande roller, och spelas av den dåvarande svenska skådespelareliten. Vissa av dessa personer älskar man som tittare och andra hatar man. Men de flesta kan man inte låta bli att tycka om, trots deras fel och brister.

Det starkaste exemplet på det är Sixten Svensson, en alkoholiserad dagdrivare som faktiskt beter sig som ett svin mot sin familj. Han krökar upp den lilla hushållskassan familjen har, vägrar söka jobb, men klagar ändå hela tiden över att hans liv består av "slit och släp, aldrig får man ta fem minuter". Trots det är han min favoritkaraktär i hela serien. Jag kan inte låta bli att bli glad varje gång jag får se honom. För att han hela tiden är så rolig i sitt gnällande, och för att han hela tiden har som ambition (förutom att smita undan alla slags plikter) att få omgivningen att skratta med vitsar och dryga kommentarer.


Det bästa med Hedebyborna är ändå dialogen. Byborna kryddar hela tiden sitt språk med totalt intetsägande kommentarer som "Det vore synd att klaga", "Man ska inte döma" eller "Det stundar dyrtider". De kan hålla en tvåminuters-monolog om ett ämne för att sedan avsluta med en mening som betyder att allt det jag just sagt har jag egentligen ingen aning om.

Ibland kommer det ren och skär poesi ur personernas munnar, som det citat jag inledde det här inlägget med. Ofta kommer det klockrena repliker av det brännvinsromantiska slaget som är så oerhört komiska att jag garvar rakt ut framför tv:n.


En av dessa stod baronens försupne kusin för redan i första avsnittet. Jag funderar på att stjäla den och använda den själv i eftermiddag.

Jag tänker gå in på Royal arms, veva med armen åt Orhan och säga med barsk röst:

"Ro hit med en grogg. Och låt det gå fort. Jag är alkoholist!"


Jag hade en fin kväll tillsammans med Hedebyborna igår, och jag har tolv avsnitt kvar att titta på. Serien går på ettan på söndagar. Om ni inte har sett den så måste ni bara titta.


___________

Igår gick jag och beställde en krans till Rilles begravning från det gamla kompisgänget. Till kransen blev det ett grönt och ett svart band - Gais färger, och texten "Vi kommer alltid att sakna dig. / Polarna".


När jag började ringa runt för att se vilka som ville vara med tänkte jag att vi skulle bli åtminstone tio stycken. Men det här växte, varje person jag pratade med föreslog att jag skulle ringa någon annan också. Dessutom spred sig ryktet om att det var jag som höll i den här insamlingen, så folk jag inte tänkt på började ringa till mig.

Med andra ord har jag pratat oerhört mycket i telefon den sista tiden. Flera gamla polare som jag knappt träffat de senaste tio åren har hört av sig. De har kommit förbi med pengar och vi har pratat lite om hur vi har tacklat förlusten av en kompis, snackat lite gamla minnen och diskuterat roliga saker som Rille gjort eller sagt.

De senaste veckorna har det verkligen känts som att kamratskapen mellan de killar och tjejer som umgicks nästan jämt mellan att vi var 15 - 25 år, finns kvar. En gång polare, alltid polare. När något sånt här händer spelar det ingen roll hur länge sen det var man snackade, vänskapen finns kvar och är fortfarande lika stark.

Det här har tagit upp väldigt mycket av min tid, men jag tror verkligen att det har varit bra för mig. Alla hanterar sorg olika, men jag tror på att man mår bra av att dela den. Att hålla ihop, prata med varandra och förstå att kompisarna har samma tankar som en själv - det är mycket bättre än att sitta ensam och grubbla.


Jag kan erkänna att jag vid flera tillfällen den sista tiden bara har velat vill köpa mig en kasse bärs, stänga av telefonen, lyssna på Cornelis och fundera över döden. Men jag står emot de impulserna. Istället försöker jag sysselsätta mig på nåt sätt. Ibland tar jag en promenad. Vissa kvällar har jag hamnat på krogen. Jag har märkt att jag trivs i den miljön just nu. Sitta bland vänner och bekanta, kanske inte säga så mycket, men ändå höra surret, skitsnacket, skämten och garven. Det känns levande på något sätt.

Det kanske är det enda man kan göra när någon man tyckt om gått bort. Trotsa döden genom att leva. Försöka att inte deppa ihop utan istället ha kul, ta vara på sitt liv och göra det bästa av det. Vi som fortfarande har den möjligheten.


I slutänden blev vi 32 av Rilles polare som lade ihop till just den här kransen. Och jag vet att det är flera små gäng som samlat till buketter eller kransar på annat håll. Det kommer att bli mycket folk på begravningen på onsdag.

Efteråt kommer puben Royal arms att öppna redan klockan tolv för oss som vill ta en gravöl. Ni är välkomna om ni vill komma dit.