Juliet, naked - Rockfansen enligt Hornby




Nick Hornby

Juliet, naked

Nick Hornby har tidigare skrivit om musiknördar i High fidelity, och hans senaste roman Juliet, naked handlar om ett medelålders par där mannen är mer eller mindre besatt av en uppdiktad rockartist vid namn Tucker Crowe. Singer/songwritern Crowe försvann från rockvärlden 1986 mitt under en turné och har inte släppt någon skiva sen Juliet – ett hyllat album som handlar om artistens uppbrott från en kvinna vid namn Juliet Beatty. Duncan är antagligen Tucker Crowes största fan, och en tongivande röst på ett internetforum som är tillägnat artisten.

I början av boken skickar Crowes skivbolag Juliet, naked till Duncan, en cd som snart ska släppas med demoversioner och ett par låtar som aldrig kom med på Juliet. Duncan blir givetvis helt exalterad, och i sin iver att göra de andra på forumet avundsjuka skriver han redan samma kväll en hyllande recension där han påstår att Juliet, naked till och med är bättre än den skivan som släpptes och blev hyllad som en av världens bästa "breakup-album".

Duncans flickvän Annie håller inte alls med. Under sitt femtonåriga förhållande med Duncan har hon på köpet fått leva med Tucker Crowes musik och har ofrivilligt blivit en nästan lika stor expert som sin sambo. För första gången gör hon själv ett inlägg på forumet där hon redogör för varför hon anser att Juliet, naked är en ofärdig platta som saknar det mesta av det som gjorde Juliet till ett mästerverk, och att hon förstår varför Crowe ratade vissa låtar. Detta skapar givetvis en spricka i Duncan och Annies förhållande.

Handlingen får ännu mer fart när Annie får ett svar från Tucker Crowe själv, som inte uttalat sig offentligt på över tjugo år, där han håller med om precis allt hon skrivit.

 

Jag tror att Nick Hornby har haft otroligt kul när han fantiserat fram Tucker Crowe. I boken finns påhittade Wikipediaartiklar om artisten, om hans försvinnande och alla hans album. Det finns även utdrag ur diskussioner från forumet som Duncan driver på internet.

När jag började läsa boken trodde jag att Tucker Crowe skulle vara en metafor för Bob Dylan och forumet tillägnat Crowe en lätt maskering av expectingrain – en website om Bob Dylans musik där jag själv är medlem och under en period var ganska aktiv. Låtarna på Dylans skilsmässoalbum Blood on the tracks, enligt mig och många andra en av Dylans och rockhistoriens bästa plattor, finns nämligen i flera versioner. Ända sedan det officiella albumet släpptes har det på bootlegs cirkulerat mer avskalade tidigare inspelningar av låtarna där texterna på vissa ställen är annorlunda. Diskussioner om och jämförelser mellan de officiella Minneapolisinspelningarna och de tidigare New York-versionerna har pågått bland Dylanister i över trettio år nu.

Jag vet att Hornby gillar Dylan, och han har säkert tillbringat många timmar på expectingrain. Därför trodde jag att boken skulle vara en kärleksfull drift med oss Dylanfantaster i allmänhet, och de som engagerar sig i expectingrain i synnerhet. (Jag har själv tillbringat kvällar med att noggrant lyssna på fem olika versioner av Tangled up in blue för att leta efter strofer som Bob ändrat och fundera över varför.)

Men riktigt så enkelt var det inte. Nick Hornby tar driften med oss nördiga rockfans ännu ett steg längre. Istället för att låta Juliet vara en metafor för Blood on the tracks erkänner Hornby Dylans existens i boken, och jämför till och med de båda skivorna med varandra och med Springsteens skilsmässoalbum Tunnel of love.

Dessutom finns det stora uppenbara skillnader mellan den uppdiktade artisten och Bob Dylan. Tucker Crowe visar sig vara en ganska normal medelålders man med småbarn och ekonomiska bekymmer.

 

I Juliet, naked frågar sig Hornby precis som i High fidelity vad det innebär att vara ett rockfan och vad det får för konsekvenser i det övriga livet. Han visar också den stora sprickan mellan de egenskaper vi projicerar på rockartister vars musik vi älskat i många år men aldrig träffat personligen, och den verkliga människan. På det sättet har han skrivit en mycket underhållande och träffande bok för oss som vet mer om vissa artister än vad som är hälsosamt.

 

Men eftersom Tucker Crowe själv är högst delaktig i handlingen har Hornby också en del tänkvärda funderingar om hur det skulle vara att som geniförklarad rockstjärna ha en hord fanatiska fans som analyserar allt man gör och hela tiden (fel)tolkar varenda rad man skrivit.

Nick Hornby ställer också en del högintressanta frågor om hur mycket verkligheten egentligen har betydelse för ett konstverks värde - i det här fallet ett rockalbum.

Om jag översätter till verkligheten: Kan någonting jag får veta om Sara och Bob Dylans äktenskap göra Blood on the tracks till en bättre eller sämre platta? Jag skulle nog svara nej på den frågan. En rocklåt eller ett helt album har ett egenvärde långt utanför sanningshalten i texterna.

Men här tycker jag tyvärr att Nick Hornby bara skrapar på ytan. Det blir bara en kort diskussion där Annie tröstar Tucker Crowe med att Juliet är en fantastisk skiva, även om den riktiga Juliet Beatty var en ganska ytlig och osympatisk person och Tuckers förhållande med henne bara varade en kort tid.

 

Hornbys senaste bok riktar sig inte bara till manliga rocknördar. Juliet, naked handlar lika mycket om Annie som om Duncan eller Tucker Crowe.

I sin senaste bok berättar Nick Hornby om hur det är att leva med någon som har ett insnöat specialintresse, men framför allt om hur det kan vara att inse att man befinner sig ett förhållande som gått på tomgång länge. Om hur smärtsamt det kan vara att i fyrtioårsåldern inse att man kanske satsat på fel häst och ta det svåra beslutet att bryta upp. Och hur svårt det kan vara att gå vidare när man inte är ung längre.

 

Ännu en gång har Nick Hornby levererat precis vad jag gillar honom för, och vad jag förväntar mig av honom. Han har alltid varit mer för att roa än för att syssla med de stora livsavgörande frågorna, även om hans böcker alltid är tänkvärda. Handlingen i Juliet, naked och beskrivningarna av Duncans, Annies och Tuckers liv är både mycket underhållande och manar till viss eftertanke.

Men jag skulle faktiskt önskat att Hornby för en gångs skull hade vågat gräva lite djupare i någon av bokens frågor och vara lite mer dramatisk. För min del hade boken gärna fått vara hundra sidor längre, och författaren hade kunnat välja att fokusera mer på någon av de tre huvudkaraktärerna.

 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Mkt, mkt bra skrivet Olof.

Har ej pga nedanstående rader varit i närheten att hunnit läsa Hornby's nya, men som sagt din recension gav mej mer än, låt oss säga nån djuping från DN. Som ändå bara letar efter andra fel.

Har precis efter ett ca halvårs slutgörande, allmän bitterhet och bråkande precis genomgått MIN egen Blood on the Tracks/Vassa Eggen efter 21 år, inkl ett barn på 3,5 imellan.

Tyngre än jag trodde.

Def den veckan man är ensam.



2009-10-22 @ 22:34:38
Postat av: karstenbraasch

Horby verkar gilla Costello. Denne har ju gjort albumet The Juliet Letters och dessutom "High Fidelity", fint spår från 1980 års Get Happy!

2009-10-23 @ 14:16:06
Postat av: Frunk

Ahh, rockfans och rockpublik... här är dom tre värsta typerna ur det klientelet jag för tillfället kan komma på:

Besserwissern, det kvittar vilket band du nämner så ska han påpeka att han tyckte dom var bättre förr för flera år sedan när dom släppt sin första demokassett.

Den inbillade rockstjärnan... som kräver och vill ha uppmärksamhet. Oftast lika mycket som som står på scen när han blase´ dyker upp försent på konserter eftersom han trots allt fanns på gästlistan.

Lärjungar, fans som religiöst tror så mycket på ett band så även när dom gör dåliga konserter och skivor så vägrar dom att medge eller inse detta.

2009-10-23 @ 16:50:10
Postat av: Kenta

Var visst lite blarig när jag skrev inlägget ovan och glömde signa med mitt namn. Svagt. Men det var jag. Tror jag.

2009-10-24 @ 09:20:19
Postat av: Robert

Som sagt, mycket intressant text, och boken åker genast på listan för kommande läsning, vilket den gjort ändå - då det är en Hornby.



Men,

som det brukar heta.



Jag tror nördigheten, diskuterandet om olika demoversioner är giltig för väldigt många artister, stora med hög aktivitet på forumen, och mindre artister med färre inlägg. Jag hänger sedan många år tillbaka på ett forum om Johnny Thunders. Där diskuteras det mesta väldigt ingående. Arton år efter hans död.



Återigen, tack för texten. Det är sånt här man skulle vela ha läst i DN i morse på Boklördag istället för merparten av de som fanns nu.

Postat av: tom lilywhite

Hej Olof, ja Dylan är en myt, det kan man lugnt påstå. Du verkar vara lika stor skivnörd som jag. Du kommer nog att gilla Nöjesbloggen. B.la listar den 10 bästa svenska skivorna någonsin.



http://nojesbloggen.blogdog.se/

2009-10-24 @ 15:13:50
URL: http://nojesbloggen.blogdog.se/
Postat av: Anonymous

appropå Bob Dylan. Lång text i svenska dagbladet

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3698389.svd

2009-10-24 @ 18:30:28
URL: http://www.alba.nu
Postat av: Anonym

jätterandom men du bor ju på ekholmen?.:D

2009-10-26 @ 20:24:37
URL: http://scyth.blogg.se/
Postat av: Åsa

Jobbarkompis!!!!!!!!! Fortsätt jag gillar och känner igen dig i ( och mig) i det du skriver.

2009-10-28 @ 23:24:11
Postat av: Henke

Tack för en grym recension!



Ska definitivt läsa den här boken när jag får lite tid över.

2009-11-01 @ 19:42:19
URL: http://www.finpop.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback