Lite strul, men bor nu i radhus


Fredag morgon. Jag sitter ensam i köket, har just ätit frukost, druckit kaffe och tagit en cigg på min bakgård. TV:en står på med irländska morgonnyheter. Mina rumskamrater sover fortfarande. Jag vaknade tidigt och gick upp flera timmar tidigare än jag behövde. Tänkte det kunde vara skönt att ha huset för mig själv en stund. Käka frukost i lugn och ro och skriva lite.

Jag hade en mardröm i natt. Drömde att jag var tillbaks i Linköping och att arbetsförmedlingen ville tvinga på mig en praktikplats. Jag blev lycklig när jag vaknade och insåg var jag var.

 

Det är nu två dagar sen vi flyttade in i huset. Men det blev inte det huset som jag först trodde. Någonting hände nämligen i onsdags som fick mig att inse att jag är långt hemifrån och att jag är utlämnad åt nycker hos fullständiga främlingar.

En timma innan vi skulle flytta in så ändrade sig plötsligt Fredrik och Lenin. I två dagar hade de låtit mig tro att de gillade huset, men så tvärvände de med motiveringen att de inte tyckte huset var tillräckligt fint och att det inte gillade möblerna (?!).

Jag blev kraftigt förbannad och undrade vad jag skulle ta mig till. Både min chef och jag försökte få grabbarna att inse att de inte var i position att välja och vraka och att de inte kunde vänta sig vad som helst för 50 euro i veckan. Men de vek sig inte, sa att de bestämt sig för snabbt och att de ville ha fler alternativ. Trots att företaget bara skulle betala hotellrum en natt till.

Som genom ett underverk lyckades min chef trolla fram ett telefonnummer till ännu en person som hade ett hus i lämplig storlek. Och till slut fick vi grabbarna att gå med på att titta på det huset, och kanske flytta in i det första om det heller inte passade.

 

För att göra en lång historia kort. Det andra huset var mycket finare och större. Det fanns tre riktigt stora sovrum på övervåningen. Vardagsrum med skinnsoffa och kabel-tv på undervåningen. På samma våningen ett kök som var större och bättre utrustat än i det första vi tittade på, och vi har till och med ett extrarum på undervåningen. Vilket kan vara praktiskt om nu nån av mina kompisar vill komma och hälsa på. Precis som i det andra huset fanns det uteplats på både fram- och baksidan.

Det enda och stora problemet var att det låg längre från stan och inte alls lika nära puben där jag hade föreställt mig att bli stammis.

Men mina två kamrater (eller vad man ska kalla det, jag tyckte de betett sig jävligt konstigt) var nöjda så jag gick också med på att ta det huset. Av olika anledningar.

Jag behöver nånstans att bo och till skillnad från de två andra insåg jag att jag inte kunde välja och vraka. Det var lika billigt och dessutom insåg jag att jag inte kunde tvinga de två andra att bo i ett sämre hus bara för att jag ville bo nära en pub med biljardbord.

 

Så nu har vi flyttat in och jag är ändå ganska nöjd. Även om jag fortfarande hellre skulle velat bo på det andra stället. Jag skiter lite i standarden, jag är inte här för att sitta hemma och se på tv. I början vill jag vara ute mycket, träffa folk och se stan och struntar i om jag bor lite spartanskt. Om jag vill bo lite finare så kan jag alltid leta bostad senare när jag har bättre koll på ekonomin.

Och jag tycker fortfarande inte det var nåt fel på det andra huset. Därför är jag fortfarande lite sned på mina rumskamrater. Om de inte misslett mig i två dygn och låtit mig tror att de var nöjda hade vi kunnat hitta ett finare hus i samma område. För det här huset ligger lite långt från stan i min smak.

Jag är van att promenera och har redan gått hemifrån och till stan flera gånger, men det är i längsta laget om man är trött mitt i natten en lördagskväll.

Fördelen är dock att det ligger nästan löjligt nära jobbet. Och så långt är det inte till Avenue Inn. Jag kan fortfarande gå dit efter jobbet för en stilla pint och en biljard.

 

Det var otroligt skönt att flytta in. Att äntligen kunna packa upp mina väskor, lägga kläderna i lådor och känna att jag har ett hem igen. Vi drog grässtrån om vem som skulle få välja rum först. Jag fick det längsta och valde därför det största och finaste sovrummet. Men så fick jag syn på en cd-spelare och hyresvärden sa att den ingick i hyran. Så jag bytte rum med Lenin mot att jag fick ha cd-spelaren. Lenin har en flickvän som kommer att hälsa på ibland så han har större användning för ett sjyst sovrum. Och jag kan lyssna på mina Dylanplattor när jag sitter på mitt rum och skriver i bloggen.

Dessutom ska hyresvärden komma med ännu en TV i helgen. Vi har redan två stycken, Fredrik vill inte ha nån tv i sitt rum så Lenin och jag kommer att ha varsin.

Även om jag delar bostad med flera andra, vilket jag inte är van vid, så kommer jag att ha dator, tv och stereo i mitt rum. Det kan vara skönt om man vill vara för sig själv på kvällarna.

 

På kvällen efter jobbet firade vi att vi flyttat in i vårt nya hus. Då lade vi alla konflikter åt sidan och hade det riktigt kul. Vi drack bärs och vin, Lenin lirade Dylan och Neil Young på gitarr och vi satt och snackade och garvade till halv två på natten. (De första veckorna kör vi kvällsskift, så vi började inte förrän halv fem dagen efter.)

 

Jag lärde mig några saker av den här historien. Saker som jag tycker är en del av erfarenheten jag var ute efter när jag bestämde mig för att flytta utomlands och jobba.

Jag måste förstå att jag inte är kvar i Linköping bland mina polare som jag har känt i tio- tjugo år. Det är främlingar jag har omkring mig, och jag har faktiskt ingen aning om huruvida jag kan lita på att de står vid sitt ord. När jag bodde ensam hade jag bara mig själv att ta hänsyn till och så är det inte längre. Min tillvaro är nu beroende av andra människor och jag måste vänja mig vid det.

Dessutom insåg jag att de flesta av min arbetskamrater är här på helt andra premisser. Av anledningar som jag fortfarande inte förstår så är jag den enda av de nya som inte har en tidsbegränsad anställning. De andra är här för att ha kul i fyra månader och tjäna pengar. De skiter fullständigt i om de gör sig osams med någon. Men jag är här, för att jag inte har något ordentligt jobb att komma hem till, för att se om jag trivs och kanske vill stanna här väldigt länge.

 

Därför måste jag försöka lära känt folk utanför jobbet, människor som inte tänker flytta härifrån om några månader. Vilket jag har tänkt hela tiden. Visserligen är det lite intressant på jobbet med människor från hela europa, men det är lite tröttsamt att på bruten engelska höra människor berätta triviala saker om sitt hemland. Jag har flyttat till Dundalk för att jag gillar Irland, därför vill jag lära känna irländarna.

Dessutom tycker jag det ska bli kul att kunna slipa bort skolengelskan, lära mig snacka mer som en infödd, och det gör jag inte om jag umgås med spanjorer och fransmän som knappt kan göra sig förstådda på det språket. På min arbetsplats talar till och med de flesta av cheferna engelska som andraspråk.

Därför ska jag då och då ge mig ut och upptäcka stan helt ensam, inte hänga för mycket med de jag bor ihop med och mina arbetskamrater. Det var bland annat därför jag var så glad när jag trodde att jag skulle bo jättenära en bra pub. Att bli stammis där hade varit ett ganska enkelt sätt att träffa folk från samma område.

 

För övrigt är det bara en svensk kille till bland de nya. Han är jävligt trevlig, vi sitter bredvid varandra och snackar mycket. Men vi är båda överens om att det är skönt att det inte är fler svenskar och att vi inte delar bostad. Fransmännen är tio stycken, bor tillsammans, hänger bara med varandra och snackar franska hela tiden. Så vill inte vi ha det.

Men vi har snackat om att se på Sveriges EM-kvalmatcher ihop (Morgan har hittat en pub som tänker visa dem) och på torsdag tänkte vi gå och på Ronnie James Dio-kväll på Spirit store. Så visst kommer jag att umgås med den ende svensken ibland, men inte hela tiden.

 

Jobbet då. Jag har bestämt mig för att inte skriva för mycket om det förutom rent socialt. Det är visserligen ganska avslappnad och trevlig stämning, men företaget är mycket strikta med vissa saker. Till exempel får vi absolut inte privatsurfa på jobbet. Faceboook, hotmail, till och med dagstidningar är strängt förbjudet. Så jag tänker inte ens nämna företaget vid namn på nätet. Den här bloggen handlar om mitt privatliv, inte om en arbetsplats.

Men så mycket kan jag säga att den här veckan har vi haft kurser på kvällarna, för att ha tid att göra praktiska saker på dagarna. Och så kommer det att vara nästa vecka också, tills jag börjar jobba på allvar måndagen den 23e. Då är det dagtid som gäller.

Därför har det inte blivit några som helst pubbesök sen i måndags. Men ikväll är det fredag, vi slutar klockan nio och är lediga hela helgen. Så nu ska jag upptäcka Dundalk på allvar.

 


Kommentarer
Postat av: Lilla Blå

Underbart! Tack för rapporter hittills. Hoppas det blir fler. Lycka till med den nya tillvaron.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback