Ett lååångt inlägg efter ett långt uppehåll

Det är faktiskt flera veckor sen jag skaffade internet. Men ändå har jag varit pinsamt dålig på att skriva här. Saken är väl den att jag jobbar heltid numera, och jag är fortfarande ganska upptagen med att försöka upptäcka den här stan. Inte för att jag går ut och roar mig varenda kväll, men de kvällar jag stannar hemma är det ganska skönt att inte göra något mer ansträngande än att glo på tv eller läsa en bok.

Men nu har jag öppnat en bärs, dragit på en platta och tänkte berätta lite för er om hur jag har det. (För övrigt upptäckte jag i lördags att om man frågar lite diskret i närmaste närbutiken om de har öl, så hämtar de Carlsberg inne på nåt lager som endast kostar en euro. Carlsberg är annars dyra, minst 1.75, och dessutom har den affären öppet sent på kvällarna.)

 

Det blir mest dokumentärer och nyheter jag ser på burken. Det ingår lite i min strategi för att lära känna det nya landet.

Just nu går det två intressanta dokumentärserier på irländsk teve. Dels har vi Irelands greatest, en serie där tittarna efter sista programmet ska få rösta fram den största irländaren i landets historia. Sammanlagt är det sex finalister som fått varsin dokumentärfilm. Första avsnittet handlade om Michael Collins, andra avsnittet om Bono (Gud förbjude att han vinner). Två vet jag ännu inte vilka det är, men nästa vecka är det Mary Robinson – Irlands första kvinnliga president.

Men ikväll handlar det om den kandidaten jag tänker rösta på om jag får möjlighet. Nämligen James Connolly, socialisten, fackföreningsledaren och grundaren av Irish Citizen Army, vars huvudsakliga uppgift var att skydda strejkande arbetare mot polisen.

Conolly uppmanade sin armé att delta i Påskupproret för att göra irland fria från den brittiska kolonialmakten, och blev själv avrättad efteråt. Men innan beordrade han sin armé att forsätta slåss för arbetarklassen, för han såg ingen större mening i att byta en brittisk förtryckare mot en irländsk.

En åsikt som var ganska sällsynt bland de frihetskämpar som senare har kallats ”De mest konservativa revolutionärerna i världshistorien".

 

Appropå Påskupproret så heter den andra dokumetärserien jag följer 1916 Seachtar na Casca, och går på den iriskspråkiga kanalen. (Irland har två officella språk. Engelska och Iriska - ett keltisk språk som nästan ingen pratar som förstaspråk. Men alla skyltar finns på både engelska och iriska alla får lära sig det i skolan och en av de statliga tevekanalerna är på det språket. Men det är textat på engelska.) Den serien handlar om de män som skrev på deklarationen om en irländsk republik, startade påskupproret 1916 och alla blev avrättade av britterna – nationens fäder om ni så vill.

Också en intressant serie för mig som vill veta allt om mitt nya hemlands historia.

 

På nyheterna pratar de mest ekonomi och om Anglo Irish bank. Sanningen är att Irland befinner sig i ett uselt tillstånd och nästan är bankrutt. Regeringen har fått gå in och rädda landets största bank och det kommer antagligen kosta 30 miljarder euro, en summa som motsvarar ALLA skatteintäkter staten får på ett år. Jag pratade med städerskan på jobbet om det här, och hon var fly förbannad på den konservativa regeringen. Det verkar som att det jäser i leden i det här landet. Just nu är Labour störst i opinionsundersökningarna med hela 48 procent.

För tio år sen behövde Irland importera arbetskraft, men nu är arbetslösheten skyhög igen. Den har stigit i flera år, men förra året gick den faktiskt ned med någon tiondels procent. Det tragiska är att alla vet precis vad det beror på. Irland har återigen hamnat i en situation där befolkningen minskar på grund av emigration. Det såg bra ut under den så kallade Keltiska tigern (den ekonomiska boomen) men nu är den gröna ön återigen ett ställe där de unga måste flytta utomlands för att ha en chans att få jobb.

 

Så faktumet är att jag numera är en utlänning som stjäl invånarnas jobb. Det är inte så mycket jag kan göra åt den saken. Jag betalar åtminstone skatt, även om det är skrattretande lite, och oftast lägger jag växeln jag får på min pint i välgörenhetsboxen. (De flesta bartendrar vägrar ta emot dricks, istället har nästan alla pubar en liten låda där man skänker de små mynt man får tillbaka till välgörenhet.) Och om jag får som jag vill ska jag snart börja bekräfta alla fördomar om utlänningar.

Jag ska börja stjäla deras kvinnor också.

 

Förra torsdagen var det jobbfest. Företaget hade bokat en lokal, bjöd på käk och två valfria drinkar. Efter det kunde fick man betala för sig i baren. Det var kul för jag snackade ganska mycket med en del av mina irländska jobbarkompisar som jag ännu inte känner så väl ännu. När de blev fulla var de jävligt trevliga och väldigt måna om att jag skulle känna mig välkommen i gänget.

Strax innan tolv gick jag hem, eftersom jag insåg att jag skulle bli packad om jag stannade kvar. Och jag orkar verkligen inte att gå upp klockan 6.20 om jag varit ute och svirat till två på natten dagen innan. Precis innan jag gick så började Morgan och Norbert dricka vodka, så jag visste vartåt det barkade.

Dagen efter var jag vid god vigör i jämförelse med en del av mina jobbarkompisar. På morgonen gick jag fram till en irländsk jobbarpolare och tänkte kolla läget eftersom vi druckit och garvat ihop kvällen innan.

Så fort jag närmade mig höll han diskret upp en lapp där det stod:

”I am very drunk

Leave me alone

Please don´t draw any attention to me”

 

På kvällen sen var det konsert med Damien Dempsey på Dundalks kapplöpningsbana. Jag hade sett fram emot den konserten i en månad, och Morgan och Norbert hade lovat att följa med. Men de var för bakfulla, och Morgan hade dessutom halsfluss. Så jag gick dit själv.

Jag hade kul, konserten var skitbra och jag slog mig i slang med en del roliga människor. Men återigen hände något som ännu en gång fick mig förvånad över hur irländskt allt faktiskt är här. (Jag tror att allt blir ännu mer irländskt just här eftersom jag befinner mig på gränsen till Nordirland. Det finsn en anledning att identifiera sig som Irländare eftersom det finns något på andra sidan gränsen som många anser vara en ockupationsmakt.)

Damien Dempsey är en artist som måste definieras som vänster/republikan. (Republikan här nere betyder att man avskyr britter i allmänhet och kungahuset i synnerhet). Om man går på en sån konsert i Sverige så¨ser man mest folk med färgat hår, piercingar, Che Guevara t-shirtar och kanske dreadlocks. De människorna fanns på den här konserten också, men de flesta såg i högsta grad normala ut.

Bredvid mig under konserten stod en skitsnygg svarthårig tjej iförd en knallröd klänning som såg ut att kosta tusentals kronor, och jag funderade på om hon gått fel och egentligen skulle på nån bal. Men hon diggade loss och sjöng med lika hårt som alla andra.

Damien Dempseys senaste skiva är en platta med gamla irländska folklåtar (mest rebel songs). När han spelade Rocky Road to Dublin började plötsligt den svarthåriga bruden i balklänningen dansa så där irländskt där man är spikrak i ryggen och sprattlar med benen. Och hon var duktig, dansade som en irländsk gudinna.

Jag blev nästan kär, bara av hennes uppenbarelse.

 

Det är såna små händelser som gör att jag är glad att jag flyttade hit.

 

En annan anledning är att borgarsvinen vann valet i Sverige och att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det gör mig ännu mer fast besluten att stanna här.

 

Helvete vad långt jag skriver när jag börjar. Jag ska försöka skriva oftare och kortare.