Intressanta möten på Arbetsförnedringen

Det är alltid fascinerande att behöva tampas med arbetsförmedlingen.

 

Jag går ner till AF på måndagseftermiddagen för att be om en tågbiljett till Stockholm. Det är nämligen ett rekryteringsmöte nästa vecka i huvudstaden för ett företag som vill anställa tio svenskar som ska jobba åt dem på Irland.

När det är min tur går jag fram till killen i receptionen och säger:

-Hej, jag skulle behöva en sökanderesa för att gå på ett möte i Stockholm.

-Det får du inte, svarar killen.

Jag har åkt på anställningsintervjuer i flera olika städer de senaste åren, och AF brukar alltid ge mig en tågbiljett utan att krångla.

-Va? säger jag. Ska du inte ens fråga vad det är för möte jag ska på?

-Nej, jag vet redan nu att du inte får någon tågbiljett.

-Men lägg av. Kan du åtminstone kolla på annonsen? Den ligger på platsbanken på arbetsförmedlingens sida.

-Nej, det är ingen idé. Du kommer inte att få åka.

Efter diverse tjafs och tjat där killen hela tiden beter sig som att jag är en psykpatient med orimliga krav och han överläkare på avdelningen där jag är inlagd, lyckas jag få honom att kolla på annonsen.

Han tittar tio sekunder och säger sen:

-Okej nu har jag tittat. Jag kan bestämmelserna och du får ingen tågbiljett av oss.

Jag inser att killen är totalt dum i huvudet och ber att få snacka med min handläggare.

-Hon är inte här, säger han omedelbart. Du får gå hem och ringa henne.

Jag skakar på huvudet och går därifrån.

 

Väl hemma ringar jag till AF. Efter att ha försökt ett par timmar får jag tag i min handläggare och förklarar mitt ärende.

-Du behöver inte prata med mig om det här, säger hon. Det är bara att gå ner till vår reception så ordnar de tågbiljetter åt dig.

-Det var precis det jag gjorde, säger jag. Men de ville inte ens lyssna på vad jag sa.

Då frågar jag min handläggare om namnet på den som nekat mig en biljett, men det har jag ingen aning om. Hon ber då att få återkomma. Några timmar senare ringer hon och säger att jag ska gå ner till AF igen och be om en tågbiljett till Stockholm. Om de nekar mig ska jag ta personens namn och sen ringa henne.

 

På tisdagen går jag ner till AF igen. Då står en annan kille i receptionen. Utan att krångla det minsta hänvisar han mig till en handläggare som ger mig en tur och retur- biljett till Stockholm nästa vecka. Jag åker på onsdag och kan åka hem när jag vill.

Efteråt förklarar jag vad som hände dagen innan. Den handläggaren som gav mig biljetten ursäktar sig då med att de har många nya anställda på AF just nu.

Jag frågar då om den killen som var ny inte borde ha hänvisat mig till någon annan om han var osäker, istället för att blankt vägra hjälpa mig.

-Jo, det borde han ha gjort.

 

I dag ska jag till AF igen i ett annat ärende. Det ska bli intressant att se vad som händer då.


Vad jag egentligen vill

I år var det 268 personer som var angelägna om att sommarvikariera på Corren. Av dem kommer vi att kunna erbjuda ett trettiotal vikariat på alla våra olika avdelningar. Som du förstår var konkurrensen väldigt hård och du är en av dem som inte får arbeta hos oss just i sommar.

 

Det var exakt det här som jag fruktade när jag öppnade mailet igår. Jag fick inget sommarvikariat på Corren i år heller. Trots att jag praktiserade där i höstas, trots att jag hoppat in som timvikarie ett par gånger och skrivit några konsertrecensioner som frilans. Och om inte Corren, där jag redan jobbat, vill anställa mig så kommer jag med största sannolikhet inte få sommarjobb på någon av de andra tidningarna där jag sökt heller.

Jag kommer aldrig att få in mer än en lilltå i journalistbranschen. Det är dödlig konkurrens om varenda litet vikariat. Mina meriter står sig helt enkelt inte i den konkurrensen, och så länge jag hela tiden blir utkonkurrerad av någon annan har jag ingen möjlighet att förbättra mina meriter.

Det var Corren jag hoppades på. Jag har aldrig varit så naiv att jag trott att jag skulle kunna få fast anställning, det är nästan omöjligt i journalistbranschen och dessutom har Corren gjort sig av med folk de senaste åren. Men jag hade hoppats på att åtminstone få ett sommarvikariat, och att jag efter det kanske skulle kunna få hoppa in då och då som timvikarie medan jag sökte jobb på andra tidningar. Det var min plan, min väg ut ur den situation som jag befunnit mig i de senaste åren.
Men så blev det inte.

 

Så vad fan ska jag göra nu?
Till att börja med ska jag njuta av våren och sommaren. Från och med nu och fem månader framåt har jag absolut ingenting emot att vara dagdrivare. Vem vill egentligen sitta inlåst framför en dator i maj när man kan sitta nere vid ån och dricka bärs eller åka och fiska?
Problemet är att det går åt stålar. Även om jag kan roa mig på billiga sätt på sommarhalvåret så räcker inte mitt bidrag särskilt långt. Jag behöver inte åka på dyra semestertripper eller sitta på Stora Torget och dricka öl för sextio kronor styck. Men jag vill åtminstone ha råd att ta en glass på Gyllenfiket eller köpa med mig ett billigt sexpack och kanske en baguette när vi åker och fiskar.

Det löser sig nog på något sätt. Djävulen dansar i tomma fickor. Jag tyckte jag roade mig jävligt mycket förra sommaren trots att det känns om att jag var luspank hela tiden.

 

Förutom att göra det bästa av situationen och njuta av att vara ledig istället för att deppa över att jag inte fick nåt sommarjobb måste jag fundera över vad jag ska göra av mitt liv.

Mina erfarenheter de senaste åren gör att jag mer och mer börjar luta åt att det bara finns ett svar på den frågan.

Jag lyckas aldrig pressa mig in så långt i journalistbranschen att jag kan försörja mig den vägen, och de andra jobb jag lyckas få är också högst tillfälliga. Om ingen tidning vill anställa mig och mina andra försök att komma in på arbetsmarknaden misslyckas så kanske det är dags att jag inser att det egentligen inte var vad jag ville från början.

Jag har aldrig velat bli en vanlig knegare och journalist är egentligen ett andrahandsval det också. Det är författare jag alltid har velat bli. Skriva vad jag vill på mina egna villkor. Spegla min egen och mina vänners verklighet och ge min version av hur jag tycker att världen ser ut.

 

Jag fick ett refuseringsbrev häromdagen. Jag försöker fortfarande få min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping (just nu kan ni läsa den här, eller låna den på Linköpings stadsbibliotek) utgiven på ett riktigt förlag. Det skulle kännas mer officiellt än att ge ut den själv på Vulkanförlaget.


Så här skrev Reverbförlaget:

I dagsläget är det inget som passar in i vår utgivningsplan för 2010/2011.
Hoppas att du hittar ett annat förlag till ditt läsvärda och träffsäkra manuskript!

 

Jag blir inte nedslagen av ett refuseringsbrev, alla författare har fått mängder av sådana. Även om de inte vill ge ut min bok så tyckte förlaget att den var läsvärd och träffsäker. Det bekräftar vad jag alltid trott. Jag har förmågan att bli skönlitterär författare, jag besitter den talangen. Jag kan jobbet, jag har något att säga och förmågan att uttrycka det.

Det är det enda jag vill, så jag måste fortsätta försöka trots att livet kan kännas som en kamp under tiden.

Det finns ingen anledning att ge upp min dröm bara för att åren går.


Charles Bukowski
var 50 år när han debuterade. Innan dess levde han ganska miserabelt och försörjde sig på diverse så kallade skitjobb. Men han gav aldrig upp.