Thats the way we spell Dundalk

Nu har jag bott 18 månader i Dundalk och tycker att jag har börjat få lite pejl på vad det är för en stad. Jag tror att man måste ta sig ut från Dublin för att se det riktiga Irland, och Dundalk är dessutom en stad som mycket har präglats av att det ligger på gränsen till Nordirland. Så jag tänkte låta er ta del av vad jag har fått för intryck av staden.

 

Jag vet faktiskt inte exakt hur många som bor här. Jag har hört så skilda siffror som 30 tusen och 50 tusen när jag har frågat lokalinvånarna, så jag antar att det bor 30 tusen i stadskärnan och 50 tusen om man räknar de små byarna runt omkring.

I en svensk stad av den storleken skulle jag bli uttråkad, men jag tycker faktiskt att den här lilla staden har ett bättre utbud än Linköping som är cirka tre gånger större.

Det finns två stora köpcentrum inne i stan – Marshes och Long Walk, och framför allt på huvudgatan Clanbrassil street finns alla slags affärer. Utanför stan finns ett industriområde typ Tornby. Det heter Finnabair industrial estate. Det är där jag jobbar och där finns ett ännu större köpcentrum.

 

Det är inte mycket jag saknar om man jämför med Linköping. Det mesta jag behöver kan jag handla här och nöjesutbudet är helt okej. Tyvärr har bowlinghallen lagts ner, men det finns biograf, teater, flera gym, simhall, tennishall och till och med en liten ishall.

Men den stora skillnaden mot Sverige är antalet pubar. I en svensk stad av den här storleken skule jag tippa på att det fanns ett enda uteställe, kanske Harrys, samt ett par pizzerior med ölrättigheter.

I Dundalk behöver man inte gå långt om man vill ha sig en Guinness. Det finns 148 ställen med serveringstillstånd!

Hittills har jag väl avverkat ca 50 stycken av de pubarna. Jag ser ingen anledning eller möjlighet att försöka dricka öl på alla dessa ställen, men en sak är säker. Skulle jag tröttna på McManus så finns det fler ställen att välja på.

 

En fördel mot Sverige är att det finns ett stort utbud av livemusik. Många pubar, bland annat McManus, har liveband två eller tre gånger i veckan och det är faktiskt förvånansvärt bra kvalite. Det är framför allt små lokala band som spelar covers och kanske några enstaka egna låtar. De flesta brukar vara klart godkända och faktiskt välja låtar som faller mig i smaken. Till skillnad mot i Sverige där man oftast tvingas lyssna på en trubadur som plågar en med Tomas Ledin eller Gyllene Tider.

Vill man höra annat än rockcovers har till exempel McManus blueskväll varje torsdag, och framför allt söndagar finns det flera ställen som erbjuder irländsk folkmusik.

Den lokala rockklubben Spirit Store tar emot lite mer etablerade band från hela Irland, och där har de även ganska ofta så kallade tributeband. Musiker som specialiserat sig på att hylla en stor artist och turnerar runt i småstäder.

Det verkar vara en ganska stor och lukrativ verksamhet på Irland och även de banden brukar vara förvånansvärt bra. På Spirit Store har jag sett hyllningsband till så skilda artister som Tom Waits, Bob Marley, Rolling Stones, Rage Against the Machine och Bob Dylan. Nästa helg ska vi förmodligen gå dit och se två band av den hårdare skolan – det blir hårdrockskväll och två hyllningsband till Megadeath och Slayer.

Jag har aldrig blivit besviken utan snarare glatt överraskad varje gång.

Dessutom har de flesta pubar jukeboxar med stort och bra sortiment och på många ställen står det åtminstone ett biljardbord i ett hörn.

Jag har alltid gillat att gå på krogen men på slutet tröttnade jag på de flesta ställen i Linköping. Så på den fronten har min livskvalitet höjts markant. Jag har många bra ställen att välja på, kan alltid få en god och billig Guinnes, lyssna på bra musik och kanske dra en biljard.

Det är vad O’Berg behöver för att trivas.

 

Nu blir det mycket om pubar och uteliv. Men den irländska kulturen är sådan, man möts och umgås på puben. Det är genom pubarna jag har fått kompisar utanför jobbet och lärt känna lokalbefolkningen. Det är där jag lärt känna Irland och Dundalk kan man säga.

Jag måste säga att fördomarna stämmer. Irländarna är ett trevligt folk som är lätta att snacka med. De är vänliga mot främlingar och konverserar och skämtar gärna med lite vem som helst. Tyvärr är de också lite av Västeuropas Jamaicaner. De stressar inte gärna, att passa tider är inte viktigt och om man bestämmer träff med en irländare får man räkna med att han är försenad eller i värsta fall inte dyker upp alls.

Det kan vara frustrerande men för mig uppväger fördelarna nackdelarna. Sverige känns ganska strikt och trist i jämförelse.

De flesta pubar har inga vakter och det är sällan man ser någon bli utslängd från en krog eller nekad att dricka. Det verkar som att irländarna inte har så stor respekt för aktoriteter och drar sig för att blanda in polisen. Det är ganska ofta man ser folk röka jointar helt öppet i pubarnas rökavdelningar. En del krogägare verkar inte bry sig alls, och de som misstycker säger bara åt gästen att släcka den illegala cigaretten. Att slänga ut honom eller ringa polisen verkar vara helt uteslutet.

Vilket känns väldigt annorlunda mot Sverige.

 

En sak jag har märkt genom att tala med totalt okända irländare på puben är att arbetslösheten är hög och det är många som går på The Dole – motsvarigheten till socialen eller a-kassan. Det kan få er att tro att irländarna är latmaskar som gillar att leva på bidrag. Men många unga människor jag snackat med är på väg att emigrera till Australien eller Kanada för att få jobb. Vilket jag inte tror att svenska tjugoåringar är lika beredda på. Svenska ungdomar kan luffa runt i Asien några månader, sen vill de hem till mamma och trygga Sverige, medans unga irländska människor är beredda att lämna familj och vänner och starta ett nytt liv på andra sidan jorden.

En fördom jag fått bekräftad är den stora anledningen att jag ville bo på Irland. Det verkar som att irländarna över lag är mer intresserade av litteratur och musik än till exempel svenskar, och många av de jag lärt känna sysslar med något kreativt – skriver, målar eller spelar i band.

 

En annan sak jag märkt genom att snacka med lokalbefolkningen är att det finns väldigt mycket droger, och hur präglad den här staden är av konflikten i Nordirland.

Det här kan låta tragiskt men flera personer har sagt samma sak till mig. Innan fredsavtalet 1998 var IRA en maktfaktor i Dundalk och stiftade sina egna lagar. Att sälja tunga droger kunde då betyda en dödsdom.

Men efter Långfredagsavtalet lade IRA ner den väpnade kampen och det resulterade tyvärr i att drogerna började flöda. Heroin är ett stort problem här nu för tiden, det går att få tag i nästan vad som helst och folk i den här stan använder droger som jag tidigare bara hört talas om i amerikanska tv-serier, som ketamin och metadron.

När man snackar med Dundalkborna inser man att många sympatiserar med den republikanska rörelsen och det är vanligt att de verkligen hatar engelsmän.

En bekant berättade en gång gråtande (jag menar allvar, det var en vuxen man som grät) om hur mycket han sörjde att Gaddaffi var död för utan honom ”would we have lost the war against the brits”.

(Det var framför allt Libyen som försedde IRA med vapen på 70- och 80-talet.)

 

Norra delen av stan är känd som ”republican area”. För er som inte är så insatta i irländsk politik och historia kan jag berätta att det betyder att att invånarna där röstar på Sinn Fein och vill att Nordirland ska tillhöra republiken Irland.

Pubarna där är fulla med Celtic-flaggor och väggmålningar som hyllar Bobby Sands och de andra hungerstrejkarna från 1981. I jukeboxarna där hittar man mycket irländsk folkmusik och låtar som ”Go home, british soldiers” och ”Rifles of the IRA”. Jag är ganska säker på att dessa pubar ägs och kontrolleras av före detta republikanska paramilitära grupper.

Men som sagt har IRA lagt ner vapnen och de flesta i Dundalk verkar stödja fredsavtalet.

 

Men det finns utbrytargrupper som fortfarande för en väpnad kamp för att ta tillbaka de sex grevskapen i norr. Då och då hittar polisen en bomb på andra sidan gränsen.

Det var mycket skriverier om dessa grupper i våras eftersom polisen gjorde razzior i samband med att Brittiska Drottningen skulle komma på besök för första gången sen irland blev själständigt. Polisen arresterade ett stort antal personer för medlemskap i terroristorganisation eller liknande brott. En person var från Cork, en från Derry och ”the rest of them is from The Dundalk area” som det stod I Irish Times.

Det kanske låter farligt, men det finns fördelar. Det råder inget tvivel om att Dundalk är högsäte för den republikanska rörelsen. Om konflikten i norr skulle blåsa upp igen så är den här staden det tryggaste stället att vara på.

Här kommer det inte finnas några bomber, för republikanerna spränger inte sina egna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback