Det går bra nu, kompis, det går bra nu

Något som har varit ett mysterium och lite av ett problem är att alla nyanlända utom jag har kontrakt där det tydligt står att det rör sig om en tillfällig anställning. Jag har inte vetat varför mitt kontrakt är annorlunda. Bland de som gör samma arbetsuppgifter som jag är så gott som alla säsongsanställda. Nu är vi över 40 stycken men det är bara fem som jobbar året runt, och efter jul behöver de överhuvudtaget ingen svensktalande på den här platsen.

Jag har tänkt att även om mitt kontrakt är en tillsvidare anställning så finns det inget som hindrar att företaget låter mig gå i slutet av december. Jag har funderat över om det i så fall går att hitta andra jobb i den här stan, eller till och med se mig efter kneg i Dublin eller Cork.

 

I torsdags kom en av cheferna och bad mig och Morgan att följa med in på kontoret. Det kändes nästan som att bli inkallad till rektorn och jag kunde inte låta bli att fundera över om vi gjort något fel. Så var det definitivt inte.

Barbara, som hon heter, berättade att en av de fastanställda svenskarna skulle åka hem, och hon undrade om någon av oss ville ha den platsen. Antingen fick vi bestämma själva eller så skulle de kolla våra CV och välja en av oss.

Morgan sa direkt att han bara hade tänkt att stanna i fyra månader, och att det var bättre om jag fick den fasta tjänsten. Han visste att det var den här chansen jag väntat på, och efteråt sa han att han var glad för min skull.

Jag tackade givetvis ja. Hela tiden har jag tänkt att fyra månader är alldeles för kort, och att jag ville stanna längre. Helst ha en möjlighet att stanna hur länge som helst i fall jag trivs. Gud,ödet, slumpen eller vad ni vill hade gett mig precis det jag ville ha.

Vi skakade hand och chefen gratulerade mig. Hon satt jag jag kunde gå hem med full betalning resten av dagen, och att jag skulle vara på plats klockan åtta morgonen efter för att lära mig det nya jobbet.

 

Så nu har jag ett fast jobb i Dundalk. Visserligen är det sex månaders provanställning, men företaget behöver verkligen någon på den här tjänsten. Om jag sköter mig har jag möjlighet att stanna hur länge jag vill.

Det här suveränt av många anledningar.

Nu sitter jag på en annan plats bland de som är fastanställda. Jag fick vara med på deras månadsmöte igår, träffa VD:n och mina nya jobbarkompisar. De flesta är fortfarande utlänningar, men de har varit här länge och pratar bra engelska.

Tidigare har jag tänkt att min engelska nästan blir sämre när jag försöker kommunicera med tyskar, fransmän och italienare. Det problemet är borta nu.

Alla cheferna på den här avdelningen är irländare. Min bas heter Sinead.

Bara en sån sak.

 

En annan sak jag tänkt på är att det visserligen är skitkul att lära känna de andra nya som är från olika länder över hela världen. Men även om jag blir vän med dem så kommer de ändå flytta härifrån snart.

Nu är mina arbetskamrater, de jag jobbar med, fikar, äter lunch med och kanske till och med möter på puben på helgerna, människor som verkligen bor i Dundalk. Folk som ska stanna på obestämd tid, kanske för alltid. Precis som jag.

 

Själva kneget är ungefär samma som förut, men jag har hamnat i en mycket bättre position. Man kan säga att de säsongsanställda får göra skitjobbet, medans jag har fått de enklare men viktigare uppgifterna. Tidigare hade jag haft kontakt med kunder (svenska företag) som kanske inte ens vill göra affärer med oss. Nu kommer jag att vara ansvarig för kunder som köper varor av oss ofta, och många gånger i stora kvantiteter.

Tjejen som jag tar över efter verkar ha skött sitt jobb utmärkt, och det gör att jag glider in på en räkmacka. Om jag varit kvar på den förra positionen är jag helt säker på att de första veckorna hade blivit ganska svårjobbade, att jag fått kämpa för att jobba mig in. Men nu kan jag bara ta vid där den förra slutade. En lång tid framöver kommer jag att kunna dra nytta av saker som min föregångare gjort.

Och om jag lägger manken till har jag chansen att tjäna mycket mer stålar.

 

Men på ett sätt har jag också press på mig. Mitt öde ligger nu i mina egna händer. Det är upp till mig att göra bra ifrån mig, och på det sättet ha ett val att stanna här precis så länge jag vill.

Som jag skrivit tidigare så är min plan att stanna åtminstone till nästa sommar, för att då se om jag trivs och ta ett beslut om huruvida jag vill stanna ännu längre.

Det valet har jag nu.

 

Jag är medveten om att jag har haft tur och fått en kanonchans. Och jag lovar er, kära läsare.

I´m not gonna blow this one.

 


Automatvapen, tidvatten och chips till lunch

Torsdag eftermiddag. Jag sitter i mitt kök och lyssnar på min nyinköpta skiva, Damien Dempseys The Rocky Road. Jag fick lön igår (egentligen skulle den kommit idag, men eftersom jag ännu inte fått mitt bankkort så fick jag hämta den kontant på jobbet igår kväll).  Vi har fortfarande kvällskurser och jag kunde inte fira med pubbesök, så jag tyckte det var lämpligt att investera en del av lönen i en ny cd.

 

Jag har gillat Damien Dempsey sen jag såg honom som förband till Sinead O'Connor för sju år sen, och så fort jag fick reda på att jag skulle flytta till Irland så tänkte jag att jag måste passa på att se Damo live igen. Jag hade räknat med att jag skulle behöva ta mig till Dublin eller Belfast, men nu slumpade det sig så bra att Dempsey faktiskt ska göra en konsert på Dundalks Trav- och galoppbana. Igår gick jag dit och köpte en biljett. Damien Dempsey är mycket populär här på Irland, så jag tänkte att det var bäst att köpa biljett så fort som möjligt. Den kostade bara 15 euro, och då ingick inträde till hästkapplöpningarna som hålls tidigare samma kväll.

Fredagen den första oktober blir en helkväll då jag först bettar lite på hästarna och står med en pint i näven och skriker för att jobba fram min kuse, och sen ser en troligtvis jävligt bra konsert.

Jag lyssnar på Damien Dempseys senaste platta just nu och tycker den är riktigt bra. Det är coverversioner av irländska klassiker, allt ifrån The Pogues till folksånger som är över tvåhundra år gamla.

 

Som sagt fick jag lön idag. Tyvärr är inte allt pappersarbete klart så jag fick betala 41 procent i nödskatt. Men jag gnäller inte. Jag har redan betalat en månads hyra i förskott och har inga andra räkningar. De pengar jag fick kontant igår ska bara räcka en vecka, och den är ungefär samma summa som jag hade att leva på en månad i Linköping efter att hyra och andra räkningar var betalda. Dessutom brukade jag ha skulder och krognotor att betala efter det.

Jag tror att jag kommer att ha det rätt bra ekonomiskt här nere. Jag är van att snåla och min grundlön innan provision är faktiskt lika mycket som den högsta lön jag någonsin haft i Sverige, när jag jobbade som redigerare. Dessutom kommer jag bara att behöva betala 21 procent i skatt, och eftersom jag delar hus med två andra är min boendekostnad mycket lägre nu än förut.

 

Varje eftermiddag den här veckan ska vi vara på jobbet halv fem. Jag har tillbringat dagarna med att driva omkring på stan och försöka lära mig hitta ordentligt. Jag har lyckats hitta nödvändiga saker för mig som bokhandlare, antikvariat, skivaffärer och flera olika lågpriskedjor där jag kan köpa käk billigt. Igår råkade jag av en slump hamna på ett bra promenadstråk längs floden genom parker och andra grönområden.

Trots att det bara bor en tredjedel så mycket folk i Dundalk som i Linköping så är inte stadskärnan alls så mycket mindre. Man ser mycket folk på gatorna och utbudet tycker jag faktiskt är bättre. Det finns definitivt fler pubar i den här stan, och antalet restauranger, affärer och gallerior är väl ungefär detsamma.

Jag kan inte komma på något som jag saknar. Det finns till och med ett casino där det är pokerturneringar varje tisdag och torsdag. Inköpet är lågt, mindre än tio euro, så det kommer jag givetvis testa nån kväll.

Dessutom spelar Dundalk FC i den högsta fotbollsligan, så vi har snackat några grabbar om att gå på en hemmamatch om några veckor. Jag har gångavstånd till arenan. Hemma skulle jag behövt åka till Norrköping eller Åtvidaberg för att se på allsvensk fotboll.

Och som jag redan berättat finns det möjlighet att gå på häst- och hundkapplöpningar en liten bit utanför stan.

 

Jag har lagt märke till vissa saker som skiljer sig från Sverige här nere. Pubarna har till exempel aldrig uteserveringar med utsikt och gator eller torg. Istället har de små uteplatser innanför puben som är riktigt mysiga, där man kan sitta om man vill röka.


Vi var på ett ställe som hette O'Connell´s i söndags när det var riktigt sommarvarmt här nere. Den puben hade en jättefin uteplats där vi satt och snackade över våra pints. Det fanns också en liten avdelning med tak över, sköna fåtöljer och fjärrvärme där man kan sätta sig om det är kallt eller regnar.

För övrigt gillade jag verkligen O'Connell´s och tänker absolut gå dit fler gånger. Undervåningen var ganska stor med två barer, en avdelning med fåtöljer och stora teveaparater där man kunde se på fotboll, och en darttavla. På övervåningen fanns det tre biljardbord och två snookerbord. De hade ett specialerbjudande med en pint Beamish för endast 3,50 euro. Beamishen är inte riktigt lika smarrig som Guinness men ändå en riktigt god stout, och för det priset kan jag inte ens få 40 cl taskig lager i Linköping.

 

En bisarr sak jag har lagt märke till är när de fyller på bankomaterna här nere varje tisdag. Pengatransporterna har inte bara poliseskort. Det står militärer med kamoflageuniformer, hjälmar och dragna automatvapen och vaktar.

 

Tidvattnet är ett påtagligt faktum här. På väg till travbanan gick jag förbi hamnen där Castletown river mynnar ut i Dundalk bay. Då var det lågvatten och båtarna stod på land säkert femtio meter från det lilla vatten som fanns kvar.

 

I nästan alla affärer har de ett paketerbjudande som verkar vara en typisk irländsk jobblunch och inte är något för hälsofanatiker. Den består av två smörgåsar med till exempel tonfisk eller kyckling med sallad och majonäs, en burk cola eller seven up, samt en liten påse chips. Jag har svårt att se någon käka chips på lunchen i Sverige.

Detta kostar bara 2,50 euro, vilket jag tycker är prisvärt. Så jag har ätit en sån lunch på jobbet flera gånger. Men i framtiden ska jag nog laga käk hemma och ta med mig matlåda.

 

Som jag tidigare berättat så är nästan alla på jobbet utlänningar, vilket är ett litet problem eftersom min engelska nästan blir sämre då jag kommunicerar med tyskar med heltaskigt uttal som hela tiden stakar sig och försöker hitta ord. (Tyskarna försöker åtminstone, fransmännen håller sig bara till varandra och Italienarna svarar knappt på tilltal. Varje dag går cheferna igenom något på engelska, sen får vi andra en liten rast då någon måste förklara allt igen på italienska.)

Som tur är har jag faktiskt lyckats hamna bredvid den enda irländska personen i vårt team. Hon heter Triona och är född och uppvuxen i Dundalk. Det är hon som berättar för mig om vilka pubar som är bra, om olika konserter, vart jag ska köpa biljetter och hur jag tar mig dit.

 

Den här veckan har vi haft kurser till halv elva varje kväll, så jag har bara åkt hem och sett på tv efter jobbet. Men på fredag ska vi både börja och sluta tidigare och sen är lärandet över.

Då blir det med största sannolikhet utgång efter jobbet. Triona har tipsat mig om att det ska vara drag på Ridleys´s på fredagar. Då kostar tydligen allt - en pint bärs, en whisky, en Bacardi breezer eller vad man nu vill ha - endast tre euro. Och hon sa att musiken är bättre där än Brubakers och Good time Charlies.

 

På måndag börjar allvaret med jobb på riktigt.

 


Första helgen i Dundalk


Söndag eftermiddag. Det är strålande solsken och sommarvärmen håller i sig här på Irland. Jag sitter i solen på min bakgård med laptopen i knät, en iskall tuborg i näven och lyssnar på en liveplatta med Sinead O'Connor. Jag vet att det kanske är klyschigt men jag kan inte låta bli att lyssna på irländska band. Det har blivit mycket, Sinead, Pogues och Damien Dempsey de senaste dagarna.

Jag har just tvättat och mina kläder hänger på linor här på vår lilla uteplats. Om några timmar ska jag möta några jobbarpolare på Tom Clarke´s och se Arsenalmatchen..

 

Precis som jag trodde blev det utgång i fredags. Så fort vi var klara för kvällen (klockan nio) åkte nästan alla vi nyanställda med taxi in till stan. Innan jag började jobba sa jag till en av tyskarna att jag skulle ha en pint Guinness framför mig senast kvart över nio, och så blev det.

 

Av någon anledning blev det jag som fick ta befälet, det verkar som att folk trodde att jag hittade bäst i stan. Så jag tog med hela gänget till Brubakers Inn, av den anledningen att det var första puben jag kände igen som jag såg.

Brubakers Inn är ganska stort och bärsen är billig, så det var ju bra. Men annars tyckte jag att det var lite mycket nattklubb över stället för min smak. Jag vill egentligen inte höra Lady Gaga när jag går ut.

Men vi hade rätt kul. Jag snackade mest med mina jobbarkompisar, och vi var en salig blandning av folk från hela världen. Morgan, den andre svensken var med. Sen var det en brasilianare, några tyskar och mina rumskamrater som är från Belgien och Ecuador.

Jag snackade ganska mycket med en kille som heter Norbert och delar hus med Morgan. Han är född i Polen men uppväxt i Västberlin och ganska snabbt insåg jag att det var en kille i min stil. Han var lika gammal som jag så jag tänkte att här har vi en kille till som heller inte har skaffat barn eller fru, helt enkelt insett att det inte finns något som binder honom till hans hemstad och bestämt sig för att se något nytt. Det visade sig stämma helt. Norbert hade jobbat på flera ställen över hela Europa de senaste tre åren. Bland annat hade han under en period försörjt sig på att samla metall och sälja till skrothandlare i London.

Under kvällen visade det sig att Norbert också drömde om att bli författare. Dock hade han inte hunnit skriva så mycket som jag faktiskt gjort.

Jag kommer säkert att umgås en del med Norbert i framtiden. Dels för att han bor ihop med den andre svensken, men också för att han verkar vara en bra grabb som gillar att ta några bira och snacka skit.

 

Sent på kvällen var det bara jag, Fredrik (Belgaren som jag delar hus ihop med), Morgan och Norbert kvar. Så vi gick vidare för att hitta en annan pub. Den enda vi hittade var Good Time Charlie´s. Det var också lite mycket nattklubbsläge och ganska dålig musik. Morgan och jag blev nästan förbannade när de spelade Rednecks. Vi har för fan flyttat ifrån Sverige för att slippa höra såna skitband.

Men vi hade kul ändå. Tyvärr snackade jag mest med jobbarkompisar under kvällen. Jag är ju som sagt här för att träffa irländarna. Men en sak kan jag meddela som jag la märke till. De irländska brudarna spottar inte i glaset. Och de är inte direkt blyga och lågmälda när de dricker. Helvete vad de härjade.

Vi skildes åt någon gång efter ett på natten och jag hade inga som helst problem med att hitta då jag promenerade hem.

 

På lördagen kom våran hyresvärd förbi när vi precis hade ätit frukost. Hon ville att vi skulle skriva kontrakt och hade med sig lite grejer till oss. Hon verkar väldigt mån om att vi ska trivas och gav oss strykjärn, kaffebryggare, ett soffbord till vardagsrummet och två teveapparater till. Så nu har vi alla tv på rummet.

Itrländarna pratar jävligt snabbt och det gjorde vår hyresvärd också. Men det är inga problem för mig om jag är på rätt humör, så jag snackade engelska lika snabbt jag också och hon blev faktiskt mer förvirrad än jag. Så när hon åkte härifrån hade jag lyckats pruta ner hyran lite, och fått henne att gå med på att vi bodde den första veckan gratis.

 

På lördagseftermiddagen skulle Morgan och Norbert se på fotboll på Tom Clark´s som var deras lokala pub. Så jag mötte dem där. Efter en stund dök även mina rumskamrater Lenin och Fredrik upp.

Efter matchen (Chelsea - West Bromwich Albion som slutade 6 – 0) tog Morgan och Norbert bara en bira till och bestämde sig sen för att gå hem och ta en lugn lördagskväll. Lenin och Fredrik skulle hem och käka, men Fredrik sa att han kanske skulle ringa mig senare om han var sugen på att gå ner på stan och ta ett par bira. Jag orkade inte gå hela vägen hem för att senare gå lika långt tillbaks. Så jag promenerade ner till stan själv med tanken att bara ta en pint till och sen gå hem.

 

Jag gick in på Bus stop bar eftersom jag varit där en eftermiddag och snackat lite med personalen. Det var ganska lite folk där men bartendern berättade för mig att det snart skulle spela ett band som enligt honom skulle vara rätt bra. Så jag bestämde mig för att stanna och åtminstone se de första låtarna.

När jag var ute och rökte kom det fram skapligt berusad irländare och sa ”Tjena, det var länge sen jag såg dig.” Jag garvade lite och sa att det måste vara jävligt länge sen för jag har bara bott i den här stan några dagar. Det blev en öppning för konversation så när vi gick in satte jag mig med den dyngade killen (Peter) och hans kompisar. De var infödda Dundalkbor, mycket trevliga men kraftigt berusade. De hade nog druckit Guinness hela dan.

Peter ursäktade att han var lite full och förvirrad och sa att det berodde på att han just nu höll på att jobba med en blandning av novell- och diktsamling. Han förklarade mycket ingående vad det handlade om. Det var en slags noveller som skulle kunna läsas högt rytmiskt och skulle handla om olika personer som bodde längs Highway 48, och att Highway 48 var en metafor för hela världen. Han reciterade långa stycken för mig högt. Visserligen sluddrade han lite men det lät faktiskt rätt bra. Nån slags beatnikpoesi som påminde mig om Bob Dylans dikt Last thoughts of Woody Guthrie..

När jag snackade med hans kompis John visade det sig att han också skrev dikter.

Det är det jag alltid har trott och sagt. Irländarna är ett folk som högaktar litteratur.

 

När vi var ute och rökte snackade jag rätt mycket med en av killarna i bandet. Han verkade sjyst, vi snackade musik och han tog faktiskt mitt namn för han ville adda mig på facebook. Dessutom beröttade han om en festival i Sligo i höst där bandet skulle spela, och de stora namnen på festivalen var Damien Dempsey (som jag gillat i flera år) och Bob Marleys gamla kompband The Wailers. Killen sa att han skulle höra av sig så kanske vi kunde samåka dit.

 

Bandet var något försenat, så jag och mina nyfunna bekanta muttrade något om det. Då lutade sig en käring (det visade sig senare att det äldre paret bredvid var föräldrar till sångaren i bandet) som satt vid bordet bredvid oss mot oss och sa:

”Don´t worry Lads. You´ll be home for mass tomorrow.”

Vilket jag tyckte var en mycket irländsk kommentar. I det här landet dricker man sig dyngrak på lördagen och går till kyrkan på söndagen.

Det kom mer och mer folk till puben och när bandet började spela var det fullsmockat mned folk i olika grader av berusning.

 

Bandet bestod av tre killar på akustisk gitarr och en på banjo. De inledde med en riktigt bra version av The Pogues Boys from county hell och fortsatte med Thin Lizzys gamla slagdänga Dancing in the moonlight. Då tänkte jag att min första lördagskväll i Dundalk skulle bli lyckad.

Och det blev den. Det var världens drag på puben hela tiden. Folk stod upp, klappade händer och bandet spelade covers bland annat Oasis, Bob Dylan och Neil Young.

Sammanlagt spelade de tre eller fyra Pogueslåtar (minns inte exakt, det blev några pints) och under A pair of brown eyes reste sig precis alla på hela stället och sjöng med i varenda ord.

Jag satt där och tänkte att det var precis det här jag var ute efter när jag flyttade hit. Jag vill bo på en plats där alla kan texten till A pair of brown eyes.

Jag mådde som en prins men saknade faktiskt min gamla polare Ulven. Han är Poguesfanatiker och jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket Ulven skulle ha uppskattat den kvällen.

Bandet spelade några egna låtar och av texterna att döma (en låt hette Trouble, om ni inte fattar vad jag menar kan ni slå upp The Troubles på wikipedia) och stämningen i lokalen fick jag en stark känsla av att jag befann mig på en pub där man under inga som helst omständigheter kan ha på sig en orange tröja eller någonting med engelska flaggan på.

 

Efter konserten snackade jag ganska mycket med gubben vid bordet bredvid som var farsa till bandets sångare. Han var dötrevlig och välkomnade mig till min nya hemstad. Sen passade jag på att limma lite på en ganska snygg irländsk brud som faktiskt inte verkade helt oäven. Men jag tog det inte så allvarligt, utan gick hem vid tvåtiden, glad i hågen.

Innan hade jag tänkt att om jag verkligen ville lära känna irland så måste jag gå ut själv utan sällskap av jobbarkompisar, och den taktiken visade sig funka utmärkt.

 


Lite strul, men bor nu i radhus


Fredag morgon. Jag sitter ensam i köket, har just ätit frukost, druckit kaffe och tagit en cigg på min bakgård. TV:en står på med irländska morgonnyheter. Mina rumskamrater sover fortfarande. Jag vaknade tidigt och gick upp flera timmar tidigare än jag behövde. Tänkte det kunde vara skönt att ha huset för mig själv en stund. Käka frukost i lugn och ro och skriva lite.

Jag hade en mardröm i natt. Drömde att jag var tillbaks i Linköping och att arbetsförmedlingen ville tvinga på mig en praktikplats. Jag blev lycklig när jag vaknade och insåg var jag var.

 

Det är nu två dagar sen vi flyttade in i huset. Men det blev inte det huset som jag först trodde. Någonting hände nämligen i onsdags som fick mig att inse att jag är långt hemifrån och att jag är utlämnad åt nycker hos fullständiga främlingar.

En timma innan vi skulle flytta in så ändrade sig plötsligt Fredrik och Lenin. I två dagar hade de låtit mig tro att de gillade huset, men så tvärvände de med motiveringen att de inte tyckte huset var tillräckligt fint och att det inte gillade möblerna (?!).

Jag blev kraftigt förbannad och undrade vad jag skulle ta mig till. Både min chef och jag försökte få grabbarna att inse att de inte var i position att välja och vraka och att de inte kunde vänta sig vad som helst för 50 euro i veckan. Men de vek sig inte, sa att de bestämt sig för snabbt och att de ville ha fler alternativ. Trots att företaget bara skulle betala hotellrum en natt till.

Som genom ett underverk lyckades min chef trolla fram ett telefonnummer till ännu en person som hade ett hus i lämplig storlek. Och till slut fick vi grabbarna att gå med på att titta på det huset, och kanske flytta in i det första om det heller inte passade.

 

För att göra en lång historia kort. Det andra huset var mycket finare och större. Det fanns tre riktigt stora sovrum på övervåningen. Vardagsrum med skinnsoffa och kabel-tv på undervåningen. På samma våningen ett kök som var större och bättre utrustat än i det första vi tittade på, och vi har till och med ett extrarum på undervåningen. Vilket kan vara praktiskt om nu nån av mina kompisar vill komma och hälsa på. Precis som i det andra huset fanns det uteplats på både fram- och baksidan.

Det enda och stora problemet var att det låg längre från stan och inte alls lika nära puben där jag hade föreställt mig att bli stammis.

Men mina två kamrater (eller vad man ska kalla det, jag tyckte de betett sig jävligt konstigt) var nöjda så jag gick också med på att ta det huset. Av olika anledningar.

Jag behöver nånstans att bo och till skillnad från de två andra insåg jag att jag inte kunde välja och vraka. Det var lika billigt och dessutom insåg jag att jag inte kunde tvinga de två andra att bo i ett sämre hus bara för att jag ville bo nära en pub med biljardbord.

 

Så nu har vi flyttat in och jag är ändå ganska nöjd. Även om jag fortfarande hellre skulle velat bo på det andra stället. Jag skiter lite i standarden, jag är inte här för att sitta hemma och se på tv. I början vill jag vara ute mycket, träffa folk och se stan och struntar i om jag bor lite spartanskt. Om jag vill bo lite finare så kan jag alltid leta bostad senare när jag har bättre koll på ekonomin.

Och jag tycker fortfarande inte det var nåt fel på det andra huset. Därför är jag fortfarande lite sned på mina rumskamrater. Om de inte misslett mig i två dygn och låtit mig tror att de var nöjda hade vi kunnat hitta ett finare hus i samma område. För det här huset ligger lite långt från stan i min smak.

Jag är van att promenera och har redan gått hemifrån och till stan flera gånger, men det är i längsta laget om man är trött mitt i natten en lördagskväll.

Fördelen är dock att det ligger nästan löjligt nära jobbet. Och så långt är det inte till Avenue Inn. Jag kan fortfarande gå dit efter jobbet för en stilla pint och en biljard.

 

Det var otroligt skönt att flytta in. Att äntligen kunna packa upp mina väskor, lägga kläderna i lådor och känna att jag har ett hem igen. Vi drog grässtrån om vem som skulle få välja rum först. Jag fick det längsta och valde därför det största och finaste sovrummet. Men så fick jag syn på en cd-spelare och hyresvärden sa att den ingick i hyran. Så jag bytte rum med Lenin mot att jag fick ha cd-spelaren. Lenin har en flickvän som kommer att hälsa på ibland så han har större användning för ett sjyst sovrum. Och jag kan lyssna på mina Dylanplattor när jag sitter på mitt rum och skriver i bloggen.

Dessutom ska hyresvärden komma med ännu en TV i helgen. Vi har redan två stycken, Fredrik vill inte ha nån tv i sitt rum så Lenin och jag kommer att ha varsin.

Även om jag delar bostad med flera andra, vilket jag inte är van vid, så kommer jag att ha dator, tv och stereo i mitt rum. Det kan vara skönt om man vill vara för sig själv på kvällarna.

 

På kvällen efter jobbet firade vi att vi flyttat in i vårt nya hus. Då lade vi alla konflikter åt sidan och hade det riktigt kul. Vi drack bärs och vin, Lenin lirade Dylan och Neil Young på gitarr och vi satt och snackade och garvade till halv två på natten. (De första veckorna kör vi kvällsskift, så vi började inte förrän halv fem dagen efter.)

 

Jag lärde mig några saker av den här historien. Saker som jag tycker är en del av erfarenheten jag var ute efter när jag bestämde mig för att flytta utomlands och jobba.

Jag måste förstå att jag inte är kvar i Linköping bland mina polare som jag har känt i tio- tjugo år. Det är främlingar jag har omkring mig, och jag har faktiskt ingen aning om huruvida jag kan lita på att de står vid sitt ord. När jag bodde ensam hade jag bara mig själv att ta hänsyn till och så är det inte längre. Min tillvaro är nu beroende av andra människor och jag måste vänja mig vid det.

Dessutom insåg jag att de flesta av min arbetskamrater är här på helt andra premisser. Av anledningar som jag fortfarande inte förstår så är jag den enda av de nya som inte har en tidsbegränsad anställning. De andra är här för att ha kul i fyra månader och tjäna pengar. De skiter fullständigt i om de gör sig osams med någon. Men jag är här, för att jag inte har något ordentligt jobb att komma hem till, för att se om jag trivs och kanske vill stanna här väldigt länge.

 

Därför måste jag försöka lära känt folk utanför jobbet, människor som inte tänker flytta härifrån om några månader. Vilket jag har tänkt hela tiden. Visserligen är det lite intressant på jobbet med människor från hela europa, men det är lite tröttsamt att på bruten engelska höra människor berätta triviala saker om sitt hemland. Jag har flyttat till Dundalk för att jag gillar Irland, därför vill jag lära känna irländarna.

Dessutom tycker jag det ska bli kul att kunna slipa bort skolengelskan, lära mig snacka mer som en infödd, och det gör jag inte om jag umgås med spanjorer och fransmän som knappt kan göra sig förstådda på det språket. På min arbetsplats talar till och med de flesta av cheferna engelska som andraspråk.

Därför ska jag då och då ge mig ut och upptäcka stan helt ensam, inte hänga för mycket med de jag bor ihop med och mina arbetskamrater. Det var bland annat därför jag var så glad när jag trodde att jag skulle bo jättenära en bra pub. Att bli stammis där hade varit ett ganska enkelt sätt att träffa folk från samma område.

 

För övrigt är det bara en svensk kille till bland de nya. Han är jävligt trevlig, vi sitter bredvid varandra och snackar mycket. Men vi är båda överens om att det är skönt att det inte är fler svenskar och att vi inte delar bostad. Fransmännen är tio stycken, bor tillsammans, hänger bara med varandra och snackar franska hela tiden. Så vill inte vi ha det.

Men vi har snackat om att se på Sveriges EM-kvalmatcher ihop (Morgan har hittat en pub som tänker visa dem) och på torsdag tänkte vi gå och på Ronnie James Dio-kväll på Spirit store. Så visst kommer jag att umgås med den ende svensken ibland, men inte hela tiden.

 

Jobbet då. Jag har bestämt mig för att inte skriva för mycket om det förutom rent socialt. Det är visserligen ganska avslappnad och trevlig stämning, men företaget är mycket strikta med vissa saker. Till exempel får vi absolut inte privatsurfa på jobbet. Faceboook, hotmail, till och med dagstidningar är strängt förbjudet. Så jag tänker inte ens nämna företaget vid namn på nätet. Den här bloggen handlar om mitt privatliv, inte om en arbetsplats.

Men så mycket kan jag säga att den här veckan har vi haft kurser på kvällarna, för att ha tid att göra praktiska saker på dagarna. Och så kommer det att vara nästa vecka också, tills jag börjar jobba på allvar måndagen den 23e. Då är det dagtid som gäller.

Därför har det inte blivit några som helst pubbesök sen i måndags. Men ikväll är det fredag, vi slutar klockan nio och är lediga hela helgen. Så nu ska jag upptäcka Dundalk på allvar.

 


Min andra dag som immigrant

Första dagen på jobbet var en informationsdag för de nyanställda och den hölls i ett konferensrum på hotellet. Förutom att berätta för oss om själva jobbet och företaget som anställt oss var det också en massa information om skatter, hur man skulle skaffa bankkonto och en massa andra saker.

Mina nya arbetsgivare verkar mycket hjälpsamma. De hade med sig alla blanketter, så det var bara att fylla i sina uppgifter. Så om allt går som det ska så kan jag snart få in min första lön (vi får betalt en gång i veckan, tydligen rätt vanligt på brittiska öarna) på ett irländskt konto och jag behöver bara betala den lägsta skatten. Om jag inte fått hjälp med allt detta är det stor risk att jag skulle fått betala nödskatt på 50% i början, och sen fått gå igenom en massa strul för att få tillbaka dessa pengar.

 

Det var en jävla massa information vi fick och en jävla massa blanketter att fylla i. Dessutom var allt på engelska och jag blev även presenterad för 30 nya personer under de korta rökpauserna. Så jag kände mig stundtals ganska förvirrad där jag gick omkring, skakade hand med folk och tusen gånger fick säga ”My name is Olof, I´m from Sweden”.

 

Efter lunch fick vi ett papper med namn på en massa folk som ville hyra ut hus och lägenheter i Dundalk med kort varsel. Jag, Lenin och Fredrik (Belgaren) bestämde oss för att försöka hitta nåt att dela på. Det var bara att ringa runt blixtsnabbt, för konkurrensen om de bästa ställen var stenhård från de andra nyanställda.

Först var vi och kollade på ett hus som egentligen var mycket större än vi behövde, men som låg mycket centralt. Tyvärr såg det ut som en byggarbetsplats när vi var där. Den gamle irländske gubben som hade huset verkade halvpackad och försäkrade att allt skulle vara klart och redo för oss att flytta in på söndag. Vi blev lite tveksamma eftersom företaget helst bara ville betala för tre nätter på hotellet och vi inte visste vart vi skulle ta vägen mellan onsdag och söndag. Dessutom var huset ganska dyrt med Dundalska mått mätt.

Så vi ringde till en annan kille som hade ett hus att hyra ut till ett mycket rimligt pris. När vi kollade på kartan så verkade stället ligga mittemellan jobbet och innerstaden.

Belgaren har praktiskt nog bil, så vi körde dit blixtsnabbt. När vi nästan var framme så upptäckte jag att adressen låg i närheten av Avenue Inn, puben där jag tog den första pinten dagen innan.

 

Huset låg i ett lugnt litet radhusområde där det mest verkade bo barnfamiljer. Alla hus hade en liten trädgård och på en gräsmatta såg jag ett gäng småkillar med snaggade skallar som lirade fotboll. Men det idylliska intrycket bröts något när jag fick se en husvägg där någon med stora bokstäver sprayat förkortningen till en viss irländsk organisation, och jag insåg att vi faktiskt befann oss bara kilometer från gränsen till Nordirland.

Huset vi kollade på helt okej med vardagsrum och kök på nedervåningen och tre sovrum på övervåningen. Det fanns uteplats på både fram- och baksidan. Paret som visade oss huset ville hyra ut möblerat och då ingick tv, tvättmaskin och full köksutrustning.
Allt detta till ett pris av femtio euro per man i veckan.

Jag diskuterade lite med mina blivande rumskamrater och övertalade dem att vi skulle tacka ja på studs. Ägarna skulle nämligen visa huset för några andra en timma senare, och jag tyckte läget var perfekt eftersom det bara är en kvarts gångväg till jobbet och tio minuters promenad till stadskärnan.

 

Vi bestämde oss för att kila upp till Avenue Inn och fira att vi hittat bostad med en pint. Lokalpuben låg bara tvåhundra meter från min nya adress, och precis bredvid finns bookmaker, apotek, en liten affär och ett skräpmatshak.
Allt en grabb kan behöva.

 

Så nu vet ni vad jag menar med att allt har gått väldigt snabbt. Imorgon (onsdag) ska jag flytta ihop med de två första killarna jag pratade med, och mitt nya stamhak kommer förmodligen att bli stället där jag tog min första Guinness i det nya landet.

 

På kvällen åkte vi in till stan och käkade pizza. Efter det blev det en stilla pint på en pub som var nästan folktom faktiskt. Jag vet inte om det är så på måndagar i Dundalk eller om vi helt enkelt bara hamnade på fel ställe.

Somnade framför Law and Order efter en händelserik dag.


Första rapporten från det nya landet

Nu är jag på plats i Dundalk i de rödhårigas land. Jag har bara varit här i två dagar, men det känns mycket längre. Allt har nämligen gått väldigt snabbt.

På resan hit var jag lite smånervös men på gott humör. Allt gick någorlunda smidigt förutom att SAS slarvade bort en av mina väskor. Det löste sig ändå ganska bra. Jag var bara tvungen att köpa en ny tandborste och igår skickade flygbolaget väskan till mitt hotell.

Företaget hade skickat en taxi som hämtade mig på flygplatsen och körde mig till Dundalk. Jag delade taxi med en av mina blivande arbetskamrater – en kille från Ecuador som hette Lenin i förnamn. (Jag undrar om hans föräldrar tillhör någon kommunistisk gerilla, men jag har inte frågat honom än.)

Lenin och jag var sugen på att se vår nya hemstad. Så direkt när vi kom till hotellet slängde vi in våra väskor på rummen och tog sen en promenad. Ganska enkelt hittade vi vår arbetsplats och gick sen vidare lite planlöst. Givetvis fick vi syn på en pub och var båda sugna på att fira vår ankomst. Så jag avnjöt min första bärs i det nya landet på en lokalpub som hette Avenue Inn. Jag lade märke till att det fanns biljardbord och en skylt som sa något om kvällar med livemusik då alla bärs kostar tre euro. Men vanliga kvällar tog de strax under fyra euro för en pint Guinness, vilket jag tycker är ett bra pris om man jämför med Linköping.

Avenue Inn kommer jag förmodligen besöka många gånger av anledningar som jag återkommer till.

När jag kom tillbaks till hotellet gick jag ut och rökte och slog mig i slang med en Belgare som också skulle börja på samma ställe som jag.

 

På kvällen sen bjöd företaget på lite käk och det blev mingel med de av mina arbetskamrater som redan anlänt. Det är mycket spanjorer och fransmän som är nyanställda. Den enda svensken förutom jag hade blivit försenad, så honom träffade jag inte förrän igår.

Jag snackade mycket med belgaren (Fredrik) och Lenin. Det visade sig att Fredrik hade bil, så vi bestämde oss för att passa på att se stadens centrum innan vi gick och lade oss.

 

Vi var alla tre ganska exalterade där vi gick omkring och tittade på vår nya hemstad. Precis som jag mindes av mina tidigare irlandsresor så kryllade det av bookmakers och pubar. Det hördes tjo och tjim från många ställen vi gick förbi, och jag tänkte att i den här stan är det nog mycket vanligare att gå på lokal en söndagskväll än i Linköping.

När vi sett oss omkring slank vi in på ett ställe som hette Brubakers Inn, eftersom jag läst något om om puben på nätet. Även där kostade en pint fyra euro, så det verkar vara ett normalpris.

Det var ganska mycket folk på puben och det visade sig att Brubakers Inn hade liveband söndagskvällar. Men ingen av oss ville vara bakis första dagen, så vi tog bara varsin bira och åkte faktiskt hem innan bandet började spela.

Hotellet jag bor på är ganska lyxigt, så jag somnade ganska snabbt i den stora dubbelsängen min första natt i det nya landet.

 

Fortsättning följer...