It aint me babe

Jag skulle kunna skriva att jag känner igen dig på mils avstånd, men det är tvärtom. Det är du som känner igen mig. Du ser mig, du känner igen mig och du dras till mig.

Det är något du vill ha av mig.

Men jag känner igen dig också, fast vi aldrig träffats.

Tjugo minuter i ditt sällskap och jag vet att vem du är.

De ledsna oftast bruna ögonen som hugger rakt in i mig, och som kontrast ett brett leende. Ett skratt som fågelsång i en snöstorm.

Jag vet att om jag pratar med dig längre än tiden det tar att dricka upp en stor starköl kommer du berätta allt om den där sorgen i dina ögon. För du vet att jag är en sån som lyssnar, inte dömer.

Du behöver inte berätta. Låt mig gissa?

Din morsa är din bästa kompis i hela världen, synd bara att hon nästan alltid befinner sig i drömlandet Surt vin & Sobril. Hon är i alla fall inte lika illa som din farsa.

Som du saknar. Varje dag saknar du din farsa.

Du hatar honom och berättar för mig vilket svin han är och hur arg du är över allt han gjort mot dig. Men ändå saknar du honom så jävla mycket och du skulle göra vad som helst för att han ska tycka om dig, se dig och förstå dig.

Men han är inte här. Han har inte varit här på många år.

Så du pratar med mig istället. Allt du skulle vilja säga till din farsa säger du till mig. För din pappa har svikit dig.

Precis som alla andra killar i ditt liv.

Varenda man du träffat, och det har varit många, har svikit dig. Förr eller senare sviker de dig alltid.

Men inte du”, säger du till mig. ”Du förstår, det är bara du som förstår. ”

Och så berättar du mer och mer. Saker du gjort och saker andra gjort mot dig. Och jag lyssnar, för att det verkar så viktigt för dig att berätta. Jag kan inte säga åt dig att sluta.

Om jag skulle säga vad jag tänker, att jag inte vill höra mer, jag vill inte veta allt – att bara för att jag inte dömer betyder det inte att jag vill veta vad som helst. Att ibland ger det du berättar mig bilder i huvudet som jag inte vill ha.

Om jag skulle säga till dig att jag inte är världens bästa människa. Att jag har svagheter, fel och brister som alla andra. Att jag inte kan finnas till hands jämnt. Att jag inte alltid kan vara den som förstår och lyssnar. Att du ställer för höga krav och försöker göra mig till någon jag inte är, klara av något jag inte klarar av.

Om jag skulle berätta för dig att vissa dagar klarar jag knappt att ta hand om mig själv – och ännu mindre någon annan.

Då skulle den där lilla lågan som jag lyckades tända i dina ögon slockna, det där sällsynta härliga skrattet som jag faktiskt lyckades locka fram skulle tystna. Och jag kan inte göra så, för jag vill vara den där människan du tror jag är. Den du vill jag ska vara.

Utan att jag ens är medveten om det så försöker jag. För det känns så speciellt att komma så nära dig. Närmare än du låtit någon annan vara.

När du släpper in mig hittar jag märken av rakblad på armarna och en kropp som är färgad av uppåt neråt och överhoppade eller uppspydda middagar. Något så ömtåligt och litet som när som helst kan falla sönder, något jag vill skydda mot dig själv och andra.

Men det var förr. Nu skulle du aldrig skära dig och att stoppa fingrarna i halsen slutade du med i tonåren. Nu vill du må bra. Det är därför du lagt av med grejerna också. Förutom rökat givetvis, en holk måste man ta då och då, bättre än tabletterna du skulle behöva annars. Och nån lina bara ibland vid speciella tillfällen.

Men inte som förr. Då, när du var ung och dum och mådde taskigt.

Nu behöver du inte göra sånt längre. Inte när jag är här.

Men en dag händer något. Vad som helst som får dig att förstå att jag inte kan vara den du vill. Att jag bara är människa. Att jag inte kan vara där i alla lägen, förstå och försvara dig vad du än gör. Öppna alla dörrar åt dig, ta bort alla hinder. Lyfta dig varje gång du faller, muntra upp dig i dina svartaste stunder och säga precis det du behöver höra.

Jag vet att du tror jag lovat det, att du begär det av mig. Men det kommer en dag då jag inte finns där, då jag inte säger precis de orden du vill höra. Då jag plötsligt säger vad jag egentligen tänker. En dag när jag slåss med mina egna demoner och helt enkelt inte orkar bekämpa dina. När jag låter garden falla och visar dig vem jag egentligen är.

När jag släpper taget det minsta så faller jag ner från det kors du spikat upp mig på. Och jag faller långt, så mycket längre och hårdare än alla de andra. Även om mitt brott är mycket mindre så faller jag längre och när jag slutligen landar krossas alla band som någonsin funnits mellan oss. Du har knuffat ner mig från en klippa som är så mycket högre upp än du låtit nån annan klättra.

När jag reser mig och tittar in i dina ögon är det svart tomt och kallt där inne som en bottenlös brunn. Jag kan inte tända den där lågan längre, glöden har slocknat och det är jag som har pissat på elden.

Jag kan fortfarande få dig att skratta. Men skrattet är inte längre vackert som en fågelsång. Det är tonlöst, raspigt och påminner om ljudet av en döende mans sista, desperata pistolskott mot sin mördare. Ett hånskratt som gett upp allt utom möjligheten att göra mot andra vad du anser att de gjort mot dig.

Men du,

Låt oss inte sjunga den här sången igen.

Jag vill inte upp på det där korset du vill spika upp mig på. Det är blåsigt och kallt där uppe, och det finns ingen stege där jag kan klättra ner.

Så även om du känner igen mig och jag känner igen dig fast vi aldrig tidigare setts. Låt oss bara passera varandra. För jag är inte den du tror, den du vill att jag ska vara.

Låt oss lämna varandra i fred.

It aint me, babe. It aint me you looking for babe.



Trackback