Uppiggande saker i januarimörkret

Sista veckan i januari brukar inte vara årets roligaste, och det var inte den här heller. Men trots mörkret och den tråkiga månaden har jag faktiskt trivts rätt bra med tillvaron. Bland annnat har jag piggats upp av oväntade saker som folk sagt till mig.

 

Jag har bestämt mig för att odla stort skägg igen och det börjar bli ganska tjockt. Det är ganska billigt att gå till frisör här nere, så jag tänkte att när det blir för långt låter jag en barberare klippa det lite kortare på sidorna och snygga till det allmänt.

 

En dag stod jag utanför jobbet och rökte. Då kom en gammal man och promenerade förbi. Jag hade aldrig sett honom förut, men han pekade på mitt ansikte och sa:

 

-         What a great beard!

 

Skägg är populärt i det här landet och det är många äldre som ser ut som bohemiska poeter. Så att en irländsk gammal gubbe komplinenterade mitt skägg får mig att känna att jag är på rätt spår.

 

Som många andra har jag ett jobb som egentligen inte är särskilt spännande. Man sitter på samma stol åtta timmar framför en dator och gör ungefär samma sak varje dag. Därför brukar jag prata och skämta mycket med framför allt min svenske arbetskamrat Andreas (förra veckan skickade jag en rolig kommentar i ett mail när Andreas pratade i telefon, vilket resulterade i att han började asgarva en kund rakt i örat), jag har ofta en ganska skämtsam ton när jag snackar med både chefer och kunder och jag skickar roliga mail till de andra i de Nordiska teamet flera gånger om dagen.

Om jag inte höll på sådär skulle jag förmodligen bli totalt uttråkad och vantrivas på jobbet.

Men det är inte alls så att jag missköter mitt arbete. Min statistik över hur många kunder jag snackar med om dan är högre än genomsnittet, och den här veckan lyckades jag faktiskt sälja bäst av alla på hela Europamarkanden.

 

I ondags hade vi avskedsmiddag för en arbetskamrat som ska flytta tillbaks till Brasilien. Vi var 15 personer som åt trerättersmiddag och drack en massa rödvin på en restaurang här i stan.

Ungefär häflten av gästerna var arbetskamrater jag inte känner så väl.

En fransman jag tidigare bara hälsat på hamnade bredvid mig. Vi började snacka och han berättade att han var jättetrött på jobbet och tyckte det var allmänt tråkigt. Men han sa att det fanns en sak som piggade upp.

Trots att han inte förstod ett ord svenska sa att han varje arbetsdag blev lite mindre tråkig av att han kunde höra mig sitta och skratta och skämta med Andreas. Han tyckte min stil och attityd förbättrade stämningen på hela arbetsplatsen.

 

Kan man skriva en sån sak i sin CV?

 

Igår var jag på Corbetts med en massa jobbarpolare. I rökrummet började en irländsk man i 50årsåldern snacka med mig. Då han hörde att jag var svensk började han prata om Irland i allmänhet och Dundalk i synnerhet och hur alla människor i hans ålder och äldre påverkats av konflikten i Nordirland.Han sa mer eller mindre rakt ut att han hade ett förflutet som Provo och antydde faktiskt att han hade brittiska soldaters liv på sitt samvete. Han berättade hur mycket han hatade Margaret Thatcher, bland annat för att hon låtit Bobby Sands och andra krigsfångar hungerstrejka sig till döds 1981.

Och så berättade han en otroligt intressant sak. En av hungerstrejkarna är stammis på Corbetts. Tydligen pratar han aldrig om saken, men innan strejken avblåstes hade han hungerstrejkat i 70 dagar för att irländska fångar skulle få de mänskliga rättigheter som FN föreskrivit, i brittiska fängelser.

Den hungerstrejeken var en världsnyhet i början av 80talet och en viktigt del i Västeuropas efterkrigshistoria.

 

Jag och den irländske mannen satt kvar i rökrummet och snackade en stund till. Han sa då till mig att Irland är ett land som förr inte vara vana vid invandrare, utan var den befolkning som själva emigrerade. Men han tyckte att det var bra att jag var här, önskade mig välkommen till hans hemland och sa att det var jag och andra utlänningar som kunde hjälpa till att göra Irland till ett bra land i framtiden.

 

Jag undrar om invandrare i Sverige någonsin får höra såna saker om de börjar snacka med en svensk man på en nattklubb?


21 lessons in life

Om du funderar på att gå hem från krogen klockan tolv – gör det. Det är otroligt sällan du ångrar att du inte stannade två timmar till och blev ännu fullare, men många gånger  du ångrar att du gjorde det.

 

Se upp för feströkare, det är de som tigger cigaretter.

 

Diskutera aldrig viktiga saker i ett brev, sms eller email. Prata eller glöm saken.

 

Den som smickrar dig är oftast ute efter något. Har du tur är det din kropp. Har du otur är det pengar och i värsta fall vill de åt din själ.

 

Folk som upprepar hur mycket de hatar droger dricker oftast för mycket.

 

Pengar kanske inte gör dig lycklig, men brist på pengar gör dig olycklig.

 

Om en tjej säger att alla killar är svin utom du – spring därifrån. Det är bara en tidsfråga innan hon anklagar dig för samma sak.

 

Det är bättre att följa sitt samvete än att följa lagen.

 

Den som klagar över höga skatter har för mycket pengar.

 

Om någon frågar om du har alkolproblem, titta personen i ögonen och svara allvarligt och kort: Ja.

Han kommer aldrig att fråga igen.

 

Känn dig inte gammal men låtsas inte att du är ung. De år du levt är värdefulla och du ska inte förneka dem.

 

Du kan inte tycka om alla människor, så du behöver inte ge alla en chans.

 

Fråga aldrig någon två gånger om han vill ha en öl. Han hade anledning att tacka nej den första gången.

 

Undvik poliser och tjuvar.

 

Om du inser att en bok är dålig efter 50 sidor. Läs något annat.

 

Du kommer aldrig lära av dina misstag, bara att känna igen dem.

 

Don´t do the crime if you can´t do the time.

 

Försök aldrig förklara dig för människor som inte förstår.

 

Lyssna aldrig på dålig musik eller dumma människor. Det finns ingen anledning.

 

Ta gärna emot råd, men minns att du inte behöver följa dem.


Thats the way we spell Dundalk

Nu har jag bott 18 månader i Dundalk och tycker att jag har börjat få lite pejl på vad det är för en stad. Jag tror att man måste ta sig ut från Dublin för att se det riktiga Irland, och Dundalk är dessutom en stad som mycket har präglats av att det ligger på gränsen till Nordirland. Så jag tänkte låta er ta del av vad jag har fått för intryck av staden.

 

Jag vet faktiskt inte exakt hur många som bor här. Jag har hört så skilda siffror som 30 tusen och 50 tusen när jag har frågat lokalinvånarna, så jag antar att det bor 30 tusen i stadskärnan och 50 tusen om man räknar de små byarna runt omkring.

I en svensk stad av den storleken skulle jag bli uttråkad, men jag tycker faktiskt att den här lilla staden har ett bättre utbud än Linköping som är cirka tre gånger större.

Det finns två stora köpcentrum inne i stan – Marshes och Long Walk, och framför allt på huvudgatan Clanbrassil street finns alla slags affärer. Utanför stan finns ett industriområde typ Tornby. Det heter Finnabair industrial estate. Det är där jag jobbar och där finns ett ännu större köpcentrum.

 

Det är inte mycket jag saknar om man jämför med Linköping. Det mesta jag behöver kan jag handla här och nöjesutbudet är helt okej. Tyvärr har bowlinghallen lagts ner, men det finns biograf, teater, flera gym, simhall, tennishall och till och med en liten ishall.

Men den stora skillnaden mot Sverige är antalet pubar. I en svensk stad av den här storleken skule jag tippa på att det fanns ett enda uteställe, kanske Harrys, samt ett par pizzerior med ölrättigheter.

I Dundalk behöver man inte gå långt om man vill ha sig en Guinness. Det finns 148 ställen med serveringstillstånd!

Hittills har jag väl avverkat ca 50 stycken av de pubarna. Jag ser ingen anledning eller möjlighet att försöka dricka öl på alla dessa ställen, men en sak är säker. Skulle jag tröttna på McManus så finns det fler ställen att välja på.

 

En fördel mot Sverige är att det finns ett stort utbud av livemusik. Många pubar, bland annat McManus, har liveband två eller tre gånger i veckan och det är faktiskt förvånansvärt bra kvalite. Det är framför allt små lokala band som spelar covers och kanske några enstaka egna låtar. De flesta brukar vara klart godkända och faktiskt välja låtar som faller mig i smaken. Till skillnad mot i Sverige där man oftast tvingas lyssna på en trubadur som plågar en med Tomas Ledin eller Gyllene Tider.

Vill man höra annat än rockcovers har till exempel McManus blueskväll varje torsdag, och framför allt söndagar finns det flera ställen som erbjuder irländsk folkmusik.

Den lokala rockklubben Spirit Store tar emot lite mer etablerade band från hela Irland, och där har de även ganska ofta så kallade tributeband. Musiker som specialiserat sig på att hylla en stor artist och turnerar runt i småstäder.

Det verkar vara en ganska stor och lukrativ verksamhet på Irland och även de banden brukar vara förvånansvärt bra. På Spirit Store har jag sett hyllningsband till så skilda artister som Tom Waits, Bob Marley, Rolling Stones, Rage Against the Machine och Bob Dylan. Nästa helg ska vi förmodligen gå dit och se två band av den hårdare skolan – det blir hårdrockskväll och två hyllningsband till Megadeath och Slayer.

Jag har aldrig blivit besviken utan snarare glatt överraskad varje gång.

Dessutom har de flesta pubar jukeboxar med stort och bra sortiment och på många ställen står det åtminstone ett biljardbord i ett hörn.

Jag har alltid gillat att gå på krogen men på slutet tröttnade jag på de flesta ställen i Linköping. Så på den fronten har min livskvalitet höjts markant. Jag har många bra ställen att välja på, kan alltid få en god och billig Guinnes, lyssna på bra musik och kanske dra en biljard.

Det är vad O’Berg behöver för att trivas.

 

Nu blir det mycket om pubar och uteliv. Men den irländska kulturen är sådan, man möts och umgås på puben. Det är genom pubarna jag har fått kompisar utanför jobbet och lärt känna lokalbefolkningen. Det är där jag lärt känna Irland och Dundalk kan man säga.

Jag måste säga att fördomarna stämmer. Irländarna är ett trevligt folk som är lätta att snacka med. De är vänliga mot främlingar och konverserar och skämtar gärna med lite vem som helst. Tyvärr är de också lite av Västeuropas Jamaicaner. De stressar inte gärna, att passa tider är inte viktigt och om man bestämmer träff med en irländare får man räkna med att han är försenad eller i värsta fall inte dyker upp alls.

Det kan vara frustrerande men för mig uppväger fördelarna nackdelarna. Sverige känns ganska strikt och trist i jämförelse.

De flesta pubar har inga vakter och det är sällan man ser någon bli utslängd från en krog eller nekad att dricka. Det verkar som att irländarna inte har så stor respekt för aktoriteter och drar sig för att blanda in polisen. Det är ganska ofta man ser folk röka jointar helt öppet i pubarnas rökavdelningar. En del krogägare verkar inte bry sig alls, och de som misstycker säger bara åt gästen att släcka den illegala cigaretten. Att slänga ut honom eller ringa polisen verkar vara helt uteslutet.

Vilket känns väldigt annorlunda mot Sverige.

 

En sak jag har märkt genom att tala med totalt okända irländare på puben är att arbetslösheten är hög och det är många som går på The Dole – motsvarigheten till socialen eller a-kassan. Det kan få er att tro att irländarna är latmaskar som gillar att leva på bidrag. Men många unga människor jag snackat med är på väg att emigrera till Australien eller Kanada för att få jobb. Vilket jag inte tror att svenska tjugoåringar är lika beredda på. Svenska ungdomar kan luffa runt i Asien några månader, sen vill de hem till mamma och trygga Sverige, medans unga irländska människor är beredda att lämna familj och vänner och starta ett nytt liv på andra sidan jorden.

En fördom jag fått bekräftad är den stora anledningen att jag ville bo på Irland. Det verkar som att irländarna över lag är mer intresserade av litteratur och musik än till exempel svenskar, och många av de jag lärt känna sysslar med något kreativt – skriver, målar eller spelar i band.

 

En annan sak jag märkt genom att snacka med lokalbefolkningen är att det finns väldigt mycket droger, och hur präglad den här staden är av konflikten i Nordirland.

Det här kan låta tragiskt men flera personer har sagt samma sak till mig. Innan fredsavtalet 1998 var IRA en maktfaktor i Dundalk och stiftade sina egna lagar. Att sälja tunga droger kunde då betyda en dödsdom.

Men efter Långfredagsavtalet lade IRA ner den väpnade kampen och det resulterade tyvärr i att drogerna började flöda. Heroin är ett stort problem här nu för tiden, det går att få tag i nästan vad som helst och folk i den här stan använder droger som jag tidigare bara hört talas om i amerikanska tv-serier, som ketamin och metadron.

När man snackar med Dundalkborna inser man att många sympatiserar med den republikanska rörelsen och det är vanligt att de verkligen hatar engelsmän.

En bekant berättade en gång gråtande (jag menar allvar, det var en vuxen man som grät) om hur mycket han sörjde att Gaddaffi var död för utan honom ”would we have lost the war against the brits”.

(Det var framför allt Libyen som försedde IRA med vapen på 70- och 80-talet.)

 

Norra delen av stan är känd som ”republican area”. För er som inte är så insatta i irländsk politik och historia kan jag berätta att det betyder att att invånarna där röstar på Sinn Fein och vill att Nordirland ska tillhöra republiken Irland.

Pubarna där är fulla med Celtic-flaggor och väggmålningar som hyllar Bobby Sands och de andra hungerstrejkarna från 1981. I jukeboxarna där hittar man mycket irländsk folkmusik och låtar som ”Go home, british soldiers” och ”Rifles of the IRA”. Jag är ganska säker på att dessa pubar ägs och kontrolleras av före detta republikanska paramilitära grupper.

Men som sagt har IRA lagt ner vapnen och de flesta i Dundalk verkar stödja fredsavtalet.

 

Men det finns utbrytargrupper som fortfarande för en väpnad kamp för att ta tillbaka de sex grevskapen i norr. Då och då hittar polisen en bomb på andra sidan gränsen.

Det var mycket skriverier om dessa grupper i våras eftersom polisen gjorde razzior i samband med att Brittiska Drottningen skulle komma på besök för första gången sen irland blev själständigt. Polisen arresterade ett stort antal personer för medlemskap i terroristorganisation eller liknande brott. En person var från Cork, en från Derry och ”the rest of them is from The Dundalk area” som det stod I Irish Times.

Det kanske låter farligt, men det finns fördelar. Det råder inget tvivel om att Dundalk är högsäte för den republikanska rörelsen. Om konflikten i norr skulle blåsa upp igen så är den här staden det tryggaste stället att vara på.

Här kommer det inte finnas några bomber, för republikanerna spränger inte sina egna.


Back home in Ireland

Jag kom tillbaka till Irland i torsdags efter att ha varit i Sverige två veckor över jul och nyår. Jag måste säga att det är jätteskönt att vara tillbaks igen. Visst var det kul att träffa vänner och familj, men Sverige är ett rätt tråkigt land i december. Dessutom sov jag på en madrass i brorsans vardagsrum, så jag längtade verkligen tillbaks till min egen säng, tv och dator.

Och jag längtade faktiskt tillbaks till Irland, Dundalk, min lägenhet där jag har fem minuter till mina stampubar.

Jag hade tur när jag åkte hem. På planet träffade jag två andra svenska killar jag känner (som faktiskt inte jobbar på samma ställe som jag). De bor i samma stad och erbjöd mig bilskjuts  till Dundalk. Så jag hann komma hem i tid till att sticka till McManus och ta två pints riktig välsmakande Guinness.

Det var en skön känsla att vara tillbaks och jag var glad att jag kände så.

 

Som jag har antytt har hösten varit ganska strulig och de sista månaderna innan jul var ganska psykiskt påfrestande. Den stora anledningen var att jag upptäckte att min arbetsplats är ett ställe där folk kommer och går. Personalomsättningen är nästan värre än McDonalds och faktumet är att jag nu är den som varit längst i vårt team – Sverige, Norge, Finland och Danmark. Och jag har inte ens jobbar där i 18 månader än.

Det är ganska jobbigt när man skaffar nya vänner, träffar folk som man har kul ihop med, börjar lita på och i några enstaka fall till och med människor man kan öppna sig för när något är jobbigt - och sen försvinner de bara plötsligt.

Vissa av mina vänner har åkt hem till sina hemländer igen, andra har fått andra jobb i Dublin eller Cork. Tyvärr har en del av mina kompisar visat sig vara mycket skummare än vad jag trodde, gjort något väldigt konstigt och fått sparken med omedelbar verkan. Människor som jag ansett vara mina polare har bara försvunnit, och de flesta av dem kommer jag förmodligen aldrig mer prata med.

 

Jag kommer skriva mer om det senare, för det finns en del intressanta historier att berätta. Men det här resulterade i alla fall i att jag också började fundera på att söka andra jobb i till exempel Dublin. För jag ville inte vara på en plats där det är omöjligt att skaffa långvariga kompisar. Men jag insåg att jag faktiskt trivs i Dundalk, att jag investerat 18 månader av mitt liv på att lära känna den här stan och människorna här.

Och jag tror inte jag vill bo i Dublin. Allt är dyrare där och man är mer anonym i en storstad. Jag gillar att bo i den här stan där jag har gångavstånd till allt och där det gick snabbt att bli igenkänd på pubarna. Dessutom tycker jag att jag bor på perfekt avstånd till Dublin. Vill jag gå på en konsert kan jag bara ta bussen efter jobbet till huvudstaden. Jag har inga problem med att hinna med sista bussen tillbaks, och kan jobba dagen efter. Om jag bodde i till exempel Cork, skulle jag behöva ta två semesterdagar om något bra band spelade i Dublin.

Så jag insåg att jag måste umgås mer med mina polare utanför jobbet, de irländare jag känner som är uppväxta här och kommer att stanna. Min arbetsplats är nämligen bara en passeringsplats för unga människor som vill partaja ett halvår utomlands, och sen åker hem eller vidare till större städer.

Jag är en av de få som faktiskt flyttat hit med ambitionen att stanna. För det var därför jag flyttade till Irland – för att bygga ett nytt liv här. Jag har som sagt inga planer på att flytta hem igen.

Men jag har faktiskt en del bra kompisar på jobbet. Bra killar i min egen ålder som jag trivs med och litar på. Tyvärr tror jag att ingen av dem kommer att vara kvar mer än ett år till.

 

Men helgen blev bra. Jag var ledig på fredagen och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men då ringde Jarmo (en finsk jobbarkompis) redan på eftermiddagen, så jag gick och käkade och tog ett par pints med honom och hans tjej Samantha.

På kvällen sen gick jag på fest hos en fransman från jobbet. Var väl helt okej, men folket på den festen har inte samma dryckesstil som jag. Festen började vid halv nio, och sen efter tolv ville alla gå på nattklubb, vilket inte direkt är min grej. Jag brukar gå på pub vid sju och sen hem vid tolv-ett, och nattklubbarna sätter jag aldrig min fot på.

Men jag hängde med och var faktiskt uppe på dansgolvet och stuffade ett tag. Vilket händer ungefär en gång om året.

På lördagseftermiddagen fick jag sms av Rachel. Hon är kusin med Paddy som jag bodde ihop med ett tag och en av mina närmaste av de polare jag har utanför jobbet. Hon brukar höra av sig ibland på helgerna när hon vill gå ut och partaja. Den kvällen skulle hennes kompis Shane spela på McManus. Han skulle vara förband till Cabin Fever band, ett lokalt rockband där jag faktiskt känner alla medlemmar av den enkla anledningen att vi är stammisar på samma pub.

Det blev en bra kväll. Det var kul att träffa Rachel igen efter att varit borta ett tag, och jag stötte även på mina gamla housemates Paddy och Danny, som jag bodde ihop med i ett halvår.

(Ett tag var mitt liv lite väl irländskt. Jag bodde ihop med en kille som hette Paddy och en kille som faktiskt var döpt till Danny Boy.)

Valerie som äger McManus hälsade mig välkommen hem igen, vilket också kändes lite roligt. Strax innan jul gav hon nämligen mig sitt telefonnummer. När jag frågade varför svarade hon: Ifall du behöver komma iN efter stängning.

På McManus och många andra pubar låser de nämligen dörrarna vid stängningsdags och släpper inte in mer folk. Men de som är kvar kan dricka ett par timmar till (vilket jag tror snuten är fullt medveten om men skiter fullständigt i. Det är ett enkelt sätt att kringgå lagen, vilket de sysslar mycket med i det här landet. För att parafrasera Bob Dylan. ”In Dundalk everything is legal as long as you don´t get caught”).

Så nu kan jag komma in på McManus även om jag skulle vara lite sen och dörrarna är låsta.

 

Jag träffade ett antal andra personer jag känner och gillar som alla frågade om min jul och sa att det var kul att jag var tillbaks. Jag insåg att jag faktiskt är lika igenkänd och välkommen på McManus, som jag var på Royal Arms i Linköping.

Bland annat träffade jag Mickey och Michelle, ett gift par jag känner. Michelle är frilansjournalist och håller på och skriver en bok, och Mickey är konstnär och gitarrist i Cabin Fever Band.

Kreativa människor som jag gillar att diskutera med, och vi har tillbringat många lördagseftermiddagr ihop då vi kurar ihop oss framför brasan i rökavdelningen, garvar över ett par Guinness och sjunger allsång till The Band eller andra låtar på jukeboxen.

(McManus har den bästa jukebox jag någonsin sett. Det finns säkert 20 Dylan-låtar, och de har det mesta av den musik jag gillar. 60- och 70talsrock, punk, gammal hårdrock och det finns till och med ett par låtar med Slayer faktiskt.)

Mickey berättade något kul. Han hade fått i uppdrag av Valerie att göra en väggmålning bakom scenen. Han var inte riktigt klar över motivet, men stammisarna skulle finnas med på något sätt. Och ja, er bloggare O’Berg skulle få vara med på ett hörn.

Både Shane och Cabin Fever Band var bra, och det var kul och bra stämning i lokalen. Efter giget fortsatte festen i rökavdelningen som vanligt (det är som en storbakgård med presseningar över för att skydda mot regn, och fjärrvärme och en brasa i ett hörn så man inte fryser för mycket på vintern.)

På slutet av kvällen dök mina jobbarkompisar Eero, Andreas och Alex upp. De hade just kommit tillbaka til stan och det var kul att träffa dem.

Eero och Andreas är ganska mycket yngre än mig, så de gick vidare till nån nattklubb. Men jag stannade kvar på Mcmanus och gick hem nån gång vid halv två. Glad i hågen men inte allt för berusad, och med en känsla i skallen av att det var skönt att vara tillbaks hemma.

 

 


Nystart för bloggen!

Jag har bestämt mig för att börja skriva i bloggen igen. Även om jag jobbar heltid nuförtiden och har mycket annat för mig, så är skrivandet inte något jag kan lägga på hyllan har jag märkt. Skriva är det jag vill göra, och jag måste göra det för att må bra.
Dessutom befinner jag mig i landet som har producerat flest nobelpristagare i litteratur, och där författare inte behöver betala skatt. Så det är min förbannade plikt att skriva.

Min plan är att skriva här i bloggen för att komma igång igen, för att senare börja skriva på något seriösare - som en novellsamling eller roman.

Jag har varit på Irland i ett och ett halvt år nu. Det första året var jag upptagen med allt det nya. Nytt jobb, nytt land, nya vänner nya tankar. Och det gjorde att jag inte hade tid att skriva. Dessutom delade jag bostad med andra det hela den tiden, och det gör att man inte får det privatliv som jag måste ha för skrivandet.
I höstas fick jag egen äntligen egen lägenhet igen, och då tänkte jag börja skriva igen. Det gjorde jag också, men inte i bloggen.
Jag fastnade i en lång, tidskrävande, otroligt personlig och privat mailkonversation, som faktiskt blev ganska litterär. Och det tog all min skrivarenergi (och mycket av min övriga energi också).
Så det blev inget i bloggen.

Jag återkommer till det, för det är den del av historien om mina första 18 månader på den gröna ön. Jag kommer inte berätta allt nu, men i framtiden kommer ni få tillbakablickar på mycket av det som hänt sen jag lämnade Linköping och hamnade i gränsstaden Dundalk - Irlands El Paso.

Jag tror inte direkt att den här bloggen kommer att bli en följetång om mitt liv igen. Istället kommer jag att använda den som ett forum där jag publicerar alla slags texter. Kanske recensioner av konserter jag är på, filosofiska texter med funderingar om livet som utlandssvensk, och jag har även planer på att skriva noveller som är påhittade men baseras på mina erfarenheter sen jag emigrerade.

Men jag får väl börja med en lägesrapport.

Jag trivs verkligen på Irland, ångrar inte en sekund att jag flyttade hit och har inga som helst planer på att flytta "hem" igen. Mitt hem är Dundalk nu, och mitt liv finns här.
Men eftersom det är mitt liv och inte en semester finns det givetvis dåliga dagar också.

Hösten har faktiskt varit lite strulig, och jag kommer återkomma till det också.

Den stora positiva förändringen i mitt liv sen jag flyttade är att jag har pengar nu. Jag är inte rik och strör inte pengar omkring mig, men jag har så jag klarar mig. Orkar jag inte laga mat köper jag något take away, är jag sugen på att gå på puben gör jag det, behöver jag kläder handlar jag och om det kommer en artist till Irland som jag vill se så köper jag en biljett - utan att bekymra mig om pengar.
Sanningen är faktiskt att jag inte varit pank en enda gång sen jag började jobba. Och det är en otrolig befrielse.
Bristen på pengar var mitt absolut största bekymmer alla de år jag var arbetslös eller hade tillfälliga jobb i Sverige.
Jag vill aldrig någonsin tillbaks till den situationen. Att vakna på morgonen och inte veta hur jag ska få tag i mat och cigaretter är något jag aldrig någonsin vill uppleva igen.

Jag tycker också det är skönt att inte vara arbetslös längre. Även om jag inte älskar mitt jobb alla morgonar är det skönt att ha jobbarkompisar och en fast punkt i tillvaron. Jobbet är kanske inte jätteroligt alla dagar, men det är helt okej och ger mig en lönecheck varje torsdag.
Mitt arbete är förutsättningen att jag över huvud taget kan vara kvar på Irland. Så det kommer jag klamra mig fast vid och inte missköta.
Jag kommer inte att skriva för mycket om själva jobbet. Vill inte skriva vare sig positivt eller negativt om företaget som betalar min lön, på internet.

Som sagt så delade jag bostad hela första året jag bodde i Dundalk. Först bodde jag en bit utanför stan ganska nära jobbet, och sen flyttade jag till Chapel Street i Seatown - det området i stadskärnan jag gillar bäst och där mina favoritpubar ligger.
Men jag ville ha eget och hittade en lägenhet på Bachelors Walk. Det är en gata utan pubar och affärer, så det är lugnt och skönt och inget som stör på nätterna. Men om jag går hundra meter åt vänster hamnar jag på Dundalks huvudgata Clanbrassil Street. Och går jag istället åt höger hamnar jag omedelbart i Seatown, och jag har bara fem ninuters gångväg till mina favoritpubar Corbetts och MacManus.
Lägenheten är en tvåa som är ganska perfekt för en ungkarl på Bachelors walk. Lagom stort sovrum där jag får plats med säng, nattygsbord och bokhylla. Vardagsrummet sitter ihop med köket och är inte allt för litet det heller.
Jag trivs utmärkt och så fort jag flyttade dit upptäckte jag hur mycket jag saknat att sitta ensam på kvällarna, surfa, läsa och se på TV.

 

Nu fick ni en liten bild av hur mitt liv ser ut nu för tiden. Det blir nystarten för bloggen. För att komma igång kommer jag nog börja med att skriva inlägg där jag går lite djupare in på olika spekter av hur mitt liv har sett ut sen jag flyttade till den gröna ön.

 

Vi hörs snart igen!