Snart dags att emigrera

Okej, jag vet att det var otroligt länge sen jag skrev i den här bloggen. En av anledningarna är att det varit sommar och fint väder och jag har inte velat sitta inomhus framför datorn. Men nu har jag en lap top, så det här sitter jag faktiskt och skriver på en bänk vid Stångån.

 

En annan anledning att jag inte skrivit på länge är att det har varit mycket att göra inför Irlandsflytten. Men nu börjar allt ordna sig och jag börjar bli klar att åka. För ett par veckor sedan fick jag äntligen ett exakt datum och vet nu att jag börjar jobba den 9e augusti. Jag har fått en flygbiljett av företaget och flyger från Arlanda dagen innan.

Dessutom har jag också skrivit på kontrakt för min anställning. Och det kontraktet innehöll idel goda nyheter. På telefon hade jag blivit lovad en visstidsanställning till nyår och vi hade kommit överens om en viss grundlön. Men dagen innan företaget skickade kontraktet ringde de och sa att det blivit vissa ändringar.
Till att börja med hade de höjt min lön med 40 (!) procent. Dessutom var det inte längre aktuellt med en tidsbegränsad anställning, utan jag fick ett fast jobb med sex månaders provanställning. Precis som det brukar gå till i Sverige.

Förra veckan blev det också klart att jag hyr ut min lägenhet i andrahand till två studenter. Det kändes som att det var sista hindret som behövde undanröjas. Så om mindre än tre veckor emigrerar jag till Dundalk på Irland.

 

Första veckan kommer jag att bo på ett bed & breakfast på företagets bekostnad. Vad jag förstår kommer jag sen få hjälp av min arbetsgivare att hitta en bostad. Jag tror att de då kommer att föreslå att jag delar en lägenhet eller ett hus med några andra svenskar som börjar jobba samtidigt som jag.

På brittiska öarna är det ganska vanligt att flera personer delar lägenhet även i vuxen ålder. Och det kan ju vara intressant att testa att bo kollektivt ett tag.

Jag har surfat runt lite och upptäckt att det finns ganska mycket möblerade lägenheter och hus att hyra, och det verkar inte vara speciellt dyrt.

På det sättet tror jag att det är bra att jag inte hamnade i Irlands huvudstad. Utanför Dublin är allt mycket billigare. Allt från skräpmat och bärs på krogen till hyror och huspriser.

 

Jag ser verkligen fram emot det här och jag åker ner med helt öppna ögon. Om inte något katastrofalt inträffar så är min plan att stanna åtminstone till nästa sommar. Om jag trivs där nere, tjänar skapligt med stålar, har skaffat mig nya polare och ett socialt liv så kanske jag stannar ännu längre. Vem vet, jag kanske aldrig flyttar tillbaks till Linköping.

 

Även om jag är väldigt positiv till det här och tycker att det ska bli spännande och kul att flytta, så händer det givetvis att jag helt plötsligt blir livrädd och funderar över vad fan jag gett mig in på. Jag menar, jag ska verkligen emigrera, flytta till ett annat land, bli invandrare. Lämna Linköping där jag har otroligt mycket vänner och bekanta och istället bo i en stad där jag inte känner en människa.

Men den rädslan brukar jag snabbt kunna argumentera bort med mig själv.

 

För det första så har jag lyckats ta reda på att det är minst hundra personer från hela europa som börjar jobba på det företaget samtidigt. Det betyder att det är fler än jag som är nya i stan och vill hitta på saker, knyta kontakter och skaffa nya vänner.

Och det är Irland jag ska flytta till. Jag har varit på den gröna ön flera gånger på semester och min erfarenhet är att irländarna är ett socialt folk som är lätta att ha att göra med och komma i kontakt med. Jag tror jag skulle ha en svårare situation att skaffa en ny bekantskapskrets om jag var ny i stan i till exempel Västerås eller någon annan medelstor svensk stad.

 

Dundalk är visserligen ganska litet. Staden har 35 000 invånare, ungefär som Motala. Men när jag googlar på ”Dundalk pubs” får jag upp en lista på över åttio stycken. På Dundalk stads officiella sida finns det lite mer än tio pubar som staden rekommenderar för nyanlända. Nästan alla de ställena har liveband flera gånger i veckan.
Den söndagen jag anländer kan jag välja mellan att gå på ”Summer sunday blues” och se ett band som spelar covers av Jimi Hendrix, Rory Gallagher och Led Zeppelin (kostar fem euro), eller helt gratis gå och kolla på Spirits Stores söndagsspecial med traditionell irländsk folkmusik.

Vad som händer i Linköping söndagen den 8e augusti vill jag inte ens tänka på. På sin höjd är det väl några törstiga själar som tar en läköl på Hamlet.

Det är en helt annan kultur på Irland, en kultur som jag tror passar mig och jag tror jag kommer att trivas i Dundalk.

 

För det andra är europa är numera ganska litet. Det går att flyga hem ganska billigt med Ryan air, så jag kommer nog ha råd att hälsa på vänner och familj i Sverige då och då. Det skulle vara både dyrare för mig och ta längre tid att ta mig hem från till exempel Umeå. 
Jag kan skaffa skype och prata med polarna i Linköping helt gratis, och vi kan även ha kontakt via msn, facebook eller andra sociala medier.

Det är inte som att jag skulle flytta till Australien på sextiotalet och fick skriva brev till familjen och på sin höjd ha råd att åka hem och hälsa på vart femte år.

Dessutom är det många av mina kompisar som blivit väldigt intresserade när jag berättat att jag ska flytta till Irland. Det är flera stycken som sagt att de vill komma och hälsa på, så jag kommer nog få besök då och då.

Och dessutom finns Linköping alltid kvar. Inget förändras här utom årstiderna, och om jag mot förmodan inte trivs så kan jag faktiskt flytta hem. Jag hyr ut min lägenhet i andra hand, så den har jag kvar.

 

Det tredje och sista argumentet jag har mot mitt nervösa jag är kanske det tyngsta.

Jag måste göra något åt min situation. Det håller inte att gå omkring i Linköping och vara arbetslös och ha ekonomiska bekymmer hela tiden.

Det spelar egentligen inte så stor roll hur mycket polare jag har i den här stan om jag inte har några stålar. Att gå och driva i Linköping i december på vardagarna när alla kompisar jobbar, och sen knappt ha råd att gå ut och ta en öl i helgen när mina vänner är lediga är inget hållbart liv i längden. Det gör mig bara deprimerad.

Det är bättre att bo i en stad där jag har ett jobb och råd att roa mig när jag är ledig.

 

Och på ett sätt ser jag fram emot att få vara lite anonym. Att gå omkring i en stad där ingen vet vem jag är, där ingen skvallrar om något jag gjorde för fem, tio eller tjugo år sen. Det ska bli skönt att få börja om på noll. Uppfinna mig själv på nytt.

 

Så mitt beslut att emigrera till Irland känns helt rätt.

 

PS. När jag kommer ner till Irland ska jag börja blogga regelbundet igen. Då kommer jag nog ha intressanta saker att berätta varje vecka, eftersom jag byter skepnad från arbetslös linköpingsbo till arbetskraftsinvandrare på Irland. Det kan behövas för på vissa sätt känns det som att den här bloggen gått lite på tomgång det senaste året. DS