Recenserar Sundström och funderar över rockjournalistik

I onsdags var jag och kollade på Stefan Sundström på L´Orient. Jag visste inte om någon av jag kände skulle vara där och jag ville inte hinka en massa bärs eftersom jag skulle recensera konserten för Corren, så jag gick hemifrån ganska sent.

När jag kom dit upptäckte jag att det vimlade av folk och att L´Orient var i det närmaste fullsatt. Vid bardisken träffade jag två tjejer som jag jobbade ihop med för tio år sen. Så jag slog mig ned med dem och drack först en isvatten och sen två öl i väntan på att konserten skulle börja. Eftersom vi satt vid baren hela tiden träffade jag flera vänner och bekanta som jag bytte några ord med när de beställde bira.

 

Stefan Sundström är en så pass rutinerad artist att han aldrig gör en dålig spelning. Men jag såg Sundström för första gången redan 1989, innan han hade släppt sin första skiva. På nittiotalet var jag på hans konserter ett otal gånger, och onsdagskvällen var definitivt inte den bästa gången jag sett honom. Så även om jag hade en sjyst konsertupplevelse var jag ändå lite missnöjd. För min del hade han gärna kunnat stryka någon låt från den senaste skivan och spela minst 45 minuter längre, för det var ett antal av mina önskelåtar med Sundström som jag aldrig fick höra.
Jag måste erkänna att jag inte har engagerat mig så hårt i Stefan Sundström de senaste åren som jag en gång gjorde. Jag tillhör nog den del av fansen som anser att han gjorde sina bästa plattor i början av sin karriär. Mina favoriter från onsdagens spelning var nog när han gjorde två riktigt bra och riviga covers på Allan Edvalls Förhoppning och Troll och älva.

Jag gick hem nästan direkt efter att konserten var slut eftersom jag var tvungen att skriva recensionen tidigt dagen därpå.

 

På torsdagen gick jag upp klockan åtta och satte mig med en kopp kaffe framför datorn. Innan klockan tio skulle jag maila en recension som var cirka 1200 tecken.

Det mesta jag skrivit de senaste åren har varit till min blogg eller min novellsamling. Då har jag kunnat ta den tid jag behöver och texten har fått bli precis så lång som jag ville. Men nu skulle jag skriva under tidspress och hade en begränsat antal ord att uttrycka mig på.

Det var en intressant omväxling att arbeta på det här sättet. Det är en viss konst att kunna uttrycka sig kort som jag kan behöva bli bättre på. Men 1200 tecken är väldigt lite och man har inte mycket plats att för några bakgrundsfakta eller för att kunna ge en heltäckande och poetisk beskrivning av sin upplevelse av konserten. Men jag tror att jag fick till en någorlunda sjyst text som ni kan läsa här.

 

Jag gör gärna fler recensioner för Corren, för det är kul att springa på konserter och dessutom få betalt. Men jag kan inte undgå att känna mig lite avundsjuk på skribenter på stora musiktidningar som Rolling Stone eller Mojo. Där kan en recension, intervju eller ett reportage vara flera sidor långa. I svenska dagstidningar ska allt vara så kort och koncist och jag tycker det är lite tråkigt.

Rockjournalistik kan vara hur bra som helst. Jag har läst långa reportage om olika artister där texten haft nästan lika stort konstnärligt värde som någon av artistens låtar eller en novell av någon litteraturpristagare. Men sånt görs tyvärr väldigt sällan i Sverige.

 

Ikväll är det dags att se Thåström i Sporthallen. Han var grymt bra i Göteborg förra veckan och jag har höga förväntningar även ikväll. Dessutom ryktas det att poeten och Linköpingssonen Bruno K Öijer kommer att dyka upp på scenen. Jag är väldigt nyfiken på vad han ska hitta på.

Innan konserten ska jag förfesta med några gamla polare på Royal arms. Vare sig ni ska gå på Thåström eller inte tycker jag ni ska komma förbi och ta en fredagsbira. Jag kommer nog att vara där senast halv fem.


Kommentarer
Postat av: rilly

Vi ses på Royal !

2010-02-12 @ 13:19:18
Postat av: Lilla Blå

Ser fram emot några rader om kvällens äventyr. Men framför allt: ha kul!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback