I used to care, but things have changed

Min fyrtioårsdag närmar sig med stormsteg, nu är det inte ens fyra månader kvar till The Big Four Zero. Jag har inte direkt någon 40årskris eller åldersångest, men jag tänker ibland på det. Kanske för att jag här nere ofta blir påmind om min ålder, eftersom många jag umgås med är ganska mycket yngre. Andreas, min närmaste arbetskamrat, är bara 21, och Eero är 24. När man tänker efter är det otroligt länge sen jag var 21 år, och mycket vatten under broarna har runnit sen dess.

Det här har blivit lite av ett skämt på jobbet. Det började med att en arbetskamrat fick ett mail av en av mina kunder. Han svarade att ”du har skickat mail till fel person, jag överlämnar ärendet till min Seniorkollega Olof Berg”.

Vilket resulterade i att resten av Nordiska teamet först började kalla mig ”Seniorkollegan” och senare förkortade det till ”Senior”. Det ligger faktiskt något i det, förutom cheferna så är jag en av de äldsta säljarna och en av de få som varit här i mer än två år.

Givetvis vänder jag alltid ett skämt till min fördel och började ofta inleda meningar med ”...som Seniorkollega anser jag att” för att ge lite mer tyngd åt det jag säger och kräva respekt. Dessutom skaffade jag en signatur för interna email med ett foto av mig där jag ser mycket gammal och trött ut, bredvid fotot mitt namn titeln ”Senior colleague” och citatet ”I´ve forgotten more than you remember”. Den signaturen använder jag när jag då och då skickar Surgubbe-svar på interna email som är inbjudningar til lfester och liknande.

Dessa svar går ut till alla anställda på hela företaget.

När någon inbjöd till Halloweenfest, svarade jag ”Let the children play. I stay home with a hot whisky watching TV.” På en annan festinbjudan jag fick upptäckte jag att festen inte började förrän klockan tio. Så jag svarade ”Doors open att 22? At that time I´m already on my way home”.

Ibland spelar jag gammal och förvirrad. En av klockorna hade inte ställts om efter vintertiden häromveckan. Så då skickade jag mailet ”What time is it? Twenty past two or twenty past three? As an old man this make me confused and uncomfortable.”

 

 

Allt detta är givetvis ett skämt men det ligger en viss sanning i det jag skriver. Jag går oftast på krogen tidigt och går hem ganska tidigt. Även på helgerna är det sällan jag kommer hem senare än midnatt. Saken är det att jag bryr mig inte så mycket längre. Jag vill bara dricka några öl och snacka med mina polare. Jag struntar i kravet att en lördagsnatt mnåste man ut och roa sig. Jag kan gå hem klockan tio och se på tv utan att känna att jag missat något. Vilket jag var problemet när jag var yngre, man ville vara kvar till festen var slut för att se allt det som folk kommer att skvallra om senare.

Men nu känns det som att jag sett det mesta som kan hända en festarlördag, och när jag kilar hem vid tio vet jag att jag förmodligen inte skulle ha hittat kvinnan i mitt liv även om jag stannat fyra timmar till.

En ung dam som jag känner frågade för några veckor sen varför jag gått hem så tidigt på lördagskvällen. Jag svarade något i stil med ”Du vet jag har säkert varit på krogen minst 1000 lördagar, så jag bryr mig inte så mycket längre”.

Så fort jag sagt detta var det som en glasklar sanning slog mig.

Jag har verkligen varit på krogen mer än 1000 lördagar!

50 lördagar om året i tjugo år är 1000 stycken. De flesta år har jag nog varit på lokal alla 52, och jag började springa på krogen när jag var 17 – för snart 23 år sen.

 

Annars måste jag nog säga att saken med att bli äldre är att man bryr sig mindre och mindre, man lär sig att kompromissa med sina drömmar och mål, sig själv och annat.

Bara som ett exempel. Jag drömde om att bli författare, nu försörjer jag mig på att sälja pennor.

Det är väl så det blir. När jag var strax över 20 ville jag allra helst bli författare. Ett jobb där jag skulle göra det jag helst ville göra, bli det jag högaktar mest, och där jag skulle vara min egen boss. Alternativt ville jag bli journalist, helst skriva egna krönikor eller på kultur- och nöjessidorna. Kunna påverka, få fram mina egna åsikter, fast jag jobbar för någon annan som betalar min lön och i viss mån bestämmer vad jag ska skriva.

Jobb där jag skulle vara nöjd med min insats och finna arbetsglädje.

Jag var ganska politisk på den tiden. Till slut tänkte jag mig nästan vilket jobb som helst, men vart jag än jobbade lät jag mina åsikter göras hörda, jag var med i facket och kämpade för bra arbetsvillkor, kollektivavtal och arbetarnasrättigheter.

Nu jobbar jag för ett amerikanskt multinationellt företag på Irland. Ingen är med i facket, vi får inte ens bilda ett fackförbund. Cheferna kan besluta precis vad som helst utan att förhandla med de anställda eller ens fråga vad de tycker. Vi har ingen som helst anställningstrygghet. Jag har sett ett antal människor få foten med omedelbar verkan av anledningar som absolut inte skulle hålla i Sverige.

Sanningen är att även om jag skulle vara toppsäljare i tio år i sträck skulle jag ändå inte sitta säkert. Skulle ledningen tycka att jag säljer dåligt ett par månader i sträck efter det skulle de helt utan skrupler ge mig sparken.

Men sanningen är tyvärr att jag inte bryr mig. Jag var arbetslös av och till i Sverige och vill aldrig gå tillbaka till det livet.

Även om jag fortfarande helst vill bli författare eller journalist så struntar jag i att jag inte har ett jobb där jag kan ”förverkliga mig själv”. Jag är nöjd så länge jobbarpolarna är trevliga och så länge jag får en skaplig lön varje tordag, så jag kan betala min hyra, mat, mina pints och cigaretter, en konsert, skiva eller bok då och då och kanske en utlandsresa om året.

 

Någon kanske tror att jag inför den stundande 40årsdagen borde få en kris av det mer sociala slaget. Att jag kanske borde vara besviken på att jag inte har fru eller åtminstone sambo och ett par ungar.

Ärligt talat bryr jag mig inte alls om det. Jag vet faktiskt inte ens om jag drömmer om den saken längre. Händer det någon gång i framtiden så händer det. Händer det inte så klarar jag mig rätt bra själv.

 

Det som kanske är lite tragiskt är att jag faktiskt är att jag märkt att jag till och med bryr mig mindre om andra människor. Missförstå mig rätt, jag bryr mig fortfarande om mina närmaste, min familj och mina vänner.

Men förr var jag den där förstående killen, en bra lyssnare som alltid hade goda råd eller nåt vänligt att säga. Grabben som alltid ställde upp. Jag lade energi på att hjälpa en del människor med kraftiga problem, och fick ett flertal gånger ingen som helst tacksamhet. Ibland bara skit tillbaks

Så nu är jag mer inställd på att andra får ta och lösa sina egna problem. Jag håller mig undan från en del människor och jag vill inte bli involverad.

Det kanske är sorligt och jag kanske har blivit lite cynisk.

Men jag säger som Bob Dylan:

I used to care,

But things have changed


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback