Ge mig nyckeln till ett liv, långt bort från halloween


Det var tjugo år sen som jag såg det kompakta mörkret för första gången. Om det hade varit idag hade jag säkert fått några slags lyckopiller utskrivna som så många tonåringar får numera. Men på den tiden hade inte prozac och liknande mediciner uppfunnits ännu, och hur som helst tog jag aldrig kontakt med någon läkare.

Det var så här års det började och jag förstod inte vad som hände, visste inte hur jag skulle hantera situationen. Sakta men säkert försvann min livsgnista, efter ett tag hade jag svårt att se några som helst glädjeämnen i tillvaron, och de få gånger jag log på fyra månader så var det inte medvetet.

Än idag så är det på vintern jag har som svårast att klara av motgångar, och det är alltid under den årstiden som livet känns som svårast. Men nu för tiden vet jag ungefär hur jag ska motverka den värsta svartsyntheten. Jag försöker att sysselsätta mig, göra roliga saker, umgås med folk och undvika att grubbla för mycket.

Men för tjugo år sen gjorde jag precis tvärtom. Jag sjönk in i det där tillståndet, nästan välkomnade det, vältrade mig i dåligt mående och gjorde inget för att ta mig ifrån den plats där jag hamnat.

 

Nästan varje dag den vintern steg jag av bussen vid Ekholmen centrum efter skolan, köpte några folköl på ICA signalen och gick hem. Sen satte jag mig på en stol i mitt pojkrum med en öl och en ask cigaretter framför mig och lyssnade på deppiga låtar.

Som så många andra tonåringar var jag olyckligt kär, och tog det på blodigaste allvar. Jag tror egentligen inte att det var det som var anledningen till att jag mådde så där – det var något annat, mer abstrakt men så mycket allvarligare. Snarare intalade jag mig att jag älskade den där tjejen för att på något sätt hitta en förklaring till att jag var så ledsen, och för att jag behövde en ursäkt för att ägna mig åt självömkan.

Men oavsett vad som var orsak och verkan så satt jag där i min stol, klunkade nödraketer, kedjerökte och såg inget ljus. Jag hatade mörkret och kylan som gjorde allt så tråkigt, och jag avskydde mitt liv och min väckarklocka som varje dag tvingade mig att stiga upp ur sängen. Det var lika kolsvart inne i mitt huvud som utanför mitt fönster. Allt kändes meningslöst och eftersom det var första gången jag hamnade i en sån svacka var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle bli ta mig upp igen.

 

Flera personer jag har pratat med vittnar om att de också hade en tung period just vid sexton sjutton. I den åldern kan rockmusik vara en livlina och hjälpa en ung människa att förstå att han inte är så ensam. En del av mina kompisar lyssnade mycket på Morrisey i den åldern. Folk som är lite yngre än mig kan jag tänka mig fick mycket tröst av Broder Daniels skivor. Dagens sjuttonåringar sitter väl och deppar till nåt emo-band som jag aldrig har hört talas om.

Förutom Imperiet var det band som jag lyssnade mest på Strindbergs - ett svenskt postpunkband som gjorde tre skivor mellan 1982 och 1985. Deras musik, men framförallt deras texter gjorde oerhört starka intryck på min depressiva tonårshjärna. Låtar som Om jag hade och Teenage death song blev soundtracket till den stentrista filmen om en tonåring som satt i en stol och förbannade sin mor för att hon fött honom.

 

Jag vill minnas att jag började må bättre framåt våren. När ljuset och värmen kom så steg jag ut ur mitt inåtvända tillstånd och ville ta del av livet igen. Jag kom väl över den där tjejen och insåg att världen hade massor av annat roligt att erbjuda en tonårskille med hela livet framför sig.

Men det var de sista månaderna innan jag fyllde sjutton år som jag lärde mig att hata och frukta den mörka årstiden. När november närmar sig blir jag rädd att jag ska må så där igen. Jag hamnar i fortfarande i svackor de flesta vintrar, men riktigt så illa som den gången brukar det inte bli. Nu vet jag nämligen att det är just en svacka, en period som jag kan ta mig igenom. Jag gör mitt bästa för att inte förvärra situationen, och jag vet att efter vintern kommer det ännu en vår. Jag kommer att bli glad igen.

 

Varje år den sista helgen i oktober när jag vet att jag har årets fyra tråkigaste månader framför mig lyssnar jag på Strindbergs låt Halloween. Det är nämligen då som vinterns mörka demoner tar form av en pumpa och hånskrattande viskar åt oss att vi aldrig någonsin kommer att ta oss härifrån.

Jag lyssnar på den låten idag för att hedra den där killen jag var för tjugo år sen. Inte för att jag någonsin vill tillbaks till det sinnestillstånd han befann sig i den vintern, utan för att fira att han mot sin egen förmodan tog sig igenom den perioden någorlunda helskinnad.

 

Jag vet inte om jag skulle blivit så imponerad om jag hörde Halloween för första gången idag, men mitt tonåriga jag tyckte att texten till den låten perfekt illustrerade hur kan kände.

Jag kan fortfarande se honom framför mig. Hur han sitter på sin stol med en uppgiven min och nästan förhäxat sjunger med:

 

Ge mig styrka ge mig tid, ge mig ett tyst alternativ

Ge mig nyckeln till ett liv, långt långt bort från halloween


Vad ska du göra?

...när ditt liv känns som en illa sydd alldeles för trång kostym som du tagit på dig för att åtminstone se representabel ut, men du inte ens uppnått det, och skjortan skaver i halsen och under armarna och byxorna får det att svida runt midjan och strumporna känns för korta för långa för tajta för lösa?

 

Vad ska du göra när din värsta fiende är din egen hjärna? När huvudet hela tiden visar glasklara filmer om händelser du helst vill glömma, eller suddiga bilder av saker du inte kan komma ihåg. När du inte kan stänga av tv:n i din skalle och tablån erbjuder "Dina största misstag – en mörk dokumentär om dina felsteg" på ena kanalen, och den andra kanalen har ett debattprogram där tre röster diskuterar vad du borde gjort annorlunda i ditt liv.

 

Vad ska du göra när framtiden skrämmer dig, inte för att du är rädd för något otäckt som kan drabba dig utan för att du fruktar att de saker du åtrår mest aldrig kommer att erbjudas dig? När du ser dem tydligt framför dig men de är precis utom räckhåll, som för en hund som står och dreglar över en saftig köttbit men är fasttjudrad med ett koppel som är några centimeter för kort för att han ska kunna ta sig en munsbit.

När du blir skakis av att föreställa dig hur underbart livet skulle kunna ha varit, vara, bli, om ödet velat annorlunda, om du själv gjort bättre ifrån dig. Eller om någon annan bara kunde gett dig det där lilla lilla som du så väl behövde men inte fick, och du för ditt liv inte kan förstå varför.

 

Vad ska du göra när du behöver någon att skylla på och det inte funkar med vintern, regeringen, Gud, kvinnorna, sossarna, finanskrisen, döden, USA-imperialismen, livet. När du istället själv hamnar på de anklagades bänk, står till svars för något du inte vet vad det är men ändå förtvivlat försöker hålla ett försvarstal, förklara dig för en domare och en jury du inte kan se.

 

Vad ska du ta dig till den dagen du känner att du vill ha ett annat liv, när du tröttnat på den där kostymen och alla andra dina kläder? När du behöver en helt ny garderob i rätt storlek med andra färger som passar dig bättre, men du inte ens har råd med tyg, ingen symaskin och även om du hade det så skolkade du från textilslöjden hela högstadiet och har ingen som helst aning om hur man syr kläder.


Sista veckan som dagdrivare

Nu är det min sista vecka som dagdrivare på ett tag, eftersom jag börjar min praktik på Corren på måndag. Det är också höstlov för skolorna, och eftersom företaget som Köttet jobbar på har dragit ner på produktionen så är han hemma med sin dotter den här veckan. Ronnys dotter är också ledig, så det betyder att det blir barnvänliga aktiviteter de närmaste dagarna.

 

Idag var det skridskoåkning i Cloetta centers träningshall som stod på programmet.

Jag äger inga skridskor och Ronny orkade inte ta med sig sina. Men Köttet åkte lite med ungarna – hans fyraåriga dotter tog mest små korta steg men Rina som är nio började faktiskt få lite snits på åkandet – och jag måste säga mycket av takterna satt i sen han spelade bandy. Dock fick han ont i fötterna ganska snabbt.

Jag har inte åkt skridsko sen i mellanstadiet. Så för att bjuda mina kompisar och deras ungar på ett gott skratt snörade jag på mig Köttets skridskor och gav mig ut på isen. Er bloggmaster var bokstavligen ute på hal is, skridskorna var dessutom lite för stora och inte ordentligt åtsnörda. Det måste ha sett otroligt amatörmässigt ut, för Köttet och Ronny garvade nästan så att de grät när jag gled omkring på skakiga ben. Jag hade dessutom ingen hjälm på mig och var livrädd att falla baklänges och slå i huvudet, så jag åkte bara ett par minuter och stödde mig mot sargen hela tiden. Men nu har jag åtminstone åkt skridskor för första gången på 25 år.

Vad gör man inte för att roa sina polare och ett par barn?

 

Efteråt tog vi en fika på Gränden, och sen promenerade jag hem längs ån med Köttet och hans dotter. Imorgon är det dags för nya höstlovsäventyr. Då blir det utställningen Minimonster på Fenomenmagasinet i Gamla Linköping. Det är tydligen nån speciell grej de kör på höstlovet, där man får kolla på ormar, ödlor och andra läskiga kryp.

 

I fredags var jag på minnesgudstjänst för Johan C. Jag tänker inte skriva så mycket om det, begravningar och minnesgudstjänster är en angelägenhet för de sörjande. Men en sån tillställning väcker en del tankar.

Det finns en film som heter Fyra bröllop och en begravning. När jag räknade efter i fredags morse så insåg jag att mina erfarenheter står i omvänd proportion till den titeln. Jag har bara varit på två bröllop i mitt liv, men förra veckan avverkade jag min åttonde begravning. Fyra av de gångerna rörde det sig om kompisar som var under 40 år.

Första halvåret av 2009 var en oerhört konstig tid för mig och många av mina vänner. Under en period på mindre än två månader gick tre killar jag kände bort. Nu när vi har gått på Johans minnegudstjänst hoppas jag vi kan slippa såna här saker en lång tid framöver.

Så till alla av mina kompisar som läser den här bloggen vill jag säga en sak:

 

Jag hoppas ni håller er vid liv tills ni är så gamla att ni dör av ålderdomssvaghet, att ni får se era barn och barnbarn växa upp. Gift er gärna eller ha en hejdundrande fest när ni fyller 40 eller 50, och bjud så många av det gamla polargänget som bara är möjligt. Ring runt om ni ska gå på en konsert, hockeymatch eller bara ut och ta en öl.
Vi kan behöva träffas under trevligare omständigheter än begravningar och minnesgudstjänster.


För övrigt fick jag ett mail av en läsare om att min bok
Jag känner ingen i Norrköping inte fanns att köpa på vulkanförlagets sida förra veckan. Det beror på att jag något blev fel när några irrriterande tryckfel (framför allt ett antal mellanslag som försvunnit)  skulle rättas till.
Men nu är allt som det ska igen, och om ni vill beställa min bok kan ni göra det här.


Juliet, naked - Rockfansen enligt Hornby




Nick Hornby

Juliet, naked

Nick Hornby har tidigare skrivit om musiknördar i High fidelity, och hans senaste roman Juliet, naked handlar om ett medelålders par där mannen är mer eller mindre besatt av en uppdiktad rockartist vid namn Tucker Crowe. Singer/songwritern Crowe försvann från rockvärlden 1986 mitt under en turné och har inte släppt någon skiva sen Juliet – ett hyllat album som handlar om artistens uppbrott från en kvinna vid namn Juliet Beatty. Duncan är antagligen Tucker Crowes största fan, och en tongivande röst på ett internetforum som är tillägnat artisten.

I början av boken skickar Crowes skivbolag Juliet, naked till Duncan, en cd som snart ska släppas med demoversioner och ett par låtar som aldrig kom med på Juliet. Duncan blir givetvis helt exalterad, och i sin iver att göra de andra på forumet avundsjuka skriver han redan samma kväll en hyllande recension där han påstår att Juliet, naked till och med är bättre än den skivan som släpptes och blev hyllad som en av världens bästa "breakup-album".

Duncans flickvän Annie håller inte alls med. Under sitt femtonåriga förhållande med Duncan har hon på köpet fått leva med Tucker Crowes musik och har ofrivilligt blivit en nästan lika stor expert som sin sambo. För första gången gör hon själv ett inlägg på forumet där hon redogör för varför hon anser att Juliet, naked är en ofärdig platta som saknar det mesta av det som gjorde Juliet till ett mästerverk, och att hon förstår varför Crowe ratade vissa låtar. Detta skapar givetvis en spricka i Duncan och Annies förhållande.

Handlingen får ännu mer fart när Annie får ett svar från Tucker Crowe själv, som inte uttalat sig offentligt på över tjugo år, där han håller med om precis allt hon skrivit.

 

Jag tror att Nick Hornby har haft otroligt kul när han fantiserat fram Tucker Crowe. I boken finns påhittade Wikipediaartiklar om artisten, om hans försvinnande och alla hans album. Det finns även utdrag ur diskussioner från forumet som Duncan driver på internet.

När jag började läsa boken trodde jag att Tucker Crowe skulle vara en metafor för Bob Dylan och forumet tillägnat Crowe en lätt maskering av expectingrain – en website om Bob Dylans musik där jag själv är medlem och under en period var ganska aktiv. Låtarna på Dylans skilsmässoalbum Blood on the tracks, enligt mig och många andra en av Dylans och rockhistoriens bästa plattor, finns nämligen i flera versioner. Ända sedan det officiella albumet släpptes har det på bootlegs cirkulerat mer avskalade tidigare inspelningar av låtarna där texterna på vissa ställen är annorlunda. Diskussioner om och jämförelser mellan de officiella Minneapolisinspelningarna och de tidigare New York-versionerna har pågått bland Dylanister i över trettio år nu.

Jag vet att Hornby gillar Dylan, och han har säkert tillbringat många timmar på expectingrain. Därför trodde jag att boken skulle vara en kärleksfull drift med oss Dylanfantaster i allmänhet, och de som engagerar sig i expectingrain i synnerhet. (Jag har själv tillbringat kvällar med att noggrant lyssna på fem olika versioner av Tangled up in blue för att leta efter strofer som Bob ändrat och fundera över varför.)

Men riktigt så enkelt var det inte. Nick Hornby tar driften med oss nördiga rockfans ännu ett steg längre. Istället för att låta Juliet vara en metafor för Blood on the tracks erkänner Hornby Dylans existens i boken, och jämför till och med de båda skivorna med varandra och med Springsteens skilsmässoalbum Tunnel of love.

Dessutom finns det stora uppenbara skillnader mellan den uppdiktade artisten och Bob Dylan. Tucker Crowe visar sig vara en ganska normal medelålders man med småbarn och ekonomiska bekymmer.

 

I Juliet, naked frågar sig Hornby precis som i High fidelity vad det innebär att vara ett rockfan och vad det får för konsekvenser i det övriga livet. Han visar också den stora sprickan mellan de egenskaper vi projicerar på rockartister vars musik vi älskat i många år men aldrig träffat personligen, och den verkliga människan. På det sättet har han skrivit en mycket underhållande och träffande bok för oss som vet mer om vissa artister än vad som är hälsosamt.

 

Men eftersom Tucker Crowe själv är högst delaktig i handlingen har Hornby också en del tänkvärda funderingar om hur det skulle vara att som geniförklarad rockstjärna ha en hord fanatiska fans som analyserar allt man gör och hela tiden (fel)tolkar varenda rad man skrivit.

Nick Hornby ställer också en del högintressanta frågor om hur mycket verkligheten egentligen har betydelse för ett konstverks värde - i det här fallet ett rockalbum.

Om jag översätter till verkligheten: Kan någonting jag får veta om Sara och Bob Dylans äktenskap göra Blood on the tracks till en bättre eller sämre platta? Jag skulle nog svara nej på den frågan. En rocklåt eller ett helt album har ett egenvärde långt utanför sanningshalten i texterna.

Men här tycker jag tyvärr att Nick Hornby bara skrapar på ytan. Det blir bara en kort diskussion där Annie tröstar Tucker Crowe med att Juliet är en fantastisk skiva, även om den riktiga Juliet Beatty var en ganska ytlig och osympatisk person och Tuckers förhållande med henne bara varade en kort tid.

 

Hornbys senaste bok riktar sig inte bara till manliga rocknördar. Juliet, naked handlar lika mycket om Annie som om Duncan eller Tucker Crowe.

I sin senaste bok berättar Nick Hornby om hur det är att leva med någon som har ett insnöat specialintresse, men framför allt om hur det kan vara att inse att man befinner sig ett förhållande som gått på tomgång länge. Om hur smärtsamt det kan vara att i fyrtioårsåldern inse att man kanske satsat på fel häst och ta det svåra beslutet att bryta upp. Och hur svårt det kan vara att gå vidare när man inte är ung längre.

 

Ännu en gång har Nick Hornby levererat precis vad jag gillar honom för, och vad jag förväntar mig av honom. Han har alltid varit mer för att roa än för att syssla med de stora livsavgörande frågorna, även om hans böcker alltid är tänkvärda. Handlingen i Juliet, naked och beskrivningarna av Duncans, Annies och Tuckers liv är både mycket underhållande och manar till viss eftertanke.

Men jag skulle faktiskt önskat att Hornby för en gångs skull hade vågat gräva lite djupare i någon av bokens frågor och vara lite mer dramatisk. För min del hade boken gärna fått vara hundra sidor längre, och författaren hade kunnat välja att fokusera mer på någon av de tre huvudkaraktärerna.

 


Tre killar med livet framför sig

Jag kommer ihåg en lördagseftermiddag så här års för ungefär tjugo år sen. Ekholmen centrum stängde tidigt på lördagar på den tiden, så vi satt på en bänk utanför och funderade över vad vi skulle hitta på för att roa oss. Det var jag, Johan och Jensa – tre femtonåriga killar med hela livet framför oss.

Vi var uttråkade den eftermiddagen, och den bästa medicinen vi visste för det tillståndet var folköl. Så vi lade ihop de slantar vi hade och räknade ut att vi skulle ha råd med fem sexpack.

Johan och jag tog våra mopeder, jag hade en blå trimmad Puch Dakota men vad Johan hade för moppe minns jag inte, och åkte drygt en halvmil till Tannerfors. Där låg nämligen en affär som hette Servus, där personalen inte var allt för nogräknade med vilka de sålde öl till. Jag kommer ihåg att vi parkerade mopparna precis utanför och gick in i butiken med hjälmarna under armen. Det fullständigt lyste om oss att vi var femton år, men ändå frågade kassörskan inte om legitimation när vi lastade upp trettio öl i kassan.

På väg tillbaka till Ekholmen där Jensa väntade på oss råkade Johan tappa en av påsarna, och två av burkarna gick sönder.

När vi förklarade för Jensa vad som hänt så sa han omedelbart att det måste varit två av hans öl som hade gått förlorade. Johan och jag hade gjort oss besväret att åka hela vägen bara för att vi skulle kunna dricka bärs, så Jensa ansåg att det var självklart att det skulle bli han som fick klara sig på åtta öl.

 

Eftersom vi inte hade någon föräldrafrifest att gå på satte vi oss i en källare på Järdalavägen. Det var sånt vi gjorde på vintrarna när vi var tonåringar, om vi inte hade någonstans att ta vägen kunde vi sitta i trappuppgångar, källare eller tvättstugor och dricka bira.

Jag vill minnas att vi hade en trevlig kväll, och vi delade nog broderligt på de där ölen även om Jensa erbjudit sig att dricka två bärs mindre än Johan och mig. Antagligen satt vi och pratade och skämtade, snackade om vilka tjejer vi gillade, vem som hade Ekholmens snabbaste moppe, vilken Ebba Grön- låt som var bäst, och diskuterade vem som varit fullast helgen innan.

 

Det hände egentligen inget speciellt den där kvällen, den såg ut som många andra lördagar då jag gick i högstadiet. Men anledningen till att jag kom att tänka på det här är att av de tre killarna som satt i den där källaren är det bara jag som lever idag.

Jensa dog i en bilolycka innan han ens hann fylla arton. På fredag ska jag gå på minnesgudstjänst för Johan.


Bra inledning på veckan


Om ni har läst inlägget jag skrev i lördags, så har ni inte kunnat undgå att förstå att jag känt mig ganska låg på sista tiden. I morse när jag satte på kaffe och slog på radion var det första jag fick höra låten Dancing in the moonlight. Då kom jag att tänka på min
första Irlandsresa, två riktigt roliga veckor då vi med bil åkte runt hela den gröna ön och bland annat besökte Phil Lynnotts grav på Sutton cemetary utanför Dublin. Sen funderade jag över att Ronny Punk faktiskt sålde t-shirts åt Thin Lizzy i början av åttiotalet, lärde känna bandet och under en period regelbundet gick ut och söp med Snowy White.

Dessa tankar fick mig på gott humör, och eftersom det inte är så ofta man hör Thin Lizzy på radion numera tog jag det som ett tecken på att det här skulle bli en bra dag.

 

Tjugo minuter senare satte jag mig med en kaffe och en cigg framför datorn. Det första jag fick se var ett mail från en kompis som upplyste mig om att min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping är recenserad i Folkbladet idag. När jag surfade in på bibliotekets hemsida upptäckte jag att någon nyligen lånat min bok, och att det någon annan dessutom stod i kö för att få läsa den.

Det tyckte jag givetvis var skitkul och blev på ännu bättre humör.

 

Om ni skulle vilja läsa min bok så finns den att köpa på Skivlagret på Storgatan i Linköping. Ni kan också beställa den från förlaget, låna den på Linköpings stadsbibliotek eller varför inte lämna den som inköpsförslag på biblioteket där ni bor.

 

Recensioner av min bok:

 

Corren


Folkbladet


Lilla Blå bloggen


Vad ska man fylla livet med?

Lördagskväll, sitter hemma och gör inget speciellt. Smått uttråkad, lätt inåtvänd, något grubblande. Om jag gick ner på krogen, träffade några polare, drack några stora starköl i snabb takt skulle jag nog bli på bra humör, garva åt skämten, trivas med umgänget, dra på en bra låt på jukeboxen, se lite tjejer – delta i livet på något sätt. Men av någon anledning känner jag inte för det. Har ägnat tillräckligt många kvällar på det sättet. Och hur som helst borde jag hålla i stålarna.

Vet inte vad jag skulle vilja göra ikväll egentligen. Se en riktigt bra konsert skulle vara sjyst. Sitta på ett flygplan på väg till Jamaica ännu bättre. Ligga i badkaret tillsammans med en vacker, humoristisk, smart tjej, dricka vin och lyssna på gamla skivor skulle jag också trivas utmärkt med.

Tyvärr verkar ingen av de alternativen finnas på menyn denna lördag i mitten av oktober. Så jag har pluggat in alla Dylans plattor från de senaste tio åren i cd-växlaren och tryckt på random. Nu sitter jag här i min ensamhet, diggar till de slumpvis utvalda låtarna och funderar.

 

Hela det här året har jag funderat ovanligt mycket. Ibland har mina tankar tagit sig extrema uttryck, som ni kan läsa i inlägget Vissa dagar. Jag har grubblat över saker som hänt – nyligen eller för tio, femton eller tjugo år sen, funderat över framtiden och hur jag ska leva mitt liv. Konkreta saker som hur jag ska hitta en sysselsättning och ett hållbart sätt att försörja mig, men också mer diffusa tankar om hur jag egentligen ska hantera mänskliga relationer, vilken roll jag tänker låta alkoholen spela i mitt liv, vad jag vill med mitt skrivande och den här bloggen.

Kommer jag någonsin hitta ett jobb jag trivs (eller åtminstone står ut) med? Är det en önskedröm och en utopi att tro att jag kan få ett parförhållande att fungera i längden? (Finns det över huvud taget någon som klarar det, eller håller folk bara ihop av gammal vana?) Är det någon mening med att ännu en gång skriva en bok, hoppas på att få ett riktigt förlagskontrakt, nå ut till en större läsekrets och åtminstone delvis kunna försörja mig på mitt skrivande? Har jag talangen och självdisciplinen att klara av det?

 

Jag vet inte om det beror på allt skit som hänt det här året, på fredag ska jag för andra gången på ett halvår begrava en gammal polare (det kunde ha blivit tre gånger, men förlåt Martin, jag ville verkligen men pallade inte att gå på din begravning bara en vecka efter Rilles), eller på den stundande vintern – men på sistone har mitt liv känts ganska ihåligt. Och att det skulle kännas lika tomt (om än lite smidigare) även om jag hittade ett jobb och fick lite bättre ekonomi.

Det känns som att det inte längre räcker med att gå och vänta på en ny platta av Dylan, Thåström eller Sinead O’Connor, en tv-serie som kan vara lika bra som Twin Peaks eller Sopranos, eller att Roddy Doyle äntligen ska skriva den tredje och avslutande delen av Den sista razzian.

Jag behöver något mer beständigt och meningsfullt att leva för än populärkultur, krogkvällar och biljard.

 

I söndags såg jag filmen Der Baader Meinhof Komplex, och hur mycket jag än motsätter mig terrorism så kunde jag inte låta bli att känna mig lite avundsjuk på Andreas och Ulrikes fanatism och fullständiga övertygelse om att de förde en rättfärdig kamp. Missförstå mig rätt nu, men det måste på något sätt vara befriande att vara så uppfylld av hat mot staten, kapitalet och USA-imperialismen att man ägnar sig åt att råna banker, spränga varuhus och kidnappa gamla nazister utan att bry sig om konsekvenserna för vare sig själv eller någon annan. Eller att som ung man i sjuttiotalets Belfast intala sig själv att det är "better to die under an Irish sky, than to live under british rule", ge upp sitt privatliv och gå med i Provisional IRA.

Sjuttiotalet är över, Röda Armé Fraktionen finns inte längre och IRA har lagt ner sina vapen. Min anarkistiska själ gör det omöjligt för mig att blint lyda order, och jag är alldeles för individualistisk för att vara med i en organisation. Dessutom tror jag aldrig att jag skulle kunna riskera mitt eget eller någon annans liv, om det inte var för att försvara mig själv eller någon jag älskade.

 

Men det måste finnas mer positiva sätt att finna mening i livet och bli uppfylld av något annat än hat.

Ett skulle vara att råka ut för en totalt omvälvande händelse som gör att man blir frälst. Men även om jag fortfarande hoppas att det finns något som vi skulle kunna kalla Gud, har jag ännu inte på 36 år upplevt något som gör mig helt säker och får mig att vilja viga mitt liv åt att missionera.

 

Ett annat sätt skulle vara att hitta någon slags soulmate, träffa en tjej och drabbas av en kärlek så stark att historierna om Tristan och Isolde och Romeo och Julia verkar lika triviala som förhållandet mellan Ross och Rachel.

Men jag börjar betvivla att jag någonsin kommer att hitta den tjejen som får mig att känna så (jag hade en naiv förhoppning om att jag hade gjort det, men det förhållandet höll inte ens ett halvår), och om hon existerar så verkar hon inte dyka upp på Royal arms eller The Champ.

 

Något som många verkar göra för att hitta någon slags mening i livet är att skaffa barn. Jag har själv inte gjort det, men jag kan förstå tanken. När du har producerat en ny människa så finns det någon som du kommer att älska hela livet, nästan helt oavsett vad som händer. Och om du inte gör bort dig fullständigt så kommer nog den människan älska dig tillbaks nästan lika villkorslöst.

Dessutom verkar det (även om jag givetvis förstår att det är en jävla massa jobb att ha barn) vara sjyst att när livet börjar gå på tomgång ha en yngre människas upplevelser, framsteg och äventyr att följa och glädjas åt. Även att oroa sig för sina barn måste kännas lite mer meningsfullt än att gräma sig över att Dylan släpper en dålig platta.

Men då kommer vi tillbaks till mitt grundproblem. Fast jobb och fast förhållande är två saker som jag varken verkar hitta speciellt lätt, eller klarar av att hålla fast vid. Och det är de två kriterierna jag vill uppnå innan jag ens funderar på att skaffa barn.

 

Det är ett antal år nu som det känts som att mitt liv gått på tomgång. 2008 verkade det lossna lite men i år har jag drabbats av ett antal förluster som gjort att allt känts ännu ihåligare. Jag tror inte jag kommer så långt med de här funderingarna. Det enda jag kan göra är att fortsätta leva mitt liv – skriva, söka jobb, träffa folk och inte fastna i mina egna grubblerier – och hoppas på att det nån gång händer något som gör att livet inte känns så tomt längre.

 

För att citera mannen vars musik jag lyssnat på hela tiden när jag skrev det här inlägget:

 

The only thing I knew how to do

Was to keep on keepin´ on
Like a bird that flew
Tangled up in blue


Nick Hornby och lite annat

Igår lånade jag Nick Hornbys senaste bok Juliet, Naked på biblioteket. Jag gillar verkligen Hornbys böcker fast han är lite för lättsam för att ens kvala till en lista över de tio bästa nutida författarna (ni kan läsa mer om mina tankar om Nick Hornby här.)

Nu har jag läst några kapitel i Juliet, Naked och boken verkar väldigt lovande för just mig. Den handlar nämligen om en medelålders man som är mer eller mindre besatt av den uppdiktade rockstjärnan Tucker Crowe, en artist som har vissa uppenbara likheter med Bob Dylan.

Precis som jag alltid gör när jag läser Nick Hornby förväntar jag mig en viss dos allvar och en större dos underhållning. På grund av det speciella ämnet kommer jag förmodligen att garva igenkännande många gånger, och stundtals rodna när jag känner mig allt för träffad.

 

Natten mellan söndag och måndag hade någon varit inne på min blogg och skrivit en kommentar som löd:

"Överste Mörner klockan 20 på onsdag? Hälsningar anonym läsare!"

 

Detta väckte givetvis min nyfikenhet. Jag visste inte riktigt om det var nån som ville slå mig på käften, en läsare som ville bjuda på en öl eftersom han/hon gillar min blogg, eller kanske nån som ville skälla ut mig för något jag skrivit. Det kunde också ha varit en gammal kompis som jag inte träffat på länge - någon som hade ett ärende i Linköping och ville överraska mig genom att bestämma träff på detta underliga sätt.

Jag borde naturligtvis bara ha ignorerat alltihop. Men eftersom jag inte hade något alls för mig i onsdags så gick jag och Den Hemlige brodern dit.

Det hände absolut ingenting. Vi var där klockan halv åtta och stannade till strax innan nio. Ingen kom fram och pratade med mig, och jag såg heller ingen ensam människa som kanske var för blyg för tilltala mig

Detta gjorde mig lite besviken. Inte för att jag förväntat mig att någon förläggare skulle vara där och erbjuda mig ett bokkontrakt, eller att en kvinnlig beundrare skulle börja stöta på mig. Men det hade faktiskt varit lite komiskt om någon förvirrad galning hade velat bråka och kritisera mig för vad jag skriver i den här bloggen.

Det hade kunnat bli en bra historia att berätta för er läsare.

 

I måndags var jag på Corren och diskuterade lite inför min praktik som börjar i november. Jag kommer i huvudsak tjänstgöra som redigerare och det betyder, precis som jag trodde, att jag jobbar kvällsskift mellan 13.00 och 21.30.

Jag vet att många tycker att det är en dålig arbetstid, just för att det tar bort mycket av det sociala livet i veckorna. Men jag, som varken har flickvän eller ungar som väntar på mig hemma, jobbar mycket hellre de här tiderna än sju – fyra. Som jag redan skrivit här så gillar jag inte att gå upp för tidigt och i november gör jag inte speciellt mycket en vardagskväll ändå. Dessutom kan jag passa på att ta en sväng på stan eller gå till biblioteket innan jag börjar jobba. Är jag riktigt sällskapssjuk efter jobbet kan jag alltid svänga förbi Royal eller The Champ på vägen hem.

Dessutom framförde jag önskemål om att få skriva lite för kultur & nöje, och det skulle nog gå att ordna.

 

Jag har inga speciella planer för helgen. Ikväll kommer jag förmodligen sitta hemma, läsa, se reprisen av True Blood, göra lite frågor inför pubquizen på måndag, samt se om jag kan sno åt mig en tvätttid.


Det borde finnas regler för sms

Det finns en sak jag tänkt på så länge att jag bara måste få ur mig det i den här bloggen. Jag har funderat mycket på hur man ska hantera alla nya kommunikationsmedel som dykt upp de senaste tio åren. För 15 år sen pratade man öga mot öga med varandra, eller också ringde man eller skrev ett brev. Nu kan man kommunicera med varandra via mail, facebook, sms eller msn. Man borde instifta vissa allmänna regler för hur man får man använda dessa nya medier.


Jag har insett att jag är väldigt fientlig till sms. Det är ett opersonligt och kallt sätt att kommunicera, det tar tid och energi att skriva och läsa sms och man kan få ett sms i en väldigt opassande situation. Om det var möjligt skulle jag ställa in min mobil så att varje gång jag får ett sms så skickar telefonen automatiskt ett meddelande till avsändaren där det står "Olof kommer inte att svara. Om du vill honom något så får du ringa".

Jag har nämligen bestämt mig för att aldrig mer ge mig in i en diskussion via sms.

Det kan vara kul om man vill ge en kort eller humoristisk kommentar till något, typ "På vägen hem såg jag en kille som satt i en gunga och spelade flöjt" (det hände faktiskt mig mitt i natten en gång) eller tipsa någon om något. Till exempel "Klas Östergren ska vara med i Babel klockan 21.30 på tvåan.
Små trevliga hälsningar som "Hoppas du får kul ikväll", "Glad midsommar" eller "Jag älskar dig" är också helt okej.

Men som tumregel tycker jag att man bara ska skicka sms där man inte kräver svar, just för att man inte vet vad den man skickar till gör när han får sms:et. Jag själv skickar ibland sms till kompisar där det står "Jag är på stan. Ring om du vill fika eller något." På det sättet kan mottagaren läsa meddelandet när han har tid, och sen välja om han vill svara.

 

Men att skicka ett långt sms som dessutom kräver ett svar och kan utmynna i en lång diskussion, tycker jag är ett etikettsbrott.

Att en fredagseftermiddag skicka ett mess och fråga vad den andra personen ska göra på kvällen är ju helt idiotiskt. Risken är ju att man får svaret "Jag vet inte riktigt, vad ska du göra?" Sen svarar man "Vet inte heller kanske bara ska sitta hemma. Eller så kanske vi skulle gå ner och ta en bärs? Eller kanske en bio?"

Dessa två sms kan resultera i tjugo meddelanden där man diskuterar när man ska träffas, vilken pub man ska gå till eller vilken film man ska se, och det kan mycket väl ta fyra timmar. Varje gång man får ett sms måste man avbryta det man gör och sen fundera ut ett svar, vilket kan göra att personerna man umgås med just då (arbetskamraterna om man är på jobbet) blir irriterade för att man messar hela tiden. I värsta fall slutar hela konversationen med att ingen av de inblandade orkar göra något den kvällen, och man bestämmer sig för att höras dagen efter istället.

Allt detta hade kunnat lösas på tjugo minuter om man hade haft vett nog att ringa den man ville fråga något.

Ännu värre är att gräla via sms. Det finns inget mer tidskrävande och frustrerande, och dessutom öppnar det för en hel del missförstånd.


Ett grövre brott är att skicka ett kort sms med en dålig nyhet, som man automatiskt vill veta mer om. Det tycker jag är riktigt dålig stil och skulle bestraffas med allt från böter, samhällstjänst, fotboja eller till och med fängelse, beroende på hur grovt brottet är.

Att till exempel skicka ett sms där det står "Jag kommer att bli en halvtimma försenad" när man bestämt träff med någon är bara ett fegt och nonchalant sätt att slippa förklara varför man inte kan hålla den avtalade tiden.
 

Om man har planerat något tillsammans med någon, bestämt att åka på en konsert eller en semesterresa ihop, lovat skjutsa någon till Arlanda eller hjälpa sin kompis att flytta och dagen innan skickar ett sms där man skriver "Jag kan tyvärr inte komma imorgon" är riktigt fräckt. Det tvingar den andre personen att ringa upp och fråga varför, och lägger över ansvaret på mottagaren att själv ordna upp den struliga situation som uppstått.

Ett sånt beteende borde resultera i samhällstjänst 40 – 80 timmar eller fotboja i en månad.

 

Sen kommer de riktigt grova brotten som kan ge fängelse. Det handlar om besked som ingen människa ska behöva läsa i mobilen. Om man får ett sms från sin chef om att man fått sparken borde man kunna anmäla honom till polisen. Att till sin kille eller tjej skicka ett sms där det står "Det är slut mellan oss. Jag vill inte se dig mer" är riktigt grymt och borde ge ett halvår på kåken.

Och det värsta brottet av allt, som jag hoppas att ingen människa gör sig skyldig till, är att i ett sms skriva "Din morsa / farsa / brorsa / fru / son / dotter / bästa polare har blivit allvarligt skadad / avlidit i en bilolycka".

Om någon någonsin skickar ett sånt sms anser jag att han borde få sitta inne i minst två år.

 

Jag tycker att det jag just skrivit är självklara saker, sunt förnuft som handlar om att respektera andra människor. Vissa saker är så allvarliga att man bör diskutera dem öga mot öga om det är möjligt, eller i värsta fall i telefon. Men i dessa tider med email, msn, facebook och sms verkar folk ibland ha glömt bort allmänt hyfs.

Alla nya kommunikationsmedel har gjort det enklare för fega människor som inte klarar av jobbiga situationer där de kan göra någon annan ledsen, arg, irriterad eller besviken.

Den nya tekniken har gjort det möjligt för folk att smita från sitt ansvar som medmänniskor.



Ni får gärna ge egna exempel på jobbiga diskussioner i sms ni varit med om, eller osmakliga sms ni fått. 


Dylan sjunger om jultomten

Lördagsförmiddag i oktober och mitt vardagsrum ekar av julsånger. Det kan tyckas märkligt eftersom jag tidigare uttryckt mycket negativa känslor mot julen, och har allvarliga funderingar på att helt enkelt vägra fira jul fram till den dagen då jag får egna barn.


Förklaringen är mycket enkel. Igår släppte
Bob Dylan Christmas in the heart, en skiva där han tolkar klassiska julsånger och sen skänker alla intäkter till World food programme, FN:s organ för matbistånd.

Det känns lite underligt att höra julsånger redan så här års, men egentligen inte alls konstigt att höra Bob Dylan sjunga dem. Gubben är trots allt 68 år vid det här laget, och jag tycker att hans åldrade röst ger den känsla av mysighet som behövs när man ska sjunga stämningsfulla julballader som I´ll be home for christmas eller poppigare saker som Must be santa. Dessutom har han förstärkt hela julstämningen med damkörer och ringande klockor i var och varannan låt.
Jag blir på gott humör av den här skivan, går omkring och nynnar med i sångerna.

Om ni skulle köpa den här plattan tror jag ni skulle känna igen de flesta låtarna även om ni inte känner igen titlarna. Men Bob har undvikit alltför uppenbara julsånger och vi får därför varken höra Jingle bells eller White Christmas.

Christmas in the heart
har inga som helst förutsättningar att bli ett av Dylans klassiska album som man ständigt återkommer till. Jag kommer förmodligen att låta den snurra i CD-spelaren några dagar nu och sen endast ta fram den några veckor i december varje år. Men jag tycker ändå det är kul att Bob ännu en gång lyckas göra något helt oväntat. 


Jag hoppas att Dylan även de kommande tio åren då och då släpper skivor med nyskrivet material. Hans karriär som låtskrivare har definitivt inte tagit slut bara för att han uppnått pensionsåldern. Jag själv är faktiskt både imponerad och förvånad över hur pass suveräna låtar den mannen faktiskt har skrivit 40 år efter det som måste räknas som hans storhetstid. Till exempel Highwater (for Charley Patton) från Love and theft eller Ain´t talkin´ på  Modern times (båda inspelade på 2000-talet) är bland det absolut bästa han spelat in och förtjänar att nämnas i samma andetag Visions of JohannaTangled up in blue och andra klassiker han släppte på sextio- och sjuttiotalet. Och dessutom har just hans höga ålder gett texterna en tyngd och dignitet som de inte hade på samma sätt när han var en ung rebell på 25.

Lyssna till exempel på Sugarbaby från Love and Theft.

 


Vissa strofer från den texten skrämmer mig något oerhört, just för att det är en gammal man som berättar för mig hur komplicerat och svårt livet kan vara.

Begrunda till exempel de här raderna:

 

Every moment of existence seems like some dirty trick
Happiness can come suddenly and leave just as quick
Any minute of the day the bubble could burst
Try to make things better for someone, sometimes,
you just end up making it a thousand times worse

 

Jag ryste själv lite när jag hörde Sugarbaby för första gången, och hoppades att han skulle ha fel. Så här jävligt kan livet inte vara. Tyvärr har vissa händelser de senaste åren visat att han har fullständigt rätt i det han sjunger.

 Ni kan läsa hela texten till Sugarbaby här. Om ni vågar.


Så min förhoppning är att Bob ända fram till sin död kommer att glädja mig med ny musik (bandet han har spelat med de senaste tio åren är helt suveränt) och i sina texter dela med sig av den gamle mannens erfarenheter och tankar. Men jag har inget emot om han på ålderns höst mellan de nyskrivna skivorna även spelar in julsånger, eller varför inte covers på gamla country-, blues och jazzlåtar.


Vem vill egentligen gå upp innan solen?

Idag gick jag upp redan klockan halv sju. Då jag tittade ut genom fönstret tänkte jag att det visserligen suger att vara arbetslös så här års. Under sommarmånaderna är det bara pengarna som bekymrar mig, om jag var ekonomiskt oberoende skulle jag gärna gå och glida april till september varenda år. Men nu när hösten är här på allvar, när det inte längre lockar att åka och fiska, när uteserveringarna har stängt och det är för kallt och blåsigt för att sitta i Trädgårdsföreningen eller vid ån, filosofera över kvällstidningarnas rubriker och spana efter läckra människohonor, då behöver man något att sysselsätta sig med.
Drönarlivet förlorar sin charm någon gång strax efter höstdagjämningen.

Men trots att plånboken ekar tom och vissa oktobereftermiddagar känns som en meningslös transportsträcka mot döden, så finns det en sak jag aldrig kommer att sakna med knegarlivet. Det är att vakna med ett ryck när väckarklockan ringer, titta ut genom fönstret och se att det fortfarande är kolmörkt ute.

Ni kan säga vad ni vill, det kan inte vara nyttigt att gå upp innan solen.


Ibland hör jag folk som är arbetslösa, sjukskrivna eller pensionerade som stolt berättar att de ställer klockan på sex eller sju varje morgon. Jag undrar alltid vad det är som driver dem att göra detta, och den enda förklaringen jag kan hitta är att de vill verka duktiga inför omgivningen. Att de vill visa någon annan att de inte beter sig som några latmaskar bara för att de inte råkar ha ett jobb.

En sommarmorgon kan det vara mysigt att gå upp tidigt, se världen vakna och höra fåglarna kvittra. Men på vintern finns det ingen som helst anledning att gå upp innan åtta om man inte måste. Nu har jag inga planer på att börja sitta uppe hela nätterna och dra mig till elva eller tolv på dagarna, jag vill också ha en någorlunda normal dygnsrytm, men ingen kan få mig att frivilligt gå upp innan det är ljust ute. Den mörka årstiden trivs jag bäst med att gå och lägga mig nån timme efter midnatt och vakna av mig själv mellan nio och tio.

 

Anledningen att jag gick upp så tidigt var att jag hade en läkartid. Eftersom jag är född med hemokromatos (ett tillstånd som gör att jag tar upp för mycket järn, jag har skrivit tidigare om vad det innebär för mig och ni kan läsa det här) så träffar jag en läkare varje år och pratar om mitt hälsotillstånd.

Även i år gick läkarbesöket bra. Hjärtat pumpade som det skulle och mitt blodtryck var helt normalt. Doktorn lyssnade på mina lungor och sa att det lät fint, även om jag röker cirka en ask om dan. Mina järnvärden var inte för höga, och därför är det fortfarande tillräckligt att tappa mig på blod fyra gånger om året.

Eftersom jag inte direkt har sökt medlemskap IOGT-NTO den här sommaren, var det ett besked jag väntat på hela besöket som lugnade mig mest. Min lever var kärnfrisk och inte det minsta skadad.

Nu tänker jag inte använda det faktumet som ett alibi för att misshandla min kropp – jag har fortfarande som ambition att leva lite sundare – men det var ändå jätteskönt att veta att jag åtminstone mår bra rent fysiskt.

 

På eftermiddagen ringde min handläggare på arbetsförmedlingen. Vi kommunicerar mest via brev och mail, och den senaste gången jag pratade med honom var när jag råkade stöta på honom på Hamlet. Idag hade även han ett mycket bra besked att ge mig.

Redan i maj ringde jag till Corren för att höra om jag kunde få några veckors praktikplats där. Eftersom det var fyra år sedan jag jobbade som redigerare och datorprogram förändras i rasande fart, tänkte jag att det skulle vara bra att fräscha upp mina kunskaper i det yrket.

Killen jag pratade med kände igen mig sen den tiden jag jobbade på Extra Östergötland, och sa att tidningen gärna skulle låta mig praktisera där en månad. Men av olika anledningar kunde det inte bli aktuellt förrän någon gång efter semestrarna.

Nu har alla berörda parter kommit överens och vi kunde äntligen spika ett datum. Så från och med första veckan i november och fyra veckor framåt kommer jag att praktisera på Corren. November är den tråkigaste, mest meningslösa och livsförnekande månaden på året, så jag ser verkligen fram emot att få lite nya intryck just då.

 

Nu ser jag framför mig hur de av mina läsare som anser att jag är en arbetsskygg latmask och retade upp sig på första stycket i det här inlägget, gnuggar händerna av jantelags- förtjusning och tänker "Jaha, då kommer även du tvingas att ställa klockan på morgonen och stiga upp när det är kolsvart ute, precis som oss andra".

För dem kan jag berätta att redigerare jobbar oftast eftermiddag och kväll, så jag kommer förmodligen att fortsätta ha den dygnsrytm jag trivs bäst med. Precis den dygnsrytm jag hade förra gången jag jobbade som redigerare.


Ett välstädat hem döljer inre kaos



Nästa vecka så kommer en av de svenska författare som betytt mest för mig med en ny roman. Det är
Klas Östergren och den nya boken heter Den sista cigaretten.

Östergrens senaste bok ska handla om hur långt en konstnär får gå i kreativitetens namn. I en intervju i Svenska Dagbladet idag pratar Klas bland annat om Anna Odell, som spelade psykotisk för att på så sätt belysa hur psykvården behandlar sina patienter. Då kommer Östergren in på ämnet mental ohälsa och säger något som jag tyckte var riktigt intressant.

Han berättar att han i sin ungdom kunde avgöra hur han mådde genom att titta sig i spegeln eller på sitt hem.

 

"Var jag nyrakad, hade slips och inte ett dammkorn hemma var det fara å färde. Kommer jag hem till nån som har det jävligt välstädat misstänker jag alltid att det döljer ett inre kaos. De gånger jag haft möjlighet att kolla har det stämt till hundra procent."

 

När jag läser vad Klas Östergren säger så inser jag att han har fullständigt rätt, och att det kan gälla många saker i livet. Vi kan ofta tolka våra medmänniskor precis tvärtom efter hur de beter sig.

 

Det är alltid de som gillar alkohol så mycket att det inte är riktigt bra för dem som då och då tar en vit månad. Den som bestämmer sig för att vara singel ett bra tag och inte ge sig in i något förhållande har tidigare varit så rädd att bli ensam att han eller hon stannat alldeles för länge i en dålig relation. När jag själv skrev i bloggen att jag skulle börja leva lite sundare så var det givetvis för att jag själv ansåg att jag levt väldigt osunt under en tid. Den saken är så uppenbar att ni inte behöver påpeka det för mig.

Nu menar jag inte att ni ska använda den här informationen till att på något sätt avslöja eller misstänkliggöra era medmänniskor. Om någon dricker coca cola på firmafesten fast han inte ska köra bil så ska ni givetvis inte tjata på honom att "ta en grogg och va som folk". Men ni ska heller inte lägga huvudet på sned och fråga med allvarlig röst "Har du alkolproblem?".

Gör ingen stor sak av det hela, lämna killen ifred och låt honom göra som han vill. Vill han berätta varför han inte dricker så kommer han göra det, vill han inte så har ni inte med det att göra. I värsta fall kanske han tar ett par öl bara för att slippa alla frågor.

Dessutom behöver det inte vara speciellt dramatiska saker som ligger bakom. Killen som inte dricker behöver inte ha slagit ihjäl någon på fyllan eller varit redlöst berusad var och varannan kväll, och tjejen som inte vill ha något förhållande behöver inte ha blivit fysiskt och psykiskt misshandlad av sin förra man. Det kan vara mycket mindre orsaker som får någon att vilja förändra sitt liv, eller att tillfälligt avstå något han egentligen tycker om.

 

De exempel jag tog upp är egentligen ganska sunda reaktioner på egna problem eller destruktiva beteendemönster, ett tecken på att en person tar ansvar för och försöker förändra saker som han eller hon inte är riktigt nöjd med hos sig själv eller i sitt liv. Det är något man ska uppmuntra och inte se ner på.

Men om ni möter en människa som alltid att äter nyttigt och sover på fasta tider, helt undviker alkohol och andra droger, motionerar extremt mycket och hela tiden tänker på sin vikt, presterar överdrivet mycket på jobbet, dammsuger fast golvet redan är rent, alltid är oklanderligt klädd och svarar att han mår jättebra varje gång ni frågar hur läget är, kort sagt verkar helt perfekt - då ska ni hålla ögonen öppna.

Det är mycket som tyder på att den människan är på gränsen till att flippa ur totalt, att hon klamrar sig benhårt fast vid något som när som helst kan brista. Den människan kan bli en fara för sig själv och andra.

 

Ingen av oss är perfekt. Jag bryr mig inte om att du en period led av depression eller annan psykisk sjukdom, att du någon gång i livet missbrukat spel, sex, alkohol, tabletter eller vad det nu kan vara. Det är våra fel och brister som gör oss till människor och ingen kan vara lycklig och glad och göra rätt val precis hela tiden.

Som Charles Bukowski mycket riktigt på pekade:

 

"Some people never go crazy. What truly horrible lives they must lead."

 

För övrigt vill jag tillägga att om Klas Östergren tittade in i min lägenhet just nu skulle han tycka att jag var fullt frisk.

 


Bruno K Öijer, Idol och Småstjärnorna

Det verkar som att alla mina löften och mål spricker nu för tiden. För ett tag sen sa jag till en kompis att jag skulle skriva oftare och mer regelbundet i bloggen igen, jag siktade på minst tre gånger i veckan. Igår fick jag en kommentar där en läsare undrade om bloggen var nedlagd, och jag insåg då att ni fått vänta över en vecka på något nytt här.

Nu SKA jag försöka skriva cirka varannan dag igen. Jag tycker det är kul att ha en blogg och jag vet själv att jag mår bättre av att skriva än att se på dåliga TV-program på kvällarna.

 

Igår stötte jag faktiskt på Bruno K Öijer på Storgatan när jag och Pernilla var på väg till The Champ. Jag blev så förvirrad när jag fick se honom att jag spontant utbrast: 

 - Tjena Bruno. 

Den Linköpingsfödde poeten som debuterade med Sång för Anarkismen samma år som jag föddes verkade bli lika förvirrad (han såg faktiskt lite full ut) vände sig om och sa 

 - Tjena! 

och gick sen vidare i riktning mot Stora Torget.

Jag antar att Bruno har ungefär samma problem som mig. Jag har pratat med så många olika människor på krogen att när någon hälsar på mig så hälsar jag automatiskt tillbaka, och reflekterar knappt över att jag inte vet vem personen är.

Jag har försökt att hitta någon information på nätet, men har faktiskt ingen aning om vad Bruno K gjorde i Linköping just igår. Om det är någon läsare som vet så får ni hjärna upplysa mig.

 

På The Champ tog jag två kaffe medan jag försökte lära Ronny Punks dotter några trolleritrick. Det var några enkla trick som man egentligen ska göra med en vanlig kortlek, men som även fungerade med hennes pokemonkort. Hon hade viss talang och jag tror faktiskt att hon behärskade tricken innan hon och Ronny åkte hem för en stilla hemmakväll med Idol.

Jag funderade lite över den saken idag. Jag tänkte att det finns mycket vi gör för kärleken, men att det inte är något att jämföra med hur mycket vi kan göra för våra barn. Jag menar, det var fredagskväll och Ronny The Punkrocker tänkte inte fira med stora starköl. Mannen som aldrig någonsin har gillat en låt som är över tre minuter och helt oresonligt dissar precis all musik som inte innehåller distade gitarrer tänkte sitta med sin åttaåring igår och se dåliga covers av smöriga låtar.

Jag tycker det är vackert på nåt sätt.


En gång i tiden såg jag faktiskt på Småstjärnorna varje fredag tillsammans med en liten tjej på sex år, medan jag delade en flaska rödvin med hennes morsa.
Jag trivdes rätt bra med livet då.