En spännande tillvaro som Mjölbyredigerare

Söndag eftermiddag. Inte det minsta bakis. Jag tog det lugnt igår. Var visserligen på Champet en sväng på eftermiddagen, men jag drack bara två öl och gick hem strax efter sex. När jag kom hem lagade jag en stor köttfärssås som räcker till fyra stora portioner, så nu har jag några matlådor till nästa vecka. Kvällen ägnade jag åt att kolla på Inglorius Basterds. Tyckte den var bra, men inte alls så suverän som man förväntar sig när det gäller Tarantino. Ingen Pulp fiction direkt. Fast slutet gillade jag skarpt.

Idag har jag tagit en långpromenad med Köttet. Ikväll blir det väl att titta på TV och se om jag kan tvätta. Det är fullbokat i tvättstugan, men jag hoppas att den som tvättar nu blir klar lite tidigare.

 

Nu har jag bara en vecka kvar av praktiken på Corren. Tiden har gått väldigt fort. Det är bra för det innebär att jag även har slagit ihjäl det mesta av helvetesmånaden november. Och just i år har det varit till och med gråare än vanligt.

Jag tycker att jag kom in i redigerandet ganska snabbt, även om det var fyra år sen jag ägnade mig åt det yrket. Det dröjde inte många dagar innan jag råkade få bli ansvarig för Mjölbysidorna. Mjölbyredaktionen tyckte tydligen att jag gjorde ett bra jobb för jag fick fortsätta med det. Så det är det jag har gjort på sista tiden, redigerat lokala nyheter.

Det är spännande vill jag lova och man känner att man befinner sig i händelsernas centrum. En dag hade biblioteket fått ny dörr. Det blev en helsida med stor bild och nyheten hamnade även på förstasidan. En annan dag var det en kvinna från Boxholm tyckte det saknades en lekpark i samhällets centrum. Det blev givetvis en helsida det också.

Imorgon är det dags igen. Då får vi se om det hänt något spännande i Mjölbyområdet i helgen.

 

De senaste åren när jag varit arbetslös eller jobbat som diskare eller popcornspoppare hade jag nästan glömt att jag har utbildning och kunskaper att utföra ett jobb som är ganska kvalificerat, ger någorlunda bra betalt och som jag dessutom trivs med.

Nu har jag funderat lite över vad jag skulle vilja göra om jag kan slå mig in i tidningsbranschen igen. Jag har kommit fram till att jag egentligen inte är så intresserad av att vara lokalreporter. Jag tycker inte att en nyhetsartikel är någon direkt konstnärlig utmaning att producera. Det är mer av ett hantverk där det gäller att få fram det viktigaste i en ganska kort text. En reporter behöver egentligen inte vara så duktig på att skriva, det yrket handlar mer om att ha näsa för att snoka fram bra nyheter. (Vilket givetvis kräver en viss talang det med. Jag ser absolut inte ner på reporteryrket, jag säger bara att det inte direkt är min cup of tea. Det finns folk som verkligen brinner för nyhetsjournalistik och gör ett jättebra jobb, men jag tillhör nog inte dem.)

Så jag jobbar nog hellre som redigerare. Jag trivs med att sitta framför datorn och fixa till morgondagens sidor, istället för att springa omkring och intervjua folk. Det är visserligen ett hantverk det också, men ibland har man möjlighet att snitsa till det med annorlunda bilder och färger.

Däremot skulle jag gärna ha någon slags delad tjänst där jag förutom att redigera skriver för kultursidorna. I en krönika eller recension har man lite mer frihet att få fram sina egna tankar, och man kan skriva texter som är lite mer litterära. Och om jag gör en intervju så pratar jag hellre med en författare eller musiker än med en politiker.

 

Tyvärr är tidningsbranschen alltid svår och nu är det dessutom lågkonjunktur. Corren har de senaste åren gjort sig av med ett antal tjänster, så ett fast jobb är det inte ens någon idé att drömma om i nuläget. Men jag har snackat lite med min handledare om möjligheterna för mig att få jobba lite. Han verkade nöjd med mina insatser hittills, och han funderade på om jag kanske kunde bli inhoppare när folk blir sjuka eller vill ha ledigt.

Ingenting är spikat ännu och vi skulle snacka mer om det här innan jag slutar. Men om allt går bra kanske jag blir timvikarie som redigerare efter praktiken.

Givetvis är jag fortfarande ute efter fast jobb. Men man måste vara lite realistisk och vara glad över det man kan få. Livet som timvikarie kan vara lite struligt eftersom man får svårt att planera sitt liv. Men förra vintern springvickade jag som diskare, och det måste anses vara en klar förbättring att istället vara redigerare. Och om jag jobbar deltid som redigerare har jag mycket större meriter när jag väl söker fasta jobb i den branschen.

Dessutom tänker jag någon dag innan praktiken är slut kliva in på kulturredaktionen och se om de har intresse av att låta mig skriva för dem på frilansbasis. Ibland ger jag er lite skiv- eller bokrecensioner här, och många av mina texter påminner om krönikor. Det skulle vara kul att få skriva såna grejer i ett mer officiellt medium än min egen blogg.


Jag har inte lagt ned bloggen

Jag vet att jag varit grymt dålig på att skriva här de senaste veckorna. Det beror bland annat på mina arbetstider. Jag börjar klockan ett varje dag och kommer inte hem förrän tio. Oftast har jag sovit så pass länge att jag inte haft tid att skriva innan jobbet. När jag kommer hem brukar jag käka nåt framför tv:n och sen eventuellt ringa och snacka skit med någon polare innan de lägger sig. Efter det är klockan så pass mycket att jag inte orkar börja skriva ett blogginlägg. Som jag berättat förr så har jag svårt att sluta när jag väl börjar skriva, och om jag börjar vid midnatt är det risk att jag är vaken hela natten

Om ni vill veta hur jag har det så kan jag skriva att jag trivs utmärkt på Corren. Det var perefekt timat att börja praktiken första veckan i november. När den första vintermånaden började var det välbehövligt att få nåt att sysselsätta mig med, träffa lite nytt folk och få nya intryck. Dessutom fick jag ett oerhört befriande besked (en privatsak som jag inte tänker berätta om här) på kvällen första måndagen i november.

Mina trogna läsare vet att jag ofta letar efter tecken på att nån högre makt som Gud eller nån skyddsängel ser efter mig. Det är inte några mirakel jag förväntar mig, utan just de små glädjeämnen som kommer när man behöver dem som bäst. Den kvällen då jag fick beskedet jag väntat på tänkte jag att någon sett att jag hade en neråtperiod och såg till att få mig på bättre humör.
Jag blev så glad att jag i flera dagar lyssnade på nedanstående låt - en av Evert taubes bästa framförd av Cornelis Vreeswijk - och sjöng med i i Fritiof Anderssons visa proklamation:

Inget hat, inget ärr i mitt hjärta jag bär

fast jag lidit i dagar och år

Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär

och då vet man hur illa det går


Everybody must get stoned

…sjöng Dylan 1966. Det verkar som att den uppmaningen har fastnat hos vissa kulturskribenter i det här landet.

 

Jag blev lite förvånad när jag läste Aftonbladet kulturs blogg igår. I onsdags hade nämligen Martin Aagård skrivit ett inlägg om att antropologen Claude Levi-Strauss nyligen har gått bort. Inläggets sista mening skulle jag själv vara tveksam till att skriva öppet på internet. Martin hävdar (till skillnad mot i Bob Dylans text finns det faktiskt bara en rimlig tolkning) att han inte kan komma på ett bättre sätt att hedra strukturalismens fader än att bli kraftig påverkad av narkotika.

 

Jag lägger mig inte i om Martin Aagård slog på en rejäl puka natten till i torsdags. Snarare tycker jag det är uppfriskande att få läsa sånt här från en skribent som faktiskt skriver för kultursidorna på landets största tidning. I Sverige råder oftast ett sjukligt tabu i såna här frågor. En offentlig debattör i det här landet kan komma undan med att öppet skriva saker som är rent homofobiska eller främlingsfientliga. Men om han eller hon, gud förbjude, råkar säga något om att han stundtals använder andra droger än de som finns att köpa på systembolaget brukar det bli ett jävla liv.

 

Tack, Martin! Jag är glad att du vågade vara ärlig.