Våren kommer som en berusad dvärg (favorit i repris)

Äntligen har våren kommit till både Irland och Sverige. Jag är så jävla lycklig över det och känner att de närmaste månaderna kommer att bli The Spring of Olof.
Därför bjuder jag på en favorit i repris där jag beskriver mina tankar om den svenska våren.

I vårt land kommer våren som en alkoholiserad dvärgkvinna på väg till bolaget. Hon tar sig fram på korta vingliga steg, men det går framåt.

Ibland tappar hon balansen, snubblar bakåt några steg, och det blir snö och kallt några dagar. Men vi vet att hon förr eller senare hittar rätt riktning igen, och då smälter snön bort ganska snabbt.

Då och då blir hon trött, stannar för att vila, kanske sätter sig på en bänk och dricker en folköl från seven eleven. Det är i början av april, allt står stilla några dagar eller veckor, vi och våren har fått smaka lite av det goda, och det verkar som att hon ska nöja sig med det hon har, bli kvar där på bänken.

Men någon vecka innan Valborg så suger det i brännvinstarmen, hon reser sig upp, och börjar promenera lite snabbare och mer beslutsamt. Så ser hon den gröna skylten framför sig, hon får oanade krafter och börjar nästan springa. Inne på bolaget greppar hon en flaska Rosita, och betalar ivrigt med sina sista sedlar.

Därutanför sätter hon sig på närmaste bänk och öppnar flaskan. Girigt dricker hon djupa klunkar och när hon tar buteljen från munnen brister hon ut i ett stort leende. Hon känner hur alkoholen sprider sig i kroppen och jagar bort baksmällan och ångesten. När skakningarna försvinner blir hon så lycklig att den härjade kvinnan plötsligt är obeskrivligt vacker.

Hon börjar gnola för sig själv, fåglarna uppfattar tonerna, börjar kvittra och sjunger hennes lov. Blommorna vaknar av den vackra symfonin och slår ut. Det blir gröna löv på träden, och ljuvliga dofter sprider sig i vårt land. Till och med solen är så glad för hennes skull att han inte längre vill gå hem och sova. Han stannar uppe sent varje kväll, för att titta på den lyckliga kvinnan, och går upp tidigt varje dag för att se att hon fortfarande är där.

Jag älskar den lilla fyllekäringen.




In my time of dying

Häromveckan köpte jag en dvd-box med första säsongen av Treme. En utmärkt tv-serie som är gjord av samma gäng som gjorde The Wire, och Steve Earle har en liten roll. Bara de två faktumen gjorde att jag visste att jag skulle gilla serien.

Treme utpselar sig i New Orleans sex månader efter stormen Katrina, och handlar om hur några av stadens invånare försöker bygga upp sitt liv igen.

Jag tänker inte ge er en uttömmande recension, jag nöjer mig med att rekommendera den. Gillar ni bra dramaserier och musik så måste ni se Treme.

 

Jag har tittat på ett eller två avsnitt de flesta vardagskvällar och det har fått mig att tänka två saker. Dels vill jag verklgien besöka New Orleans nån gång i mitt liv. Men den andra saken är mycket viktigare än resplaner.

Jag har insett att i New Orleans vet de hur man ska arrangera en begravning.

 

Jag har varit på alldeles för många begravningar i Sverige. En del har varit unga människor som gått bort alldeles för tidigt, och det är de värsta begravningarna av alla. Det är då dödens meningslöshet är som tydligast.

Andra begravningar har varit gamla människor som levt ett långt och rikt liv. Sorgen och saknaden kan vara minst lika stark då, men då är döden lättare att acceptera. Det är ett faktum vi alla måste förstå att vi alla kommer att dö, och om en anhörig är över 90 år kan man visserligen vara fruktansvärt ledsen. (Jag var själv kistbärare när min farmor gick bort vid 92 år ålder, och det var det tyngsta jag någonsin burit kan jag meddela för er som aldrig haft den rollen.)

Men man kan faktiskt inte vara förtvivlad och desperat och anklaga Gud eller någon annan för att ha straffat oss och behandlat oss orättvist när de berövat oss en anhörig, när den som är borta var riktigt gammal. En begravning är då ett tillfälle att gråta, dela sorgen med andra anhöriga och vänner. Men sen måste man accepeptera döden som en naturlig del av livet.

 

En begravning är dels en ceremoni av sorg över att en person gått bort. Men den borde också kunna vara en hyllning till den person den döde var och det liv han levde. Släktingar och vänner borde fira att de fått priviligiet att känna den människa som gått bort.

Det är därför jag tycker de fattat hur man bör ha en begravning i New Orleans.

 

När jag dör vill jag inte bara han en vanlig ceremoni i kyrkan och på kyrkogården, med lite kaffe efteråt.

Innan ni sänker ner mig i jorden vill jag att ni har en parad genom Linköping med min kista. Jag vill han en orkester på minst tio man med blåsintrument och trummor som går längst fram och spelar jazz, blues och rock. Ni får gärna skaffa ett gäng jonglörer som kastar omrking facklor så att begravningståget både hörs och syns.

Huvudnumret ska vara Bob Dylans All along the watchtower, med långa saxofonsolon mellan verserna.

 

Ni får gärna ha bärs i nävarna där ni går där på gatorna och jag bryr mig inte om ni gråter för att jag är borta eller om ni skrattar åt nåt kul jag gjort eller sagt..

 

Men jag vill att ni ska dansa på gatorna!

 


Dags att bekämpa monotonin

Jag vet att det är ett bra tag sen jag skrev i bloggen. Sorry, kära läsare. Hade verkligen tänkt att skriva regelbundet igen, men det blev inte så.

Men nu ska jag börja igen och försöka skriva något åtminstone en gång i veckan.

 

Så vad har hänt sen sist?

 

För en månad sen kände jag en känsla av rastlöshet och frustration komma smygande över mig. På kvällarna hade jag en tendens att grubbla över gamla grejer, saker som hänt för länge sen och som inte påverkade mitt dåvarande liv det minsta. Jag att där framför teven och tänkte på saker som jag egentligen inte var ledsen eller arg över längre.

Och det störde mig något fruktansvärt.

 

Sen en dag slog det mig plötsligt vad det berodde på.

 

Just den veckan hade jag slagit ett rekord. Aldrig förr i hela mitt liv hade jag jobbat heltid på samma ställe i mer än ett och ett halvt år.

Och det var det som gav mig den gnagande känslan av rastlöshet och frustration över något jag inte visste vad det var.

Saken var den att äventyret var över. Det var inte längre så spännande att vara i ett nytt land på ett nytt jobb. Mitt liv hade blivit samma rutin och monotoni som antagligen ni andra knegare känt av i åratal.

Jag jobbade åtta till halvfem måndag till fredag vecka efter vecka. Vardagkvällarna såg ganska likadana ut. Antingen satt jag hemma och såg på tv eller gick till Corbetts och spelade biljard.

På helgerna gick jag ofta till McManus och träffade ungefär samma folk varje helg, eller så spelade jag poker med ett gäng jobbarkompisar. Båda sakerna var visserligen oftast riktigt kul, men det började bli rutin och monotoni det också.

 

Men vad skulle jag göra åt det här?

 

Jag ville inte flytta igen och börja om på nytt igen i en annan stad. Jag trivs i Dundalk och tycker det är bra att jag äntligen lärt känna staden och skaffat riktigt vänner – till skillnad mot ytliga krogbekanta.

Jag ville inte byta jobb heller. Dels är det i stort sett omöjligt att hitta ett annat jobb för mig i Dundalk. Men jag trivs faktiskt med att kunna mitt jobb och rutinerna, känna mina jobbarpolare, kunder och chefer.

Inte heller där ville jag börja om och vara den förvirrade nya killen.

 

Svaret blev att jag måste hitta på nya och spännande saker på helgerna när jag är ledig. Jag har faktiskt lite stålar nuförtiden och möjlighet att göra saker, så det är bara dumt att gå på samma pubar varenda jävla helg.

Sagt och gjort. Min jobbarpolare Eero nämnde att han skulle åka till Barcelona över en helg. På 30 sekunder bestämde jag mig för att hänga med.

Jag har aldrig varit i Barcelona men alla jag känner som varit där gillar staden. Flygbiljetten var inte så dyr och inte hotellet heller. Och lite av resekostanderna kommer jag att spara in genom att ta med mig billiga cigg hem.

Dessutom har jag alltid gillat mörkhåriga damer med bruna ögon, och det borde ju Spanien vimla av.

 

Nästa fredag sticker jag.

 

Men jag nöjde mig inte med den trippen. Helgen efter spelar Mick Jones i Dublin, och han ska lira Clashlåtar för första gången sen 1984.

Det är lite av en drömkonsert för mig och jag ser otroligt mycket fram emot det.

 

Helgen efter är det påsk och jag är ledig fyra dagar. Jag tänker inte gå och driva omkring i Dundalk (där man inte ens kan gå på puben på långfredagen) utan jag sticker till London och hälsar på en finsk före detta jobbarkompis som flyttat dit.

Kan bli skitkul det också.

 

Nu kommer snart våren till Irland och det gör också att monotonin bryts lite. Inte bara för att den tråkiga vintern är över utan också för att dessa trista femdagarsveckor blir färre. Jag jobbar inte på svenska helgdagar, så de närmaste månaderna har jag flera långhelger i och med första maj, kristihimmelsfärd, nationaldagen och midsommar.

Då tänkte jag passa på att resa runt lite i mitt nya hemland. Jag har visserligen varit runt i det här landet, men det var tio år sen när jag var här på semester. Sen jag flyttade hit har jag faktiskt bara varit i Dublin och Belfast förutom Dundalk.

De första städerna jag tänker besöka är Galway och Cork.

Det är så min taktik ser ut nu. Under våren och sommaren tänker jag se till att njuta av att jag numera har lite deg, skämma bort mig själv, resa och roa mig.

Det finns ingen anledning att sitta framför teven och grubbla längre. Världen har mycket att erbjuda för en rödhårig killen från Ekholmen.

***

Appropå grubbel. Jag planerar att skriva lite mer poetiska filosofiska stycken stycken i framtiden. Inte dikter men allmänna funderingar om livet. Då kanske jag hämtar teman från saker jag grubblat över förr, eller jobbiga saker som hänt mig.

En del av de grejerna kanske kan bli lite svarta. Men det betyder inte att jag mår taskigt nu eller när jag skriver dem, eller att jag jämnt grubblar över jobbiga saker. Det beror bara på att om man ska skriva något av litterärt värde måste man ibland gräva där det gör som ondast.