Dundalkians are Danes

Dundalk mentioned in Roddy Doyle´s new book

 

This was too long to write at Facebook but I wanted to share with my friends that our town is mentioned in Roddy Doyle´s new book Two Pints.
It´s not very flattering but pretty funny. So here is the conversation between two old men at a pub:

 

25-4-12

- You know this Norwegian cunt?
- The guy in the court?
- Him - yeah.
- Breivik or something.
- Yeah.
- What about him.
- Yeh know he starts the day with the Nazi salute - his version of it, like?
- Yeah.
- Would you do tha?
- No.
- Grand.
- Why would I start me day doin´ the fuckin´ Nowegian Nazi salute.
- So you´ll stick with the fartin´, yeah?
- Fuck off now.
- It´s hard to get your head around it, isn´t it?
- Wha?
- Norwegian Nazis.
- We gave those cunts a hidin´ in 1014, an´anyway - in the Battle of Clontarf.
- Tha was the fuckin´ Danes.
- Same thing.
- Is it?
- Not now. Back then, but.
- Really?
- Yeah. Back then, "Danes" referred to all the Nordies - anyone north of the airport.
- The fuckin´ airport?
- Where it is now, yeah.
- So - say - all the fuckers in Dundalk were Danes.
- Yeah. Except worse.
- How come?
- Well you know the way the Danes - the genuine ones, like - left Denmark in their fuckin´ canoes, so they could pillage an´ rape everythin´?
- Yeah.
- Yeah, well, the Dundalk Danes didn´t bother leavin´ . They just pillaged stuff they already owned and raped their cousins an their fuckin´ catlle an´tha´.
- It hasn´t changed, so.
- Not much, no.


I used to care, but things have changed

Min fyrtioårsdag närmar sig med stormsteg, nu är det inte ens fyra månader kvar till The Big Four Zero. Jag har inte direkt någon 40årskris eller åldersångest, men jag tänker ibland på det. Kanske för att jag här nere ofta blir påmind om min ålder, eftersom många jag umgås med är ganska mycket yngre. Andreas, min närmaste arbetskamrat, är bara 21, och Eero är 24. När man tänker efter är det otroligt länge sen jag var 21 år, och mycket vatten under broarna har runnit sen dess.

Det här har blivit lite av ett skämt på jobbet. Det började med att en arbetskamrat fick ett mail av en av mina kunder. Han svarade att ”du har skickat mail till fel person, jag överlämnar ärendet till min Seniorkollega Olof Berg”.

Vilket resulterade i att resten av Nordiska teamet först började kalla mig ”Seniorkollegan” och senare förkortade det till ”Senior”. Det ligger faktiskt något i det, förutom cheferna så är jag en av de äldsta säljarna och en av de få som varit här i mer än två år.

Givetvis vänder jag alltid ett skämt till min fördel och började ofta inleda meningar med ”...som Seniorkollega anser jag att” för att ge lite mer tyngd åt det jag säger och kräva respekt. Dessutom skaffade jag en signatur för interna email med ett foto av mig där jag ser mycket gammal och trött ut, bredvid fotot mitt namn titeln ”Senior colleague” och citatet ”I´ve forgotten more than you remember”. Den signaturen använder jag när jag då och då skickar Surgubbe-svar på interna email som är inbjudningar til lfester och liknande.

Dessa svar går ut till alla anställda på hela företaget.

När någon inbjöd till Halloweenfest, svarade jag ”Let the children play. I stay home with a hot whisky watching TV.” På en annan festinbjudan jag fick upptäckte jag att festen inte började förrän klockan tio. Så jag svarade ”Doors open att 22? At that time I´m already on my way home”.

Ibland spelar jag gammal och förvirrad. En av klockorna hade inte ställts om efter vintertiden häromveckan. Så då skickade jag mailet ”What time is it? Twenty past two or twenty past three? As an old man this make me confused and uncomfortable.”

 

 

Allt detta är givetvis ett skämt men det ligger en viss sanning i det jag skriver. Jag går oftast på krogen tidigt och går hem ganska tidigt. Även på helgerna är det sällan jag kommer hem senare än midnatt. Saken är det att jag bryr mig inte så mycket längre. Jag vill bara dricka några öl och snacka med mina polare. Jag struntar i kravet att en lördagsnatt mnåste man ut och roa sig. Jag kan gå hem klockan tio och se på tv utan att känna att jag missat något. Vilket jag var problemet när jag var yngre, man ville vara kvar till festen var slut för att se allt det som folk kommer att skvallra om senare.

Men nu känns det som att jag sett det mesta som kan hända en festarlördag, och när jag kilar hem vid tio vet jag att jag förmodligen inte skulle ha hittat kvinnan i mitt liv även om jag stannat fyra timmar till.

En ung dam som jag känner frågade för några veckor sen varför jag gått hem så tidigt på lördagskvällen. Jag svarade något i stil med ”Du vet jag har säkert varit på krogen minst 1000 lördagar, så jag bryr mig inte så mycket längre”.

Så fort jag sagt detta var det som en glasklar sanning slog mig.

Jag har verkligen varit på krogen mer än 1000 lördagar!

50 lördagar om året i tjugo år är 1000 stycken. De flesta år har jag nog varit på lokal alla 52, och jag började springa på krogen när jag var 17 – för snart 23 år sen.

 

Annars måste jag nog säga att saken med att bli äldre är att man bryr sig mindre och mindre, man lär sig att kompromissa med sina drömmar och mål, sig själv och annat.

Bara som ett exempel. Jag drömde om att bli författare, nu försörjer jag mig på att sälja pennor.

Det är väl så det blir. När jag var strax över 20 ville jag allra helst bli författare. Ett jobb där jag skulle göra det jag helst ville göra, bli det jag högaktar mest, och där jag skulle vara min egen boss. Alternativt ville jag bli journalist, helst skriva egna krönikor eller på kultur- och nöjessidorna. Kunna påverka, få fram mina egna åsikter, fast jag jobbar för någon annan som betalar min lön och i viss mån bestämmer vad jag ska skriva.

Jobb där jag skulle vara nöjd med min insats och finna arbetsglädje.

Jag var ganska politisk på den tiden. Till slut tänkte jag mig nästan vilket jobb som helst, men vart jag än jobbade lät jag mina åsikter göras hörda, jag var med i facket och kämpade för bra arbetsvillkor, kollektivavtal och arbetarnasrättigheter.

Nu jobbar jag för ett amerikanskt multinationellt företag på Irland. Ingen är med i facket, vi får inte ens bilda ett fackförbund. Cheferna kan besluta precis vad som helst utan att förhandla med de anställda eller ens fråga vad de tycker. Vi har ingen som helst anställningstrygghet. Jag har sett ett antal människor få foten med omedelbar verkan av anledningar som absolut inte skulle hålla i Sverige.

Sanningen är att även om jag skulle vara toppsäljare i tio år i sträck skulle jag ändå inte sitta säkert. Skulle ledningen tycka att jag säljer dåligt ett par månader i sträck efter det skulle de helt utan skrupler ge mig sparken.

Men sanningen är tyvärr att jag inte bryr mig. Jag var arbetslös av och till i Sverige och vill aldrig gå tillbaka till det livet.

Även om jag fortfarande helst vill bli författare eller journalist så struntar jag i att jag inte har ett jobb där jag kan ”förverkliga mig själv”. Jag är nöjd så länge jobbarpolarna är trevliga och så länge jag får en skaplig lön varje tordag, så jag kan betala min hyra, mat, mina pints och cigaretter, en konsert, skiva eller bok då och då och kanske en utlandsresa om året.

 

Någon kanske tror att jag inför den stundande 40årsdagen borde få en kris av det mer sociala slaget. Att jag kanske borde vara besviken på att jag inte har fru eller åtminstone sambo och ett par ungar.

Ärligt talat bryr jag mig inte alls om det. Jag vet faktiskt inte ens om jag drömmer om den saken längre. Händer det någon gång i framtiden så händer det. Händer det inte så klarar jag mig rätt bra själv.

 

Det som kanske är lite tragiskt är att jag faktiskt är att jag märkt att jag till och med bryr mig mindre om andra människor. Missförstå mig rätt, jag bryr mig fortfarande om mina närmaste, min familj och mina vänner.

Men förr var jag den där förstående killen, en bra lyssnare som alltid hade goda råd eller nåt vänligt att säga. Grabben som alltid ställde upp. Jag lade energi på att hjälpa en del människor med kraftiga problem, och fick ett flertal gånger ingen som helst tacksamhet. Ibland bara skit tillbaks

Så nu är jag mer inställd på att andra får ta och lösa sina egna problem. Jag håller mig undan från en del människor och jag vill inte bli involverad.

Det kanske är sorligt och jag kanske har blivit lite cynisk.

Men jag säger som Bob Dylan:

I used to care,

But things have changed


Mittvoch

Onsdag. Molnigt nio grader. Inget regn. Det är mörkt när jag går upp på morgoen men inte när jag kommer till jobbet, och det är fortfarande ljust när jag slutar. Men om någon vecka är det mörkt både när jag kommer och går, och jag tillbringar alla dygnets ljusa timmar med att jobba.

Men som jag brukar säga till mina irländska kompisar när de klagar över vintern:

At least I´m not in Sweden.

Försäljningen gick otroligt trögt både måndag och tisdag, men idag verkar det lossna. Redan före lunch idag hade jag sålt för mer än dubbelt så mycket som jag gjorde måndagen och tisdagen tillsammans.

Igår gick jag till Marshes direkt efter jobbet för att kolla om jag kunde snabba på installationen av Sky-boxen, men fick blankt nej. De hade mycket att göra, så det var lördag som gällde. Inte en sekund tidigare.

Redan på väg hem kände jag en rastlöshet stiga i kroppen. Ännu en kväll utan tv. Vad skulle jag göra? Fick väl bli Mc Manus tänkte jag. Eller glida över till nån polare, snacka skit och kanske glo på hans tv. Men då kommer oftast idén om några burköl.

Nedsläckningen av det analoga nätet får mig att dricka, tänkte jag. Min alkoholism förvärras och det är den irländska regeringens fel.

Men när jag satt mig i soffan, slagit på datorn och radion, blev jag lat och bekväm. Det var mörkt och kallt ute och jag ville inte lämna min soffa och min varma lägenhet. Även om jag hade mindre än fem minuters gångväg till puben eller de kompisar jag hade kunnat ringa så ville jag inte gå ut.

Så jag surfade runt lite och lyckades streama senaste avsnittet av How I met your mother.

Efter det var jag ännu mindre sugen på att gå ut.

Så jag ägnade mig åt lite manlig självömkan och beklagade mig lite om mitt tv-problem på facebook-chatten för två unga damer. De försökte väl visa lite medkänsla men tyckte nog inte så jävla synd om mig.

Funderade över något annat jag kunde hitta att streama eftersom jag tror jag sett alla avsnitt av How I met your mother. Insåg att jag inte sett Family Guy sen jag lämnade Sverige.

Så resten av kvällen tillbringade jag i ryggläge i soffan kollandes på Family Guy.

Kanske inte så meningsfullt, men väldigt avslappnande.

Gick och la mig vid elva.


Tuesday afternoon

Tisdag. Molnigt, nio grader. Dock inget regn. Försäljningen går trögt hittills den här veckan, men det brukar ordna sig i slutändan.

Som jag skrev var vädret fint igår. Kallt men soligt och klarblå himmel. Så Gonzo, Junior och jag bestämde oss för att promenera hem. Från jobbet in till stan är det väl cirka 45 minuters gångväg, så det är en bit. Men det var skönt och uppfriskande. Förmodligen sista veckan innan det är kolsvart när vi slutar jobbet, så det var bra att vi passade på att ta en höstpromenad.

När jag kom hem upptäckte jag att jag fått brev från Sky med mitt kort och kontrakt. Så idag ska jag till Marshes efter jobbet och säga att de kan komma och installera min box så snart som möjligt. Förhoppningsvis löser det sig de närmaste dagarna.

 

På kvällen gick jag över till Junior för att se på film.  Vi har haft en period då vi en kväll i veckan ser en dansk film. Hittills har det blivit Blinkande lyktor, De gröna slaktarna, I Kina äter man hundar, och igår var det dags för Gamla män i nya bilar.

Alla filmerna är gjorda av samma regissör och det gemensamma är väl att handlingen är ganska bisarr. Jag har gillat alla dessa filmer, men bäst hittills var Blinkande Lyktor.

Nästa vecka är det dags för Adams äpple.

Efter filmen drack vi några burköl och snackade skit. Vi diskuterade lite om skumma grejer som vissa av våra bekanta gjort på sista tiden, och det gjorde att vi kom på mer och mer konstiga grejer som en del människor gjort.

Det ledde till en lång diskussion där vi kom fram till att att det finns en möjlighet att en del människor vi mött i Dundalk eller på jobbet faktiskt är psykiskt sjuka på riktigt, inte bara lite konstiga eller bohemiska som vi först trodde.

Vilket vi insåg är en av sakerna med att vara utomlands långt från sin hemstad. Hemma i Linköping har jag en viss koll på de flesta människor jag möter. Jag vet om de bara är lite skumma och har en annorlunda stil, eller om de faktiskt tillbringat en tid på mentalsjukhus eller i fängelse.

Den kollen har jag inte riktigt här, även om den börjar bli lite bättre efter snart två och ett halvt år. Det enda man kan göra är att lita på sin magkänsla och vara försiktig.

Gick hem strax efter tio. Eftersom jag fortfarande inte har några tv-kanlaer gick jag och lade mig nästan omedelbart.


Måndag i November

Måndag. Soligt och klarblå himmel, men ganska kallt. November är här. Vanlig arbetsdag avklarad. Försöka sälja pennor ännu en vecka. Slita för en target, den kvot jag måste sälja för varje vecka. Jag säljer ganska bra och lyckas i stort sett  jämt. Hur illa det än ser på fredagsmorgonen lyckas jag alltid på något mirakulöst sett att hitta någon som behöver pennor för just den summa jag behöver.

Pustar ut, jag klarade det ännu en gång. Tycker man är värd några pints för sin insats och firar hela helgen. Men på måndagen är det dags igen, ännu en target som måste avklaras. Det tar aldrig slut. Hur många pennor jag än säljer så tar det aldrig slut. Jag måste ändå sälja för samma summa igen nästa vecka.

Som Arne Anka sa: Att leva är som att borsta tänderna. Det ska göras varenda jävla dag.

 

Var på Mc Manus igår kväll. Tog några pints, men det blev ganska lugnt. Så jag är ändå i form idag.

Det var bland annat Mickey, Eero & jag. Mickey och Eero hamnade i en stundtals ganska hetsig diskussion. Inte så att de blev arga på varandra men ändå.

Mickey hade några spelningar i Österrike förra helgen och hade delat scen med ett brasilianskt Dödsmetall-band. Därför diskuterade de Satanism, vilket Eero bekände sig till.

Dock är han inte djävulsdyrkare och inte alls religiös. Hans satanism är mer filosofisk och innebär att han sympatiserar med det som står i The Satanic bible av Anton LaVey.

Jag ska inte gå in på vad det innebär, det kan ni läsa om på wikipedia. Men det Mickey hade svårt att förstå var varför en icke-religiös filisofi använder sig av religiösa uttryck.

Diskussionen var en slags kulturkrock mellan en finländsk dödsmetallare och en nordirländsk ickepraktiserande-katolik, och det slutade med att de kom överens om att inte komma överens.

Så istället snackade vi om Eeros nya idé till ett band vi ska starta. Mickey på gitarr, Eero på bas och jag på sång. Möjligtvis Gerry på trummor. Vi ska spela snabba punklåtar på högst 1,5 minut, och alla texter ska handla om hur mycket Eero hatar fransmän.

Jag tycker Eero är skitrolig. Han har en mycket bitter och butter stil och kan verka väldigt tystlåten och hård. Men om man lär känna honom vet man att 75% av det han säger med gravallvarlig min är skämt, sarkasm och ironi.

Eero ska flytta om fem veckor. Jag kommer att sakna honom för vi har umgåtts mycket de två åren han har varit här. Men det är något jag fått vänja mig vid under min tid på Irland. Folk kommer och går.

 

Gick hem ganska tidigt och gick till sängs redan vid halv tio. Jag har nämligen inga tv-kanaler just nu. Irland stängde av det analoga nätet för några veckor sen, och givetvis planerade jag inte i tid vad jag skulle skaffa för digitalbox.

Men nu har jag signat upp för Sky. Tycker jag hittade en riktigt bra deal. För 25 euro i månaden får jag alla irländska kanaler och alla brittiska. Dessutom ett antal Sky Kanaler där det går riktigt bra grejer. Till exempel Sky Atlantic som kör alla HBO-serier som Sopranos, Six feet under, The Wire och Mad Men, samt tre Comedcy central där alla amerikanska sitcoms sänds.

Utöver det får jag en massa kanaler som förmodligen är skräp eller på obegripliga språk, men ingår gratis, så sammanlagt har jag över 200 kanaler. Dessutom kan jag spela in med boxen och pausa mitt i ett direktsänt program.

Senast på lördag får jag Sky boxen och det passar mig perfekt. Jag har nämligen levt ett oerhört slappt ungkarlsliv de senaste månaderna. Det enda seriösa jag gör är att jobba. Annars är jag sällan hemma, lagar aldrig mat eller städar, sitter påMc Manus fem till sju kvällar i veckan.

Men nu tänkte jag börja leva lite sundare och billigare. Vara hemma mer, laga egen mat, kanske ta med matlåda till jobbet, se på tv, läsa böcker och kanske börja skriva oftare i bloggen igen.

 

Jaja, vi får väl se hur det blir med den saken. Jag lovar inget, men jag ska försöka. Eftersom jag är ung, fri och singel är det bara jag som bestämmer hur jag ska leva.