___________

Igår gick jag och beställde en krans till Rilles begravning från det gamla kompisgänget. Till kransen blev det ett grönt och ett svart band - Gais färger, och texten "Vi kommer alltid att sakna dig. / Polarna".


När jag började ringa runt för att se vilka som ville vara med tänkte jag att vi skulle bli åtminstone tio stycken. Men det här växte, varje person jag pratade med föreslog att jag skulle ringa någon annan också. Dessutom spred sig ryktet om att det var jag som höll i den här insamlingen, så folk jag inte tänkt på började ringa till mig.

Med andra ord har jag pratat oerhört mycket i telefon den sista tiden. Flera gamla polare som jag knappt träffat de senaste tio åren har hört av sig. De har kommit förbi med pengar och vi har pratat lite om hur vi har tacklat förlusten av en kompis, snackat lite gamla minnen och diskuterat roliga saker som Rille gjort eller sagt.

De senaste veckorna har det verkligen känts som att kamratskapen mellan de killar och tjejer som umgicks nästan jämt mellan att vi var 15 - 25 år, finns kvar. En gång polare, alltid polare. När något sånt här händer spelar det ingen roll hur länge sen det var man snackade, vänskapen finns kvar och är fortfarande lika stark.

Det här har tagit upp väldigt mycket av min tid, men jag tror verkligen att det har varit bra för mig. Alla hanterar sorg olika, men jag tror på att man mår bra av att dela den. Att hålla ihop, prata med varandra och förstå att kompisarna har samma tankar som en själv - det är mycket bättre än att sitta ensam och grubbla.


Jag kan erkänna att jag vid flera tillfällen den sista tiden bara har velat vill köpa mig en kasse bärs, stänga av telefonen, lyssna på Cornelis och fundera över döden. Men jag står emot de impulserna. Istället försöker jag sysselsätta mig på nåt sätt. Ibland tar jag en promenad. Vissa kvällar har jag hamnat på krogen. Jag har märkt att jag trivs i den miljön just nu. Sitta bland vänner och bekanta, kanske inte säga så mycket, men ändå höra surret, skitsnacket, skämten och garven. Det känns levande på något sätt.

Det kanske är det enda man kan göra när någon man tyckt om gått bort. Trotsa döden genom att leva. Försöka att inte deppa ihop utan istället ha kul, ta vara på sitt liv och göra det bästa av det. Vi som fortfarande har den möjligheten.


I slutänden blev vi 32 av Rilles polare som lade ihop till just den här kransen. Och jag vet att det är flera små gäng som samlat till buketter eller kransar på annat håll. Det kommer att bli mycket folk på begravningen på onsdag.

Efteråt kommer puben Royal arms att öppna redan klockan tolv för oss som vill ta en gravöl. Ni är välkomna om ni vill komma dit.


Kommentarer
Postat av: malin

hemskt att förlora en vän. du skriver väldigt bra iaf. =)

Postat av: zilverryggen

jag saknar Rille nåt fruktansvärt

2009-05-08 @ 22:32:10
Postat av: Olof Berg

Jag med

2009-05-08 @ 23:45:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback