Vad ska man fylla livet med?

Lördagskväll, sitter hemma och gör inget speciellt. Smått uttråkad, lätt inåtvänd, något grubblande. Om jag gick ner på krogen, träffade några polare, drack några stora starköl i snabb takt skulle jag nog bli på bra humör, garva åt skämten, trivas med umgänget, dra på en bra låt på jukeboxen, se lite tjejer – delta i livet på något sätt. Men av någon anledning känner jag inte för det. Har ägnat tillräckligt många kvällar på det sättet. Och hur som helst borde jag hålla i stålarna.

Vet inte vad jag skulle vilja göra ikväll egentligen. Se en riktigt bra konsert skulle vara sjyst. Sitta på ett flygplan på väg till Jamaica ännu bättre. Ligga i badkaret tillsammans med en vacker, humoristisk, smart tjej, dricka vin och lyssna på gamla skivor skulle jag också trivas utmärkt med.

Tyvärr verkar ingen av de alternativen finnas på menyn denna lördag i mitten av oktober. Så jag har pluggat in alla Dylans plattor från de senaste tio åren i cd-växlaren och tryckt på random. Nu sitter jag här i min ensamhet, diggar till de slumpvis utvalda låtarna och funderar.

 

Hela det här året har jag funderat ovanligt mycket. Ibland har mina tankar tagit sig extrema uttryck, som ni kan läsa i inlägget Vissa dagar. Jag har grubblat över saker som hänt – nyligen eller för tio, femton eller tjugo år sen, funderat över framtiden och hur jag ska leva mitt liv. Konkreta saker som hur jag ska hitta en sysselsättning och ett hållbart sätt att försörja mig, men också mer diffusa tankar om hur jag egentligen ska hantera mänskliga relationer, vilken roll jag tänker låta alkoholen spela i mitt liv, vad jag vill med mitt skrivande och den här bloggen.

Kommer jag någonsin hitta ett jobb jag trivs (eller åtminstone står ut) med? Är det en önskedröm och en utopi att tro att jag kan få ett parförhållande att fungera i längden? (Finns det över huvud taget någon som klarar det, eller håller folk bara ihop av gammal vana?) Är det någon mening med att ännu en gång skriva en bok, hoppas på att få ett riktigt förlagskontrakt, nå ut till en större läsekrets och åtminstone delvis kunna försörja mig på mitt skrivande? Har jag talangen och självdisciplinen att klara av det?

 

Jag vet inte om det beror på allt skit som hänt det här året, på fredag ska jag för andra gången på ett halvår begrava en gammal polare (det kunde ha blivit tre gånger, men förlåt Martin, jag ville verkligen men pallade inte att gå på din begravning bara en vecka efter Rilles), eller på den stundande vintern – men på sistone har mitt liv känts ganska ihåligt. Och att det skulle kännas lika tomt (om än lite smidigare) även om jag hittade ett jobb och fick lite bättre ekonomi.

Det känns som att det inte längre räcker med att gå och vänta på en ny platta av Dylan, Thåström eller Sinead O’Connor, en tv-serie som kan vara lika bra som Twin Peaks eller Sopranos, eller att Roddy Doyle äntligen ska skriva den tredje och avslutande delen av Den sista razzian.

Jag behöver något mer beständigt och meningsfullt att leva för än populärkultur, krogkvällar och biljard.

 

I söndags såg jag filmen Der Baader Meinhof Komplex, och hur mycket jag än motsätter mig terrorism så kunde jag inte låta bli att känna mig lite avundsjuk på Andreas och Ulrikes fanatism och fullständiga övertygelse om att de förde en rättfärdig kamp. Missförstå mig rätt nu, men det måste på något sätt vara befriande att vara så uppfylld av hat mot staten, kapitalet och USA-imperialismen att man ägnar sig åt att råna banker, spränga varuhus och kidnappa gamla nazister utan att bry sig om konsekvenserna för vare sig själv eller någon annan. Eller att som ung man i sjuttiotalets Belfast intala sig själv att det är "better to die under an Irish sky, than to live under british rule", ge upp sitt privatliv och gå med i Provisional IRA.

Sjuttiotalet är över, Röda Armé Fraktionen finns inte längre och IRA har lagt ner sina vapen. Min anarkistiska själ gör det omöjligt för mig att blint lyda order, och jag är alldeles för individualistisk för att vara med i en organisation. Dessutom tror jag aldrig att jag skulle kunna riskera mitt eget eller någon annans liv, om det inte var för att försvara mig själv eller någon jag älskade.

 

Men det måste finnas mer positiva sätt att finna mening i livet och bli uppfylld av något annat än hat.

Ett skulle vara att råka ut för en totalt omvälvande händelse som gör att man blir frälst. Men även om jag fortfarande hoppas att det finns något som vi skulle kunna kalla Gud, har jag ännu inte på 36 år upplevt något som gör mig helt säker och får mig att vilja viga mitt liv åt att missionera.

 

Ett annat sätt skulle vara att hitta någon slags soulmate, träffa en tjej och drabbas av en kärlek så stark att historierna om Tristan och Isolde och Romeo och Julia verkar lika triviala som förhållandet mellan Ross och Rachel.

Men jag börjar betvivla att jag någonsin kommer att hitta den tjejen som får mig att känna så (jag hade en naiv förhoppning om att jag hade gjort det, men det förhållandet höll inte ens ett halvår), och om hon existerar så verkar hon inte dyka upp på Royal arms eller The Champ.

 

Något som många verkar göra för att hitta någon slags mening i livet är att skaffa barn. Jag har själv inte gjort det, men jag kan förstå tanken. När du har producerat en ny människa så finns det någon som du kommer att älska hela livet, nästan helt oavsett vad som händer. Och om du inte gör bort dig fullständigt så kommer nog den människan älska dig tillbaks nästan lika villkorslöst.

Dessutom verkar det (även om jag givetvis förstår att det är en jävla massa jobb att ha barn) vara sjyst att när livet börjar gå på tomgång ha en yngre människas upplevelser, framsteg och äventyr att följa och glädjas åt. Även att oroa sig för sina barn måste kännas lite mer meningsfullt än att gräma sig över att Dylan släpper en dålig platta.

Men då kommer vi tillbaks till mitt grundproblem. Fast jobb och fast förhållande är två saker som jag varken verkar hitta speciellt lätt, eller klarar av att hålla fast vid. Och det är de två kriterierna jag vill uppnå innan jag ens funderar på att skaffa barn.

 

Det är ett antal år nu som det känts som att mitt liv gått på tomgång. 2008 verkade det lossna lite men i år har jag drabbats av ett antal förluster som gjort att allt känts ännu ihåligare. Jag tror inte jag kommer så långt med de här funderingarna. Det enda jag kan göra är att fortsätta leva mitt liv – skriva, söka jobb, träffa folk och inte fastna i mina egna grubblerier – och hoppas på att det nån gång händer något som gör att livet inte känns så tomt längre.

 

För att citera mannen vars musik jag lyssnat på hela tiden när jag skrev det här inlägget:

 

The only thing I knew how to do

Was to keep on keepin´ on
Like a bird that flew
Tangled up in blue


Kommentarer
Postat av: Anonym

Härligt att jag blir den förste att få kommentera dagens blogginlägg! I mitt tycke var det här en av de bättre inläggen jag läst av dig; avskalat, naket, avslöjande, ärligt... o många skulle nog skriva under på dessa tankar o funderingar. Du är absolut inte ensam! Många gånge tycker jag "ovetskapen" om vad som ska ske, hur och om saker o ting kommer att ordna sig... är det jobbiga. Klart jag fattar att det är en del av prövningen (vem eller vad som nu står för den)men det hjälps inte... Du, liksom så många andra, är en sökare... på vägen kan man väl bara försöka leva sitt liv på det viset man tror är det bästa, på det viset som skänker en bästa möjliga tillfredställelse... DEt faktum ATT man grubblar och ATT man vrider fram o tillbaka på sådant som händer i ens liv tycker jag är det mest SUNDA.



PS. det är säkert emot dina principer... men varför inte logga in dig på en dejtingsajt och pröva lyckan där? Du tycks ju inte träffa den rätte på någon av dina krogrundor så why not?

2009-10-18 @ 09:26:42
Postat av: Anonym

http://amstrams.blogg.se/

2009-10-18 @ 09:32:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback