In my time of dying

Häromveckan köpte jag en dvd-box med första säsongen av Treme. En utmärkt tv-serie som är gjord av samma gäng som gjorde The Wire, och Steve Earle har en liten roll. Bara de två faktumen gjorde att jag visste att jag skulle gilla serien.

Treme utpselar sig i New Orleans sex månader efter stormen Katrina, och handlar om hur några av stadens invånare försöker bygga upp sitt liv igen.

Jag tänker inte ge er en uttömmande recension, jag nöjer mig med att rekommendera den. Gillar ni bra dramaserier och musik så måste ni se Treme.

 

Jag har tittat på ett eller två avsnitt de flesta vardagskvällar och det har fått mig att tänka två saker. Dels vill jag verklgien besöka New Orleans nån gång i mitt liv. Men den andra saken är mycket viktigare än resplaner.

Jag har insett att i New Orleans vet de hur man ska arrangera en begravning.

 

Jag har varit på alldeles för många begravningar i Sverige. En del har varit unga människor som gått bort alldeles för tidigt, och det är de värsta begravningarna av alla. Det är då dödens meningslöshet är som tydligast.

Andra begravningar har varit gamla människor som levt ett långt och rikt liv. Sorgen och saknaden kan vara minst lika stark då, men då är döden lättare att acceptera. Det är ett faktum vi alla måste förstå att vi alla kommer att dö, och om en anhörig är över 90 år kan man visserligen vara fruktansvärt ledsen. (Jag var själv kistbärare när min farmor gick bort vid 92 år ålder, och det var det tyngsta jag någonsin burit kan jag meddela för er som aldrig haft den rollen.)

Men man kan faktiskt inte vara förtvivlad och desperat och anklaga Gud eller någon annan för att ha straffat oss och behandlat oss orättvist när de berövat oss en anhörig, när den som är borta var riktigt gammal. En begravning är då ett tillfälle att gråta, dela sorgen med andra anhöriga och vänner. Men sen måste man accepeptera döden som en naturlig del av livet.

 

En begravning är dels en ceremoni av sorg över att en person gått bort. Men den borde också kunna vara en hyllning till den person den döde var och det liv han levde. Släktingar och vänner borde fira att de fått priviligiet att känna den människa som gått bort.

Det är därför jag tycker de fattat hur man bör ha en begravning i New Orleans.

 

När jag dör vill jag inte bara han en vanlig ceremoni i kyrkan och på kyrkogården, med lite kaffe efteråt.

Innan ni sänker ner mig i jorden vill jag att ni har en parad genom Linköping med min kista. Jag vill han en orkester på minst tio man med blåsintrument och trummor som går längst fram och spelar jazz, blues och rock. Ni får gärna skaffa ett gäng jonglörer som kastar omrking facklor så att begravningståget både hörs och syns.

Huvudnumret ska vara Bob Dylans All along the watchtower, med långa saxofonsolon mellan verserna.

 

Ni får gärna ha bärs i nävarna där ni går där på gatorna och jag bryr mig inte om ni gråter för att jag är borta eller om ni skrattar åt nåt kul jag gjort eller sagt..

 

Men jag vill att ni ska dansa på gatorna!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback