Sista veckan som dagdrivare

Nu är det min sista vecka som dagdrivare på ett tag, eftersom jag börjar min praktik på Corren på måndag. Det är också höstlov för skolorna, och eftersom företaget som Köttet jobbar på har dragit ner på produktionen så är han hemma med sin dotter den här veckan. Ronnys dotter är också ledig, så det betyder att det blir barnvänliga aktiviteter de närmaste dagarna.

 

Idag var det skridskoåkning i Cloetta centers träningshall som stod på programmet.

Jag äger inga skridskor och Ronny orkade inte ta med sig sina. Men Köttet åkte lite med ungarna – hans fyraåriga dotter tog mest små korta steg men Rina som är nio började faktiskt få lite snits på åkandet – och jag måste säga mycket av takterna satt i sen han spelade bandy. Dock fick han ont i fötterna ganska snabbt.

Jag har inte åkt skridsko sen i mellanstadiet. Så för att bjuda mina kompisar och deras ungar på ett gott skratt snörade jag på mig Köttets skridskor och gav mig ut på isen. Er bloggmaster var bokstavligen ute på hal is, skridskorna var dessutom lite för stora och inte ordentligt åtsnörda. Det måste ha sett otroligt amatörmässigt ut, för Köttet och Ronny garvade nästan så att de grät när jag gled omkring på skakiga ben. Jag hade dessutom ingen hjälm på mig och var livrädd att falla baklänges och slå i huvudet, så jag åkte bara ett par minuter och stödde mig mot sargen hela tiden. Men nu har jag åtminstone åkt skridskor för första gången på 25 år.

Vad gör man inte för att roa sina polare och ett par barn?

 

Efteråt tog vi en fika på Gränden, och sen promenerade jag hem längs ån med Köttet och hans dotter. Imorgon är det dags för nya höstlovsäventyr. Då blir det utställningen Minimonster på Fenomenmagasinet i Gamla Linköping. Det är tydligen nån speciell grej de kör på höstlovet, där man får kolla på ormar, ödlor och andra läskiga kryp.

 

I fredags var jag på minnesgudstjänst för Johan C. Jag tänker inte skriva så mycket om det, begravningar och minnesgudstjänster är en angelägenhet för de sörjande. Men en sån tillställning väcker en del tankar.

Det finns en film som heter Fyra bröllop och en begravning. När jag räknade efter i fredags morse så insåg jag att mina erfarenheter står i omvänd proportion till den titeln. Jag har bara varit på två bröllop i mitt liv, men förra veckan avverkade jag min åttonde begravning. Fyra av de gångerna rörde det sig om kompisar som var under 40 år.

Första halvåret av 2009 var en oerhört konstig tid för mig och många av mina vänner. Under en period på mindre än två månader gick tre killar jag kände bort. Nu när vi har gått på Johans minnegudstjänst hoppas jag vi kan slippa såna här saker en lång tid framöver.

Så till alla av mina kompisar som läser den här bloggen vill jag säga en sak:

 

Jag hoppas ni håller er vid liv tills ni är så gamla att ni dör av ålderdomssvaghet, att ni får se era barn och barnbarn växa upp. Gift er gärna eller ha en hejdundrande fest när ni fyller 40 eller 50, och bjud så många av det gamla polargänget som bara är möjligt. Ring runt om ni ska gå på en konsert, hockeymatch eller bara ut och ta en öl.
Vi kan behöva träffas under trevligare omständigheter än begravningar och minnesgudstjänster.


För övrigt fick jag ett mail av en läsare om att min bok
Jag känner ingen i Norrköping inte fanns att köpa på vulkanförlagets sida förra veckan. Det beror på att jag något blev fel när några irrriterande tryckfel (framför allt ett antal mellanslag som försvunnit)  skulle rättas till.
Men nu är allt som det ska igen, och om ni vill beställa min bok kan ni göra det här.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback