Första helgen i Dundalk


Söndag eftermiddag. Det är strålande solsken och sommarvärmen håller i sig här på Irland. Jag sitter i solen på min bakgård med laptopen i knät, en iskall tuborg i näven och lyssnar på en liveplatta med Sinead O'Connor. Jag vet att det kanske är klyschigt men jag kan inte låta bli att lyssna på irländska band. Det har blivit mycket, Sinead, Pogues och Damien Dempsey de senaste dagarna.

Jag har just tvättat och mina kläder hänger på linor här på vår lilla uteplats. Om några timmar ska jag möta några jobbarpolare på Tom Clarke´s och se Arsenalmatchen..

 

Precis som jag trodde blev det utgång i fredags. Så fort vi var klara för kvällen (klockan nio) åkte nästan alla vi nyanställda med taxi in till stan. Innan jag började jobba sa jag till en av tyskarna att jag skulle ha en pint Guinness framför mig senast kvart över nio, och så blev det.

 

Av någon anledning blev det jag som fick ta befälet, det verkar som att folk trodde att jag hittade bäst i stan. Så jag tog med hela gänget till Brubakers Inn, av den anledningen att det var första puben jag kände igen som jag såg.

Brubakers Inn är ganska stort och bärsen är billig, så det var ju bra. Men annars tyckte jag att det var lite mycket nattklubb över stället för min smak. Jag vill egentligen inte höra Lady Gaga när jag går ut.

Men vi hade rätt kul. Jag snackade mest med mina jobbarkompisar, och vi var en salig blandning av folk från hela världen. Morgan, den andre svensken var med. Sen var det en brasilianare, några tyskar och mina rumskamrater som är från Belgien och Ecuador.

Jag snackade ganska mycket med en kille som heter Norbert och delar hus med Morgan. Han är född i Polen men uppväxt i Västberlin och ganska snabbt insåg jag att det var en kille i min stil. Han var lika gammal som jag så jag tänkte att här har vi en kille till som heller inte har skaffat barn eller fru, helt enkelt insett att det inte finns något som binder honom till hans hemstad och bestämt sig för att se något nytt. Det visade sig stämma helt. Norbert hade jobbat på flera ställen över hela Europa de senaste tre åren. Bland annat hade han under en period försörjt sig på att samla metall och sälja till skrothandlare i London.

Under kvällen visade det sig att Norbert också drömde om att bli författare. Dock hade han inte hunnit skriva så mycket som jag faktiskt gjort.

Jag kommer säkert att umgås en del med Norbert i framtiden. Dels för att han bor ihop med den andre svensken, men också för att han verkar vara en bra grabb som gillar att ta några bira och snacka skit.

 

Sent på kvällen var det bara jag, Fredrik (Belgaren som jag delar hus ihop med), Morgan och Norbert kvar. Så vi gick vidare för att hitta en annan pub. Den enda vi hittade var Good Time Charlie´s. Det var också lite mycket nattklubbsläge och ganska dålig musik. Morgan och jag blev nästan förbannade när de spelade Rednecks. Vi har för fan flyttat ifrån Sverige för att slippa höra såna skitband.

Men vi hade kul ändå. Tyvärr snackade jag mest med jobbarkompisar under kvällen. Jag är ju som sagt här för att träffa irländarna. Men en sak kan jag meddela som jag la märke till. De irländska brudarna spottar inte i glaset. Och de är inte direkt blyga och lågmälda när de dricker. Helvete vad de härjade.

Vi skildes åt någon gång efter ett på natten och jag hade inga som helst problem med att hitta då jag promenerade hem.

 

På lördagen kom våran hyresvärd förbi när vi precis hade ätit frukost. Hon ville att vi skulle skriva kontrakt och hade med sig lite grejer till oss. Hon verkar väldigt mån om att vi ska trivas och gav oss strykjärn, kaffebryggare, ett soffbord till vardagsrummet och två teveapparater till. Så nu har vi alla tv på rummet.

Itrländarna pratar jävligt snabbt och det gjorde vår hyresvärd också. Men det är inga problem för mig om jag är på rätt humör, så jag snackade engelska lika snabbt jag också och hon blev faktiskt mer förvirrad än jag. Så när hon åkte härifrån hade jag lyckats pruta ner hyran lite, och fått henne att gå med på att vi bodde den första veckan gratis.

 

På lördagseftermiddagen skulle Morgan och Norbert se på fotboll på Tom Clark´s som var deras lokala pub. Så jag mötte dem där. Efter en stund dök även mina rumskamrater Lenin och Fredrik upp.

Efter matchen (Chelsea - West Bromwich Albion som slutade 6 – 0) tog Morgan och Norbert bara en bira till och bestämde sig sen för att gå hem och ta en lugn lördagskväll. Lenin och Fredrik skulle hem och käka, men Fredrik sa att han kanske skulle ringa mig senare om han var sugen på att gå ner på stan och ta ett par bira. Jag orkade inte gå hela vägen hem för att senare gå lika långt tillbaks. Så jag promenerade ner till stan själv med tanken att bara ta en pint till och sen gå hem.

 

Jag gick in på Bus stop bar eftersom jag varit där en eftermiddag och snackat lite med personalen. Det var ganska lite folk där men bartendern berättade för mig att det snart skulle spela ett band som enligt honom skulle vara rätt bra. Så jag bestämde mig för att stanna och åtminstone se de första låtarna.

När jag var ute och rökte kom det fram skapligt berusad irländare och sa ”Tjena, det var länge sen jag såg dig.” Jag garvade lite och sa att det måste vara jävligt länge sen för jag har bara bott i den här stan några dagar. Det blev en öppning för konversation så när vi gick in satte jag mig med den dyngade killen (Peter) och hans kompisar. De var infödda Dundalkbor, mycket trevliga men kraftigt berusade. De hade nog druckit Guinness hela dan.

Peter ursäktade att han var lite full och förvirrad och sa att det berodde på att han just nu höll på att jobba med en blandning av novell- och diktsamling. Han förklarade mycket ingående vad det handlade om. Det var en slags noveller som skulle kunna läsas högt rytmiskt och skulle handla om olika personer som bodde längs Highway 48, och att Highway 48 var en metafor för hela världen. Han reciterade långa stycken för mig högt. Visserligen sluddrade han lite men det lät faktiskt rätt bra. Nån slags beatnikpoesi som påminde mig om Bob Dylans dikt Last thoughts of Woody Guthrie..

När jag snackade med hans kompis John visade det sig att han också skrev dikter.

Det är det jag alltid har trott och sagt. Irländarna är ett folk som högaktar litteratur.

 

När vi var ute och rökte snackade jag rätt mycket med en av killarna i bandet. Han verkade sjyst, vi snackade musik och han tog faktiskt mitt namn för han ville adda mig på facebook. Dessutom beröttade han om en festival i Sligo i höst där bandet skulle spela, och de stora namnen på festivalen var Damien Dempsey (som jag gillat i flera år) och Bob Marleys gamla kompband The Wailers. Killen sa att han skulle höra av sig så kanske vi kunde samåka dit.

 

Bandet var något försenat, så jag och mina nyfunna bekanta muttrade något om det. Då lutade sig en käring (det visade sig senare att det äldre paret bredvid var föräldrar till sångaren i bandet) som satt vid bordet bredvid oss mot oss och sa:

”Don´t worry Lads. You´ll be home for mass tomorrow.”

Vilket jag tyckte var en mycket irländsk kommentar. I det här landet dricker man sig dyngrak på lördagen och går till kyrkan på söndagen.

Det kom mer och mer folk till puben och när bandet började spela var det fullsmockat mned folk i olika grader av berusning.

 

Bandet bestod av tre killar på akustisk gitarr och en på banjo. De inledde med en riktigt bra version av The Pogues Boys from county hell och fortsatte med Thin Lizzys gamla slagdänga Dancing in the moonlight. Då tänkte jag att min första lördagskväll i Dundalk skulle bli lyckad.

Och det blev den. Det var världens drag på puben hela tiden. Folk stod upp, klappade händer och bandet spelade covers bland annat Oasis, Bob Dylan och Neil Young.

Sammanlagt spelade de tre eller fyra Pogueslåtar (minns inte exakt, det blev några pints) och under A pair of brown eyes reste sig precis alla på hela stället och sjöng med i varenda ord.

Jag satt där och tänkte att det var precis det här jag var ute efter när jag flyttade hit. Jag vill bo på en plats där alla kan texten till A pair of brown eyes.

Jag mådde som en prins men saknade faktiskt min gamla polare Ulven. Han är Poguesfanatiker och jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket Ulven skulle ha uppskattat den kvällen.

Bandet spelade några egna låtar och av texterna att döma (en låt hette Trouble, om ni inte fattar vad jag menar kan ni slå upp The Troubles på wikipedia) och stämningen i lokalen fick jag en stark känsla av att jag befann mig på en pub där man under inga som helst omständigheter kan ha på sig en orange tröja eller någonting med engelska flaggan på.

 

Efter konserten snackade jag ganska mycket med gubben vid bordet bredvid som var farsa till bandets sångare. Han var dötrevlig och välkomnade mig till min nya hemstad. Sen passade jag på att limma lite på en ganska snygg irländsk brud som faktiskt inte verkade helt oäven. Men jag tog det inte så allvarligt, utan gick hem vid tvåtiden, glad i hågen.

Innan hade jag tänkt att om jag verkligen ville lära känna irland så måste jag gå ut själv utan sällskap av jobbarkompisar, och den taktiken visade sig funka utmärkt.

 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Det är ganska viktigt med bira i ditt förstår jag, något att tänka på kanske.

2010-08-15 @ 16:55:28
Postat av: Ulven

Läckert!

2010-08-15 @ 19:28:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback