Just because you´re paranoid

I natt hade jag svårt att somna. Strax efter fyra på natten hörde jag hur ytterdörren öppnas och hur någon gick upp för trapporna. Jag tänkte att det var någon av mina grannar som varit ute och svirat på torsdagskvällen. Men så hörde jag hur stegen närmade sig min dörr. Plötsligt slamrade det till i brevlådan och något som uppenbarligen var tyngre än ett kuvert dunsade ner på golvet.

Jag blev livrädd, låg kvar med täcket över huvudet och väntade medan jag hörde stegen gå nerför trapporna igen. Ytterdörren öppnades och stängdes igen. Det blev tyst.

 

Jag funderade på att gå upp ur sängen och kolla vad det var som hamnat på mitt golv. Vad kunde det vara som någon ville lämna vid fyra på natten? Människan som slängt ner något hade gått direkt till just min dörr och inte stannat vid någon av grannarnas lägenhet.

Jag föreställde mig att det var en påse med en död mus eller råtta och en lapp med något slags hot. Letade i min hjärna efter någon som kunde vara ute efter mig. Jag har inga skulder till farliga människor, men för länge sen blev jag osams med en människa som har kraftiga psykiska problem och stundtals en verklighetsuppfattning som är helt främmande för resten av befolkningen. Men så galen kunde väl hon inte blivit att hon slänger saker i min brevlåda mitt i natten?

När jag tänkte över henes track record blev svaret var att det kunde hon mycket väl.

Eller kunde det vara någon mentalt instabil människa som retat upp sig på min blogg? Jag drog mig till minnes den gången någon skrev en kommentar där de ville att jag skulle komma till Mörners en torsdagskväll, men att ingen dök upp då.

Jag var helt säker på att det som låg på mitt hallgolv var något skrämmande, men jag kunde inte komma på vem det var som ville trakassera mig. Så jag bestämde mig för att gå upp och se efter.

 

Då kom jag plötsligt på att jag deltagit i en undersökning på DN.se och att idag var första morgonen då jag skulle få tidningen i brevlådan. Jag pustade ut, sade adjö till mina hjärnspöken och somnade så småningom.

 

Vad den här historien säger om min psykiska hälsa får mina läsare avgöra själva.


Fördriver vinterkvällarna med spel

Idag var jag på stan och tog en fika med Ronny Punk. Men i början av veckan gjorde snöovädret och ekonomin att jag knappt var utanför dörren sen. Som vanligt fanns det inte mycket att se på TV (den enda serie som jag verkligen följer just nu är Mad Men som jag just såg) och jag har inte haft någon bok att läsa. Därför har jag fördrivit tiden med olika spel på internet.

Bland annat har jag börjat spela Betapet, alltså alfapet på internet. Det är riktigt roligt och lite av en intellektuell utmaning. Om det är någon av mina läsare som också spelar så går jag under namnet FrankBegbie. Sen har jag också återupptagit mitt pokerspelande i liten skala.

Att spela spel på nätet tycker jag egentligen är ganska asocialt. Det är givetvis roligare att dra ihop ett polargäng för en pokerkväll eller att gå hem till någon kompis och spela alfapet, än att sitta ensam framför datorn. Men i januarimörkret är det ett bra alternativ till att glo på TV, och det är en mycket mer aktiv sysselsättning som håller hjärnan igång mer än att sitta och glo på repriser av Simpsons eller Vänner.

 

I måndags vann jag tjugo dollar i Suddens Guldjakt, en gratisturnering som går varje kväll på en av de största pokersajterna. Så nu har jag lite småpengar att nöjesspela för på kvällarna. Jag kommer använda min vinst till att spela billiga turneringar som tidsfördriv, och inte göra något uttag förrän jag har fått pengarna att växa till minst 75 dollar.

Pokerspelandet resulterade i att jag återupptog ett annat intresse som jag ägnade mig ofta åt för några år sen. Nämligen att höra på jazzprogram på radio.

Jag gillar att lyssna på radio, men jag har svårt att sitta i min soffa och bara titta på högtalarna. Jag behöver något annat att göra samtidigt, så jag slutade att lyssna på jazzprogrammen på P2 när jag lade pokerleken på hyllan för snart två år sen.

Ni som har läst bloggen länge vet att jag för några år sen spelade poker flera timmar om dagen. Jag gick faktiskt stadigt plus och tog flera gånger i månaden ut extra fickpengar från mitt pokerkonto. Men efter två år som pokerspelare på låg nivå försvann glädjen i mitt spel och det började kännas som ett jobb med väldigt låg timpenning. Så sommaren 2008 tog jag ut hela min bankrulle och spenderade pengarna på konsertbiljetter och bärs.

Men nu när jag spelar igen har det börjat suga i jazztarmen, och i förrgår hade jag en mycket trevlig stund då jag spelade en pokerturnering samtidigt som jag lyssnade på en livekonsert med Blind Boys of Alabama på P2. Tyvärr blev det ingen vinst, men om jag inte hade spelat hade jag helt missat konserten med de blinda gospelkungarna som en säsong sjöng signaturmelodin till min favoritserie The Wire.

(Låten Down in the hole är skriven av Tom Waits men det var olika artister som framförde den varje säsong av The Wire. Bland annat just Blind Boys of Alabama, Tom Waits själv och Steve Earle.)

 

Om jag inte spelar bort alla mina pengar kommer jag nog att lira pokerturneringar varje tisdagskväll resten av vintern. Klockan 19.30 är det nämligen en jazzkonsert på P2 varje tisdag, och konserten följs av programmet Jazzit.


Inspirerar ungdomen

I fredags fick jag en kommentar i bloggen som jag blev jätteglad av.

 

Hej!

Vi blev väldigt inspirerade av en krönika du skrivit i Corren som vi fick läsa under svenskalektionen idag. (Den handlade om när du hjälpte en busschaufför och uppmanade folk att inte bara sitta och titta på.)
Vi blev väldigt peppade på att först göra en undersökning på hur folk verkligen reagerar i vissa situationer. Och göra något slags projekt för att påverka våra medmänniskor. Har du några förslag på vad vi kan göra? Har du gjort något mer än att skriva denna krönika?

MVH Andréa och Linda

 

Krönikan som tjejerna syftar på publicerades för över ett år sen. Så tydligen har någon svensklärare klippt ut den ut tidningen, sparat den och låter sina elever läsa den på lektionerna.

Kul att mina texter lever och sprids vidare. Jag känner mig hedrad.

Ännu roligare är det att två ungdomar inspirerats av det jag skrivit och vill göra något för att påverka andra. Det är precis såna saker jag vill uppnå med mitt skrivande, och det här känns som ett kvitto på att det jag gör är meningsfullt.

Någon gång de närmaste dagarna tänkte jag skicka ett svarsmail till de här tjejerna. Om ni läsare har något tips att ge dem hur de ska påverka sina medmänniskor att inte stillatigande titta på när någon behöver hjälp, så får ni gärna skriva det i kommentatorsfältet.

Här har ni krönikan som eleverna på någon skola fick läsa i fredags:

  


Låtsas ni att ni inte ser?

 

Förra veckan hörde min bror några konstiga skrik och gick ut från balkongen för att höra vad som stod på. Det han fick se var att en äldre man hade ramlat med sin rullator, och låg på asfalten och skrek på hjälp. Brorsan blev givetvis orolig, men det som gjorde honom mycket upprörd var att en man cyklade förbi den hjälplöse gamle mannen utan att stanna. Han låtsades helt enkelt att han varken såg eller hörde mannens rop på hjälp.

För att göra en lång historia kort så kan jag meddela att min bror sprang ner och hjälpte till, en ambulans dök upp och tog med den äldre herren. Vi får alla hoppas att det gick bra för honom.

 

Jag undrar vad det är för en person som helt oberörd kan cykla förbi en äldre människa som ligger på gatan. Det är inte första gången jag ser ett sånt beteende hos mina medmänniskor.

En gång satt jag på bussen på väg till jobbet. Då vi kom fram till Folkungavallen fick jag plötsligt se hur en sån där tvådelad långtradare körde upp vid sidan av bussen. Långtradarföraren tutade och hötte ilsket med näven åt vår busschaufför medan han fortsatte åka precis bredvid oss på ett mycket trafikfarligt sätt. När bussen bromsade in vid Tinnerbäcksbadet för att släppa förbi honom svängde långtradaren åt höger och ställde sitt fordon som ett L framför bussen. Vår busschaufför var helt instängd och kunde inte göra annat än att tvärbromsa.

Då kom långtradarchaffisen utspringande högröd i ansiktet och med näven i luften. Mannen som nu sprang in i bussen var uppenbarligen kraftigt berusad och antagligen påtänd. Den rabiate mannen skrek och härjade och situationen var mycket hotfull. Alla mina medpassagerare låtsades som att det regnade och tittade ut genom fönstren.

Jag kan inte stillatigande se på hur en oskyldig människa riskerar att blir misshandlad. Så jag, med mina respektingivande 55 kilo, sprang fram i bussen medan jag skrek:

     - Försvinn! Ut härifrån din jävel! Lämna bussen!

Den galne lastbilschaffisen verkade bli chockad över att någon ställde upp på busschaufförens sida, kom av sig och sprang tillbaka till sin långtradare. Han startade sitt fordon så snabbt som det gick, och körde med full fart in mot Linköpings centrum!

     - Ring snuten, skrek jag till busschauffören. Han kör för helvete in mot stan!

Jag brukar inte blanda in polis i onödan. Men när en totalt svinfull galning kör en gigantisk långtradare in mot Trädgårdstorget, tycker jag att det kan vara dags att bylingarna stoppar honom.

Busschauffören ringde snuten och förklarade situationen, och sen åkte vi vidare. Jag gick av vid nästa hållplats, eftersom det var där min arbetsplats låg. Så jag vet faktiskt inte hur det gick med den galne långtradarchaffisen.

 

När jag med raska steg gick till jobbet var jag fly förbannad. Men det var inte lastbilschaffisen jag var arg på. Det var alla de andra passagerarna på bussen som inte gjort ett handtag för att hjälpa till.

Det är såna här händelser som gör mig så besviken på mänskligheten. För mig är det självklart att hjälpa till när en annan människa är i nöd.

Det jag vill säga till mina läsare är att jag inte begär att ni ska skänka en stor del av er lön till välgörenhet. Men om ni upptäcker att en person är skadad, att någon är på väg att få stryk, eller att en människa har svårt att ta sig på en buss eller ett tåg med sin rullstol eller barnvagn, så måste ni hjälpa till.

Ni vill väl inte vara en av de små, fega människorna som alltid låtsas att de inte ser?

 


Krönikan är en kraftigt förkortad version av ett blogginlägg som jag skrev i oktober 2008.
Ni kan läsa det här.


Den naiva ungdomen & Ozzy Osbourne

Jag har suttit hemma den mesta tiden senaste dagarna. Eftersom jag inte har någon bok att läsa har jag tillbringat mycket tid med att surfa runt och läsa olika dagstidningar.

 

I går hittade jag en artikel i Corren som fick mig förbluffad över hur pass naiva ungdomar kan vara.

En sjuttonårig pojke blev för några månader sen tagen av polisen för att han var påverkad av cannabis. När polisen genomsökte hans plånbok och ryggsäck hittade de fem gram hasch och 1500 kronor i kontanter. Pojken erkände då att han tjänat pengarna på kränga brass, att han gjort det i två månaders tid och att han under den perioden hanterat cirka 40 gram röka.
Vilken jävla klantskalle!

Har dom inga som helst krav på intelligens och sunt förnuft i knarkhandlarbranschen? Jag menar, det var fullständigt idiotiskt att berätta det där för polisen. Vad trodde han att han skulle vinna på det? Det smartaste hade varit att säga att han hittat både brasset och pengarna i en buske. Att erkänna något som polisen inte kan bevisa (och inte ens vet om) är totalt vansinne. Det kan man bara förlora på, och det borde man förstå om man säljer droger.

 

De flesta dagar kollar jag kultur- och nöjessidorna i de största dagstidningarna i Sverige. Igår fick jag för mig att bredda mig och forska lite i vad de skriver om i tongivande engelskspråkiga tidningar.

Problemet är att jag inte riktigt vet vilka tidningar man bör läsa utomlands. Min begränsade fantasi gjorde att jag kollade London Times, Irish Times och New York Times. Det är mycket möjligt att det finns tidningar som inte heter Times i de länderna som är större, mer läsvärda och som har bättre och intressantare kultursidor.

Finns det någon kulturkofta bland mina läsare som kan tipsa mig om vilka tidningar jag bör kolla? Det jag är intresserad av är intressanta debattartiklar, och bra recensioner av böcker, film och TV.

 

I New York Times hittade jag en artikel med korta små texter om nysläppta böcker. Där stod det bland annat om Ozzy Osbournes självbiografi I am Ozzy. (Jag trodde att den boken kom i oktober förra året, men NYT påstår att den är nyutgiven.)

The Prince of Darkness är ännu mer frispråkig med sitt droganvändande än vad Linköpingspojken var. Men brotten är preskriberade och han har något att vinna på det. Inledningen på Ozzys bok tycker jag var ganska rolig och lockar i alla fall mig till läsning:

 

"Other people’s memories of the stuff in this book might not be the same as mine. I ain’t gonna argue with ’em. Over the past 40 years I’ve been loaded on booze, coke, acid, Quaaludes, glue, cough mixture, heroin, Rohypnol, Klonopin, Vicodin, and too many other heavy-duty substances to list in this footnote. On more than a few occasions I was on all of those at the same time."


Slavägaren tycker synd om sig själv

Ibland undrar jag om det finns människor som inte har någon som helst skam i kroppen. Idag hittade jag en artikel i GT som visar att det finns det.


En restaurang i Åsa har haft en praktikant från arbetsförmedlingen. Arbetsgivaren betalar inget utan får i de flesta fall en ersättning av staten för att ta emot en praktikant. En praktikplats ska vara en möjlighet för en arbetslös människa att lära sig något och skaffa arbetslivserfarenhet. Den dagliga verksamheten ska aldrig vara beroende av en praktikant, om ett företag verkligen behöver folk ska de anställa någon och betala avtalsenlig lön.

Tyvärr är det allmänt känt bland arbetslösa att skrupellösa företagare använder praktikanter som gratis arbetskraft, utan att någon gång ens fundera på att anställa den som praktiserat efter praktiktidens slut. När en praktikant slutat tar arbetsgivaren helt enkelt in en ny, får betalt för det och slipper betala ut lön.


Maud Berggren som äger Kafé och Kök skäms inte det minsta för att hon utnyttjar praktikanter. När praktikanten slutar för att börja plugga, så har käringen mage att gå ut i tidningen och klaga över att arbetsförmedlingen inte tillräckligt snabbt har hittat någon ny slav som kan arbeta gratis för henne.

Journalisten som skrivit artikeln har inte ens vett att ifrågasätta det hon säger, utan publicerar bara lydigt hennes lagvidriga krav i tidningen.


Det är så vidrigt att jag skulle vilja spotta Maud Bergegren i ansiktet. Jag hoppas att någon vandaliserar hennes restaurang.


Drömmer mig bort

Idag sökte jag två jobb på Irland. Det var någon resebyrå som behövde svensktalande för att ta emot telefonbokningar. Om man blev anställd skulle man få hjälp att hitta boende och pengar till flygbiljett. Jag tror tyvärr inte att jag får något av jobben, det finns säkert andra sökande som har bättre meriter för just den branschen. Men det skadar inte att försöka. Dessutom ger det lite inspiration till dagdrömmarna.

 


Jag skrev något härom veckan om att jag vill att livet ska vara ett äventyr, och det skulle det kunna bli om jag fick ett jobb på Irland. Det stod inte vilken stad resebyråns kontor ligger i, men jag misstänker att det ligger i Cork – Irländska republikens näst största stad. Jag har varit på semester på Irland flera gånger, men just Cork har jag faktiskt aldrig besökt.

Eftersom jag aldrig varit där skulle en enkel sak som en promenad genom stan kunna vara en smått fascinerande upplevelse. Mycket mer intressant än att gå omkring någonstans som turist. Jag skulle nämligen utforska en plats som jag tänkte tillbringa en obestämd framtid på, ett ställe där jag skulle bo och jobba – leva mitt liv helt enkelt.

 

Varje kväll efter kneget skulle jag gå ut och gå. I början skulle jag hålla mig omkring den plats där jag bodde. Utforska omgivningen och hitta parker och andra trevliga promenadstråk längs floden som löper genom stan. Sätta mig på en parkbänk, röka och kolla på folk.
Leta upp ett bibliotek, skaffa lånekort och låna böcker av författare jag tidigare inte hört talas om.

Försöka hitta en pub inte allt för långt från min lägenhet där de har billig Guinnes, eller Beamish - den lokalbryggda stouten som är riktigt god den också. Jag kollar alla pubar i området. Slår mig ner vid bardisken, bläddrar i en irländsk tidning och ser vad de skriver om på kultur- och nöjessidorna där. Njuter av en pint i min ensamhet och tjuvlyssnar på stammisarna. Småpratar med bartendern och förhör honom lite om lokala seder och bruk.

 

På kvällen går jag hem och skriver i bloggen om mina upplevelser i det nya landet. Jag får ny inspiration till skrivandet för jag har så mycket att berätta. Om det känns lite ensamt i början innan jag skaffat nya vänner så kan jag bara ringa nån polare hemma, för jag har skaffat skype och ringer gratis. Får jag hemlängtan lyssnar jag på Thåström på Spotify eller kollar på På Spåret på svt.play.

Men oftast tittar jag på irländsk teve eller läser irländska böcker, för jag vill lära mig mer om landet och förbättra min engelska.

 

Efter en tid hittar jag ett ställe med både jukebox och biljardbord, och till den puben återvänder jag ett par tre kvällar i veckan. Sitter där med min tidning, spelar låtar och tittar på snooker på den lilla teven över bardisken. När jag varit där några gånger kanske jag vågar mig på att utmana nån av stammisarna på en åttaboll. Jag kommer antagligen få stryk, på brittiska öarna kan de flesta spela någorlunda bra biljard. Men vad gör det, för efteråt sätter jag mig vid stammisarnas bord och slår mig i slang med dem. Lär känna grabbarna, tar del av skvallret och hakar på skämten.

En av stammisarna tipsar mig om ett bra lokalt band som ska spela på en närliggande klubb snart. För irländarna gillar musik och det går att se liveband flera gånger i veckan i Cork.

 

På lördagen när jag har min första riktiga lön på fickan går vi på den där klubben ett helt gäng. Det är jag och några av killarna från puben där jag bor, någon har tagit med sig sin syrra och hon har i sin tur tagit med sig några kompisar.

Bandet är förvånansvärt bra. De lirar egna låtar men för att få igång publiken varvar de med covers av Lou Reed, The Pouges, Tom Waits och The Clash. Som extranummer spelar de en krossande version av Sinead O’Connors The lamb´s book of life.

Bandet har ännu inget skivkontrakt, men de säljer hemmabrända cd vid ett bord bredvid baren. Jag köper en sån cd för jag har en känsla av att det där bandet snart kommer att slå igenom.

Efter konserten är alla i högform och vi dricker oss fulla inne på den där klubben. Jag börjar snacka med en av tjejerna i gänget och hon heter Siobhan eller Roisin eller Sharon. Det spelar inte så stor roll vad hon lystrar till för hon har rött långt hår och hon har ingen aning om vem jag är eller vad jag gjort förut. Hon har ingen kusin som gick på samma skola som jag och hon har aldrig varit ihop med någon av mina kompisar och jag har aldrig legat med någon av hennes. Jag känner hur befriande det är att börja på ett blankt papper och just därför blir jag otroligt intresserad av allt hon säger och låter själv käften gå helt hämningslöst. Vi pratar ända fram till att klubben stänger och jag berättar jag en del saker för henne som jag aldrig berättat för någon, men samtidigt uppfinner jag på något sätt mig själv igen. Och jag tittar in i hennes gröna ögon och tänker:

I tell you all my secrets but I lie about my past

 

Jag kanske följer med henne hem och sover över. Eller också gör jag inte det. Men hur som helst; När jag vaknar på söndagsmorgonen tänker jag att det var länge sen jag kände mig så fri som igår.

Medan jag äter frukost lyssnar jag på cd:n med bandet jag såg dagen innan, och jag längtar inte hem det minsta.

 


Otur i kärlek, tur i spel

Igår var det inte riktigt lika kallt som det varit den senaste tiden. Eftersom jag suttit hemma hela dagen innan kände jag att jag ville komma ut och gick jag ner på stan fast jag inte direkt hade något ärende. När jag gick förbi Hamlet fick jag syn på Sluggo, så jag gick in och tog en kaffe och snackade lite skit med honom. Efter en stund gick vi ner på The Champs. Jag hade inga pengar till bärs, men jag tänkte att det kunde vara kul att träffa lite folk innan jag gick hem för att tillbringa ännu en kväll framför burken.

Jag grävde lite i fickan och upptäckte att jag endast ägde fyra kronor. Det finns absolut inget av värde att köpa för den summan, så jag slängde in mina sista mynt i en Jack Vegas-maskin. När maskinen frågade efter mitt födelsedatum funderade jag lite. Jag slänger aldrig in några större summor i maskinerna – efter att ha iakttagit speltorskar i många år vet jag att det i längden är helt omöjligt att vinna på Jack vegas – men det händer att jag testar med en tjuga eller två för nöjes skull. På sistone har jag testat olika födelsedatum förutom mitt eget, bland annat brorsans, Köttets och Ronnys. Men inget av dessa födelsenummer har bringat mig någon tur. Så jag letade i huvudet efter någon som jag visste när den var född. Den enda jag kom på var mitt ex som det tog slut med för snart ett år sen.

Jag knappade in datumet när hon föddes och började spela grodspelet. Det gick bra. Jag hade tänkt att spela tills pengarna var borta eller jag hade kommit upp i hundra kronor. Men efter två tryck fick jag någon slags bonus och tio minuter senare hade jag kommit upp i nittio spänn. Så jag tog ut pengarna.

Nittio spänn är inte så mycket. Men i situationen jag befinner mig i var det ganska betydelsefullt. Det räcker nämligen till två ciggpaket och skulle lösa mina akuta problem de närmaste dagarna. Dessutom tycker jag att det är en ganska bra vinst, eftersom jag mer än tjugodubblade min insats.


Jag är stundtals en ganska vidskeplig kille, och letar ofta efter tecken på att Gud eller någon annan mystisk kraft påverkat mitt liv. Så jag funderade lite på vad det här betydde.

Hade Gud kompenserat mig med två ciggpaket för att han berövade mig kärleken ett år tidigare? (Kanske inte någon större kompensation, men just igår var nittio spänn livsviktiga eftersom det håller mig vid liv i två dygn till. Och om inte annat kanske det var en symbolisk gest från vår herre där han ville visa att han tänker på mig och att han eller hon var ledsen att det gick som det gick.)
Det här kunde något att göra med uttrycket otur i kärlek, tur i spel. Jag kanske har hittat ett lyckonummer som jag bör använda varje gång jag spelar Jack vegas.

Inget ont som inte för något gott med sig, som man brukar säga.

 

Idag är det fredag igen. Förra veckan beklagade jag mig över att det mest spännande som kunde hända var att jag drack mig småfull framför På spåret. Det blev faktiskt inte så. Jag hamnade på en konsert med Köttgrottorna och tre andra punkband på L´Orient. Även om konserten kanske inte var den bästa jag sett så blev det en riktig kanonkväll. Jag träffade nämligen en massa gamla vänner och bekanta som jag knappt pratat med på många år, och jag hade jätteroligt.

Tyvärr drack jag då en massa bärs som egentligen inte hade råd med. Det gör att den här fredagen har ännu sämre förutsättningar. Jag har inte ens råd att köpa ett par öl på bolaget och dricka hemma hos någon kompis. Ikväll är jag mer eller mindre tvingad att sitta hemma och se på tv. Och det har jag gjort varenda kväll sen i lördags.

Men eftersom jag var så pessimistisk förra fredagen och ändå fick en kväll som var mycket roligare än vad jag kunde föreställa mig, så kanske den här dagen inte blir så meningslös som jag befarar.

Egentligen har man ingen aning om vad dagen kommer att bära med sig när när man vaknar på morgonen. Vem vet, det kanske är ikväll som jag får ett telefonsamtal som förändrar mitt liv.


Marcel Prousts tjugo frågor

Jag har känt mig helt insnöad de senaste dagarna. Mörkret och kylan gör att jag inte hittar på så mycket som är intressant att berätta för er läsare. Men jag vill ändå ge er något nytt i bloggen.

Därför testade jag igår att svara på Marcel Proust 20 frågor. Dessa frågor utformade Proust för att han ansåg att genom att svara på frågorna kan en person se sitt rätta jag och lära känna sig själv bättre.




1.Vilket är ditt mest uttalade karaktärsdrag?


Är nog ganska rastlös som människa. Blir lätt uttråkad och vill ha omväxling och nya intryck.

2.Vilken egenskap sätter du före alla andra hos en man?


Någon slags heder och moral. Med det menar jag definitivt inte att han måste vara laglydig. Men en övertygelse om att det finns vissa saker som man bara inte gör mot andra människor.

3.Vilken egenskap sätter du före alla andra hos en kvinna?


Humor, intelligens och en snabb käft är alltid trevligt. Men viktigast är väl att jag kan lita på henne.

4. Vad uppskattar du mest i en vänskapsrelation?


Lojalitet.

5.Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?


Min brist på karaktär.

6.Vilken är din favoritsysselsättning?


Svårt att välja. Se en riktigt bra konsert. Skriva något som jag blir nöjd med och stolt över. Umgås (naken) med någon jag är kär i. Dricka bärs med polarna en sommardag.

7.Hur blir man helt lycklig?


Jag har letat efter svaret på den frågan i snart 37 år nu men har ännu inte hittat det. Kanske genom att skapa något beständigt man alltid kan falla tillbaka på, men samtidigt se till att göra saker som man tycker är kul och hålla hjärnan igång. Aldrig sluta lära sig nya saker och få nya intryck och aldrig fastna i en livsrutin som man egentligen inte är nöjd med.

He not busy being born is busy dying

8.Vad betraktar du som din största olycka?


Att jag inte fått ut det jag verkligen vill av livet.


9.I vilket land vill du bo?


Skulle vilja testa att bo på Irland. Eller kanske Etiopien eller Jamaica.

10.Vem är din favoritförfattare?


Svårt att välja igen. John Steinbeck har följt mig genom livet. Kan inte undgå att nämna Klas Östergren. När jag var tjugo hade jag definitivt sagt Ulf Lundell, men inte idag. Det blir nog Irvine Welsh eller Dermot Bolger.

11.Vem är din favoritpoet?


Läser inte mycket poesi, men den man vars ord fascinerat mig mest är Bob Dylan.

12a.Vem är din favorithjälte från böckernas värld?


En gång i tiden hade jag utan tvekan svarat Jack Råstedt. Nu vet jag inte riktigt. Frank Begbie från Trainspotting och Porr är en härlig kille. Fast han är inte direkt sympatisk, så jag väljer nog Tom Joad från John Steinbecks Vredens druvor. Eller kanske Henry Smart från En stjärna kallad Henry av Roddy Doyle. Fan vad svåra de här frågorna var.

12b.Vem är din favorithjältinna från böckernas värld?


När jag funderar på den här frågan får jag lite dåligt samvete över att jag läser allt för lite kvinnliga författare och böcker med kvinnliga huvudpersoner. Det får bli Miss O’Shea från En stjärna kallad Henry eller Mary Duane i Joseph O’Connors Havets stjärna.


13.Vem är din favoritkompositör?



Thåström

14.Vem är din favoritmålare?


Kan för lite om konst. Men gillar Salvador Dalis tavlor.

15.Vilket är ditt favoritnamn?


Sinead.

16.Vad hatar du allra mest?


Människor som utnyttjar andra människor utan dåligt samvete.

17.Vilken talang skulle du helst vilja besitta?


Skriva skönlitterärt, men det anser jag att jag kan redan. Det jag möjligen saknar är disciplinen att skriva på en lång roman sex timmar om dagen tills den blir så bra som jag vet att jag kan.

Sen har jag alltid önskat att jag kunde spela något instrument. Skulle vara kul att vara virtous på munspel.


18.Hur kan du tänka dig att dö?



Jag vill dö plötsligt och oväntat, inte av en utdragen och plågsam sjukdom. Ett skott i bakhuvudet när jag inte är beredd. Men jag vill ha levt klart innan dess.

19.Hur är ditt nuvarande sinnestillstånd?


Lite uttråkad men helt okej.


20. Vad är ditt motto?
 

To live outside the law you must be honest


Det var inte så lätt att svara alla gånger, men jag tycker inte direkt att jag ser några sidor hos mig själv som jag missat när jag läser mina egna svar. Jag kanske redan känner mig själv ganska bra.

Fundera gärna på vad ni själva skulle svara på Proust tjugo frågor.


Jag vill att det ska glittra som pianot i Jungleland

Igår var det säsongspremiär för Mad Men. Det började vid tio och jag hade laddat med att värma en pizza i ugnen precis innan. Första avsnittet var riktigt bra och startade en del intriger som gör att jag har höga förväntningar på resten av säsongen.

Jag är lite gammalmodig i dessa tider när alla laddar ner och tittar på saker precis när de vill. Så här på vintern gillar jag att följa en tv-serie och se den en gång i veckan. Det kan skapa lite mening åt en annars tråkig vardag när man har ett bra program att se fram emot på kvällen.

Fast när jag tänker efter så visar det hur jävla tråkigt livet är på vintern. Att man inte tycker dagen är helt bortkastad eftersom man har EN TIMMES kvalitetsdrama att se på kvällen.

 

Jag har hatat vintern i många år och jag har insett att det kommer aldrig att ändra på sig. Det tror jag inte beror på att jag är speciellt svartsynt eller depressivt lagd. Snarare tvärtom.

Jag gillar livet och vet att det kan glittra som pianot i Bruce Springsteens Jungleland. Jag vill att tillvaron ska vara något av ett äventyr, att det ska hända spännande saker. Jag behöver nya intryck hela tiden, träffa intressant folk, prata, skratta, LEVA. Jag vill ha lite rock´n´roll helt enkelt.

Men så här års händer det ta mig fan ingenting. När det är kolsvart och svinkallt utanför mitt fönster och jag sitter i min soffa och tittar på ett Vänner-avsnitt som jag sett flera gånger förut, då är soundtracken till mitt liv snarare något depressivt tyskt industrisyntband från åttiotalet, än något från Born to run. Mörkt, dovt, monotont och varenda låt låter nästan likadan.

 

Jag vet att det finns folk som tycker att den här årstiden är mysig. Och visst, den skulle kunna vara det om man var nykär och kunde sitta i badkaret med tända ljus, en bra platta på stereon och dricka rödvin med en vacker, trevlig, rolig tjej som sällskap. Men hur ofta har man det så?

Jag skulle kunna stå ut med den här årstiden om jag åtminstone hade en någorlunda välbetalt jobb. Då skulle jag kunna aktivera mig så mycket som jag behöver. Jag menar inte att jag måste åka till andra sidan jorden där det är sol och värme. Men jag vill ha råd att kunna GÖRA saker. Så här års skulle jag vilja springa på varenda konsert som är det minsta intressant, spela biljard ett par tre gånger i veckan, vara ute bland folk och försätta mig i situationer där det åtminstone finns en chans att något kul och oväntat ska hända.

 

Men det går inte just nu. Idag är det visserligen fredag. Men kylan, mörkret, månaden, årstiden och ekonomin gör att jag är så gott som säker på att ikväll händer inte något som jag kommer att minnas med glädje resten av livet. Jag kommer inte att se en konsert som är så bra att jag står längst fram och skriker rakt ut, jag kommer inte bli kär ikväll och det kommer inte ens att bli kvällen då jag gör min längsta serie i biljard.

Det mest spännande som kan hända är att jag dricker mig småfull framför På Spåret.

 

Livet kanske är fullt av såna dagar. Men jag vill bara inte acceptera att det är så.


Trettondagen

Röd dag och svinkallt. Jag har knappt varit utanför dörren på hela dagen. Gick till ICA i Tannefors och köpte kattmat och tvättmedel, det är allt. Jag har tvättat, läst aftonbladet, gjort meningslösa grejer på facebook och pratat i telefon. På tal om facebook förresten; jag har snart 300 polare där, men ändå har jag inte träffat en människa sen igår kväll. Jag vet inte om det säger något om mitt eget liv, eller mer om den tidsålder vi lever i.

Jag har ingen bok att läsa och det är inget på tv som jag direkt vill se ikväll. Men imorgon är det säsongspremiär för Mad Men. Det ser jag fram emot. Har gillat den serien sen första avsnittet, kanske för att de flesta män har hatt och att de röker och dricker sprit i nästan varje scen.

Skönt att det är vardag igen imorgon, då kanske jag kan hitta en anledning att gå ut.

 

Tyvärr kära läsare, jag har bestämt mig för ni aldrig kommer att få läsa min årskrönika. 2009 är ett år som jag helst bara vill glömma och jag märkte att jag började grubbla över gamla grejer redan när jag skrev om det. Jag hade kommit upp i nästan fyra sorgsna A4 redan innan jag var framme i maj. Om jag skulle berätta om allt personligt som hänt mig skulle jag kanske få kommentarer av er läsare och det skulle säkert bara få mig att grubbla ännu mer.

Det började så bra det året och jag minns när jag skrev årskrönikan över 2008.
Då hade jag ett distansförhållande, var dökär och vi planerade faktiskt att flytta ihop senare under 2009. Jag var timanställd på två ställen, hoppades på att få jobba mer och mer, och skrev dessutom krönikor för en tidning. Min ekonomi var bättre än på många år.
Jag var positiv till livet och hade hopp om framtiden.


Fyra månader senare fanns inget av det kvar. Allt hade rasat sönder. Det blev mindre och mindre timmar på båda ställena där jag jobbade, och till slut slutade de att ringa mig helt. Tidningen jag skrev för lade ner sin Linköpingsavdelning. Det hade tagit slut med tjejen. Ekonomin var till och med sämre än vanligt.

Och värst av allt: Tre av mina vänner hade gått bort.

Resten av året gick i stort sett åt till att försöka smälta de förlusterna och se till att inte sjunka ner i ett självdestruktivt mörker.

Dessutom hände det ett par fördjävliga saker senare under året som är för privata för att skriva om på internet.

 

Som ni kanske förstår har jag inte lust att berätta en massa detaljer om de här sakerna för okända människor. Om ni vill få en bild av mitt år kan ni gå bakåt i bloggen och läsa.

 

Men om jag ska försöka hitta något positivt med förra året så finns det faktiskt några saker.

Jag gav ut min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping i februari. Den blev inte direkt en bestseller, men jag fick någorlunda bra kritik i två tidningar och biblioteket köpte in den. Det var något av en milstolpe i livet för mig och det jag helst av allt vill minnas av förra året.

Just nu kan ni läsa min bok gratis här.

I maj återknöt jag kontakten med en av mina bästa vänner som jag hade saknat i flera år.

I slutet av året fick jag in åtminstone en lilltå i tidningsbranschen i och med att jag praktiserade på Corren och sen fick jobba några dagar i december.

 

Mer än så tänker jag inte säga om 2009. Nu är det dags att gå vidare, sluta grubbla över allt skit som hände förra året och se till att 2010 blir ett bra år för mig.

 

Tack och hej!


Trettondagsafton

Sitter just nu uppe hos Den Hemlige Brodern. Eventuellt ska vi se Looking for Eric - Ken Loachs film där Cantona spelar sig själv - lite senare. Men just nu fördriver jag tiden medan Den Hemlige spelar dataspel.

Jag har skrivit lite på årskrönikan både igår och idag, men den ger mig problem. Jag har bara kommit fram till maj och är redan uppe i nästan fyra A4. Det är svårt att sammanfatta 2009 och jag vet fortfarande inte om jag kommer att publicera texten. Hur många rader ska man till exempel skriva om en polares död? Hur förklarar man för läsarna varför jag tog uppbrottet från min förra flickvän mycket hårt. Och vill jag förklara det för okända människor på internet?
Det kan hända att jag aldrig publicerar den där årskrönikan. Eller också kanske jag låter er läsa en censurerad version där jag tar bort det mest privata. Vi får se. Just nu vet jag inte ens om jag kommer att skriva klart den.

Det är svinkallt i Linköping, mer än 15 minusgrader. Trots det promenerade jag ner till stan idag och tog en fika med Ronny. Jag känner att jag måste komma ut lite när det fortfarande är dagsljus. Kan inte bara sitta hemma, då känner jag mig helt insnöad.
Jag hade en period mellan jul och nyår då jag nästan bara var hemma och såg på tv. Jag tyckte allt var så trist så jag försökte sova så mycket som möjligt. Drog mig så länge jag kunde på morgonen, tog flera tupplurar på dagarna. Men sånt beteende leder bara neråt, man blir bara ännu segare.
Nu tänkte jag försöka komma igång igen. Göra saker som håller kropp, själ och hjärna i trim. Gå upp skapligt, försöka vara utomhus någon stund på dagen även om det är svinkallt. Skriva mer regelbundet i bloggen igen.
Jag skulle vilja ha en riktig tegelstensroman att sätta tänderna i, men jag har varit på bibblan flera gånger den senaste veckan utan att hitta något att läsa.

I morgon är det röd dag igen. För er som knegar är det säkert jätteskönt eftersom ni får en ledig dag. Men för oss som ändå är lediga är det bara irriterande. Ännu en dag då allt står stilla. Jag har fått nog av röda dagar nu. Vill att det ska vara vanliga veckor så jag kan börja beta av tid mot våren.

Nu har Den Hemlige spelat klart.

Vi hörs, kära läsare.


Jag vill aldrig se dig mer, din jävla idiot!

Häromdagen var det nyårsafton och äntligen skulle jag få lägga 2009 bakom mig. Egentligen hade jag tänkt att bojkotta hela skiten och bara sitta hemma och se på tv. Jag gillar inte storhelger, allt känns så upphaussat och arrangerat. Men framåt eftermiddagen, när bolaget redan stängt, tänkte jag att jag borde göra något i alla fall. Men jag var verkligen inte på humör för att dricka mig skitfull, och jag ville inte hamna någonstans där jag var tvungen att vänta på taxi i timmar för att ta mig hem efter tolvslaget.

Så jag hängde med Ronny och Mange och deras ungar till trädgårdsföreningen där det var nyårsfirande redan klockan fem. När jag stod och väntade på Ronny mötte jag Gabbe och hans farsa, så jag fick chansen att önska Gabriel ett Gott nytt år och ge honom en nyårskram.

Ceremonierna i Trägår´n bestod av en käring som höll ett tal, ett band som försökte spela i femton minusgrader och till sist någon slags eldshow där två personer jonglerade med facklor och grejer. Efter det gick vi hem till Mange.

Det blev en ganska lugn men trevlig tillställning som faktiskt var perfekt för det humör jag var på. Vi var fyra vuxna och två barn. Ingen var direkt berusad. Mange bjöd på käk, vi tog några enstaka öl och jag åkte på att leka kurragömma med ungarna.

Vi bröt upp tidigt och jag var hemma en bra stund innan midnatt.

 

Strax innan tolv tog jag en folköl i näven och öppnade mitt sovrumsfönster. Sen exakt vid tolvslaget skrek jag rakt ut till himlen som smyckades av fyrverkerier:

 

-Hejdå 2009! Jag har hatat dig från den första morgonen till den sista kvällen. Du kan dra åt helvete! Så jävla skönt att det är över. Jag vill aldrig se dig mer din jävla idiot!

 

Nöjd över att få ur mig aggressionerna mot det år som har varit det sämsta jag kan minnas satte jag mig i soffan med min folköl. Då fick jag lite ågren och kände mig orättvis. HELA året har faktiskt inte varit fördjävligt. Som helhet – ja, men inte varje enstaka dag. Just den första morgonen var kanonbra, och den sista kvällen var helt okej den också.

Så jag mumlade någon slags ursäkt till Gud eller vem det kan ha varit som hört mina skrik i natten. Jag förklarade att det var en symbolisk handling, att jag ville säga adjö till ett år som innehållit så mycket förluster, motgångar, sorg, ångest och grubblerier att jag haft fullt upp med att hålla näsan över vattenytan. Men att det givetvis fanns några bra saker som hänt som jag var tacksam över.

Sen tänkte jag att jag var löjlig. Om det nu finns en Gud så är han/hon allsmäktig och allvetande och ingen jag behöver förklara mig inför. Hon förstod nog precis vad jag menade.

Då blev jag på bra humör igen, bäddade ner mig i soffan och somnade framför nån film.

 

På nyårsdagen (inte det minsta bakfull) när jag morgonsurfade blev jag påmind om en grej som faktiskt var kul 2009. En av de roliga sakerna jag gjorde förra året var att jag blev fotbollssupporter i division fyra och började gå på BK Derbys hemmamatcher. (Ni kan läsa mer om det här).

När jag läste Correns fotbollsblogg upptäckte jag att Mildaeus utnämnt BK Derbys supportrar till Årets hejarklack.

Det är vi värda grabbar!

 

För övrigt så brukar jag skriva en årskrönika varje år i den här bloggen. Jag vet inte hur jag ska göra det här årskiftet. 2009 var så jobbigt för mig personligen att jag inte vet om jag orkar tänka på allt elände, så jag kanske struntar i det. Eller också blir det en årskrönika där jag skriver ner precis ALLT skit som hänt, bara för att få det på pränt och sen gå vidare med ett nytt friskt år.
Jag vet inte vad som är sundast för mig personligen. Vad tror ni?