Pippi är fri som en fågel

I söndags lyssnade jag på en intervju på P4 med Inger Nilsson som en gång spelade Pippi Långstrump. Hon var med i programmet för att hon medverkar i nån pjäs som snart har premiär. Men i början av intervjun hakade programledaren upp sig på att Inger var singel och inte hade några barn. Han tyckte verkligen det var underligt att Inger levde ensam och frågade hur det kom sig att hon var ensamstående, om det var självvalt eller om hon inte hade hittat den rätte. Han verkade nästan tycka synd om Inger och fortsatte med att fråga om hon inte längtade efter egna barn

Det sorgliga var att det hördes att den 50åriga kvinnan verkligen inte ville svara på frågor om det, utan givetvis prata om sitt jobb som skådespelerska. Men programledaren gav sig inte och stämningen blev faktiskt olustig.

Jag önskar att jag jobbade på radio. Då skulle jag börja utsätta folk som lever i kärnfamiljer för samma behandling.

 

Om jag fick en gäst som var gift och hade två barn skulle jag stenhårt ifrågasätta hennes livsstil. Jag skulle fråga henne hur det hade kommit sig att hon hamnat i den här klaustrofobiska situationen, med äkta make, huslån och ungar. Vad var det som hade gått snett? Var det omgivningen som pressat och tyckt att hon var för gammal för att vara singel och fri som en fågel?

Jag skulle ifrågasätta att hon överhuvudtaget gift sig. Fråga om det var självvalt eller om hon helt enkelt inte klarade av att leva ensam och stå på egna ben. Måste du verkligen ha en man att luta dig mot? Har du aldrig lärt dig att ta hand om dig själv? Fråga om hon verkligen älskade sin make och insinuera att hon gift sig med honom för att det var bekvämt. Kan du inte skilja dig? Om hon inte ville det skulle jag rakt ut säga att jag trodde att det var praktiska och ekonomiska orsaker som var grund för äktenskapet.

Sen skulle jag fråga henne varför i helvete hon hade fått för sig att skaffa två ungar. Det verkar ju asjobbigt att ha barn. Jag skulle säga att det måste vara pressande med allt ansvar och alla plikter, och fråga henne om hon innerst inne kanske ångrade sig. Hade du verkligen tänkt igenom ett så stort beslut, skulle inte ditt liv varit enklare utan de där ungarna? Och är du och din man verkligen lämpliga som föräldrar? Ni som inte ens älskar varandra och lever i något som måste kallas ett skenäktenskap.

Vilka förklaringar hon än hade skulle jag låta det stå glasklart för henne och lyssnarna att jag tyckte väldigt synd om henne, för att hon behövde leva som hon gjorde.

 

Sen när jag ägnat tio minuter åt att ifrågasätta hennes privatliv, skulle jag ställa några frågor om hennes yrke som musiker, skådespelare eller vad det kan vara. För det var så programledaren i P4 gjorde.


Funderingar en lördagseftermiddag

Om ett par timmar är det dags att gå till Konsert & Kongress för att se Willy Clay band. Jag har från säkra källor fått reda på att giget blir av, trots snöstorm och inställda tåg i hela landet.

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att lyssna på deras senaste platta Blue. Den är ganska bra, men kanske lite soft för min smak. Jag längtar efter lite mer dist på gitarrerna och lite mer ordentlig ångest i texterna. Men det blir säkert en helt okej spelning.

Som jag berättat tidigare så är jag luspank just nu. Om jag inte skulle recensera den här konserten så vet jag inte alls vad jag skulle gjort ikväll. Förmodligen suttit hemma och fördrivit tiden med att spela Betapet och Poker, samt att kolla på Rescue Me (jag har plöjt igenom fjärde och femte säsongen den senaste tiden). Med andra ord hade lördagen sett ut precis som vardagarna den här veckan, och det hade ju varit jävligt tråkigt.

 

Det får mig att tänka att min nya extraknäck är bra för mig både socialt, ekonomiskt och psykiskt. Mitt sociala liv blir bättre i och med att jag alltid träffar vänner och bekanta bland publiken. Dessutom får jag se en del konserter som jag annars skulle ha missat, och just att gå på gig är faktiskt mitt största intresse.

En annan fördel är att det faktiskt är ett jobb. Förutom den uppenbara fördelen att jag tjänar stålar så innebär det även att jag måste hålla mig nykter. Visst kan jag ta en öl eller två, men jag kan absolut inte dricka mig full. Speciellt inte om jag ska skriva recensionen redan samma kväll.

Det tycker jag är bra. Jag har länge efterlyst fritidsysselsättningar som inte innebär att man hinkar stora starköl hela tiden. Min bekantskapskrets (och även jag) är sorgligt enkelspåriga på den punkten. Men nu har jag hittat ett sätt att roa mig utan att det dels kostar en massa pengar, och dels slipper jag tampas med en baksmälla dagen efter.

På torsdag ska jag till L’ Orient för att se Hästpojken. Det kommer säkert att bli en bra konsert och en rolig kväll, för jag tror att flera av mina kompisar ska dit. Om jag inte skulle gått dit i egenskap av recensent skulle biljetten ha kostat mig runt en hundring och dessutom skulle jag ha druckit ett okänt antal pilsner – om jag överhuvudtaget hade haft råd att gå dit. Men nu innebär kvällen en vinst för plånboken och jag kommer att ha kul ihop med mina vänner utan att vakna med huvudvärk och ågren dagen efter.

 

Nu har jag fått ett uppdrag i veckan tre veckor i rad, och jag hoppas att det fortsätter att trilla in jobb. Givetvis måste jag fortfarande se till att hitta ett ordentligt arbete som jag kan försörja mig på, och det är andra bitar i mitt liv som också behöver förändras. Men det jag har varit mest missnöjd med i mitt liv är inte att jag inte har ett jobb att gå till 40 timmar i veckan och en fru som väntar på mig när jag kommer hem. Singellivet är bekymmersfritt på ett sätt som många gånger är ganska skönt och jag lider egentligen inte så mycket av att vara hemma på dagarna.
Men ibland tycker jag att jag tillbringar för mycket tid i min ensamhet, för att jag av ekonomiska och andra orsaker inte har något val. Ibland har jag helt enkelt inte råd hänga med mina kompisar när de ska göra något kul, och det är ofta konserter jag missar för att jag saknar pengar. Det är då mitt liv blir för tråkigt.

Om jag regelbundet får nya recensentuppdrag tror jag att jag kommer att kunna trivas rätt bra med tillvaron, trots att jag egentligen fortfarande är arbetslös, singel och jag fortfarande inte slagit igenom som författare. Mitt nya extraknäck har egentligen inte löst några av mina problem, men det kan förbättra min tillvaro så pass att jag tror jag kan stå ut med livet medan jag kämpar på för att uppnå de saker som jag verkligen vill ha.


Thåström och lite annat


Nu är det snart en vecka sen, så jag tänker inte ge er någon uttömmande recension av Thåström. Om ni vill veta hur det var kan ni
läsa vad Correns recensent skrev. Han var helt lyrisk och jag håller med honom till fullo. Det var en magisk kväll.

Jag har sagt det förut men jag måste skriva det igen. För mig är att se Thåström live som att äntligen ha sex med en tjej man är kär i, efter en lång period av onanerande och känslolösa one-night-stands på fyllan. Jag inser att det var det har jag jagade hela tiden, det här jag ville ha. Att allt innan bara var surrogat. Den mannens utstrålning och scennärvaro är helt extraordinär och känslan jag får under hans konserter går helt enkelt inte att jämföra med något annat.

Förra fredagen var till råga på allt både jag och Thåström på våra bästa humör. Sex och konserter har det gemensamt att båda parterna måste vara lika exalterade för att det ska bli riktigt lyckat. Dessutom var jag precis lagom full, vilket även det är en förutsättning för att det ska bli en bra upplevelse. Jag vill gärna ha några glas rödvin under västen så att hämningarna släpper. Men det får inte bli för mycket, för då blir man trött och okoncentrerad.


Under första låten insåg jag att jag inte hade någon lust att långt bak i publikhavet och digga lite halvhjärtat. Så jag trängde mig lite smidigt förbi alla åskådarna och hamnade till slut nästan ända längst fram vid kravallstaketet, där jag blev fullständigt uppslukad av stämningen och mådde som en prins.

Pimme gjorde än av sina allra bästa konserter och varenda jävla låt var helt suverän. Men förutom Släpp aldrig in dom och Främling överallt (den kick jag kände under introt till den låten avslutades med en slags musikalisk orgasm när Thåström ursinnigt gick loss på en triangel innan musiken dämpades och han började sjunga den oerhört grymma och vackra texten) som corren mycket riktigt nämner som höjdpunkter, så vill jag även tillägga att Ungefär så här var något extra för mig. Jag blev helt förhäxad av att stå bara några meter från Pimme och se honom maniskt veva med armarna, stirra ut på mig och resten av publiken med sina vilda ögon och skrika "Låt dom aldrig få se dig skaka, låt dom aldrig aldrig aldrig, få se dig gå ner." Helt underbart!

Till råga på allt dök Bruno K Öijer under extranumren - den Linköpingsfödde poeten med nästan lika stark utstrålning och unik stil som Thåström själv - och läste dikten Terror, medan bandet kompade och Pimme stod och bultade på en lång spiral med en inlevelse som att hans hela existens berodde på om han skulle lyckas slå ihjäl den där spiralen.


Jag kände mig helt nyknullad efteråt och gick omkring med ett fånigt leende på läpparna resten av kvällen.

 

Efter att ha sett Thåström två gånger på en vecka och dessutom en spelning med Stefan Sundström, kändes det som att jag har roat mig med råge för den här månaden. Och det är ju bra det. För nu är plånboken tom och jag har knappt råd att gå utanför dörren. I helgen har jag inte ens pengar till att dricka mig småpackad framför På Spåret.

Det har känts lite tråkigt att redan innan veta att helgen kommer att bli händelselös. Så jag blev glad idag när jag fick ett mail som upplyste mig om att jag ska på konsert nästa helg också.

Linköpings lokala blaska vill att jag ska recensera Willy Clay Band som spelar på Konsert & Kongress på lördag. Jag är inte alls insatt i WCB, men det jag hittade gjorde mig intresserad. De spelar en slags rock med starka influenser av country och bluegrass, och de låtar jag hittills hört var helt okej.

Dessutom upptäckte jag att de på senaste tiden spelat en cover av The Bands The Weight på sina konserter, och det ger i alla fall mig förhoppningar om en bra spelning.

 

Livet är full av oväntade vändningar. Förra vintern stod jag och diskade i mitt anletes svett på Konsert & Kongress på lördagskvällarna. Nu i helgen sitter jag bland publiken på samma arbetsplats. Jag har biljetten betald och på själva recensionen tjänar jag lika mycket som under sex timmar i diskrummet.

 


Recenserar Sundström och funderar över rockjournalistik

I onsdags var jag och kollade på Stefan Sundström på L´Orient. Jag visste inte om någon av jag kände skulle vara där och jag ville inte hinka en massa bärs eftersom jag skulle recensera konserten för Corren, så jag gick hemifrån ganska sent.

När jag kom dit upptäckte jag att det vimlade av folk och att L´Orient var i det närmaste fullsatt. Vid bardisken träffade jag två tjejer som jag jobbade ihop med för tio år sen. Så jag slog mig ned med dem och drack först en isvatten och sen två öl i väntan på att konserten skulle börja. Eftersom vi satt vid baren hela tiden träffade jag flera vänner och bekanta som jag bytte några ord med när de beställde bira.

 

Stefan Sundström är en så pass rutinerad artist att han aldrig gör en dålig spelning. Men jag såg Sundström för första gången redan 1989, innan han hade släppt sin första skiva. På nittiotalet var jag på hans konserter ett otal gånger, och onsdagskvällen var definitivt inte den bästa gången jag sett honom. Så även om jag hade en sjyst konsertupplevelse var jag ändå lite missnöjd. För min del hade han gärna kunnat stryka någon låt från den senaste skivan och spela minst 45 minuter längre, för det var ett antal av mina önskelåtar med Sundström som jag aldrig fick höra.
Jag måste erkänna att jag inte har engagerat mig så hårt i Stefan Sundström de senaste åren som jag en gång gjorde. Jag tillhör nog den del av fansen som anser att han gjorde sina bästa plattor i början av sin karriär. Mina favoriter från onsdagens spelning var nog när han gjorde två riktigt bra och riviga covers på Allan Edvalls Förhoppning och Troll och älva.

Jag gick hem nästan direkt efter att konserten var slut eftersom jag var tvungen att skriva recensionen tidigt dagen därpå.

 

På torsdagen gick jag upp klockan åtta och satte mig med en kopp kaffe framför datorn. Innan klockan tio skulle jag maila en recension som var cirka 1200 tecken.

Det mesta jag skrivit de senaste åren har varit till min blogg eller min novellsamling. Då har jag kunnat ta den tid jag behöver och texten har fått bli precis så lång som jag ville. Men nu skulle jag skriva under tidspress och hade en begränsat antal ord att uttrycka mig på.

Det var en intressant omväxling att arbeta på det här sättet. Det är en viss konst att kunna uttrycka sig kort som jag kan behöva bli bättre på. Men 1200 tecken är väldigt lite och man har inte mycket plats att för några bakgrundsfakta eller för att kunna ge en heltäckande och poetisk beskrivning av sin upplevelse av konserten. Men jag tror att jag fick till en någorlunda sjyst text som ni kan läsa här.

 

Jag gör gärna fler recensioner för Corren, för det är kul att springa på konserter och dessutom få betalt. Men jag kan inte undgå att känna mig lite avundsjuk på skribenter på stora musiktidningar som Rolling Stone eller Mojo. Där kan en recension, intervju eller ett reportage vara flera sidor långa. I svenska dagstidningar ska allt vara så kort och koncist och jag tycker det är lite tråkigt.

Rockjournalistik kan vara hur bra som helst. Jag har läst långa reportage om olika artister där texten haft nästan lika stort konstnärligt värde som någon av artistens låtar eller en novell av någon litteraturpristagare. Men sånt görs tyvärr väldigt sällan i Sverige.

 

Ikväll är det dags att se Thåström i Sporthallen. Han var grymt bra i Göteborg förra veckan och jag har höga förväntningar även ikväll. Dessutom ryktas det att poeten och Linköpingssonen Bruno K Öijer kommer att dyka upp på scenen. Jag är väldigt nyfiken på vad han ska hitta på.

Innan konserten ska jag förfesta med några gamla polare på Royal arms. Vare sig ni ska gå på Thåström eller inte tycker jag ni ska komma förbi och ta en fredagsbira. Jag kommer nog att vara där senast halv fem.


Två Thåström och en Stefan Sundström, tack

Jag tycker att januari har varit en otroligt stillastående månad. Inget speciellt har hänt och det mest spännande jag gjort är att dricka mig småfull framför På Spåret på fredagarna ihop med Den Hemlige, Brottarn och Husky Pete. Vardagarna har jag fördrivit Betapet och poker på datorn, och med att kolla få fjärde och femte säsongen av Rescue Me.

Men nu är januari över och det känns som att tillvaron har väntat på mig som en ketchupflaska. Den kommande veckan är nämligen fullspäckad med upptåg.


I morgon sticker jag till Göteborg för att hälsa på en gammal polare som jag känt sen vi gick på dagis. Micke W har fått två biljetter till Thåström i julklapp av sin tjej, och han har visat den oerhörda vänligheten att bjuda med mig på konserten.

Så jag kommer att vara i Göteborg torsdag till lördag. Se en bra konsert, umgås lite med min gamle polare, träffa hans nya tjej, och sen eventuellt klämma in att träffa min bror eller en annan gammal kompis som bor i Götet.


Sen blir det bara två lugna dagar när jag kommer hem. På tisdag nästa vecka är det quiz på puben. På onsdag ska jag gå på Stefan Sundström på L´Orient och recensera den konserten för Correns räkning.

På torsdagen skriver jag recensionen, och på fredagen är det dags att se Thåström igen. Då spelar nämligen Pimme i Sporthallen i Linköping. Jag har bokat puben Royal arms som förfest innan konserten och jag förväntar mig att många gamla vänner och bekanta dyker upp.

Om det är någon som ska på Thåström tycker jag ni ska komma dit. Jag kan nästan lova att stämningen kommer att vara på topp. Vi kommer givetvis att spela Thåströms musik i högtalarna och jag misstänker att puben kommer att vara packad med ölsugna musikälskare.

 

Den kommande veckan blir hektisk med lite festande, tre(!) bra konserter och jag kommer dessutom att träffa en massa människor som jag sällan ser nu för tiden. Jag tror det blir skitkul, och jag behöver verkligen lite nya injektioner i vintermörkret.