Kränger böcker på krogen

Idag fick jag hem en bunt färska exemplar av min novellsamling Jag känner ändå ingen i Norrköping. Eftersom det är lönefredag så tänkte jag omedelbart att nu ska jag gå ner till stan och säljer lite böcker. Finns det nåt bättre tillfälle få folk att intressera sig för lite lokal litteratur, än när de har löningen på fickan och är på gott humör efter ett par fredagsöl?

Sagt och gjort. Det första jag gjorde var att gå upp till Den Hemlige brodern och låna en väska. Jag tänkte att jag kan inte släpa omkring på mina böcker i en ICA-påse. När jag var där och lånade väskan bjöd Den Hemlige på kaffe och köpte ett exemplar av boken. Han har visserligen redan läst den, eftersom han var en av dem som fick chansen att ta del av den redan i första versionen. Han har faktiskt inte köpt något eget ex ännu, men nu när han just fått pengar tyckte han det var lämpligt att inhandla sin brors bok.

 

Den Hemlige skulle städa och jag gick vidare ner till stan. Där mötte jag en gammal klasskamrat som var lite stressad, men vi hann i alla fall bestämma träff imorgon på 55:ans, eftersom jag och några andra från 9A tänkte ta några öl där, innan återträffen på Konsert & Kongress för alla i Linköping som gick ut nian 1989. Sen gick jag in på Skivlagret och snackade lite med Evve. Han hade tidigare lovat att hjälpa mig att sälja boken i sin affär och jag gav honom fem exemplar.

Så nu kan ni som inte orkar beställa Jag känner ingen i Norrköping från Vulkanförlaget och är alldeles för blyga för att köpa den från mig personligen, gå in på Skivlagret på Storgatan i Linköping och köpa min bok.

 

Nästa anhalt var Hamlet. Där brukar det alltid sitta folk och fira en fredagseftermiddag. Mycket riktigt hittade jag Pernilla vid ett bord som tog en öl med en jobbarkompis. Pernilla köpte en bok till sig själv och en till sin syster. Hennes jobbarpolare Eva blev intresserad och köpte ett exemplar hon också.

Sen satt jag ett tag på Hamlet och drack kaffe, snackade med Pernilla, Eva och Sluggo. Efter en stund dök Ronny Punk, Rogga Taxi och Steven upp. Jag pratade lite skit med dem, men försökte inte kränga några böcker. Både Ronny och Rogga har redan köpt den, och Steven läser varken böcker på svenska eller engelska.

 

Snart var klockan tre och vi drog vidare hela gänget till The Champ. Den första jag mötte var Väl-Lars som redan tidigare sagt att han ville köpa min bok när han fick lön den 25e. När jag tog upp boken blev fler intresserade, och jag lyckades sälja ett exemplar till Westling och ett till min gamle arbetsgivare Mickey.

Jag tog en Hof och pratade lite med mina vänner. Ronny & Rogga gick hem ganska snart, men Köttet upp och såg lycklig ut över att arbetsveckan äntligen var över och han kunde slappna av med en bira eller sex. Dock köpte han inte min novellsamling. Köttet har knappt läst en bok i hela sitt liv, och tänker inte börja med det bara för att jag råkat ha skrivit en.

Även Ståla kom in på Champet och tänkte fira lönefredagen. När jag visade honom boken blev han intresserad och köpte ett ex.

Sist men inte minst kom Brevbärarn in efter att ha fullgjort fem dagsverken. Han hade löningen på fickan och var glad i hågen, så det var inte svårt att lura på honom en bok med lite lokalanknytning.

 

Efter andra ölen gick jag hem. Jag tänkte att det var bäst att ta det lugnt eftersom jag inte vill vara bakis imorgon när jag möter mina gamla klasskamrater. På vägen från The Champ mötte jag Backswing som kom cyklande. Han stannade för att prata lite och när han fick se min novellsamling köpte han en omedelbart.

På bara fyra timmar hade jag lyckats sälja tio exemplar av boken. Det tycker jag är ett riktigt bra facit. Att kränga böcker på krogen en lönefredag visade sig vara ett genidrag.

 

Ikväll blir det lugnt. Tvättar, tar en folköl och skriver det här. Imorgon eftermiddag tar jag nog med en bunt böcker och går ner och säljer på krogarna igen. Sen på kvällen är det dags för återträffen. Det kommer nog bli skitkul.


Har Nimrod haft sex med Kissie och Dessie i Alabama?

Jag har ingen aning, men detta är några av de mest eftersökta orden i bloggar just nu. Vi får se om rubriken ger fler läsare.


Igår var en sån där dag som inträffar då och då så här års när man bor ensam och inte knegar. Jag pratade inte med en enda människa In Real Life. Då räknar jag inte personalen på bibblan eller kassörskan på netto.

När jag käkat frukost, druckit kaffe, morgonsurfat och kollat tidningar, facebook och bloggar, tagit ett bad och ännu en kopp kaffe ringde jag till Ronny för att föreslå en fika. Men den gamle punkarn var trött och sa att han skulle höra av sig senare. Jag orkade inte sitta kvar i lägenheten och glo, så jag tog en promenad längs ån ner till stan och biblioteket. Där läste jag Journalisten, som inte hade ett enda ledigt jobb det här numret, och kollade sen så att min bok stod på en någorlunda synlig plats. Det gjorde den. Min novellsamling stod på Nyheter som i stort sett är den första hyllan man ser när man kommer in på Linköpings stadsbibliotek.

Sen hämtade jag ut en bok som jag lämnat som inköpsförslag och som kom in dagen innan. Det var Reheated Cabbage av Irvine Welsh, en bok som jag varit sugen på ända sen jag beställde den.

För övrigt måste jag säga att Linköpings stadsbibliotek är lite av min fasta punkt i tillvaron, min vän i livet. Jag har hängt där regelbundet ända sen jag var liten och personalen har alltid varit vänlig och tillmötesgående. Det är ofta jag har förslag på böcker de ska köpa in och jag tror inte att de nekat mig en enda gång. Jag vet inte om det beror på att just det biblioteket har en rikligt tilltagen budget, eller om det är jag som ger så intressanta inköpsförslag.

I vilket fall som helst, varje gång jag hör talas om en bok jag skulle vilja läsa går jag in på bibliotekets hemsida och lägger den som förslag – det kan hända fem gånger på en vecka i bästa fall. Någon vecka senare får jag ofelbart ett mail där jag får veta att stadsbiblioteket kommer att köpa in boken. Sen får jag första tjing på den och behöver inte ens betala ett korvöre i reservationsavgift. Just nu väntar jag på Crime även den av Irvine Welsh, Nick Hornbys Juliet, Naked, och Strage Text som är samlade musikreportage av Linköpingssonen Fredrik Strage.

Det här är en helt suverän service som jag är mycket tacksam över.  


På vägen hem tittade jag förbi Hamlet för att se om Sluggo var där. Han brukar äta lunch på den puben i stort sett varje dag när han är hemma från sitt jobb i Norge, och jag tänkte att jag kunde ta en kaffe och snacka skit med honom. Men det var ingen jag kände på Hamlet igår eftermiddag, antagligen var Sluggo och spelade golf. Det brukar vara det enda som kan bryta hans lunchvanor.

Så jag promenerade hem utan att pratat med en käft. När jag varit hemma i tio minuter ringde Ronny. Han hade råkat somna om, men var nu sugen på en fika eller en promenad. Men då orkade jag inte vända och gå tillbaka till stan.

 

Eftermiddagen och kvällen ägnade jag åt att läsa och se på TV. Onsdagskvällarna har blivit något av min stora TV-kväll, eftersom det då är både Postadress Manchester och True Blood. Vampyrserien skulle jag väl inte tjuta om jag missade ett avsnitt av, men Postadress Manchester är nog det bästa som går på TV just nu. Efter första avsnittet var jag lite avvaktande, men från och med andra delen insåg jag charmen med brevbärarna och deras inbördes intriger. Serien är både rolig, sorglig och dramatisk och har ett persongalleri som är nästan omöjligt att inte engagera sig i. Det är fascinerande hur bra BBC är på att göra socialrealistiska dramaserier i arbetarklassmiljö. Tyvärr är det bara ett avsnitt kvar.

 

Mellan programmen läste jag lite i Reheated Cabbage som är en samling noveller som Irvine Welsh tidigare publicerat i olika tidskrifter, och en nyskriven kortroman. Jag har inga som helst problem med att läsa böcker på engelska och har läst tegelstenar på det språket i många år. Men när det gäller Irvine Welsh så stöter även jag på patrull ibland och föredrar faktiskt att läsa honom översatt till svenska.

Stundtals skriver han nämligen på ett språk som knappt är engelska, utan någon slags ljudhärmande skotsk slang. Meningen "But it was her own fault because she knew that I wanted to stay in for the football" skriver Welsh således "Bit it wis her ain fault because she kent that ah wanted tae stey in fir the fitba" och "We don´t have to stay long, it would be nice for the children" heter "Wi dinnae huv tae stey long, it wid be nice fir the bairns".

Det går lite trögt i början, men man vänjer sig faktiskt efter att par sidor. Och som tur var verkar det som att det bara var de två första novellerna som helt är skrivna på det här sättet. I de övriga berättelserna är det bara dialogen som är ljudhärmande skotska, medan den övriga texten mer lutar åt vad språkvetare kallar BBC-engelska.

Jag kommer att skriva mer om Reheated cabbage när jag läst klart.

Ikväll tänkte jag kolla på United states of Tara, för att se om den serien är nåt att ha.

Fotnot: Jag skrev häromdagen att jag har svårt att skriva korta texter. Ser ni vad jag menar? Det här inlägget handlar om en dag då det knappt hände någonting, och ändå blev det så här långt. Börjar jag skriva kan jag inte sluta.


Nu finns min bok på bibblan

Kom just hem från stan. Jag fikade med Ronny och gick sen till bibblan för att kolla efter min egen bok Jag känner ändå ingen i Norrköping. Linköpings stadsbibliotek fick in den för någon vecka sen, men den har varit utlånad tills nu. Jag fick leta en stund, den stod nämligen inte under Berg. Någon på biblioteket hade ställt den på en hylla där den syntes lite bättre.

Så där stod jag med min egen bok i handen och tänkte att förhoppningsvis så kommer ett antal människor jag aldrig träffat läsa den här. I stort sett vem som helst i Linköping med omnejd kan råka få syn på den. Det kan hända imorgon och det kan hända om tio år. Det kan vara en man eller kvinna, en undersköterska eller en direktör. Min potentiella läsare kan vara tolv eller 78 år. En del kommer att avsky den och kanske till och med bli förbannade över vad jag skrivit, andra kommer att gilla den och kanske känna igen sig och identifiera sig med någon av huvudpersonerna. En läsare kanske blir så tagen att han skulle vilja bli polare med någon av personerna som jag diktat ihop om de fanns på riktigt, en annan kanske blir så upprörd att han vill slå någon av karaktärerna på käften, medan en tredje bestämmer sig för att inte begå de misstag som någon gör i min bok. Det finns en risk att någon läser boken från pärm till pärm för att sen vilja skälla ut mig för att jag slösat hans tid, medan någon annan kanske vill träffa mig och tacka för att jag gett honom eller henne underhållning eller en tankeställare.
Men vad de än tycker har jag tagit mig in i läsarnas hjärnor och i bästa fall fått dem att tänka på saker de aldrig funderat över förut.


Det kändes bra.


Så nu kan ni som inte har
beställt min bok från vulkanförlaget enkelt låna min bok på bibblan om ni vill läsa den.

För övrigt har jag fått hem ett antal exemplar av boken. Jag har upptäckt att det är mycket lättare att sälja den om jag har den rent fysiskt i handen, än att uppmana folk att beställa den på nätet. Det har gått bra, tio exemplar gick åt i rasande fart då jag frågade vänner och bekanta. Nu får jag snart hem femton ex till, så om det är någon av er som bor i Linköping och vill köpa min bok utan att betala frakt är det bara att ni hör av er.

 

Här kan ni läsa Correns recension av Jag känner ändå ingen i Norrköping.

Och här kan ni läsa en recension av bloggerskan Lilla Blå, som jag själv tyckte mycket om.

 

Jag vet att jag har skrivit alldeles för lite här på sistone och det har berott på olika saker. Mitt humör har gått som en jojo de senaste veckorna. Jag har varit instabil och pendlat mellan att känna mig glad, pigg och förhoppningsfull till att nästa dag bara tycka att allt är tråkigt och meningslöst.

 

De dagar när jag känt mig uppåt har jag ibland börjat skriva lite om olika saker. Och som ni kanske har märkt har jag oerhört svårt att skriva korta texter. När jag väl börjat skriva så blir det oftast väldigt långt, och det tar ganska mycket tid att skriva texten, lägga upp den på bloggen och välja ut bilder.
Men när jag varit på bra humör har jag på senaste tiden känt mig kraftig utåtriktad, fått ett sug efter att träffa folk, umgås med mina vänner, prata och skratta, sitta på ett café och spana efter vackra tjejer, ta del av livet. Så då tröttnar jag snabbt på att sitta framför datorn, skrivandet är en ganska inåtvänd syssla och det finns roligare saker att göra. Så jag har lämnat datorn och lägenheten och gått ut i solen istället.

 

Andra dagar har jag känt mig låg och grubblande och alldeles för inåtvänd. Jag har en tendens att börja fundera i jobbiga banor ibland. Tänka på saker som hände för länge sen som inte blev som jag ville. Det kan vara stora livsomvälvande händelser och det kan vara små skitsaker. Trots att jag vet att jag inte kan göra något åt saken nu börjar jag försöka skriva om historien i mitt huvud, och tänker: om jag ändå gjort så istället, om inte den saken hade hänt just då, då kanske allting hade gått så mycket bättre, då kanske allt hade blivit så annorlunda.

De dagarna har jag blivit så oerhört trött på mig själv och på min egen hjärna. Jag har bara velat stänga av, dra täcket över huvudet, försökt sova så mycket som möjligt, läst böcker, kollat på tv, gjort meningslösa quizar på facebook. Jag har inte velat skriva något som helst som jag skulle kunna lägga ut på internet, inte velat se mina egna tankar sättas på pränt.

 

Men idag är jag i nåt slags mellanläge. Jag har ro i kroppen att sitta och skriva, men jag känner mig inte så låg och inåtvänd att det jag skriver blir för mörkt och trist. Livet känns helt okej. Ikväll är det quiz på puben, och det brukar alltid bli trevligt.


En sund själ i en sund kropp

Idag har jag inte druckit en droppe alkohol på över två veckor. Dessutom har jag käkat ordentligt minst tre gånger om dagen och gjort armhävningar varje morgon och kväll. Varit utomhus mycket, tagit långa promenader, rört på mig och fått frisk luft – i tisdags måste jag gått över en mil med Ronny och Rogga.

Jag tog ett beslut för en ungefär en månad sen om att jag skulle försöka leva lite sundare under hösten, och nu känner jag faktiskt att mitt sunda leverne gör att jag börjar må bättre på flera olika sätt. Jag känner mig faktiskt ganska lugn och harmonisk. Till och med mina tankar känns friskare och klarare nu när jag varken varit berusad eller genomlidit en baksmälla på några veckor. Jag sover mycket bättre och har faktiskt lyckats skaffa mig en regelbunden dygnsrytm där jag går och lägger mig vid midnatt och går upp klockan åtta varje morgon.

Men det mest förvånande är att det faktiskt funkar att avstå från alkohol i vissa sammanhang där jag trodde att det var nästan obligatoriskt med bärs. I lördags såg jag på Sveriges match mot Ungern tillsammans med Den Hemlige Brodern och hans farsa. VM-kval och lördagskväll, ett sånt tillfälle har jag inte varit spik nykter sen jag blev tonåring, men den kvällen kändes det inte som ett problem att ge fan i att köpa öl. I måndags var det quiz på puben och då hade jag en jättetrevlig kväll och tänkte knappt på att jag drack cola och mumsade jordnötter, medan mina lagkamrater beställde bärs efter bärs. Ikväll ska jag gå och se Florence Valentin på Herrgårn (egentligen släpper de bara in studenter, men jag råkar känna ljudteknikern) och det känns ganska självklart att gå på konserten nykter.

 

Nu får ni inte tro att jag tänker bli absolutist. Jag måste få släppa loss ibland, livet är helt enkelt inte så roligt som nykteristerna tror. Men som det känns nu så kommer jag nog att hålla mig nykter ett par veckor till. Så länge jag tycker att jag är nöjd utan finner jag ingen anledning att dricka öl.

Men jag lovar ingenting när det gäller alkohol, att göra det är som att be om att omgivningen ska peka finger och säga "vad var det jag sa?". Dessutom har jag insett att såna här saker fungerar bäst utan stora planer och dyra löften.

I början av året bestämde jag och min dåvarande flickvän i ett svagt ögonblick oss för att ta en vit januari. Den månaden funkade det inte alls lika bra som nu. Då kändes det mer som ett tvång, en fix idé, ett löfte om avhållsamhet som skulle upprätthållas till varje pris vare sig det tjänade något syfte eller inte. Jag tyckte den månaden var tråkig och monoton, blev frustrerad, rastlös och lättirriterad. Faktumet att jag lovat någon annan att inte dricka gjorde att jag var sugen på öl precis hela tiden. 

 Jag gillar att ta dan som den kommer och fatta mina egna beslut. Det är möjligt att jag tar ett par bärs redan på lördag, känner jag för det så gör jag det. Känner jag inte för det så gör jag det inte. Och i vilket fall som helst så kommer jag att unna mig några pilsner den 26e september när jag ska på återträff med mina gamla skolkamrater.


Ibland är jag missnöjd med hur mitt liv ser ut, men det finns vissa fördelar med att inte ha något jobb, vara singel och aldrig skaffat barn. I jämförelse med många andra är jag ganska fri. Jag har nästan inga plikter att uppfylla, det är sällan jag behöver lova någon annan människa någonting och det är bara jag själv som får ta konsekvenserna av mina egna misstag.

Men som Kris Kristofferson så vackert skrev i en låt som Janis Joplin gjorde odödlig:

 

Freedom is just another word
for nothing left to lose


En somrig septemberdag

Gårdagen började bra. Jag ringde till Cloetta center (Linköpings hockey clubs hemmaarena för er som inte bor i den här stan) och pratade med en av cheferna där. Han gav mig ett muntligt löfte om att jag skulle få jobba timmar även den här säsongen. Det kommer säkert inte att bli lika mycket som förra året eftersom LHC precis som alla andra skär ner på lönekostnaderna i dessa tider med finanskris. Men det är bättre än inget. Alla extrapengar är välbehövliga och välkomna. Dessutom kan jag behöva lite sysselsättning och det ska bli kul att få jobbarpolare igen.

Efter morgonbestyren gick jag ner på stan och fikade med Ronny, Tuben och Tubbes son Emil. Tubbe har nyligen blivit arbetslös och Ronny är förtidspensionär, så det blir nog vi tre som kommer att vara ansvariga för ledighetskommittén den närmaste framtiden.
Vi satte oss på Gyllenfikets uteservering. Mina vänner beställde kaffe men jag tog en våffla med tre glasskulor. Eftersom jag har tänkt att gå upp i vikt kan jag inte döva hungern med kaffe och cigg hela tiden, det är bättre att få i sig något med mycket kalorier. Dessutom tänkte jag att det kanske var sista gången i år som det känns rätt att sitta utomhus och äta glass.
När vi satt och fikade tittade solen fram och efter någon timme var det rena högsommarvärmen. Ingen av oss ville gå hem i det fina vädret, så vi tog en sväng till lekparken i Trädgårdsföreningen så att Emil kunde få roa sig lite.
I Trägår´n stötte vi även på Monne som var ute och promenerade med en kvällstidning under armen. Vi satt kvar i parken och filosoferade i flera timmar, diskuterade svininfluensan, mannen i USA som hållit en tjej fången i arton år, våra planer inför hösten och givetvis en del gamla minnen. Det var skönt att få en så fin dag fast det numera är september. Jag hoppas att sommarvärmen håller i sig och att höstrusket håller sig borta ett par veckor till.


På kvällen när jag ätit sken solen fortfarande och jag ville inte slösa bort den fina aftonen med att sitta inomhus och se på TV. Men jag hade ingen lust att gå ner på stan och sätta mig på någon uteservering eftersom jag fortfarande försöker ta det lugnt med alkoholen (har faktiskt knappt druckit någonting de senaste två veckorna). Jag ville gå ut, men var sugen på något lugnt och stilla och hade inget behov av sällskap.
Jag letade i min bokhylla efter någon roman som jag kunde tänka mig att läsa om. Då hittade jag Klas Östergrens Gangsters som jag faktiskt bara läst en enda gång. Fortsättningen på Gentlemen tycker jag är en av Sveriges bästa sentida romaner, och eftersom jag anser att de riktigt bra böckerna måste man läsa minst två gånger för att ta till sig dem ordentligt, bestämde jag för att plöja Gangsters den närmaste veckan.
Jag tog med en cola och gick ner till ån, där jag satte mig på min favoritbänk och läste. Det var riktigt trivsamt att sitta där och sjunka in i boken och då och då snegla lite på motionerande tjejer som sprang eller gick förbi. Så jag blev kvar på bänken tills det var för mörkt för att se texten.
Gick hem, såg på TV, surfade, läste lite till och gick sen och la mig.

 
Jag har haft ovanligt mycket besökare på min blogg den senaste veckan, och mångdubbelt fler kommentarer än vad jag brukar ha. Det är inläggen
White trash (2nd generation) och Funderingar inför återträff som har väckt starka känslor och gett upphov till diskussioner.
De flesta läsare har varit milt till översvallande positiva (till exempel kallar någon White trash-inlägget för sanslöst bra, och flera av mina läsare verkar ha uppskattat de humoristiska sidorna i Funderingar inför återträff precis som jag ville när jag skrev den texten). Men andra har reagerat med förakt mot mig som person, och vissa har blivit mycket provocerade över vad jag skrev och verkar ha tagit mina texter som personliga förlolämpningar.
Det får mig att tänka att jag har gjort något riktigt bra som bloggare den senaste tiden. Jag har aldrig haft som ambition att precis alla mina läsare ska tycka att mina texter är "ganska bra". Istället för att bara få ett ljummet mottagande föredrar jag att en del av mina läsare verkligen gillar det jag skriver medan andra blir upprörda och tycker att jag är en stor idiot. Att min blogg ger upphov till diskussioner tycker jag är utmärkt.
Däremot har jag bestämt mig för att själv i möjligaste mån hålla mig borta från kommentatorsfältet i min egen blogg. Min uppgift är att skriva inlägg och ni läsare får diskutera i kommentarerna. Det beslutet har jag tagit av flera anledningar.


Dels har jag tillträckligt med konflikter och problem i mitt riktiga liv, och har helt enkelt inte tid och energi för att ge mig in i långrandiga diskussioner med personer på internet som jag inte känner. Det här gäller inte bara er, utan jag har också helt slutat att diskutera på olika forum.
En annan anledning är att jag tror att jag skulle förstöra mer än tillföra något om jag skulle börja dissekera mina texter och förklara vad jag menade med varenda mening. Om jag gjorde det skulle jag ta bort all humor, alla poesi, all symbolism och alla tolkningsmöjligheter för er läsare. Så istället väljer jag att lita på er intelligens och att ni kan läsa min blogg utan att medvetet misstolka och haka upp er på detaljer.
Om det sen innebär att några kommer att tillskriva mig egenskaper och åsikter som jag absolut inte har, får jag väl leva med det. Jag har aldrig tänkt att berätta precis allt om mitt privatliv eller publicera min CV i den här bloggen.


Så länge jag har haft den här bloggen verkar det som att vissa av mina läsare tror att jag inte vill ha jobb utan är nöjd med att leva på bidrag. Jag har förklarat att det inte ligger till så upprepade gånger men en del vill inte förstå, så den diskussionen är avslutad. Andra har tolkat mina texter som att jag skulle hysa något förakt för "svenssonlivet" och tycka illa om folk för att de har jobb och familj. Varför i helvete skulle jag göra det? Om ni har lyckats skaffa er ekonomisk trygghet, haft råd med hus och bil och rent materiellt kan ge era barn en bra uppväxt kan jag bara gratulera. Men jag ser heller inte ner på människor för att de är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionärer.
En del tror att jag har något emot högre utbildning. Det stämmer heller inte. Jag är mycket positiv till utbildning av alla slag och håller med Big brother om att det är helt suveränt att vi har gratis universitet i det här landet. Det ger en chans för människor att förbättra sina möjligheter i livet. Men jag tycker ändå inte att universitetspoäng ger någon rätt att klanka ner på människor med jobb som inte kräver så mycket utbildning. Och att jag trivdes mycket bättre på Bona folkhögskola än Linköpings universitet är min egen personliga erfarenhet som ingen kan argumentera bort.


Som sagt, jag bryr mig inte så mycket om vad personer som jag inte känner tycker och tänker om mig. Men om någon läsare vill få en mer heltäckande bild av vem jag är så kan jag rekommendera er att läsa precis ALLT i den här bloggen (den har funnits i över två år) med öppna ögon, utan att leta efter tecken på att jag skulle vara en arbetsskygg individ som hatar svensson.

 
Det tar lite tid, men det kanske det kan vara värt.