Våren kommer som en berusad dvärg (favorit i repris)

Äntligen har våren kommit till både Irland och Sverige. Jag är så jävla lycklig över det och känner att de närmaste månaderna kommer att bli The Spring of Olof.
Därför bjuder jag på en favorit i repris där jag beskriver mina tankar om den svenska våren.

I vårt land kommer våren som en alkoholiserad dvärgkvinna på väg till bolaget. Hon tar sig fram på korta vingliga steg, men det går framåt.

Ibland tappar hon balansen, snubblar bakåt några steg, och det blir snö och kallt några dagar. Men vi vet att hon förr eller senare hittar rätt riktning igen, och då smälter snön bort ganska snabbt.

Då och då blir hon trött, stannar för att vila, kanske sätter sig på en bänk och dricker en folköl från seven eleven. Det är i början av april, allt står stilla några dagar eller veckor, vi och våren har fått smaka lite av det goda, och det verkar som att hon ska nöja sig med det hon har, bli kvar där på bänken.

Men någon vecka innan Valborg så suger det i brännvinstarmen, hon reser sig upp, och börjar promenera lite snabbare och mer beslutsamt. Så ser hon den gröna skylten framför sig, hon får oanade krafter och börjar nästan springa. Inne på bolaget greppar hon en flaska Rosita, och betalar ivrigt med sina sista sedlar.

Därutanför sätter hon sig på närmaste bänk och öppnar flaskan. Girigt dricker hon djupa klunkar och när hon tar buteljen från munnen brister hon ut i ett stort leende. Hon känner hur alkoholen sprider sig i kroppen och jagar bort baksmällan och ångesten. När skakningarna försvinner blir hon så lycklig att den härjade kvinnan plötsligt är obeskrivligt vacker.

Hon börjar gnola för sig själv, fåglarna uppfattar tonerna, börjar kvittra och sjunger hennes lov. Blommorna vaknar av den vackra symfonin och slår ut. Det blir gröna löv på träden, och ljuvliga dofter sprider sig i vårt land. Till och med solen är så glad för hennes skull att han inte längre vill gå hem och sova. Han stannar uppe sent varje kväll, för att titta på den lyckliga kvinnan, och går upp tidigt varje dag för att se att hon fortfarande är där.

Jag älskar den lilla fyllekäringen.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback