Ska komma igång med bloggen igen

Jag måste börja skriva regelbundet i bloggen igen. Om inte annat för att komma igång med skrivandet så att jag ibland får inspiration att skriva lite mer poetiska grejer, så jag har något att översätta och läsa på Mc Manus Open mic.

 

Så hur är läget just nu? Ganska bra faktiskt. Det är maj, lite röda dagar här och var, vilket är skönt eftersom det bryter rutinen jobba måndag – fredag.

Tyvärr har det inte varit något vidare väder. Ganska kallt, regnar ibland och de dagar det är solsken så förstör blåsten helhetsintrycket. Så det är sällan man kan sitta på en uteservering och dricka bärs.

Jag har läst grejer på Mc Manus varje torsdag utom den sista. Och nu börjar jag få slut på grejer. Problemet är att jag alltid vill låta Michelle kolla på mina grejer och hjälpa mig med översättningen. Inte bara grammatiken, ofta behöver jag uttrycka mig på ett avlappnat irländskt sätt och inte på brittisk skolengelska. På svenska skriver jag ganska fritt och använder ibland slang, men jag har inte alls samma ordförråd på engelska.

Men Michelle har mycket att göra nu. Hon jobbar heltid på en tidning och har dessutom åtagit sig att spökskriva en biografi, så jag kan inte begära av henne att hon ska kunna hjälpa mig med kort varsel.

Sen har jag faktiskt inte så mycket texter som passar för uppläsning på stampuben. Jag har redan använt mig av de blogginlägg som påminner om dikter. Det kanske finns fler grejer som inte är så daterade, men många av dem passar mest för en svensk publik.

Det finns också delar av min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping som jag kan använda. Men inte så många som funkar att läsa lösryckt, och det dröjer alldeles för länge att läsa en hel novell.

Så jag måste börja skriva nytt. Och jag vet att om jag skriver regelbundet i bloggen så vaknar min poetiska nerv.

Så nu tänkte jag försöka lägga upp något här minst tre gånger i veckan.

 

Ni kanske minns att det hände mycket konstigt i höstas? Att jag blev inblandad i en del dramer och intriger, ofta på grund av att mina vänner och bekanta visade sig mycket skummare än vad jag trott.

Nu har mitt liv var tämligen dramafritt sen i julas. Det tror jag beror på att jag på sistone mest umgåtts med folk i min ålder som jag litar på. Dels Mickey & Michelle och de andra stamissarna på Mc Manus. Men jag har också börjat hänga mycket hos The Doctor & Speedy Gonzalo, två grabbar som  jag jobbar ihop med som är ett par år äldre än jag. Istället för att gå på puben brukar vi sitta hemma hos dem, se på fotboll eller snooker, ta ett par öl och snacka skit. Det är skönt att kunna ha lite avslappnat snack om saker som man funderar på i 40årsåldern.

Som jag tidigare berättat är de flesta av mina vänner i Sverige lika gamla som mig eller äldre, men här har jag ofta umgåtts med mycket yngre människor. Det har väl varit kul på vissa sätt, men också skapat vissa problem. Jag har insett att jag behöver polare i min ålder, folk som kan lösa sina egna problem och inte behandlar mig som om jag vore deras farsa.

Visst, det händer ganska ofta att jag går ut och dricker öl med en svensk och en finsk kille som jag nästan skulle kunna vara far åt rent åldersmässigt. Men det är bra grabbar som kan ta hand om sina egna problem.

Dessutom är de killar. Jag har insett att många unga damer (speciellt på det här stället där de är långt hemifrån) letar efter nån äldre grabb som kan ta hand om dem - vare sig det är en vän eller något annat. Och den rollen tänker jag aldrig ha igen.

verka intressanta. Tror att världen cirkulerar kring dem. Och det har jag fått nog av.

Om några månader är det busy-season här igen. Då kommer hundratals unga människor från hela europa hit för att jobba fyra månader. Jag tror att jag kommer att nästan helt ignorera deras existens i år.

Jag är trött på slit-och-släng-relationer.