Ge mig nyckeln till ett liv, långt bort från halloween


Det var tjugo år sen som jag såg det kompakta mörkret för första gången. Om det hade varit idag hade jag säkert fått några slags lyckopiller utskrivna som så många tonåringar får numera. Men på den tiden hade inte prozac och liknande mediciner uppfunnits ännu, och hur som helst tog jag aldrig kontakt med någon läkare.

Det var så här års det började och jag förstod inte vad som hände, visste inte hur jag skulle hantera situationen. Sakta men säkert försvann min livsgnista, efter ett tag hade jag svårt att se några som helst glädjeämnen i tillvaron, och de få gånger jag log på fyra månader så var det inte medvetet.

Än idag så är det på vintern jag har som svårast att klara av motgångar, och det är alltid under den årstiden som livet känns som svårast. Men nu för tiden vet jag ungefär hur jag ska motverka den värsta svartsyntheten. Jag försöker att sysselsätta mig, göra roliga saker, umgås med folk och undvika att grubbla för mycket.

Men för tjugo år sen gjorde jag precis tvärtom. Jag sjönk in i det där tillståndet, nästan välkomnade det, vältrade mig i dåligt mående och gjorde inget för att ta mig ifrån den plats där jag hamnat.

 

Nästan varje dag den vintern steg jag av bussen vid Ekholmen centrum efter skolan, köpte några folköl på ICA signalen och gick hem. Sen satte jag mig på en stol i mitt pojkrum med en öl och en ask cigaretter framför mig och lyssnade på deppiga låtar.

Som så många andra tonåringar var jag olyckligt kär, och tog det på blodigaste allvar. Jag tror egentligen inte att det var det som var anledningen till att jag mådde så där – det var något annat, mer abstrakt men så mycket allvarligare. Snarare intalade jag mig att jag älskade den där tjejen för att på något sätt hitta en förklaring till att jag var så ledsen, och för att jag behövde en ursäkt för att ägna mig åt självömkan.

Men oavsett vad som var orsak och verkan så satt jag där i min stol, klunkade nödraketer, kedjerökte och såg inget ljus. Jag hatade mörkret och kylan som gjorde allt så tråkigt, och jag avskydde mitt liv och min väckarklocka som varje dag tvingade mig att stiga upp ur sängen. Det var lika kolsvart inne i mitt huvud som utanför mitt fönster. Allt kändes meningslöst och eftersom det var första gången jag hamnade i en sån svacka var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle bli ta mig upp igen.

 

Flera personer jag har pratat med vittnar om att de också hade en tung period just vid sexton sjutton. I den åldern kan rockmusik vara en livlina och hjälpa en ung människa att förstå att han inte är så ensam. En del av mina kompisar lyssnade mycket på Morrisey i den åldern. Folk som är lite yngre än mig kan jag tänka mig fick mycket tröst av Broder Daniels skivor. Dagens sjuttonåringar sitter väl och deppar till nåt emo-band som jag aldrig har hört talas om.

Förutom Imperiet var det band som jag lyssnade mest på Strindbergs - ett svenskt postpunkband som gjorde tre skivor mellan 1982 och 1985. Deras musik, men framförallt deras texter gjorde oerhört starka intryck på min depressiva tonårshjärna. Låtar som Om jag hade och Teenage death song blev soundtracket till den stentrista filmen om en tonåring som satt i en stol och förbannade sin mor för att hon fött honom.

 

Jag vill minnas att jag började må bättre framåt våren. När ljuset och värmen kom så steg jag ut ur mitt inåtvända tillstånd och ville ta del av livet igen. Jag kom väl över den där tjejen och insåg att världen hade massor av annat roligt att erbjuda en tonårskille med hela livet framför sig.

Men det var de sista månaderna innan jag fyllde sjutton år som jag lärde mig att hata och frukta den mörka årstiden. När november närmar sig blir jag rädd att jag ska må så där igen. Jag hamnar i fortfarande i svackor de flesta vintrar, men riktigt så illa som den gången brukar det inte bli. Nu vet jag nämligen att det är just en svacka, en period som jag kan ta mig igenom. Jag gör mitt bästa för att inte förvärra situationen, och jag vet att efter vintern kommer det ännu en vår. Jag kommer att bli glad igen.

 

Varje år den sista helgen i oktober när jag vet att jag har årets fyra tråkigaste månader framför mig lyssnar jag på Strindbergs låt Halloween. Det är nämligen då som vinterns mörka demoner tar form av en pumpa och hånskrattande viskar åt oss att vi aldrig någonsin kommer att ta oss härifrån.

Jag lyssnar på den låten idag för att hedra den där killen jag var för tjugo år sen. Inte för att jag någonsin vill tillbaks till det sinnestillstånd han befann sig i den vintern, utan för att fira att han mot sin egen förmodan tog sig igenom den perioden någorlunda helskinnad.

 

Jag vet inte om jag skulle blivit så imponerad om jag hörde Halloween för första gången idag, men mitt tonåriga jag tyckte att texten till den låten perfekt illustrerade hur kan kände.

Jag kan fortfarande se honom framför mig. Hur han sitter på sin stol med en uppgiven min och nästan förhäxat sjunger med:

 

Ge mig styrka ge mig tid, ge mig ett tyst alternativ

Ge mig nyckeln till ett liv, långt långt bort från halloween


Kommentarer
Postat av: Lilla Blå

Hög igenkänningsfaktor på den texten, min vän. Usch ja, mycket hög.

Postat av: tom lilywhite

Instämmer Olof. Strindbergs var dessutom grymt bra, kul att du har så bra smak..../Tom

2009-11-21 @ 22:50:37
URL: http://nojesbloggen.blogdog.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback