Back home in Ireland

Jag kom tillbaka till Irland i torsdags efter att ha varit i Sverige två veckor över jul och nyår. Jag måste säga att det är jätteskönt att vara tillbaks igen. Visst var det kul att träffa vänner och familj, men Sverige är ett rätt tråkigt land i december. Dessutom sov jag på en madrass i brorsans vardagsrum, så jag längtade verkligen tillbaks till min egen säng, tv och dator.

Och jag längtade faktiskt tillbaks till Irland, Dundalk, min lägenhet där jag har fem minuter till mina stampubar.

Jag hade tur när jag åkte hem. På planet träffade jag två andra svenska killar jag känner (som faktiskt inte jobbar på samma ställe som jag). De bor i samma stad och erbjöd mig bilskjuts  till Dundalk. Så jag hann komma hem i tid till att sticka till McManus och ta två pints riktig välsmakande Guinness.

Det var en skön känsla att vara tillbaks och jag var glad att jag kände så.

 

Som jag har antytt har hösten varit ganska strulig och de sista månaderna innan jul var ganska psykiskt påfrestande. Den stora anledningen var att jag upptäckte att min arbetsplats är ett ställe där folk kommer och går. Personalomsättningen är nästan värre än McDonalds och faktumet är att jag nu är den som varit längst i vårt team – Sverige, Norge, Finland och Danmark. Och jag har inte ens jobbar där i 18 månader än.

Det är ganska jobbigt när man skaffar nya vänner, träffar folk som man har kul ihop med, börjar lita på och i några enstaka fall till och med människor man kan öppna sig för när något är jobbigt - och sen försvinner de bara plötsligt.

Vissa av mina vänner har åkt hem till sina hemländer igen, andra har fått andra jobb i Dublin eller Cork. Tyvärr har en del av mina kompisar visat sig vara mycket skummare än vad jag trodde, gjort något väldigt konstigt och fått sparken med omedelbar verkan. Människor som jag ansett vara mina polare har bara försvunnit, och de flesta av dem kommer jag förmodligen aldrig mer prata med.

 

Jag kommer skriva mer om det senare, för det finns en del intressanta historier att berätta. Men det här resulterade i alla fall i att jag också började fundera på att söka andra jobb i till exempel Dublin. För jag ville inte vara på en plats där det är omöjligt att skaffa långvariga kompisar. Men jag insåg att jag faktiskt trivs i Dundalk, att jag investerat 18 månader av mitt liv på att lära känna den här stan och människorna här.

Och jag tror inte jag vill bo i Dublin. Allt är dyrare där och man är mer anonym i en storstad. Jag gillar att bo i den här stan där jag har gångavstånd till allt och där det gick snabbt att bli igenkänd på pubarna. Dessutom tycker jag att jag bor på perfekt avstånd till Dublin. Vill jag gå på en konsert kan jag bara ta bussen efter jobbet till huvudstaden. Jag har inga problem med att hinna med sista bussen tillbaks, och kan jobba dagen efter. Om jag bodde i till exempel Cork, skulle jag behöva ta två semesterdagar om något bra band spelade i Dublin.

Så jag insåg att jag måste umgås mer med mina polare utanför jobbet, de irländare jag känner som är uppväxta här och kommer att stanna. Min arbetsplats är nämligen bara en passeringsplats för unga människor som vill partaja ett halvår utomlands, och sen åker hem eller vidare till större städer.

Jag är en av de få som faktiskt flyttat hit med ambitionen att stanna. För det var därför jag flyttade till Irland – för att bygga ett nytt liv här. Jag har som sagt inga planer på att flytta hem igen.

Men jag har faktiskt en del bra kompisar på jobbet. Bra killar i min egen ålder som jag trivs med och litar på. Tyvärr tror jag att ingen av dem kommer att vara kvar mer än ett år till.

 

Men helgen blev bra. Jag var ledig på fredagen och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men då ringde Jarmo (en finsk jobbarkompis) redan på eftermiddagen, så jag gick och käkade och tog ett par pints med honom och hans tjej Samantha.

På kvällen sen gick jag på fest hos en fransman från jobbet. Var väl helt okej, men folket på den festen har inte samma dryckesstil som jag. Festen började vid halv nio, och sen efter tolv ville alla gå på nattklubb, vilket inte direkt är min grej. Jag brukar gå på pub vid sju och sen hem vid tolv-ett, och nattklubbarna sätter jag aldrig min fot på.

Men jag hängde med och var faktiskt uppe på dansgolvet och stuffade ett tag. Vilket händer ungefär en gång om året.

På lördagseftermiddagen fick jag sms av Rachel. Hon är kusin med Paddy som jag bodde ihop med ett tag och en av mina närmaste av de polare jag har utanför jobbet. Hon brukar höra av sig ibland på helgerna när hon vill gå ut och partaja. Den kvällen skulle hennes kompis Shane spela på McManus. Han skulle vara förband till Cabin Fever band, ett lokalt rockband där jag faktiskt känner alla medlemmar av den enkla anledningen att vi är stammisar på samma pub.

Det blev en bra kväll. Det var kul att träffa Rachel igen efter att varit borta ett tag, och jag stötte även på mina gamla housemates Paddy och Danny, som jag bodde ihop med i ett halvår.

(Ett tag var mitt liv lite väl irländskt. Jag bodde ihop med en kille som hette Paddy och en kille som faktiskt var döpt till Danny Boy.)

Valerie som äger McManus hälsade mig välkommen hem igen, vilket också kändes lite roligt. Strax innan jul gav hon nämligen mig sitt telefonnummer. När jag frågade varför svarade hon: Ifall du behöver komma iN efter stängning.

På McManus och många andra pubar låser de nämligen dörrarna vid stängningsdags och släpper inte in mer folk. Men de som är kvar kan dricka ett par timmar till (vilket jag tror snuten är fullt medveten om men skiter fullständigt i. Det är ett enkelt sätt att kringgå lagen, vilket de sysslar mycket med i det här landet. För att parafrasera Bob Dylan. ”In Dundalk everything is legal as long as you don´t get caught”).

Så nu kan jag komma in på McManus även om jag skulle vara lite sen och dörrarna är låsta.

 

Jag träffade ett antal andra personer jag känner och gillar som alla frågade om min jul och sa att det var kul att jag var tillbaks. Jag insåg att jag faktiskt är lika igenkänd och välkommen på McManus, som jag var på Royal Arms i Linköping.

Bland annat träffade jag Mickey och Michelle, ett gift par jag känner. Michelle är frilansjournalist och håller på och skriver en bok, och Mickey är konstnär och gitarrist i Cabin Fever Band.

Kreativa människor som jag gillar att diskutera med, och vi har tillbringat många lördagseftermiddagr ihop då vi kurar ihop oss framför brasan i rökavdelningen, garvar över ett par Guinness och sjunger allsång till The Band eller andra låtar på jukeboxen.

(McManus har den bästa jukebox jag någonsin sett. Det finns säkert 20 Dylan-låtar, och de har det mesta av den musik jag gillar. 60- och 70talsrock, punk, gammal hårdrock och det finns till och med ett par låtar med Slayer faktiskt.)

Mickey berättade något kul. Han hade fått i uppdrag av Valerie att göra en väggmålning bakom scenen. Han var inte riktigt klar över motivet, men stammisarna skulle finnas med på något sätt. Och ja, er bloggare O’Berg skulle få vara med på ett hörn.

Både Shane och Cabin Fever Band var bra, och det var kul och bra stämning i lokalen. Efter giget fortsatte festen i rökavdelningen som vanligt (det är som en storbakgård med presseningar över för att skydda mot regn, och fjärrvärme och en brasa i ett hörn så man inte fryser för mycket på vintern.)

På slutet av kvällen dök mina jobbarkompisar Eero, Andreas och Alex upp. De hade just kommit tillbaka til stan och det var kul att träffa dem.

Eero och Andreas är ganska mycket yngre än mig, så de gick vidare till nån nattklubb. Men jag stannade kvar på Mcmanus och gick hem nån gång vid halv två. Glad i hågen men inte allt för berusad, och med en känsla i skallen av att det var skönt att vara tillbaks hemma.

 

 


Kommentarer
Postat av: Yvonne Fors

Vojen så skoj att läsa en blog´g om min gamla stad Dubdalk. Bodde där 99-2001, McManus pub som var en av favoritpubarna pga musiken. Gissar att the Spirit store fortfarande finns kvar. Jag jobbade på Tara bar's. Tror de lagt ner nu. Minns att jag frös som tusan jämt. Elen som man aldrig fick ha på jämt. Delat boende som gjorde att jag tills slut inte stod ut mer och kolbrasorna varje morron och kväll för att hålla värmen. Fast det var helt underbart på samma gång. Alla vänner man fick! Längtar tillbaka emellanåt. Kommer att stanna till lite nu å då här..

2012-01-14 @ 11:10:43
Postat av: Olof

Hej Yvonne,

Kul att du tittade in. Taras bar är nog nerlagt men Spirit store finns kvar oh är en riktigt bra rockklubb. Du får gärna berätta mer om hur det var i Dundalk på din tid. Jag antar att det var ganska annorlunda då, preis när fredsavatalet slutits oh brittiska armen fortfarande hade sina baser bara kilometer härifrån.

2012-01-14 @ 12:46:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback