Hopp om livet

Jag är egentligen inte en person som måste ha sällskap hela tiden, och jag har inga problem med att sysselsätta mig även om jag är ensam. Men det jag tycker är tråkigt med vintern är att jag tillbringar alldeles för mycket tid framför tv:n eller datorn i min egen lägenhet. Det är då jag har en tendens att börja fundera i mörka banor och bli deprimerad, förbannad eller frustrerad över en massa saker som hänt som jag inte kan göra något åt.

Men snart är vintern slut och nu kommer nog livet bli lite mer intressant igen. Det är fortfarande fullt med snö överallt, men eftersom det är plusgrader på dagarna kommer den nog att smälta bort snart. Nästa söndag ställer vi fram klockan en timme och då blir det ljusare på kvällarna. Så fort mars är över så börjar den bästa perioden på året för mig.

 

Mina kompisar som varit bortresta börjar återvända hem nu. Förra helgen kom Indy hem från Thailand och på lördag är Ronny Punk tillbaka efter att ha varit lite mer än en månad i Sydamerika. I april börjar Köttet jobba tvåskift, så då kommer han att vilja hitta på något på vardagarna åtminstone varannan vecka. Steven kommer snart att sitta nere vid ån och fiska på var och varannan dag.

När det blir vår är allt enklare för mig även om plånboken är ganska tom. Jag kan ta långa promenader längs ån med mina kompisar eller ta en kaffe på någon uteservering, läsa tidningen och spana på alla vackra damer som legat i ide hela vintern. På helgerna kanske vi åker och fiskar eller tar en grillkväll vid magistratet eller på någons uteplats..

 

När våren äntligen kommer till vår gudsförgätna stad på östgötaslätten är det slut med att sitta inne i min lägenhet och glo. Så fort det är lite behagligt ute ska jag vara ute så mycket som det bara är möjligt. Att sitta inomhus och glo på tv innan mörkrets inbrott kommer inte längre vara ett alternativ för mig om det inte ösregnar.

Om ingen vill hitta på något en vardagskväll kommer jag ta en promenad för mig själv. När jag får pengar i slutet av månaden ska jag köpa ett minneskort till mobilen så jag kan använda den som mp3-spelare. Jag vet att så länge jag kan lyssna på musik kan jag gå omkring i flera timmar ensam och filosofera över livet. Om jag blir trött på att gå varenda kväll så sätter jag mig på en bänk och läser. Men en god bok i handen, solen i ansiktet och fågelkvitter i öronen så försvinner alla vinterns grubblerier och jag kan leva i nuet.

 

Även om livet inte alls är så spännande idag, en gråmulen torsdag i mars, så har jag hopp om livet. De närmaste månaderna tror jag kommer att bli bra för mig. Efter denna långa vinter med horribla minusgrader och snöoväder tänker jag verkligen njuta av våren och sommaren.

 

PS. Jag lovar att jag ska börja skriva lite oftare i bloggen igen. DS


Hästpojken, Florence Valentin och Hunter S. Thompson

I torsdags var jag och kollade på Hästpojken för att recensera konserten i Corren. Det var ett bra gig och ni kan läsa min recension här. Jag tycker fortfarande att det är lite svårt att förmedla något av värde på bara 1200 tecken, men jag är ändå ganska nöjd. Jag tror att jag börjar lära mig mer och mer hur man gör för att formulera sig på ett begränsat utrymme.

Visserligen är det bra för mig att lära mig skriva på beställning med en deadline som innebär att jag inte har allt för mycket tid att arbeta igenom texten, och där jag bara har ett visst antal ord att få fram vad jag vill säga. Det är så man jobbar i tidningsvärlden, och jag måste helt enkelt vänja mig vid det om jag vill ha betalt för mina texter. Läsarna vill ha en recension snabbt, och de orkar oftast inte läsa för långa artiklar.

Men innerst inne tycker jag illa om allt som stänger in min kreativitet. Helst skulle jag vilja ha obegränsat tid och utrymme, släppa alla krav på att försöka vara objektiv och göra mina recensioner till långa Gonzoreportage.

 

Gonzojournalistik är en stil som skapades av Hunter S. Thompson. Det innebär att journalisten - istället för att objektivt iaktta - lägger sig i händelseförloppet, ser till att själv bli en aktiv part och påverkar det som händer, och sen beskriver allt från sin egen högst subjektiva vinkel.

Det skulle verkligen vara kul att få jobba så för en tidning, och det behöver inte betyda att jag skulle göra precis som Thompson själv. Han var oftast påverkad av ett antal olika droger samtidigt, betedde sig som en fullständig galning och vare sig han skrev om Nixons valkampanj eller en biltävling i Las Vegas blev alltid texterna lysande och mycket underhållande berättelser om vad han själv hittade på för vansinniga saker.

Men det skulle vara roligt att få vara subjektiv och verkligen låta reportaget handla om mina egna upplevelser och intryck under kvällen.

 

Till exempel var jag på en konsert med Florence Valentin för några månader sen. Det blev en kort recension som jag tycker var helt okej.

Men om jag fick jobba på det sätt jag verkligen vill hade jag gett mer bakgrundsfakta om vad Florence Valentin är för ett band, berättat varför jag fastnat för deras punkiga förortsromantik, och beskrivit publiken och stämningen på L’Orient den kvällen. Förutom att ge mitt eget omdöme om den mycket bra konserten hade jag även berättat om hur jag efteråt hamnade vid samma bord som Love Antell. Hur vi blev fulla tillsammans, diskuterade The Clash och det bandets betydelse för Florence Valentins musik och texter. Om hur lycklig Love verkade när han berättade för mig att han aldrig velat bli något annat än rocksångare och att han nu närmade sig ett liv där han kunde försörja sig på det. Jag hade berättat för läsarna att jag blev glad för hans skull och för hela världen, eftersom det är något mycket vackert att en kille som en gång slet med ett monotont lagerjobb nu kan leva på att skriva låtar som Upp på sociala och ner på systemet.

Och jag hade berättat hur pinsamt det var när vårt samtal blev avbrutet av att en berusad bekant slog sig ner vid bordet, och av någon idiotisk anledning kände sig tvungen att förklara för Love varför hon skulle rösta på Sverigedemokraterna. (Antagligen just på grund av att han under konserten gjort det tydligt att han avskydde det partiet.) Hur hon försökte påstå att hon inte var rasist och yrade något om att SD var det enda parti som ville förbjuda tidelag och sen påträngande och nästan aggressivt frågade Florence Valentins sångare om han tyckte det var rätt att man ska få knulla getter.

Jag hade beskrivit Loves reaktion, hur förbannad han blev och hur han blankt vägrade att sälja vare sig t-shirtar skivor till den jobbiga bruden, och hur jag själv tänkte att han då uppvisade samma slags integritet som Ebba Grön en gång hade.

 

Om jag hade haft utrymme i tidningen och tid att arbeta igenom ett sånt reportage så tror jag att det hade kunnat bli en intressant och underhållande text om bandet Florence Valentin och deras konsert just den kvällen. Men genom att lägga in mina egna högst personliga upplevelser skulle jag också sagt något värdefullt inte bara om mig själv utan om stämningen i Linköping och Sverige en torsdagsnatt ett år innan valet.