En somrig septemberdag

Gårdagen började bra. Jag ringde till Cloetta center (Linköpings hockey clubs hemmaarena för er som inte bor i den här stan) och pratade med en av cheferna där. Han gav mig ett muntligt löfte om att jag skulle få jobba timmar även den här säsongen. Det kommer säkert inte att bli lika mycket som förra året eftersom LHC precis som alla andra skär ner på lönekostnaderna i dessa tider med finanskris. Men det är bättre än inget. Alla extrapengar är välbehövliga och välkomna. Dessutom kan jag behöva lite sysselsättning och det ska bli kul att få jobbarpolare igen.

Efter morgonbestyren gick jag ner på stan och fikade med Ronny, Tuben och Tubbes son Emil. Tubbe har nyligen blivit arbetslös och Ronny är förtidspensionär, så det blir nog vi tre som kommer att vara ansvariga för ledighetskommittén den närmaste framtiden.
Vi satte oss på Gyllenfikets uteservering. Mina vänner beställde kaffe men jag tog en våffla med tre glasskulor. Eftersom jag har tänkt att gå upp i vikt kan jag inte döva hungern med kaffe och cigg hela tiden, det är bättre att få i sig något med mycket kalorier. Dessutom tänkte jag att det kanske var sista gången i år som det känns rätt att sitta utomhus och äta glass.
När vi satt och fikade tittade solen fram och efter någon timme var det rena högsommarvärmen. Ingen av oss ville gå hem i det fina vädret, så vi tog en sväng till lekparken i Trädgårdsföreningen så att Emil kunde få roa sig lite.
I Trägår´n stötte vi även på Monne som var ute och promenerade med en kvällstidning under armen. Vi satt kvar i parken och filosoferade i flera timmar, diskuterade svininfluensan, mannen i USA som hållit en tjej fången i arton år, våra planer inför hösten och givetvis en del gamla minnen. Det var skönt att få en så fin dag fast det numera är september. Jag hoppas att sommarvärmen håller i sig och att höstrusket håller sig borta ett par veckor till.


På kvällen när jag ätit sken solen fortfarande och jag ville inte slösa bort den fina aftonen med att sitta inomhus och se på TV. Men jag hade ingen lust att gå ner på stan och sätta mig på någon uteservering eftersom jag fortfarande försöker ta det lugnt med alkoholen (har faktiskt knappt druckit någonting de senaste två veckorna). Jag ville gå ut, men var sugen på något lugnt och stilla och hade inget behov av sällskap.
Jag letade i min bokhylla efter någon roman som jag kunde tänka mig att läsa om. Då hittade jag Klas Östergrens Gangsters som jag faktiskt bara läst en enda gång. Fortsättningen på Gentlemen tycker jag är en av Sveriges bästa sentida romaner, och eftersom jag anser att de riktigt bra böckerna måste man läsa minst två gånger för att ta till sig dem ordentligt, bestämde jag för att plöja Gangsters den närmaste veckan.
Jag tog med en cola och gick ner till ån, där jag satte mig på min favoritbänk och läste. Det var riktigt trivsamt att sitta där och sjunka in i boken och då och då snegla lite på motionerande tjejer som sprang eller gick förbi. Så jag blev kvar på bänken tills det var för mörkt för att se texten.
Gick hem, såg på TV, surfade, läste lite till och gick sen och la mig.

 
Jag har haft ovanligt mycket besökare på min blogg den senaste veckan, och mångdubbelt fler kommentarer än vad jag brukar ha. Det är inläggen
White trash (2nd generation) och Funderingar inför återträff som har väckt starka känslor och gett upphov till diskussioner.
De flesta läsare har varit milt till översvallande positiva (till exempel kallar någon White trash-inlägget för sanslöst bra, och flera av mina läsare verkar ha uppskattat de humoristiska sidorna i Funderingar inför återträff precis som jag ville när jag skrev den texten). Men andra har reagerat med förakt mot mig som person, och vissa har blivit mycket provocerade över vad jag skrev och verkar ha tagit mina texter som personliga förlolämpningar.
Det får mig att tänka att jag har gjort något riktigt bra som bloggare den senaste tiden. Jag har aldrig haft som ambition att precis alla mina läsare ska tycka att mina texter är "ganska bra". Istället för att bara få ett ljummet mottagande föredrar jag att en del av mina läsare verkligen gillar det jag skriver medan andra blir upprörda och tycker att jag är en stor idiot. Att min blogg ger upphov till diskussioner tycker jag är utmärkt.
Däremot har jag bestämt mig för att själv i möjligaste mån hålla mig borta från kommentatorsfältet i min egen blogg. Min uppgift är att skriva inlägg och ni läsare får diskutera i kommentarerna. Det beslutet har jag tagit av flera anledningar.


Dels har jag tillträckligt med konflikter och problem i mitt riktiga liv, och har helt enkelt inte tid och energi för att ge mig in i långrandiga diskussioner med personer på internet som jag inte känner. Det här gäller inte bara er, utan jag har också helt slutat att diskutera på olika forum.
En annan anledning är att jag tror att jag skulle förstöra mer än tillföra något om jag skulle börja dissekera mina texter och förklara vad jag menade med varenda mening. Om jag gjorde det skulle jag ta bort all humor, alla poesi, all symbolism och alla tolkningsmöjligheter för er läsare. Så istället väljer jag att lita på er intelligens och att ni kan läsa min blogg utan att medvetet misstolka och haka upp er på detaljer.
Om det sen innebär att några kommer att tillskriva mig egenskaper och åsikter som jag absolut inte har, får jag väl leva med det. Jag har aldrig tänkt att berätta precis allt om mitt privatliv eller publicera min CV i den här bloggen.


Så länge jag har haft den här bloggen verkar det som att vissa av mina läsare tror att jag inte vill ha jobb utan är nöjd med att leva på bidrag. Jag har förklarat att det inte ligger till så upprepade gånger men en del vill inte förstå, så den diskussionen är avslutad. Andra har tolkat mina texter som att jag skulle hysa något förakt för "svenssonlivet" och tycka illa om folk för att de har jobb och familj. Varför i helvete skulle jag göra det? Om ni har lyckats skaffa er ekonomisk trygghet, haft råd med hus och bil och rent materiellt kan ge era barn en bra uppväxt kan jag bara gratulera. Men jag ser heller inte ner på människor för att de är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionärer.
En del tror att jag har något emot högre utbildning. Det stämmer heller inte. Jag är mycket positiv till utbildning av alla slag och håller med Big brother om att det är helt suveränt att vi har gratis universitet i det här landet. Det ger en chans för människor att förbättra sina möjligheter i livet. Men jag tycker ändå inte att universitetspoäng ger någon rätt att klanka ner på människor med jobb som inte kräver så mycket utbildning. Och att jag trivdes mycket bättre på Bona folkhögskola än Linköpings universitet är min egen personliga erfarenhet som ingen kan argumentera bort.


Som sagt, jag bryr mig inte så mycket om vad personer som jag inte känner tycker och tänker om mig. Men om någon läsare vill få en mer heltäckande bild av vem jag är så kan jag rekommendera er att läsa precis ALLT i den här bloggen (den har funnits i över två år) med öppna ögon, utan att leta efter tecken på att jag skulle vara en arbetsskygg individ som hatar svensson.

 
Det tar lite tid, men det kanske det kan vara värt.


Kommentarer
Postat av: denhemlige

First :D

2009-09-03 @ 12:12:15
Postat av: Oscar

Damn! Genom att säga allt det du sa i det sista lite större stycket där kommer du ju ev inte att få så många kommentarer längre. Låt folk tro vad de vill och ge sig in i heta diskussioner här nere :)



Förakta det bittra med Svenssonlivet, du får min röst.



2009-09-03 @ 19:11:38
Postat av: Ulven

TYKO!! DU ÄR JU BAJARE!!!

2009-09-04 @ 06:52:26
Postat av: smegma

Dra din fit(t)a lekamen till Korpvallen imorgon ska du få se på atletiska män.

2009-09-04 @ 23:49:19
Postat av: denhemlige

@Ulven

Flyt att jag åkte och såg den matchen så den klassikern fick sig ett (någorlunda) nyktert ögonvittne :)

2009-09-05 @ 13:45:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback