Bruno K Öijer, Idol och Småstjärnorna

Det verkar som att alla mina löften och mål spricker nu för tiden. För ett tag sen sa jag till en kompis att jag skulle skriva oftare och mer regelbundet i bloggen igen, jag siktade på minst tre gånger i veckan. Igår fick jag en kommentar där en läsare undrade om bloggen var nedlagd, och jag insåg då att ni fått vänta över en vecka på något nytt här.

Nu SKA jag försöka skriva cirka varannan dag igen. Jag tycker det är kul att ha en blogg och jag vet själv att jag mår bättre av att skriva än att se på dåliga TV-program på kvällarna.

 

Igår stötte jag faktiskt på Bruno K Öijer på Storgatan när jag och Pernilla var på väg till The Champ. Jag blev så förvirrad när jag fick se honom att jag spontant utbrast: 

 - Tjena Bruno. 

Den Linköpingsfödde poeten som debuterade med Sång för Anarkismen samma år som jag föddes verkade bli lika förvirrad (han såg faktiskt lite full ut) vände sig om och sa 

 - Tjena! 

och gick sen vidare i riktning mot Stora Torget.

Jag antar att Bruno har ungefär samma problem som mig. Jag har pratat med så många olika människor på krogen att när någon hälsar på mig så hälsar jag automatiskt tillbaka, och reflekterar knappt över att jag inte vet vem personen är.

Jag har försökt att hitta någon information på nätet, men har faktiskt ingen aning om vad Bruno K gjorde i Linköping just igår. Om det är någon läsare som vet så får ni hjärna upplysa mig.

 

På The Champ tog jag två kaffe medan jag försökte lära Ronny Punks dotter några trolleritrick. Det var några enkla trick som man egentligen ska göra med en vanlig kortlek, men som även fungerade med hennes pokemonkort. Hon hade viss talang och jag tror faktiskt att hon behärskade tricken innan hon och Ronny åkte hem för en stilla hemmakväll med Idol.

Jag funderade lite över den saken idag. Jag tänkte att det finns mycket vi gör för kärleken, men att det inte är något att jämföra med hur mycket vi kan göra för våra barn. Jag menar, det var fredagskväll och Ronny The Punkrocker tänkte inte fira med stora starköl. Mannen som aldrig någonsin har gillat en låt som är över tre minuter och helt oresonligt dissar precis all musik som inte innehåller distade gitarrer tänkte sitta med sin åttaåring igår och se dåliga covers av smöriga låtar.

Jag tycker det är vackert på nåt sätt.


En gång i tiden såg jag faktiskt på Småstjärnorna varje fredag tillsammans med en liten tjej på sex år, medan jag delade en flaska rödvin med hennes morsa.
Jag trivdes rätt bra med livet då.

 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Oerhört tyst om återträffen härom helgen. Vilket scenario utspelade sig?

2009-10-03 @ 15:42:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback